Saxon

Sacrifice

UDR/EMI

METAL Förra året sammanfattades karriären i ”Heavy metal thunder”, en film vars titeltanke här omsätts i praktiken. På initiativ av frontmannen firar Yorkshireveteranerna 20 fullängdare genom att avslöja sin absolut sturskaste sida, med dunder och brak som signatur. På så sätt finns det ingen risk för spår av häst i den här ytterst fläskiga riffbiffen. Snarare är råvarorna så noggrant kvalitetskontrollerade att de flinka tonspurter Paul Quinn och Doug Scarrat sporrar varandra till känns likt ursprungsmärkta. Med detta grundrecept visar ”Sacrifice” upp en grupp som spänner musklerna på allvar, som utan att kantra tar sig an historien om Titanic i ”Made in Belfast” och som bjuder metodisk värdighetsmetal från start till mål. Även om den där riktigt exceptionella låten dessvärre saknas.

Bästa spår: ”Warriors of the road”.

SPELLISTAN

• Här kan du lyssna på bidragen i samlad form på Youtube. Förutom låten med Lock-Up, som i stället streamas här.

VECKANS TWEET

• Här kan du lyssna på ”Dirty dynamite” på Spotify och på Wimp.

Ja, jag håller med dig – sicken fruktansvärt fucking jävla onödig period de senaste 28 dagarna har varit.

Så som denna rakbladsmånad alltid är. En ständig kamp för att hålla någon slags livsglöd intakt, en tröstlös drabbning mellan en önskan att bara kapitulera inför glåmiga moln och allmän håglöshet och ett envist gnetande i hopp om ljusare tider.

Som de brukar säga i den där traditionella sketchen med grevinnan och betjänten på nyår: Same prodecure as every year, James.

Hoppet i mörkret – god musik. Och sådan har det minsann kommit rätt så rejält med den gångna månaden.

Därför innehåller ett par alldeles nygräddade spellistor, solidariskt delade på såväl Spotify som Wimp, nära nog 60 spår med det bästa som har hänt i rockvärlden på den sista tiden. Vilket i sig innebär smakprov från kommande fullängdssläpp med exempelvis Killswitch Engage, Hypocrisy och Bring Me The Horizon, likväl som hårda karameller från bland andra Kongh, Hardcore Superstar och Soilwork.

En ganska så typiskt brokig blandning.

Som ni kan ta del av här (Spotify) och här (Wimp).

Och med detta säger vi hej då till denna onödiga månad. Och blickar snarare framåt mot sol, värme och ännu mera dopamintriggande metal.

Vet du vad? Det är vi värda.

Där i 1980-talets så mytomspunna mittskåra var det ganska så vanligt att man som ung spoling laddade batterierna med högspänningshårdrock – från Jämtland.

För även om namnet kan tyckas obskyrt för yngre läsare var 220 Volt då ett aningen ruffigare alternativ till den topplisteskövlande framgångsmaskinen Europe och via fullängdare likt ”Power games” (1984) och ”Mind over muscle” (1985).

Dylik biblotekariekunskap kan måhända ha föga relevans just i dag, om det inte hade varit så att Frösöns finest just i dag aviserar en comeback med en nyrenoverad lineup, 30 år efter att gruppens självbetitlade debut-lp släpptes.

Det är korrekt. 16 år efter att senaste studiofullängdaren ”Lethal illusion” släpptes vrider Voltarna, som gruppen ofta kallades i folkmun, upp reglagen igen.

Klara i dagsläget finns en bunt demolåtar med den årsaktuella sättningen – sångaren Anders Engberg, gitarristerna Mats Karlsson och Thomas Drevin, trummisen Peter Hermansson samt basisten Mikael Krusenberg – som går att höra i Youtubeklippet nedan.

– 2013 blir ett nytt avstamp för oss. Det är i år 30 år sedan vi släppte vårt första album, så vi kommer att knyta ihop det gamla med det nya, men i stort blickar vi bara framåt, heter det i ett pressmeddelande.

Gruppen avslöjar också att man ämnar bjuda på färsk musik före sommaren, antingen i ep-format eller som digital nedladdning, men att en ny fullängdare inte förväntas se dagens ljus förrän sent i höst.

– Materialet är hittills lite tuffare, men fortfarande melodiöst. När vi har skrivit klart allt material till plattan är det säkert lite mer varierat, säger Mats Karlsson.

– Kanske kan man väcka liv i några gamla fans, men det är så klart trevligt att få nya. Vi kan bara hoppas att så många som möjligt gillar de nya låtarna.

