2000-talets hetaste Madrid-derby

av Adam Pinthorp

Senast Atlético Madrid besegrade Real Madrid var i oktober 1999. Man spelade visserligen två säsonger i Segundan precis därefter, men har alltså inte lyckats besegra stadsrivalen på de tio senaste säsongerna som de tillhört La Liga.

Säsongen 1999/00 var det Jimmy Floyd Hasselbaink som var Atléticos stora stjärna och skyttekung. I dag heter den spelaren Radamel Falcao. Den stora frågan alla ställer sig är så klart; kan colombianen leda Atlético till sin första seger i El derbi Madrileño på över ett decennium?

Den spontana känslan är att Atlético Madrid aldrig haft ett bättre slagläge under de tio åren bakåt i tiden än vad man har nu. Man ligger tvåa i ligan – åtta poäng före Real Madrid. Dessutom har Diego Simeone präntat in en vinnarmentalitet som inte setts skymten av sedan hans egna glansdagar som spelare i klubben, kanske inte ens då. Att Atlético spelar en väldigt ”snål” fotboll som är som allra effektivast mot lag som har mycket boll gör inte heller chanserna mindre inför matchen.

För visst kommer matchbilden vara som sådan att Real dominerar bollinnehavet, medan Atlético pressar högt och kommer satsa på kontringar. Men samtidigt som det gynnar Simeones manskap, ska man också komma ihåg att Real är väldigt skickliga på sin sak. Det har man om inte annat bevisat de senaste tio åren, där man har ett löjligt facit gentemot Atlético. Men även om resultaten talar sitt tydliga språk bör det tilläggas att man inte alltid varit överlägsna ”lillebror” spelmässigt. Faktum är att Atlético vid flera tillfällen spelat väldigt bra, framför allt på Santiago Bernabéu, men aldrig lyckats vinna under 2000-talet. I de tio senaste derbymatcherna på Santiago Bernabéu har fyra slutat oavgjort – medan Real vunnit sex.

En annan intressant sak är att det spekuleras i att Florentino Pérez tröttnat lite på José Mourinho. El País skriver att om derbyt går åt pipsvängen för Real, kan Mourinho ha gjort sitt i huvudstadsklubben. Och jag tvivlar på att det inte skulle ligga någon substans i de ryktena. Mourinho har ju för vana att inte bli särskilt långvarig i sina klubbar. När det dessutom inte gått som en dans på rosor den här säsongen känns det inte helt otänkbart att man tillsätter någon ny inför nästa säsong. Eller ja, vem vet, Mourinho kanske inte ens blir kvar säsongen ut?

Precis som det ska vara inför en stor match är frågorna många men svaren få. Något som däremot är säkert är att den nuvarande tabellettan Barcelona kommer gynnas oavsett resultatet i matchen – så länge man vinner sin match mot Athletic, som spelas på Camp Nou precis innan Madrid-derbyt. Vinner Real, ja då rycker Barça ifrån Atlético i toppen. Blir det oavgjort, då gör man ett ryck ifrån båda Madrid-klubbarna. Och skulle Atlético vinna, då hamnar Real hela 14 poäng bakom katalanerna vilket jag tror hade varit för mycket för att kunna ta igen.

Pressen ligger helt och hållet på hemmalaget i kväll. Publiken är krävande på Bernabéu, och med tanke på det facit man har gentemot Atlético kräver man, så klart, en seger – speciellt också med tabelläget i åtanke.

När lagen drabbades samman på Santiago Bernabéu förra säsongen syntes en banderoll med texten ”vi vill ha ett värdigt derbymotstånd”. Efter den matchen, som slutade 4-1, ändrades nog inte Real-supportrarans syn på sina derbykonkurrenter. Kommer storebror Real Madrid fortsätta förödmjuka Atlético ytterligare, eller kan de rödvit-randiga slå tillbaka efter 13 års väntan? Svaret får vi i kväll.

Fyra snabba inför matchen

– Atlético Madrid har tre gånger tidigare haft ett försprång på åtta poäng eller mer inför El derbi Madrileño. Senast det hände var säsongen 1995/96, då man kom till spel 12 poäng före rivalen. Den gången vann Real Madrid, men Atlético tog hem ligaguldet.
– José Mourinho har plockat ut den 17-årige talangen José Rodríguez till matchen.
– Atlético har gjort sin bästa säsongsinledning någonsin med 34 poäng på 13 omgångar.
– Real Madrid har gjort i snitt 3,33 mål på hemmaplan den här säsongen. Atlético snittar 1,33 mål på bortaplan.

Segunda-kollen

av Adam Pinthorp

Senast jag gick igenom Segunda-kollen hade det spelats nio omgångar. Vid det tidpunkten hade Elche redan vunnit mark som tabelletta, medan Almería låg tvåa. I den absoluta tabelltoppen ser det likadant ut nu, där Elche ligger fyra poäng för Almería efter 15 spelade omgångar.

Elche är också det lag som släppt in överlägset minst mål under säsongsinledningen – bara åtta stycken – något som alltid går hand i hand med framgång. Almería har å sin sida släppt in nästan det dubbla (15), men har gjort lite fler framåt.

Ett annat lag som fortsatt imponera är den katalanska klubben Girona (en stad som man annars mest förknippar med en plats där man flyglandar). Den här säsongen har de, efter några sämre år, verkligen visat att de kan spela fotboll. Tränaren Joan Francesc Ferrer, ofta kallad ”Rubi”, har fått ordning på grejerna i klubben. Man är ett starkt kollektiv som spelar riktigt underhållande fotboll – något som de 28 gjorda målen vittnar om. En styrka gällande målskyttet är att man inte bara en eller ett par stycken som står för målproduktionen – utan flera stycken som kan kliva fram och hitta nätet.

