Vi kanske kan börja med lite begreppsutredning.

Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.

Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.

Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.

Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.

För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.

Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.

Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.

Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

Källa: Alternate Metal Album Covers.

En skulle ju kunna tro att den grekiskbördige strängfantomen, vars riktiga namn är Kostas Karamitroudis, skulle ha nog att göra med Firewind – även då den mest inkomstgenererande arbetsgivaren roar sig för fullt med Sweden Rock-aktuella Black Sabbath.

Men tydligen räcker detta kreativa utlopp inte för Gus G, då 33-åringen senare i vår ämnar begå solodebut med fullängdaren ”I am the fire” via Century Media. Vad vi kan vänta oss där? Jo, enligt en pressrelease talas det om ”klassiska hårdrockslåtar”, ”pumpande metalstycken” och ”instrumentala kompositioner som ska få dig att tappa hakan”. Inte så väldigt jättechockerande, med andra ord.

Första smakprovet från egomackan, där utmärkte Candlemass-vokalisten Mats Levén står för sången, är därför en ganska så trevlig förevisning om vad som komma skall. En lättuppskattad liten sak med ett gitarrsolo som både är wanktastiskt och hörvärt.

Mer av denna vara lär vi alltså få ta del av på ”I am the fire”, där den tidigare Dream Evil/Nightrage-medlemmen även får studiobesök av exempelvis Jeff Friedl (A Perfect Circle, Puscifer), Daniel Erlandsson (Arch Enemy), Dave Ellefson (Megadeth), Tom S Englund (Evergrey) och Michael Starr (Steel Panther). För att nämna några.

Releasedatum är satt till slutet av mars.

Vi vet ju alla vad som gäller. Vad som är skillnaden mellan flopp och succé på Friends arena i morgon kväll. Det där avgörande, som sitter mellan bålen och huvudet på en ganska så känd frontman.

För låt oss inte hymla alltför mycket nu. Även om arenaljudet i det där schabraket ute i Solna kan fälla krokben för vilket band som helst – minns bara debaclet när Iron Maiden spelade där i somras – sitter själva avgörandet i Ozzy Osbournes hals om lite mer än ett dygn.

Vi vet ju alla att det kan gå riktigt illa. 64-åringens strupe är minst lika märk av ägarens hårda leverne som hans kropp i övrigt, vilket emellanåt kan få horribla konsekvenser, likt på Hultsfredsfestivalen 2007. Men likt en basindustri har han på senare år sökt stöd i den moderna tekniken – och emellanåt faktiskt låtit bättre än på mycket länge. De vänliga kallar denna stödsång för ett hjälpmedel, de aningen mer illvilligt inställda poängterar att det stundtals är farligt nära playback. Och några sådana fasoner kan man ju inte acceptera från en av världens mest beryktade hårdrockssångare.

Emellertid – jag hör till dem som, låt vara ganska så motvilligt, accepterar sakernas tillstånd. Jag tillåter mig svälja lite fusk så länge det låter ganska bra, hellre det än att man som åskådare tvingas skämmas å huvudpersonens vägnar. Jag tycker att iOzz 7.0 funkade tämligen hyggligt såväl på Sweden Rock 2011 som på Stadion förra året. Emellanåt blev det väldigt uppenbart vilket autencitetslurendrejeri som utspelade sig (speciellt då tonerna fortsatte med oförminiskad styrka även då han drog bort mikrofonen från munnen) och det är sådant som borde sätta griller i huvudet på mig och få mig att rasa över bluff och båg.

Likväl. Om Ozzy Osbourne nu ska stå på scen (det verkar ju som att han trots allt trivs väldigt bra just där) så är det ju bättre att han låter bra än kråkslirar sig igenom repertoaren. Och jo, hårdrocksvärlden skulle vara väldigt mycket tråkigare utan den gamle strulpellen som munterhetsgivande bidrag, varför jag får godkänna de premisser som möjliggör hans närvaro.

Kort sagt: Fusk-Ozzy är bättre än den autentiska verkligheten. Så är det bara.

Därför höll jag på att trilla ur semesterfåtöljen då det började spridas liveklipp tidigare i år från Black Sabbaths comebackkonserter i USA. Det var liksom bortom dåligt på något sätt, som om han ansåg att det här med tonarter som något man kan förhålla sig till med samma respektlöshet som man visar en jobbig granne. För bevis, spana in våldtäkten på ”Snowblind” från Tampa i augusti:

Dessvärre verkar denna pissleverans inte ha varit en dålig kväll på kneget, utan snarare något konstant, vilket bevisades få fler och fler bootlegklipp dök upp på nätet.