Så kan man ju också skruva upp förväntningarna inför kommande presentationer. Och i väntan på mera färskt mittsvenskt riffande finns det all anledning att kolla in den tidigare släppta diskografin, som finns  i sin helhet på Spotify och till viss del på Wimp.

VECKANS SKIVOR

Bullet For My Valentine ”Temper temper” (RCA/Sony)

Titeln sägs hämtad från de slitningar som Walesgruppen har gått igenom sedan föregångaren ”Fever” (2010). Om underliggande vrede inför missunsamma element inom nättyckarmaffian, medlemmarnas egna oförmåga att hantera det påfrestande turnélivet och de slitningar som ofrånkomligen tycks uppstå efter 15 år tillsammans (formationen skedde redan 1998 under namnet Jeff Killed John 1998).

Under sådana förutsättningar skulle man kunna tänka sigatt kalla in Charlie Sheens rollfigur i ”Anger management” eller terapeuten Phil Towle (känd för att ha varit delaktig i att få Metallica på rätt köl igen under det tidiga 2000-talet). Men så icke i det här fallet – i stället stack frontmannen Matt Tuck och trummisen Michael ”Moose” Thomas till Thailand för att där fästa lejonparten av materialet tillsammans med Don Gilmore medan gitarristen Michael ”Padge” Paget och basisten Jason James lämnades utanför själva inspelningen.

Resultatet sägs vara ett Bullet For My Valentine som värdesätter sina kärnvärden. Som satsar på aningen kortare låtar och som ger fansen vad de vill ha, vilket inte minst draget att skriva en uppföljare till ”Tears don’t fall” från debuten ”The poison” är ett tecken på. Och lite däri ligger väl en del av den kritik som jag framförde mot utgåvan i Aftonbladets diverse kanaler i fredags; att skivan är så säker att den känns kalkylerad snarare än sprungen ur hjärtat. Förvisso inget större fel med det, vilket också renderade trevliga som omdömeskonklusion.

Suffocation ”Pinnacle of Bedlam” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Long Island-truppen kan ses som en av dödsmetallscenens riktiga trotjänare, med hela 25 år som grupp om man lite snällt räknar in den halvdecenniepaus man flikade in mellan 1998 och 2003. Sådant kan så klart löna sig. Exempelvis genom att ta plats i hemstadens egna Music Hall Of Fame bredvid Salt-N-Pepa, Taylor Dane, Dee Snider och The Lovin’ Spoonful förra året – eller genom att använda sin rutin till att dundra fram den ena death metal-orakanen efter den andra med oförminskad kuling i riffstormarna.

På så sätt är fullängdare nummer sju en konsekvens i diskografin. Hemlandstypiskt mer tekniskt drillad än dess mer krossinfluerade europeiska kolleger är ”Pinnacle of Bedlam” en intrikat historia som tjänar på sin rytmiska uppbyggnad och snurriga gitarrfigurer, utan att för den skull bli vare sig unik i sammanhanget eller rakt igenom anonym. Ni som en eller två gånger har lånat ut uppmärksamheten till utgåvor likt ”Effigy of the forgotten”, ”Pierced from within” eller ”Blood oath” fattar vad det handlar om. För er andra är det å andra sidan aldrig för sent att upptäcka ett av genrens mer hyllade grupper.

Övriga plattor värda att kolla upp: Convulse ”Inner evil”, Misery Index ”Live in Munich”, Sin:drom ”Iconoclash”, Witchgrave ”S/t”,

VECKANS KONSERTER

Cannibal Corpse (Klubben, Stockholm, 13/2)

Liksom i fallet med Suffocation här ovan handlar det om en jubileumstrupp som besöker huvudstaden på onsdag. Som tidigare har noterats här i bloggen är det i år ett kvarts sekel sedan gruppen bildades, i Buffalo i delstaten New York, något som också firas med en smaskig jubileumslåda som släpps om ungefär en månad.

Dessförinnan är det emellertid dags för ännu ett Sverigebesök, det tredje på mindre än ett år. När de senast spelade i huvudstaden var den 27 februari förra året, då de tillsammans med exempelvis Behemoth och Misery Index förklarade sig ”Full of hate” och dundrade loss på Münchenbryggeriet på Södermalm.