Vid senaste Segunda-kollen låg Villarreal trea. Nu har man, efter en trasslig månad, sjunkit till femteplats. Under november månad har ”den gula ubåten” spelat fyra matcher, och man har varit spelmässigt det bättre laget i samtliga – men bara vunnit en match. Och det är just målskyttet, i samspel med problemet att stänga matcher, som har varit Villarreals problem under hösten. Man har spelat fyra 1-1-matcher under de inledande 15 omgångarna. I samtliga har man tagit ledningen – för att sedan tappa.

Det är inte bara för Villarreal det varit lite tuffare den senaste tiden. Vår ende proffssvensk i Spanien – Olof Mellberg – har nämligen dragits med lindrigare skadeproblem. Men förra helgen var han åter i spel och har överlag gjort det väldigt bra sedan flytten från Olympiacos. Tillsammans med Mateo Musacchio bildar han onekligen ett av ligans främsta mittlås.

Dessutom imponerar han språkmässigt, lyssna bara här. Detta är vid en presskonferens från i veckan, inför toppmötet med Elche på söndag. Spanskan som han lärde sig i Racing åren 1998-01 sitter alltså fortfarande i.

Kikar vi längre ner i tabellen hittar vi en La Liga-bekanting i form av Hércules på sista plats. Ett lag som annars tippades högt inför säsongen. Dessutom återfinns såväl Racing och Sporting Gijón, som båda ramlade ur La Liga i våras, på den nedre halvan. Racing är till och med under nedflyttningssträcket. Även Copa del Rey-succén från i fjol – Mirandés – har haft det tungt under sin debutsäsong i Segundan och ligger också under sträcket.

Kategorier Segunda División

Dokument: Nästa stjärna från La Masía

av Adam Pinthorp

Barcelona har en förmåga att ständigt ge egna produkter chansen i A-laget.
Näste spelare som etablerat sig på allvar i A-truppen och enligt många redan nu är redo att utmana om en startplats är Martín Montoya. En spelare som tillhörde en av de mest framgångsrikaste årskullarna genom La Masías historia – men samtidigt dragits med tuffa motgångar.

 
Martín Montoya föddes 1991 i den katalanska lilla staden Gavá. Det var också i den lokala klubben CF Gavá han inledde sin fotbollskarriär, men det blev ingen lång sejour där. Redan som 7-åring skrevs Martín nämligen in i Barcelonas ungdomsakademi, La Masía. Sedan var den frejdige högerbacken en viktig del i ett av de mest framgångsrika ungdomslagen någonsin i La Masías historia. Med spelare som Thiago Alcántara, Marc Bartra, Isaac Cuenca, Christian Tello och Oriol Romeu (nu i Chelsea) ingick Montoya i generation 91, en årskull som krossade allt och alla under ungdomsåren.

Men allt gick inte alltid som på en dans för Montoya. Tiden i La Masía var också väldigt tuff under vissa perioder, speciellt mellan åren 9-12.

– När jag var yngre fick jag offra mycket, jag hade inte tid att umgås med mina vänner. Nu när man nått resultat är det nog många som velat vara i min sits, och det har varit värt mödan, säger han.

Åren gick, och samtidigt som Martín tog sig igenom samtliga ungdomslag blev han också uppkallad till ungdomslandslagen. Han har representerat allt ifrån U17- till U23-landslaget.

Säsongen 2009/10 var Montoya en av de ledande figurerna i Barça B, som då tog klivet upp till Segundan (andradivisionen). Den efterföljande säsongen fortsatte han och vara en av nyckelspelarna när B-laget sensationellt slutade trea i den spanska andradivisionen.

I februari 2011 fick sedan Montoya göra efterlängtad A-lagsdebut, detta i en ligamatch borta mot Mallorca.

– När jag såg att jag blev var uttagen blev jag glad, men samtidigt nervös. Att få åka med de spelarna som är så pass kända går inte jämföra med den tillvaron jag var van vid i B-laget, berättar han.

Glasliraren Adriano var både trött och fick en skadekänning i slutet av matchen. Guardiola kallade direkt upp Montoya från bänken och sade till honom att värma upp, för om tre minuter var det dags.

– Pep sa till mig att spela som jag gjorde i B-laget och framför allt att vara lugn. Det var nervöst, men helt oförglömligt, det var fantastiskt! Att få spela med de bästa spelarna i världen som också varit mina idoler går inte att sätta ett pris på, säger Montoya.

– Efter matchen signerade alla i laget min matchtröja. Leo skrev grattis till debuten, och lade till datumet, fortsätter han.

Vid en intervju med Punto Pelota berättar Montoya och hans far, som också heter Martín i förnamn, om de jobbiga åren när hans mamma gick bort efter en lång och utdragen sjukdom. Hon dog ett par år innan Montoya debuterade för A-laget.

– Allt jag gör i dag gör jag för henne eftersom jag älskar henne så mycket och jag vet att hon inte kommer tillbaka. Hennes önskan var att jag skulle förbli kvar i A-laget. Nu vet jag att hon vakar över mig och ger mig styrka för att fortsätta, berättar Montoya med tårfyllda ögon och skärande röst.

– Hans mor har betytt mycket för att han har nått så här långt. Hon slet alltid för att hjälpa honom under tiden i La Masía genom att skjutsa in till storstaden så han kunde träna, säger pappa Martín.

Sedan A-lagsdebuten har det mesta gått som på räls för Martín Montoya. Den efterföljande sommaren spelade han samtliga matcher när Spanien vann U21-EM i Danmark. Hösten 2011 blev han sensationellt uttagen till A-landslaget. Han fick däremot aldrig chansen att debutera, men blev en erfarenhet rikare. Det ska tilläggas att Montoya under den tiden fortfarande tillhörde Barcelonas B-lag.