Vilket för oss fram till nutid. När detta skrivs är det ungefär 28 timmar tills Black Sabbath står på scen och gruppen har hunnit giga sig igenom såväl Syd- som Centralamerika samt göra ytterligare en rad gig i USA. Och inte så mycket tycks ha blivit bättre. Inspektera själva klippet från Mexico City den 26 oktober här nere. Det är mindre än en månad sedan. Och det låter ju … eh … rätt så illa. Om vi ska uttrycka det diplomatiskt.

Okej, så här vill jag inte ha det. Och troligtvis inte heller någon annan som ämnar besöka Friends Arena i morgon kväll.

Därför finns det bara en rimlig utväg om giget inte ska bli en av årets stora arenakalkoner: Fixa fram stödsången. Skicka upp Fusk-Ozzy på scen. Allt annat kan sluta i katastrof.

Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

Jag slänger i väg en gammal klyscha här:

Allt går att sälja med mördande reklam.

Vilket i det här fallet säkert stämmer, även då man lägger tonvikten på ordet ”mördande”.

För i takt med att hårdrocken och dess avgreningar blivit alltmer finansiellt accepterade har även annonsbranschen insett att det går väldigt bra att kränga varor och tjänster med ett dundrande heavy metal-soundtrack – och artisterna har därmed i sin tur fått en ny inkomstkälla när skivförsäljningen knappt räcker till nya plektrum.

Varsågoda att rulla in från kulissen och glömskan – Don Dokken och gamle Guns N’ Roses-gitarristen Gilby Clarke. Båda de tidigare hårdrocksikonerna har nämligen gjort gemensam sak med exempelvis N’Syncs Lance Bass, medlemmar från The Village People och Susan Boyle i ett försök att öka på försäljningsvolymerna av Kraft Foods majonäsalternativ Miracle Whip.

Resultatet – som ni kan se här nedan – är ändå rätt kul. En drift med bortglömda superstjärnor i tjusig ”We are the world”-inramning. Och faktiskt så underhållande att även jag går på knepet och sprider produktens namn på en marknad där den inte ens går att köpa.

”Vinnis”, hade man sagt på den konsultmumbojumbo som på ett eller annat sätt påverkar min vardag.

Ovan nämnda hårtroll är emellertid inte de första som har dykt upp i marknadsföringssammanhang. Och troligtvis inte heller de sista. Därför kan det kännas aningen underhållande att gräva i arkiven för att påminna om några tidigare exempel.

Av de mest skiftande slag.

NASTY SAVAGE Gruppen kallar sin genre slash metal och ställer här upp med några väl valda locktoner. Eller vad man nu kan kalla det. Någonstans i den tidsera då Floridagruppen likväl var på gång, för sisådär 30 år sedan, var dess namn uppenbart bärande nog för att locka kunder till lokala frisersalongen Flair Family Hair Care i hemstaden Brandon. Saxigt värre? Inte nog för att säkra en permanent rockstjärnekarriär, i alla fall.

DEATH ANGEL Man kan måhända frestas att säga att utfallet är lite av en kalkon. Men likväl kanske burgan på en lukrativ sidokarriär för Bay Area-veteranerna. Hur som helst, amerikanska snabbmatskedjan Carl’s Jr tycks övertygade om att just Death Angels ”The ultra-violence” är ett bra sätt att kränga kluckande och jalapeñotrimmade köttsemlor till allmänheten. Kanske bäst av allt – den innehåller bara 490 moshkalorier. Fett.

DRAGONFORCE App, app, app … den som spelar snabbt är inte slapp. Det tycks vara grundtesen då de brittiska power metal-gitarristerna Herman Li och Sam Totman lånar ut sina flinka fingrar till marknadsföringen av Capital One Banks då nylanserade mobilapplikation.

OZZY OSBOURNE Albumaktuelle Black Sabbath-frontmannen är knappast någon nykomling i dessa sammanhang. Vilket kanske inte är speciellt förvånande, med tanke på att den gamle strulputten utan att knorra nämnvärt däröver tycks acceptera många av de lukrativa anbud som hans fru Sharon sticker under näsan. Samsungs mobiltelefoner? ”World of warcraft”? Margarin? Pepsi? Eventuella trovärdighetsinvändningar är enbart begränsningar – han är ju ändå mörkrets jävla furste. Här kan ni se ett hopkok av några av Ozzy Osbournes mindre hårdrockiga stunder.