Jag var där då. Jag passade på att filma lite (video 1, video 2). Och icke så lite passade jag på att avyttra ett omdöme, som bland annat löd så här i Aftonbladet dagen efter:

”Det låter förvisso ganska så genomgående som det ska. Gitarrerna skär som de där ovan nämnda knivarna genom repertoaren, Paul Mazurkiewiczs trummor är imponerande vältajmade medan George ”Corpse­grinder” Fishers mikrofonläten är lika kompakta som de är onyanserade.

Det jag kan sakna är lite liv bland allt elände. En grupp som vågar inse att konstant headbangande inte räcker som visuell upphängning under en hel konsert. Korrektion på det planet, och Cannibal Corpse kan slutligen bli en lika underhållande liveakt som den är skivleverantör.”

Kan jag bli bönhörd så här ett år senare? Det får visa sig då death metal-veteranerna återvänder till huvudstaden, denna gång med DevilDriver och The Black Dahlia Murder som turnésällskap. Mera mangel och föga finkänsliga texter blir det dessutom på Brew House i Göteborg kvällen efter.

Crashdïet (Sticky Fingers, Göteborg, 15/2)

Man kan säga mycket om Stockholms kanske störtsta sleazehopp, men få saker är så sanna som att dess historia har varit av det mer omständliga slaget. Därför är fjärdeskivan, den nyss avtäckta ”The savage playground”, ett lugnande besked under sådana omständigheter. För första gången i karriären har kvartetten nämligen haft samma sångare på två utgåvor, vilket har gett gruppen möjlighet att renodla och jobba hårdare på att förfina uttrycket.

Och på så sätt är plattan också en ruffigt trevlig historia, som belönades med ovanligt starka  vid lösgörandet, och vars nya stycken lär utgöra trevliga inslag i repertoaren när den ska presenteras för publiken i livs levande form. Inte mindre än sex framträdanden i hemlandet är aviserade under februari och mars (om man räknar in Bandit Rock Awards i Stockholm om mindre än två veckor). Med sig på turen – förutom nämnda stopp även Malmö på lördag, Klubben i Stockholm den 27, Uppsala den 1 mars och Borlänge dagen efter – har combon även Sister och Toxic Rose vilket tycks borga för en sleazigt fin helkväll. Och då förhoppningsvis med en huvudakt i bättre form än senast då jag jag bedömde dess leverans, vilket var på Sweden Rock i juni 2011.

Godkända blev då betyget, bland annat med följande motivering:

”Problemet är att den vill så mycket. Den önskar inget hellre än att vara Mötley Crüe (”It’s a miracle”) Hanoi Rocks (”Chemical”) eller Skid Row (”Native nature”) – men lägger därmed också för lite vikt vid det som borde vara i fokus.

Nämligen att stå upp för Crashdïet. En grupp som har skyhög potential att underhålla, men som kämpar mot sin egen önskan.”

The Darkness (Tyrol, Stockholm, 16/2)

Den brittiska gruppen – som förra året släppte sin första studioskiva på sju år i form av ”Hot cakes” – är ett tydligt exempel på hur olika man kan uppfatta saker och ting. Och i sig även ett bevis på att det inte finns något som heter rätt och fel när det kommer till smak. För visst handlar det om preferenser. Om man köper dess kärleksfulla hyllning till sina glammiga influensrötter eller om man låter frontmannen Justin Hawkins kristallsprängande höga falsett stå i vägen för eventuell uppskattning.

Jag tillhör det senare lägret. Tyvärr, måste jag säga, med tanke på det alltid är roligare att uppskatta än att ringakta. Varvid min smakmotsats i detta fall, tillika min redaktör Jocke Persson, kliver in. Och med tanke på hans inställning låter jag chefens :+++:-anmälning av giget på Sweden Rock citeras, i stället för att återigen älta min recension av framträdandet på Getaway Rock för två år sedan. Där betygsutfallet inte riktigt var lika högt, om vi säger så.

”Allt är överdrivet med Darkness, inte minst Hawkins falsettylande.

Men rock’n’roll ska vara kul. Och till skillnad mot, säg Steel Panther, så har britterna både musik att bära upp humorn med och klass nog att skippa vulgärtramset.

Så, efter att ha räknat ut kvartetten fullständigt får jag krypa till korset.

Återförenade i originalsättning minns jag hur befriande kul deras trimmade AC/DC-rock var live kring debuten. Precis som i kväll.”

Precis så gick det att läsa dagen efter giget på Festival Stage. Och om det låter lockande är Djurgården destinationen du ska välja på söndag kväll eller Trädgårn i Göteborg den 22 om du befinner dig i de trakterna.