– Jag blev chockad över uttagningen, jag hade aldrig kunnat tro det, säger huvudpersonen själv.

Säsongen 2011/12 fortsatte att gå Montoyas väg. Han fick träna alltmer med A-truppen och gjorde totalt tio matcher när säsongen sedermera summerades i våras. Tack vare skadebekymmer och avstängningar fick han bland annat chansen i Copa del Rey-finalen mot Athletic, en match som Barça vann med hela 3-0, i det som också blev Guardiolas sista som tränare för klubben.

– Montoya gjorde en strålande match, han har många fina år i klubben framför sig, säger Pep om ynglingens insats i finalen.

Under den gångna sommaren flyttades Martín Montoya permanent upp till klubbens A-lag. En dröm som han kämpat länge för – men det var nu det hårda jobbet skulle inledas. Och högerbacken kastades per omgående in i hetluften, då han sedan Adriano tidigt blivit utvisad fick göra säsongsdebut mot Real Madrid – på Santiago Bernabéu – i den spanska Supercupen. Montoya löste uppgiften på bästa sätt, och var en av få ljusglimtar för Barça den matchen, som Real Madrid sedermera vann med 2-1.

Men det slutade inte där. Hans andra match för säsongen var också mot Real Madrid – i en match som han inledde på bänken. Dani Alves klev tidigt ut skadad i ligamötet lagen emellan, och Montoya fick direkt bytas in. Även där gjorde den unge högerbacken ett stort avtryck, och var dessutom väldigt nära att bli matchhjälpte då han träffade ribban i slutminuten vid ställningen 2-2.

– Martín fick rycka in med snabba ryck och hade Cristiano Ronaldo mot sig på sin kant, men hans match bevisar att vi har otroligt bra spelare som kan komma in och anpassa sig och spela bra, berömmer tränaren Tito Vilanova.

Efter de två El Clásico-matcherna har det varit lite lugnare för Montoya, då han fått starta de flesta övriga matcher han spelat. Och det har redan blivit ett gäng – totalt sju framträdanden i ligaspelet och ytterligare två i Copa del Rey. Dessutom ett framträdande i både Champions League och den spanska Supercupen.

– Jag är överraskad över min speltid så här långt på säsongen då jag konkurrerar med världens bästa högerback, menar Montoya.

Med sin offensiva lust, sin passningsskicklighet och precisa inlägg, i kombination med säkert försvarsspel har han snabbt etablerat sig och vissa anser att Dani Alves borde hålla ett vakande öga bakom axeln så han inte blir omsprungen av ynglingen i hierarkin. Oavsett vilket har Barcelona säkrat upp med en oerhört talangfull försvarare som man kommer ha användning av i många, många år framöver.

– Montoya håller redan en riktigt hög nivå, det är otur att han konkurrerar med Dani Alves, men han är framtidens högerback. Både i Barcelona och Spanien, säger Tito Vilanova.

När Montoya bytte av Alves i matchen borta mot Levante förra helgen blev han den elfte Barcelona-spelaren fostrad i La Masía på planen. En historisk stund för hela klubben. Ynglingen var för övrigt den av de elva som spelade i flest ungdomslag under tiden i La Masía – hela tio stycken. Han skrevs in i akademin 1999 – ett år efter att en viss Xavi Hernández hade hunnit debuterade för A-laget. Mot Levante spelade båda tillsammans i en historisk match för FC Barcelona.

Fotnot: Stort tack till Hugo Benítez för hjälp med översättning.

Källor: Punto Pelota, Catalunya Radio, El Mundo Deportivo, Diario Sport och FCBarcelona.cat

Kategorier Barcelona

Omgångens awards: Sevilla-fansens respektlösa kupp

av Adam Pinthorp

Omgångens revansch, droppe, respektlösa, läckraste, spelare och överkörning står på agendan när jag delar ut utmärkelserna från den gångna spelomgången.

Omgångens revansch:
Förra helgen blev Real Betis totalt överkörda av Sevilla i det stekheta stadsderbyt. I lördags vann man mot de regerande mästarna Real Madrid med 1-0. Samtidigt revanscherade sig målvakten Adrián, som stod för en katastrofal insats mot Sevilla, då han var en av planens giganter och räddade Betis gång efter annan.

Omgångens droppe:
Ännu en blytung hemmaförlust för Espanyol blev droppen för Mauricio Pochettino – som nu kan söka efter en ny arbetsgivare. Och det kanske var lika bra, för argentinaren har inte fått med sig spelarna den här säsongen.

Omgångens mest respektlösa:
Efter matchen mellan Atlético och Sevilla framkom uppgifter gällande att Frente Atlético (en supportergrupp) skulle ha ropat nidramsor gällande Antonio Puertas död (Puerta är en gammal Sevilla-spelare som dog i hjärtinfarkt 2007 bara 22 år gammal). Detta dementerades senare då det kom fram att det var besvikna Sevilla-supportrar som helt hade hittat på det här i hopp om att Atlético skulle straffas. Dessa supportrar skapade precis en helt ny definition av att gå över gränsen. Det är både pinsamt, obegripligt och fullständigt respektlöst.

Omgångens överkörning
:
Det var många lag som mäktade med att fullständigt köra över sina motståndare den gångna omgången. Barcelona vann med 4-0 mot Levante, Atlético gjorde detsamma mot Sevilla. Men att även Málaga lyckades vinna med 4-0 mot Valencia får ändå klassas som den största skrällen vad gäller överlägsenhet. Speciellt då 4-0 i rejäl underkant. Matchen på La Rosaleda hade kunnat sluta med det dubbla – så mycket bättre var Málaga än Valencia.