KERRY KING Söt, tysk örtlikör och helvetesriffande thrash? De gemensamma nämnarna är väl egentligen så få att det bara finns en – Slayers hårdföre gitarrskalle. I vad som närmast såg ut att vara en personlig mission införde strängbändaren Günter Masts migränsnaps som rock ’n’ roll-juice nummer ett i mitten av de förra decenniet – med önskat resultat. I dag är drycken lika inne bland ystra hårdrockare som bland näsbrända after ski-svennar.

SUFFOCATION Medeltiden var en ganska brutal tidsperiod i mänsklighetens historia. Därför är det väl också ganska rimligt att New Yorks gruffigaste brutalistmanglare får utgöra musikaliska ambassadörer då tv-kanalen History Channel för sex år sedan tog ett stadigt tag om 600 års illvilja i ett specialprogram. Broootal!

MARTY FRIEDMAN Många känner säkert till storyn om Dave Mustaines gamle parhäst som tröttnade på hemlandet och tog Alphavilles hit som en uppmaning. Och som dessutom lyckades med det. Vid sidan av en framgångsrik karriär som programledare i tv och tidningskolumnist har den Marylandfödde 50-åringen dessutom drygat ut månadslönen genom att kränga Fanta, som i den här tre år gamla kampanjen.

WARRANT Två dollar i minuten? Vilket fynd! I spåren av framgångarna med ”Cherry pie” sökte i alla fall hårtrollen extra sidobusiness – genom att skaffa sig ett eget 071-nummer (i USA 1-900). Personliga meddelanden? Dagliga uppdateringar? Nyheter och skvaller? Jani Lane och gossarna bjöd på det – med målsmans godkännande, så klart. Rimligt agerande från ett band vars debutskiva hette ”Dirty rotten filthy stinking rich”.

DOKKEN Grundläggande synopsis: ”Tänk dig att den här kyckligen är din hårddisk – och att 80-talsbandet Dokken är ett datavirus.” Så krängde Norton nyligen var ett rimligt sätt att kränga sitt senaste skydd. Kopplingen är emellertid oklar. Vad som däremot är satt utom rimligt tvivel: Dokken gillar inte kyckling. Äggsakt.

CINDERELLA Kopplingen mellan snyggpermanentad sleazeblues och korv med bröd är aningen långsökt. Vilket inte hindrade Cinderella från att fyra år före genombrottet med ”Night songs” ställa upp för kolesterolkrängande Pat’s Chili Dogs i hemstaden Philadelphia och sprida dess budskap på lokal-tv.

SKELETONWITCH Problem med hackande skivor och utnötta rullar? Gör som Ohiobaserade Skeletonwitch – och teleportera dig till Dave’s Video i West Virginia. Den logiska luckan i det resonemanget får väl vägas upp av Nate Garnetts och Scott Hedricks amatörmässiga skådespelarinsatser. Och av att Dave himself tycks ha bevarats i en tidskapsel från det vhs-glada 1985.

Fotnot: En kortare gammelmediavariant av detta inlägg publicerades i årets utgåva av Aftonbladet Hårdrock!. Den slutade säljas förra söndagen. Köpte ni inte får ni med andra ord skylla er själva. Alternativt kontakta vår läsarservice på telefonnummer 08-725 20 00 och fråga efter rätt person om du vill köpa ett arkivexemplar så här i efterhand.

Det finns ju hårda namn – och så har vi Zoltan Bathory. En presentation som väcker uppseende, en signatur som för med sig respekt. Du muckar inte med Zoltan, liksom. Så är det.

Rent musikaliskt har dödssmockan emellertid lite att göra med grundläggande black metal eller Cradle Of Filth-vampyrism, i stället är kvintetten så amerikansk så det förslår. Den har ett köttbullesound som tar sats i Pantera och lägger därpå tjocka lager med radiomelodier som refrängammunition.

Oävet är det inte. Speciellt inte då gruppen live har en tuffare groovegrund än på de slickade studioskivorna. Samtidigt saknar jag de där superspeciella låtarna som skulle ta bandet ett steg närmare det angelägna. Och inte mest framstå som ett hårdare och dubbelkaggemullrande alternativ till Stone Sour och som gör konserter som kör i ett cementblock samtidigt som medlemmarna jammar intron av bland andra Ozzy Osbourne och Deep Purple.

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

Helt plötsligt finner jag mig sitta på jobbet och försöka utröna när jag egentligen senast såg tv-serien ”CSI: Crime scene investigation”, det vill säga det Las Vegas-original som senare har fått franchiseavläggare i såväl Miami som New York.