VECKANS RECENSION

Bullet For My Valentine

Temper temper

RCA/Sony

METAL Om fjärdeskivan ska befria gruppen från dess konsekventa Metallica-ok är strategin knappast lyckad. Inte nog med att ”Dead to the world” är stöpt i en tajt ”Fade to black”-form – enligt ”The unforgiven”-snitt har man även spelat in en uppföljare till debutskivans ”Tears don’t fall”. Jag kan emellertid köpa det upplägget. För de stunder när Waleskvartetten låter sin metalcoregrundade Bay Area-trängtan vara instruktiv är också då den låter bäst. Knaggligare är att den allför sällan lever upp till det temperament som titeln hänvisar till. Snarare präglas många av de elva spåren av en ovilja att konfrontera, en obenägenhet att utmana som gör att utmärkta ansatser sällan resulterar i något mer än det förväntade. Som förvisso oftast är bra nog, men sällan överväldigande.

Bästa spår: ”Breaking point”.

Lyssna: Spotify, Wimp.

VECKANS TWEET

Ni får faktiskt ursäkta om jag skarvar en smula i rubriken här ovan. För mer sanningsenligt är att det numera egentligen handlar om två listor, beroende på vald plattform och dess utbud.

Som ni som har hängt med här mer regelbundet redan säkert ha noterat har jag de senaste månaderna även börjat publicera månadens låtkollektion på Wimp, i stället för bara på Spotify.

Anledningarna till detta är egentligen två. Den tristare av dem är rent företagsekonomisk; nämligen att samma norska mediejätte som äger Aftonbladet och därmed mig, mera känd som Schibsted, även är en av ägarna i den uppstickande streamingtjänsten. Desto roligare är då att det finns musik på just Wimp som inte är tillgänglig via Spotify. Vilket gör att premiumanvändande av båda tjänsterna (sammanlagt 198 spänn i månaden är knappast något överpris med tanke på erbjudandet) får en mer heltäckande bild av den aktuella musiken än om man bara väljer en av dem.

Just när det gäller Wimp handlar det om finsmakarmangel från Southern Lord-lierade Nails och Kromosom, medan Spotify å sin sida fortfarande har det generellt bästa helhetsutbudet.

Nåväl. Nog orerat om detta för stunden.

Dundra i stället igång listorna. En för Spotify, en för Wimp. Om inte bara för att inse att ett par med säkerhet starkaste släppen 2013 – Hatebreed och Cult Of Luna – har presenterats redan i själva upptakten.

Och det är ju knappast illa pinkat för att vara en av årets mest onödiga månader.

VECKANS SKIVOR

The Resistance ”Rise from treason” (Ear/Playground)

Man kan inte anklaga supertruppen – med en line up bestående av inga mindre än Jesper Strömblad från In Flames och The Haunted-kände Marco Aro är en dylik benämning fullt rimlig – för att jobba överdrivet snabbt. I stället har materialet på debut-ep:n fått ta sin tid att komma till världen, vilket troligtvis är en vis strategi. Ganska så långt från huvudgitarristens mest kända sysselsättning är ”Rise from treason” snarare dödsburdus metalcore med tydliga Hatebreed-nyanser än harmonifylld melodeath. Du har säkert hört snytingen ”Slugger”, vilken säger rätt mycket om även de tre andra spåren. Det ska bli spännande att höra hur detta mynnar ut i den fullängdare som är aviserad till april.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Necrowretch ”Putrid death sorcery” (Century Media/EMI)

Att den unga trion enligt egen utsago avskyr modern amerikansk modedöds med core-suffix känns egentligen inte som någon större sensation. Det räcker med att höra några få riff på fullängdsdebuten för att det ska vara väldigt tydligt. Liksom att den uppenbarligen dyrkar alla de band som tidigare har valt att använda namnets begynnelseord för att presentera sig för världen (tänk Necrophagia, Necrophobic och Necrodeath men troligtvis inte skräckrapparen Necro) så mycket att förebilderna upphöjs till uttrycksnormer. Funkar gör det i alla fall, då Vlad, Amphycion och Mörkk på ”Putrid death sorcery” har knåpat ihop en synnerligen rå historia som varken känns Sunlight eller Morrison. Vilket är en prestation i sig, med tanke på genren. Dock saknar jag riktigt psykodrillade dunderlåtar som hade tagit utfallet från ”tufft” till ”gôrfräckt”.

Lyssna: Spotify.