Omgångens spelare
:
Han slog perfekta genomskärare, han lirkade fram bollen med yttersidan, han gjorde makalösa nedtagningar, han chippade bollen över sina motståndare, och bjöd som grädden på moset på ett fantastiskt mål. Andrés Iniesta spelade på en nivå över alla andra i matchen mot Levante. Till och med världens främste stod i skuggan och kunde bara se på när Iniesta lekte fotboll.

Omgångens läckraste:
Oavsett hur många fina moment som Andrés Iniesta stod för i mötet med Levante, överskuggades han ändå av Iscos magiska sekunder mot Valencia. Ta en titt här, och njut själva av när 20-åringen gjorde lite som han ville med sina forna lagkamrater.

Kategorier Omgångens awards

Feghouli i blåsväder – medan costarican vill köpa Valencia

av Adam Pinthorp

Valencias Sofiane Feghouli har varit i blåsväder. I dag rapporteras det att algeriern blev stoppad av polisen när han körde bil – utan körkort. Vi kan nog konstatera att Feghouli är mer intelligent på fotbollsplan än utanför. Fast han är ju inte värre än Éver Banega, som i början av året glömde handbromsen när han skulle tanka varpå bilen körde över hans fot. Då blev det drygt åtta månaders rehabilitering. Feghouli klarar sig nog undan med ett betydligt lindrigare straff.

Apropå Valencia så är det mycket som händer runt klubben just nu. Utanför fotbollsplanen alltså. Det har sedan en tid tillbaka ryktats om att en Costaricansk affärsman velat köpa klubben. I dag kom officiella uppgifter om att Mario Alvarado, som costaricanen heter, hade ett möte med Bankia och nu lagt ett officiellt bud på att köpa klubben.

Hans intentioner är att helt radera Valencias ekonomiska skulder, ta hand om klubbens tillgångar samt starta ett nytt socialt och ekonomiskt projekt som skall göra Valencia till ett så slagkraftigt som möjligt igen. Han säger sig vilja få upp Valencia på samma nivå som Barcelona och Real Madrid.

Skulle allt gå igenom och Alvarado köper klubben betyder det svart på vitt att det ekonomiska skuldberget hade försvunnit, samtidigt som man hade kommit igång med bygget av Nou Mestalla (den nya arenan) igen.

Vad som kommer hända är fortfarande väldigt oklart, men mer detaljer och lär släppas inom kort. Mario Alvarado är för övrigt uttalad Valencia-supporter.

Under måndagen blev det så officiellt att Mauricio Pochettino får sparken från Espanyol. Sedan argentinaren tog över den katalanska klubben 2009 har han gjort ett bra jobb – men den här säsongen verkar inga pusselbitar fallit på plats. Defensiven, som annars varit Espanyols styrka under Pochettino vid sidlinjen, har svajat ordentligt under de 13 inledande omgångarna. Dessutom har man varit alldeles för tafatta framåt, och både skapat för lite, och gjort för lite mål.

De som direkt har nämnts som potentiella ersättare är Unai Emery (senast Spartak Moskva), Marcelino García Toral (senast Sevilla), Javier Aguirre (senast Real Zaragoza) och Ernesto Valverde (senast Olympiacos). Även Paulo Sousa (Videoton) har varit omnämnd.

I samband med att Pochettino fick foten deklarerade Espanyol att även sportchefen Ramón Planes får söka nytt jobb. Ingen officiell ersättare har ännu blivit presenterad på den posten.

Kategorier Espanyol, Valencia

Iniesta spelade på en egen nivå

av Adam Pinthorp

Delar lite tankar kring söndagens händelser i La Liga. Iniestas lekhumör, Atléticos kross, Llorentes återkomst och slutligen så ryker väl ändå Pochettino från Espanyol?

 
Iniesta lekte fotboll på Ciutat de Valencia
En trevande första halvlek mellan Levante och Barcelona byttes ut mot en galen inledning av den andra. Andrés Iniesta presterade en fotboll som knappt någon annan kan mäta sig med. Han serverade Leo Messi ett friläge efter ett par minuter. Han spelade snett inåt bakåt till en helt fristående Messi fram till 2-0. Han dunkade själv in 3-0 via ribban. Han lirkade fram bollen till Cesc Fàbregas som gjorde 4-0. Och då hade vi inte ens spelat 20 minuter av halvlek nummer två.

När Andrés Iniesta är på spelhumör är det få som hänger med. När han är på det där sinnessjuka lekhumöret kan han åstadkomma vad som helst, och skapa chanser från ingenting. Det var en sådan dag för Iniesta, som till och med överskuggade Leo Messi på Ciutat de Valencia.

Något annat som man kommer minnas från matchen det faktum att Barcelona, sedan Dani Alves utgick skadad tidigt, hade elva spelare fostrade i La Masía på planen. Man startade med tio egna produkter, men när Martín Montoya ersatte Alves som högerback hade man alltså samtliga elva på planen skolade i den egna ungdomsakademin.

En rolig anekdot är att den forne Barcelona-tränaren Luis van Gaal (mellan åren 1997-2000 samt 2002-03) en gång sa att det vore en dröm att få se elva egenfostrade spelare på planen samtidigt. Och även om de flesta tyckte själva tanken var fascinerande, skrattade de flesta åt van Gaal. Undra hur många som skrattar i dag.

Villanueva avgjorde matchen på Calderón
Söndagens match på Vicente Calderón var upptrissad till max. Ett Sevilla i storform sedan derbyvinsten förra helgen, mot Atlético, som varit en lagmaskin hela säsongen.