Är det tre år sen? Fem? Bara två? Spelar det egentligen någon som helst roll?

Anledningen till detta famlande efter ledtrådar i minnet har emellertid en rimlig förklaring. Precis som frontmannen Ozzy Osbourne gjorde med ”Let me hear you scream” för tre år sedan kommer Black Sabbath nämligen att premiärspela ”End of the beginning” i säsongsfinalen av ovan nämnda kriminaldrama.

Men – ärligt. Hur rätt känns detta drag?

Förvisso går det att förstå lanseringen ur en rent exponeringsmässig synvinkel. Med tanke på att serien lockar runt elva miljoner tittare varje vecka bara i USA finns det här en chans att nå ut till väldigt många hushåll utan att behöva anstränga sig så mycket.

Samtidigt: Det Sabbath som jag – och troligtvis många med mig – älskar är knappast synonymt med Las Vegas-flärd och Jerry Bruckheimer-gigantism. Det ligger liksom i gruppens själva kärnvärden, dess undergångsfyllda tyngd och dystra grundmission, att vara något vid sidan av den glittriga nöjesvärld som pumpas ut i HD-format på bästa sändningstid. Det passar sig liksom inte. Är lite som vispgrädde och rapsolja, det skär sig. En mer passande premiärarena hade väl därför i stället varit en sedan länge nedlagd fabrik i Aston, Birmingham, med en skock getter som enda publik.

”CSI” är helt enkelt inte så jävla metal. Även om jag så klart kommer kasta mig på diverse lagliga streamingtjänster efter visning för att få höra låten då säsongsfinalen av ”CSI”, kallad ”Skin the game”, sänds i USA den 15 maj.

Så kan det gå.

Källa: The Hollywood Reporter.

Beskedet är väl i sig lika oväntat som att stora delar av högern ser det motiverat att hylla nyligen bortgångna Margaret Thatchers politiska gärning – men lik förbannat är det nog en lugnande hälsning till fansen. Även om det ställer vissa frågor.

För trots att Black Sabbath i juni planerar att avtäcka studioalbumet ”13” – det första med Ozzy Osbourne på sång sedan 1978 års ”Never say die” – så avslöjar basisten Geezer Butler att repertoaren på den kommande turnén mest kommer att bestå av redan etablerade fanfavoriter.

I en intervju med The Metal Forge lägger fyrsträngaren ut orden om legendarernas tankar om hur man ska möta publiken på den vända som når Sverige och Friends Arena den 22 november. Och det visar sig att dess snart 40-åriga diskografi alltså står högst i kurs.

– Eftersom alla våra album (sic) gjordes på 1970-talet är det också det årtiondet vi kommer ägna oss åt. Vi måste alltid spela stapelvaror likt ”Iron man”, ”Paranoid”, ”Black Sabbath”, ”War pigs” och ”Children of the grave” men det är alltid bra att slänga in lite mer obskyra prylar.

– Förhoppningsvis kommer vi att köra en eller två låtar från nya albumet.

Ett uttalande som i sig också förklarar rätt tydligt på hur doomarkitekterna från Birmingham ser på sin funktion och sin status. Och ett besked som så klart öppnar för spekulationer.

Jag resonerar så här: med tanke på att ovan nämnda comebackalster ännu har ett par månader kvar att nå allmän konsumtion torde det bästa vara att haussa dess förträfflighet – och det genom att säga att plattan har så starka låtar att de med lätthet kommer tränga undan de klassiker som gruppen i alla dess upplagor och Ozzy under sin solokarriär alltid har stöttat sig emot.

Det hade måhända varit på sin plats att poängtera att live-Sabbath inte ska vara någon nostalgiföreställning utan en grupp vars färska kompositioner kommer blåsa bort all ”Master of reality”-fixering ur publikens förhållningssätt och i stället peppa för någon av de färska kompositionerna snarare än önska sig ”Iron man” för femtielfte gången.

Det gör inte Geezer, vilket i sin tur kan tyda på två saker:

Antingen är han extremt ärlig och inser att inget spår på ”13” kommer att mäta sig med gruppens mest sönderkramade stycken.

Eller så är det bara så att materialet inte håller den klass som krävs för att ta större plats i repertoaren än som högst enstaka förströelse.

Vad som är sanningen bakom dessa spekulationer lär visa sig runt den 12 juni, då comebackalstret ska finnas i butik.