Enforcer ”Death by fire” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Tredje gången gillt för detta traditionstyngda Arvikagäng – och tillika debut i den tyska hårdrocksgigantens stall. Egentligen slutar de uppenbara nyheterna där, då gruppen knappast skruvar med sin grundläggande förening av NWOBHM och elementärthrash som den lät runt ”Kill ’em all”. På så sätt kanske man kan ana att ”Death by fire” är tuffare som titel och koncept än som egentlig utgåva. Men det vore aningen för enkelt, då denna sorglösa Iron Maiden-repris onekligen har sina poänger utan att tillföra det okulta djup man finner hos exempelvis Portrait eller In Solitude.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Övriga släpp värda att uppmärksamma: Alpha Tiger ”Beneath the surface”, Blind Guardian ”A travellers guide to time and space”, Circle II Circle ”Seasons will fall”, Deep Purple ”Live in Paris 1975”, Dødsfall ”Kronet i svart eld”, Hate ”Solarflesh”, Man The Machetes ”Idiokrati”.

VECKANS KONSERT

Deez Nuts (N3, Trollhättan, 29/1)

Sist gruppen var Sverigeaktuell ställde den in med kort varsel, enligt uppgift beroende på att man tyckte det var aningen för långt mellan Berlin och den svenska huvudstaden. Huruvida denna skröna är med verkligheten överensstämmande låter jag vara osagt, en skön story är det icke desto mindre. Denna gång verkar det emellertid som att JJ Peters och hans partyglada nötpåse gör allvar i planerna att ändra svensk mark, för två spelningar tillsammans med The Ghost Inside, Stray From The Path och Devil In Me. Detta för att fira att gruppens Century Media-debut ”Bout it!” ligger inspelad och klar för release senare i år. Mera rapcore med ansiktstatueringar blir det sedermera på Klubben i Stockholm på torsdag.

Det nyligen jubilerande Nottinghambolaget har måhända inte gjort sig känt som några större tekniska innovatörer på Steve Jobs-nivå.

Klart är emellertid att Digby ”Dig” Pearsons skötebarn redan 2006 kastade sig in i gamingvärlden i och med Playstation2-spelet ”Earache extreme metal racing” – det vill säga sju år efter Iron Maidens ganska så lökiga ”Ed hunter” – samt att det ganska tidigt insåg att digital spridning var ett måste för att möta de nya sätten att konsumera musik på.

Detta kan utgöra bakgrunden till att pionjärlabeln – i grunden ansvarig för att ha presenterat alla från Napalm Death, Entombed, Morbid Angel och Carcass till Rival Sons för världens skivköpare – nu har valt att ytterligare liera sig med världens största streamingtjänst.

Syftet till detta är säkert tudelat. Märk väl att nedanföljande resonemang är spekulationer från min sida, men samtidigt känns slutsatserna inte helt orimliga.

Det uppenbart ädla syftet kan så klart vara att sprida fräck musik till människor som i andra fall kanske inte hade upptäckt den. Som att få en genomsnittlig Evile-fantast (blott ett exempel) att via slumpen upptäcka exempelvis Phobia eller Pig Destroyer och på så sätt få sin smakhorizont vidgad.

Men lika mycket handlar det så klart om att som bolag täcka upp för de förlorade intäkter som en dalande skivförsäljning av fysiska exemplar, en marknad som tappade 15 procent i Sverige när det gäller album bara under 2012 enligt statistik från intresseorganisationen IFPI som går att fördjupa sig i här. För samtidigt som antalet avyttrade skivor av traditionellt snitt fortsätter sin kräftgång står den digitala försäljningen förra året för 63 procent av intäktskakan – och av den delen är hela 90 procent från strömmade musiktjänster.

Således är det också helt naturligt att Earache nu önskar skära till sig en allt större slice av denna tårta. För samtidigt som exempelvis Spotify tycks vara en ganska så dålig affär för artisterna i sig (mer om detta går att läsa i den här utmärkta artikeln) medan ägarna till själva inspelningarna får 60 procent och publishingförlaget tar tio procent av intäkterna. Och streamingtjänsten i sig tar resterande del.

Förvisso i sig inget revolutionerande upplägg. En liknande modell appliceras även när det gäller traditionell skivförsäljning, men det är siffror som kan förklara varför skivbolaget över huvud taget ger sig in i appbranschen.

Nämligen att se till att dess artister spelas mer och därmed genererar högre intäkter till verksamheten. För när jag testkörde Metalizer första gången gjorde jag det i styfte att utröna hur stor del av musiken den så att säga ”slumpgenererar” som går att härleda till just Earache.

Okej. Sagt och gjort.