Tyvärr hann matchen bara bli 20 minuter gammal innan domaren Ignacio Iglesias Villanueva avgjorde matchen. Att han tilldömer Atlético en straff går inte snacka bort, men att visa det röda kortet till Federico Fazio var väl hårt. Det blev trippel bestraffning för Sevilla eftersom Radamel Falcao var säkerheten själ från elva meter.

Efter den situationen var det inget snack om saken. Visserligen var Atlético något bättre även innan straffsituationen, men efteråt hade Sevilla absolut noll att komma med. Emir Spahic självmålade in 2-0, Koke prickade vackert in 3-0. Då hade vi bara spelat den första halvleken.

Den andra blev däremot väldigt avslagen, men trots allt väldigt ödesdiger för Seilla. Man fick nämligen både Antonio Luna (från bänken) och Ivan Rakitic utvisade. Man avslutade alltså med nio man på planen, något som blev för tungt varpå Atlético i slutminuten också kunde göra 4-0.

Bäst på plan var Arda Turan, och det var inte första gången den här säsongen. Turken är smått genialisk med sin spelförståelse och effektiva teknik. Han behöver inte göra tre överstegsfinter för att ta sig förbi motståndaren, han gör något som går snabbare, och är betydligt mycket enklare.

Nu är Atlético uppe på 34 poäng, och har åtta till goda gentemot Real Madrid inför derbyt nästa helg. Utan att ens överdriva en smula kan man konstatera att Real Madrid har den stora pressen på sig.

Llorente åter i Bielsas elva
Han har vart ratad ut startelvan och buats ut av supportrarna. Fernando Llorente har sannerligen inte haft en lätt höst i Athletic.

I Aritz Aduriz frånvaro fick så Llorente chansen från start igen, när baskerna tog emot Deportivo La Coruña hemma på San Mamés. En chans som han tidigt i matchen var nära att ta vara på – men då var ribban i vägen. Matchen slutade 1-1 efter att Óscar de Marcos gjort Athletics mål i första halvlek, innan Abel Aguilar styrde in kvitteringen i andra.

Faktum är att Athletic faktiskt sett vassare ut med Aduriz på planen. Fast har man inte fått ordentligt med matchträning kan man väl samtidigt inte begära att Llorente ska vara i absoluta toppskick.

Nu ryker Pochettino med huvudet före
Om Mauricio Pochettino satt löst före matchen mot Getafe, så har han nu åkt ut med huvudet före. Än inte officiellt, men jag skulle bli väldigt överraskad om argentinaren fick behålla sitt jobb efter den här katastrofala säsongsinledningen. Hemma mot Getafe är en match man normalt sett ska vinna. Den här gången vann gästerna från Madrid-trakten med 2-0.

Espanyol saknar både vilja, fantasi och spetskvalité. Vem ska kliva fram och ta tag i sakerna? Vem ska producera målen? Vem ska jobba fram målchanser?

Det lär bli någon annan än Pochettino som får ta tag i de frågorna. Kanske den förre detta Valencia-tränaren Unai Emery? Han fick nämligen sparken från Spartak Moskva i helgen där derbyförlusten mot Dynamo blev droppen.

Nu fick Betis-fansen något att sjunga för

av Adam Pinthorp

Nu fick Betis-fansen något att sjunga för
Förra helgen blev Real Betis överkörda av stadsrivalen Sevilla med hela 5-1. Målvakten Adrián gjorde kanske sin sämsta insats i den grönvita-tröjan, och försvarsmässigt var det inte mycket som stämde.

Trots det i bagaget tog sig Betis an Real Madrid på bästa sätt under lördagskvällen. Och då ska man komma ihåg att man också saknade sina tre tre främsta mittbackar i form av Paulão, Damien Perquis och Mario.

Real Betis vann matchen med 1-0 sedan Beñat gjort matchens enda mål i den första halvleken. Adrián gjorde till skillnad från i Sevilla-derbyt en av sina främsta insatser i målet, medan försvaret stod för en heroisk prestation. Real Madrid saknade fantasi i offensiven. Även om han skapade rejält tryck i andra halvlek så föll inte pusselbitarna på plats. Cristiano Ronaldo försökte, men misslyckades. Karim Benzema blev antingen överlistad av Adrián eller avblåst för offside (även om han hade en boll i nät, felaktigt bortdömt). Det var helt enkelt inte huvudstadsklubbens kväll.

I stället fick Betis-fansen något att sjunga för. Förra helgen stod de för något helt magiskt när de, trots underläge 4-0 mot värsta konkurrenten, stod bakom och hyllade sina spelare med sånger. Under lördagen fick så supportrarna något att på allvar hylla sina spelare för, efter den imponerande segern.

Många av er ställer säkerligen frågan; är ligan avgjort nu? Nej, är mitt spontana svar. Men det är numera inte Real Madrid som i första hand utmanar Barcelona, utan ett annat lag från huvudstaden – Atlético. Falcao och hans kompanjoner ställs i morgon mot ett formstarkt Sevilla hemma på Vicente Calderón. Man har den här säsongen visat upp en helt annan mentalitet än man sett skuggan av på många år, och vid vinst mot Sevilla sätter man ytterligare press på Barcelona (som senare i morgon möter Levante på bortaplan). Dessutom kommer man – oavsett resultat mot Sevilla – fortfarande ligga som sämsta tvåa efter derbyt mot Real Madrid nästa helg.

Ännu har tåget inte gått för Real Madrid. Jag tror däremot det krävs att Levante tar poäng av Barcelona i morgon innan tåget rullar ifrån de regerande mästarna.

Iscos show på La Rosaleda
Ta er en titt på den här sekvensen från mötet mellan Málaga och Valencia under lördagen. Ungefär så kul hade Isco när fladdermössen från norr kom på besök.

Redan i den åttonde minuten slog Málaga till och gjorde 1-0 genom Francisco Portillo. Därefter var det aldrig något snack – överhuvudtaget. Det tog över en timme innan Valencia hade första skottet på mål. Något som kanske var ännu mer häpnadsväckande var att det då fortfarande bara stod 1-0. När Javier Saviola prickade in 2-0 en kvart från slutet sög det musten ur Valencia. Sedan gjorde inbytte Roque Santa Cruz 3-0 av bara farten – innan Adil Rami passade på att bli utvisad för gästerna. Därefter spikade Isco igen butiken med att, som planens bästa spelare, sätta 4-0.

Samme Isco som för ett par år sedan ansågs för valpig av Unai Emery hade under lördagskvällen stor show på La Rosaleda – med sina gamla lagkamrater. Snacka om revansch och ett långfinger åt Valencia som inte trodde fullt ut på honom. I Málaga har han nämligen bevisat att han håller världsklass, och med sina blott 20 fyllda år är det bara luta sig tillbaka och njuta – för den här showen kommer hålla på i lång tid framöver.

Léo Baptistão – säsongens stora överraskning
Utöver de två stora matcherna under lördagen spelades ytterligare två. Rayo tog emot Mallorca på hemmaplan i en match som länge såg ut att bli mållös. Sedan tog säsongens stora utropstecken i La Liga – Léo Baptistão – sakerna i egna händer och fixade tre poäng åt Rayo. Först gjorda han själv 1-0 med bara tre minuter av ordinarie matchtid kvar att spela. Därefter spelade han elegant fram Andrija Delibasic som satte slutresultatet 2-0.

Det verkar vara inne inom spansk fotboll att vara 20 år och fullständigt makalöst bra. Léo är nämligen, precis som Isco, född 1992 och hade många år framför sig på den absoluta toppnivån. Frågan vi nu kan ställa oss är vilken klubb han kommer hamna i härnäst.

Även Valladolid och Granada var i gång under veckans sjätte dag. En match som Valladolid, som imponerat under den inledande tredjedelen av säsongen, gick segrande ur sedan Manucho gjort matchens enda mål.

Hur skulle Spanien se ut utan Katalonien och Baskien?

av Adam Pinthorp

I morgon söndag är en väldigt speciellt dag. Katalanerna ska nämligen rösta om sin självständighet – ett val som kan få tydliga konsekvenser även för fotbollen. Men även om jag har svårt att se det framför mig att Katalonien, men även Baskien som också slåss för sin självständighet, ska få spela landslagsfotboll på ”riktigt” (de är inte fullvärdiga medlemmar i varken UEFA eller FIFA), kan vi inte utesluta någonting.

Ni kan läsa mer om bakgrunden inför valet i morgon här. För nu tänkte jag lämna just den biten, och helt och hållet ägna mig åt fotbollen och spekulationer. För om vi, rent hypotetiskt, säger att både Katalonien och även Baskien framöver blir självständiga nationer, då hade det också påverkat fotbollen.

Spelare som Carles Puyol och Xavi Hernández hade förmodligen valt att spela för Katalonien. Xabi Alonso och Iker Muniain hade förmodligen gjort detsamma för Baskien.

Jag har skissat på möjliga startelvor för såväl Katalonien som Baskien, som läget ser ut i dag.

Katalonien:

Valdés
Montoya, Piqué, Puyol, Alba
Xavi, Busquets, Fàbregas
Cuenca, Álvaro Vázquez, Tello

Ytterligare namn som hade utgjort en del av truppen: Víctor Ruiz, Joan Verdú, Javi Márquez, Fernando Navarro och Bojan Krkic.

Baskien:

Iraizoz
Iraola, Javi Martínez, Iñigo Martínez, Monreal
Beñat, Alonso, Ander
Susaeta, Llorente, Muniain

Ytterligare namn som hade utgjort en del av truppen: Mikel Arteta, Xabi Prieto, Aritz Aduriz, Óscar De Marcos och David Zurutuza.

Som ni ser handlar det om oerhört tunga namn. Spanien skulle tappa sina absolut mest passningsskickliga spelare i form av Xavi, Busquets, Alonso och Fàbregas. Dessutom hade man förlorat båda sina nuvarande vänsterbackar Alba och Monreal.

Som den spanska landslagstruppen sett ut under hösten (EM-kvalet) skulle man tappa följande spelare till Katalonien/Baskien: Víctor Valdés, Gerard Piqué, Jordi Alba, Nacho Monreal, Sergio Busquets, Xavi Hernández, Beñat Extebarria, Xabi Alonso och Cesc Fàbregas. Dessutom är Carles Puyol given när han är skadefri, och även Martín Montoya, Markel Susaeta, Iker Muniain och inte minst Fernando Llorente har också florerat i den spanska landslagstruppen det senaste året.

Som läget ser ut just i dag kanske dock inte Fernando Llorente, eller Javi Martínez för den delen, valt att representera det baskiska landslaget. Båda är födda utanför regionen och är inte de mest omtyckta personerna i Baskien efter den kaosartade sommaren, där båda deklarerade att de ville lämna Athletic.

Många av er undrar säkert; hur hade Spanien sett ut under dessa omständigheter?

Det är betydligt svårare att lista ut hur en eventuell spansk startelva skulle kunna se ut utan de katalanska och baskiska spelarna, men här kommer min gissning.

Casillas
Ramos, Botía, Albiol, Arbeloa
Javi García, Cazorla
Pedro, Silva, Iniesta
Villa

Ytterligare namn som hade utgjort en del av truppen: Juan Mata, Thiago Alcántara, Isco, Jesus Navas, Roberto Soldado och Fernando Torres.