Som ni ser ovan består själva gränssnittet av fyra reglage, där man som användare kan stryra hur mycket mangel man vill ha på sin spellista, samt hur många låtar den ska ha.

Själv är jag ingen större vän av måttlighet, i alla fall när det kommer till musik, så jag maxade samtliga val. Alltså, beordrade appen att fyra av så mycket metal, death, thrash och grindcore den absolut kunde – och metalizerade hela konkarrongen.

Resultatet av detta: Ungefär hälften av låtarna går att härleda till bolagets diskografi om man även räknar in dess underettiketter Wicked World, Elitist och Necrosis – ett antal som tycks öka när tonvikten läggs mer på grind och death än på traditionell metal. Av väldigt uppenbara skäl.

Grundtesen får på så sätt anses vara bekräftad, även om det så klart är berömvärt att Metalizer inte enbart begränsar sig till upphovsföretagets repertoar. Och hur man än vrider och vänder på saken är det alltid trevligt att få sig en överraskande spellista innehållande såväl Insect Warfare som At The Gates, Godflesh och Hate Eternal som extra energiinjektion en glåmig måndagförmiddag.

Låter ovan nämnda upplägg intressant hittar du Metalizer i Spotifys apputbud, där den också utgör ett välkommet inslag för den med mangelsmak. Troligtvis kommer jag inte att använda den dagligen, kanske inte ens med någon större regelbundenhet, men för dagar då veligheten över soundtrack är extra stor kommer den säkert att fylla sitt syfte.

Även om dess egentliga oumbärlighet är ganska så tveksam.

Källor: ifpi.se, hypebot.com, earache.com

VECKANS RECENSIONER

Bad Religion

True north

Epitaph/Playground

PUNKROCK Som vanligt handlar det inte primärt om exakt vartåt kompassnålen pekar, utan snarare om exakt hur förförisk och frestande riktningen är.

Det är således inte speciellt vidkommande hur de 16 kompositionerna i sig låter (det vet alla vid det här laget), mer avgörande är i stället dess själva finish. Och det är också där legendarernas sextonde studiogiv och tillika aviserade avskedsföreställning avviker från den sprudlande kreativa utlösning gruppen har upplevt under 2000-talet.

De stunder då sextetten försöker sig på en även så varsam kursändring – främst Agent Orange-minnande ”Dharma and the bomb” – framstår aningen riktningslösa, medan bristen på overkligt bra toppspår gör att ”True north” sällan är precis den stjärnsprakande final en 34-årig karriär är förtjänt av.

Bästa spår: ”Dept. of false hope”.

Dropkick Murphys

Signed and sealed in blood

Born & Bred/Universal

FOLKPUNK Avrundande ”End of the night” sammanfattar mycket av kontentan. Här fastslår plåtvissleseptetten att sista beställningen inte är synonymt med slut på det roliga, vilket i sig är en träffande beskrivning av dess lyckade refrängmission.

Liksom mycket annat i diskografin är armkroksvals nummer åtta nämligen bräddfylld med melodier som är omöjliga att bli av med. De är lite som mormoner, singelkompisar eller vägglöss, så fort de uppnår mänskig kontakt biter de sig kvar. På ett sätt som denna gång ofta, lyckligtvis, berikar och som endast bitvis irriterar. På så sätt är ”Signed and sealed in blood” en ganska så genomtrevlig svängom enligt mallat snitt.

Fansen jublar och dansar, de mindre brydda tjurar i hörnen – allt medan Dropkick Murphys skrålar vidare med skummande glas.

Bästa spår: ”The battle rages on”. (Lyssna på Spotify och på Wimp)

VECKANS TWEET

(Lyssna på Spotify och på Wimp)

Den 2 januari är det väl hög tid att göra likt kungen och vända blad. Liksom sluta pärmen om det gångna och i stället öppna upp för det som komma skall.

Därför ska jag efter det här inlägget inte gnälla mer om det som har varit. Det är ju gjort vid det här laget, låtar och skivor har dryftats, presenterats och analyserats.

Men man kan också se december månads låtkavalkad som en försmak, då vi under de gångna 31 dagarna har fått nafsa lite lätt på kommande plattor från exempelvis Bad Religion, Hatebreed, Helloween och Dropkick Murphys.

Och mer om dessa utgåvor blir det framöver, var så övertygade om detta.

Fram till dess finns decemberlistorna här för Spotifyanvändare och här för de som hellre väljer Wimp.

Rått nytt år, kära läsare. Hoppas huvudvärken har lagt sig en smula vid det här laget.