Spanien skulle som ni ser inte ha ett så dåligt lag trots allt. Men de hade saknat sina främsta passningsspelare centralt i banan, och lider framför allt i backlinjen. Offensivt ser det väldigt giftigt ut.

Om jag kollar över dessa tre startelvor, så tänker jag i första hand på ett par saker.

1) Den spanska konkurrensen – framför allt på mittfältet – är helt galet stor. När en spelare som Mikel Arteta inte ens skulle vara tokgiven i ett baskiskt landslag förstå man hur konkurrenskraftigt mittfältet faktiskt är. Nu kanske Arteta hade tagit plats i ett baskiskt landslag, men oavsett vilket tvivlar jag på att han skulle vara hundra procentigt solklar. Det är ganska tuffa namn han skulle konkurrera med.

2) Hade Spanien splittras och blivit Katalonien, Baskien och Spanien så hade man i stället för ett bra lag haft tre riktigt bra lag. Samtliga hade tveklöst kunnat utmana om medalj i de stora mästerskapen.

Som tidigare nämnt har jag svårt att se detta bli verklighet, av många olika skäl. Dessutom skulle det heller inte ske med ett fingerknäpp, utan skulle ta väldigt lång tid. Men visst är det intressant att spekulera, då både det katalanska och baskiska landslaget hade haft riktigt konkurrenskraftiga lag?

Vilket landslag av de tre ovannämnda tror du hade blivit det främsta?

Kategorier Landslaget

Är inte Levante en one hit wonder?

av Adam Pinthorp

Förra säsongen stod lilla Levante för något sensationellt när de nådde en sjätteplats i La Liga. Och det var på håret att de ”bara” blev sexa, då de i princip hela säsongen hade huserat högre upp i tabellen. Den inför förra säsongen nya tränaren Juan Ignacio Martínez förespråkar självdisciplin, därför händer det att spelarna tar en pizza eller en öl efter match. Och det verkar ju bevisligen fungera.

Levante har La Ligas minsta budget. Trots förra säsongens sjätteplats och en biljett till Europa League tvingades man sälja flera av sina största stjärnor under sommaren. Skyttekungen Arouna Koné försvann till Wigan, Valdo bestämde sig för att testa lyckan i Mexiko, Javi Venta återvände till Villarreal och Xavi Torres stack till Getafe. Ändå ligger man just i detta nu på en imponerande fjärdeplats i ligaspelet. Som grädden på moset blev man under torsdagskvällen också klara för slutspel i Europa League. Detta efter en ny imponerande insats där Helsingborg besegrades tämligen enkelt med 3-1 på svensk mark.

Man kan fråga sig, hur i hela friden är detta möjligt? Jag önskade att jag hade svaret. Att man fick behålla Martínez ytterligare en säsong är naturligtvis en stor faktor till framgångarna även den här säsongen. Hur han däremot fått ihop i princip en helt ny startelva är ett smärre under. Obafemi Martins har kommit in och tagit över rollen som skyttekung, Míchel har bidragit med oerhört många och viktiga poäng medan Pape Diop har tagit på sig ansvaret som städgumma på mittfältet. Juan Ignacio Martínez, ofta enkelt kallad JIM, har på något sätt fått ordning på även säsongens Levante. Sedan finns så klart kaptenen, besten, sprintern och den numera legendariska mittbacken Sergio Ballesteros kvar i klubben, blott 37 år ung.

Under torsdagen säkrade sensationella Levante sin slutspelsplats i Europa League – trots att en omgång återstår. I den sista matchen väntar Hannover 96 i en direkt gruppfinal på Ciutat de Valencia. Levante har alltså oerhörda möjligheter att till och med vinna gruppen, detta i sitt första Europa-framträdande någonsin.

Som svar på rubriken kan vi nu dra slutsatsen att Levante inte är någon one hit wonder. Juan Ignacio Martínez har bevisat att det går att skapa stordåd med minimala medel över en längre period. Det vi kan göra nu är att luta oss tillbaka och applådera Levante och JIM för detta fantastiska arbete.

Lika mycket som Levante har imponerat i Europa League under hösten, lika mycket har Athletic Club underpresterat. Redan under onsdagen blev det klart att baskernas match borta mot israeliska Hapoel Kiryat Shmona, som egentligen skulle spelats under torsdagskvällen, blev inställd på grund av det det oroliga och spända säkerhetsläget i regionen (Israel-Palestinakonflikten). Men det var väl lika bra, även ur ett sportsligt perspektiv, att Athletic inte slet ut sig i den matchen. Man hade rent teoretiskt en minimal möjlighet att ta sig vidare från gruppspelet, men då fick inte Sparta Prag ta poäng mot Lyon. Som ni förstår så var det precis det tjeckerna gjorde.

Därmed är alltså finalisterna från i fjol helt hundra utslagna ur Europa League. Det är tragiskt.

På tal om finalen i våras. De regerande mästarna – Atlético Madrid – säkrade precis som Levante avancemang till slutspelet under torsdagskvällen. Som vi vant oss vid i Europa League den här säsongen när det gäller Madrid-klubben så vilades nyckelspelarna – men ändå lyckades man vinna. Hapoel Tel Aviv besegrades med 1-0 efter att Raúl García nätat i inledningen av matchen.

I den avslutande gruppspelsomgången väntar nu Viktoria Plzen i en avgörande match om vem som vinner gruppen. En pinne eller seger räcker för Atlético, och det bör de väl klara av.

Mourinhos dilemma

av Adam Pinthorp

Redan inför onsdagens Champions League-match mot Manchester City hade Real Madrid i princip säkrat vidare avancemang. Efter 1-1 (som borde blivit en klar Madrid-seger) på Etihad Stadium säkrade man det också i praktiken. Men det som alltså borde blivit en klar seger, blev till slut ett oavgjort resultat. Detta gör att Real Madrid inte längre har möjlighet att gå om Borussia Dortmund i den sista omgången, utan slutar tvåa i sin grupp.

Nog om det Champions League. Jag kastar mig i stället in på ett ämne som det pratats en del om den här säsongen – vem ska egentligen spela som ”nummer tio” i säsongens Real Madrid? För José Mourinho finns tre alternativ, där samtliga bidrar på olika sätt.

Mesut Özil värvades till Real Madrid sommaren 2010, efter ett lyckat VM-slutspel med Tyskland. Många trodde det skulle bli ett jämnt race mellan Özil och Kaká kring platsen som lagets centrala offensiva mittfältare, men det blev aldrig någon match. Özil tog per omgående en ordinarie tröja, och 25 assist och tio mål på 54 matcher blev facit under debutsäsongen. Han följde upp det med att roffa åt sig tröja nummer tio, och stå för en i det närmaste lika bra säsong när han var en ledande figur i Real Madrids ligatitel förra säsongen. Ändå har Mourinho haft haft sina tvivel kring tysken. Det har hänt flera gånger, i de allra viktigaste matcherna, att Özil lämnats utanför startelvan. Det senaste exemplet var i går, mot Borussia Dortmund, då han satt på bänken hela matchen.

I Özils ställe spelade Luka Modric. Kroaten som blev Real Madrids stora värvning i somras kom närmast från Tottenham, där han skördat fina framgångar under flera säsonger. Däremot har han i första hand gjort det som en mer djupt spelfördelande mittfältare. Det är också i den rollen som de allra flesta, även jag, ser hans framtid i Real Madrid. Just nu innehar Xabi Alonso den rollen, men med tanke på att han ännu inte förlängt sitt kontrakt med klubben kan han mycket väl vara inne på sista versen. Just i rollen som en sittande spelfördelare är Luka Modric som allra bäst, med sin spelskicklighet och oerhörda blick för spelet.

Det har däremot hänt att Mourinho använt Modric som nummer tio flertalet gånger under säsongsupptakten. Förmodligen för att Mourinho inte vill peta Alonso – och samtidigt vill behålla en städgumma på mittfältet, oftast Sami Khedira. Kroaten är ingen lika bra poängspelare som Özil, och besitter inte riktigt samma kreativa spelsinne. Däremot är han en bättre spelare när det gäller att behålla bollen inom laget, och slår väldigt sällan bort passningar.

Den tredje och sista alternativet, som just nu känns som klar trea i hierarkin, är Kaká. Brassen som vann Ballon d’Or 2007 värvades för sinnessjuka summor till Real Madrid sommaren 2009. Därefter har karriären pekat spikrakt nedåt för Kaká – som aldrig lyckats ta en fast plats i startelvan. Sejouren i den spanska huvudstaden har dessutom kantats av idel skadebekymmer, vilket knappast underlättat för brassen.

Den här säsongen har Kaká gjort sju framträdanden. Det kom som en liten överraskning när han fick spela från start i den viktiga bortamatchen i Champions League mot Ajax. En match där brassen var en av planens giganter – medan Mesut Özil och Luka Modric båda inledde matchen på bänken. Därefter har Kaká fått inrikta sig på mestadels inhopp – men han har gjort det bra. Att han kommer nå till samma nivå som han höll under sina bästa år i Milan är nog de flesta överens om, men att han är helt slut som fotbollsspelare kan vi direkt avslå. Fast med konkurrenter som Özil och Modric kommer brassen naturligtvis inte få mycket speltid, så det gäller att han tar vara på de chanser som dyker upp. Å andra sidan är Kaká en giftig inhoppare, då han med sin fart och energi ofta kan kan ändra matchbilden.

Något som Mesut Özil, Luka Modric och Kaká har gemensamt är att samtliga är riktigt duktiga passningsspelare.

Vem bör spela?
I min värld är Mesut Özil det självskrivna valet som Real Madrids nummer tio. Han besitter ett fantastiskt spelsinne och har en otrolig förmåga att hitta fram till sina medspelare. Luka Modric kommer säkerligen få en hel del speltid i den positionen även fortsättningsvis, men ur ett långsiktigt perspektiv är jag övertygad om att han är värvad för att spela längre ner i planen. Kaká är just nu trea i rangordningen, och ska han högre upp måste han leverera varje gång han får chansen.

Det finns naturligtvis också flera sätt att få in kreatörerna i samma elva. Özil och Kaká huserade flera gånger förra säsongen tillsammans på planen, men då fick någon ta en utgångsposition på kanten. Att det kan ske i enstaka matcher är ingen omöjlighet, men att någon av dem skulle ta en ordinarie startplats som ytter känns tvivelaktigt när konkurrenterna heter Cristiano Ronaldo och Ángel Di María. Även Modric och Özil har spelat tillsammans en rad gånger under säsongen, då kroaten fått en utgångsposition längre ner i plan. Men som tidigare nämnt blir det svårt för Modric att peta ner Xabi Alonso från tronen som lagets spelmotor redan den här säsongen.

Spelare för spelare säsongen 2012/13
Spelare, antal matcher – mål/assist
Özil: 18 matcher – 2/8
Kaká: 7 matcher – 1/2
Modric: 14 matcher 1/2

Vad anser ni? Vem är egentligen bäst lämpad att ha rollen som nummer tio i Real Madrid?

Sida 38 av 43