Några matcher är redan överstökade. Milos Raonic slog Marin Cilic i tre set (3-6, 6-4, 6-3) och Jo-Wilfried Tsonga krånglade sig förbi comebackande Mardy Fish (7-6, 7-6). Han har svårt för Fisken, den gode Tsonga. Förstår inte riktigt varför. Tsonga är ju en i grunden så mycket bättre spelare.

Men nåväl.

På damsidan slog Sara Errani världselvan Marion Bartoli (6-3, 6-2) och Petra Kvitová avfärdade Klara Zakopalova (6-2, 6-3).

Vi går raskt vidare till återstående matcher:

Sam Querrey-Marinko Matosevic
Nicolás Almagro-Tommy Haas
Kei Nishikori-Carlos Berlocq
Novak Djokovic-Grigor Dimitrov
Juan Martín del Potro-Björn Phau

• Querrey leder i skrivande stund med 1-0 i set över Matosevic och Tommy Haas, lite oväntat, med 1-0 i set över Almagro. Känns ändå som att båda har goda chanser att vända sina matcher. Querrey borde så klart vinna, men det är inte helt givet. Om inte Almagro kollapsar fullständigt ska han kunna nöta ner 34-årige Haas.

• Nishikori solklar favorit mot Berlocq, trots att det är svårt att veta var man har japanen. Magisk ena dagen, rasselkungen själv nästa (och oftast då på grund av någon sorts skada). Men Berlocq på hardcourt, det är en match Nishikori bara ska vinna om han inte går sönder fullständigt.

• Dimitrov är alltid rolig att titta på, men han har inte mycket att sätta emot Djokovic. Om Djokovic har en dålig dag och Dimitrov en väldigt bra så kanske det går till tre set, men det tror jag inte att Novak har någon lust med efter matchen mot Fognini. Två raka för världsettan, alltså.

• Delpo har sett stark ut hittills. Phau? Han får nog nöja sig med att ha tagit sig så långt som till tredje omgången i en Master.

* * *

Och på damsidan:

Maria Sjarapova-Lara Arrubarrena-Vecino
Agnieszka Radwanska-Maria Kirilenko
Victoria Azarenka-Urszula Radwanska
Samantha Stosur-Mona Barthel
Angelique Kerber-Garbine Muguruza Blanco

• 5-5 mellan Sjarapova och 87-rankade Arrubarrena just nu. Väldigt otippat. Men den lilla fnurran på tråden borde världstrean rimligtvis reda ut. Hon brukar hitta tillbaka till bollträffen och vända på steken mot svagare motståndare.

• En av kvällens mest intressanta matcher. Radwanska har visserligen 6-2 och fyra raka segrar i inbördes möten, men Kirilenko har närmat sig mer och mer för varje match. 7-5, 4-6, 7-5 i Wimbledon senast och 6-0, 2-6, 7-5 i Indian Wells 2011. Kan mycket väl bli en skräll här, även om Radwanska får betraktas som klar favorit.

• Promenadseger för Azarenka. Var visserligen hyfsat jämn i deras hittills enda möte, i just Indian Wells 2011, men Azarenka är en så mycket bättre spelare nu. Borde handla om strögame för Radwanska.

• Stosur imponerade inte mot Peng i går. Barthel svajade visserligen även hon mot Ana Ivanovic, men här finns tveklöst skrällpotential.

• Kerber verkar ha hittat tillbaka till sig själv på sistone. Glädjande. Muguruza borde därför inte bli några problem.

Tennisen har genom historien haft sin beskärda del bad guys. ”Nasty” Ilie Nastase, Jimmy Connors, John McEnroe.

Det närmaste en riktig bad guy vi kommit i modern tid är spydige Andy Roddick, psykande Radek Stepanek, divige David Nalbandian eller ibland osportslige Tomás Berdych. Bland andra.

På grund av denna uppenbara avsaknad av ”riktiga” bad guys inom tennisen är Ernests Gulbis en spelare som sticker ut från mängden. Han säger alltid vad han tycker (som att många topp 100-spelare inte förtjänar sin höga rankning). Han försöker sällan dölja sin vrede över domslut eller egna misstag. Och han tar alltid ut sin frustration på närmaste racket (den han för tillfället har i handen svävar därför konstant i direkt livsfara).

Lägg därtill att han har en stenrik affärsman till pappa och en erkänd teaterskådespelerska till mamma (ja, han har åkt räkmacka genom livet, skulle man kunna påstå).

Han har dessutom aldrig varit särskilt förtjust i tennis, utan – i alla fall hittills – utan valt att spela enbart för att han råkar ha talang för sporten.

När han nu vunnit 13 raka matcher (inklusive fem i kvalet till Indian Wells) och bara under årets två första månader klättrat 71 placeringar på världsrankningen (från 138 till 67) är den historiskt så överskattade 24-åringen åter i ropet.

Med all rätt, förstås. På banan har han visat tvivlarna att den kapacitet han besitter inte supits bort fullständigt, efter segrar över bland andra Janko Tipsarevic och Andreas Seppi (5-7, 6-3, 6-4 i går kväll).

Utanför banan fortsätter han, sin vana trogen, att leverera rubriker. Så även inför åttondelsfinalen mot Rafael Nadal.

– Jag gillar att spela mot honom för att han har så mycket överskruv, det är bra för min tajming. Jag tycker inte om när motståndaren slår flacka, djupa slag. Jag gillar när motståndarna slår överskruvade, höga bollar. Det är lättare för mig att kontrollera dem. Han är självklart en fantastisk spelare, men ärligt talat så tror jag att jag kan slå honom om jag spelar på topp, säger han efter segern över Seppi.

Och fortsätter:

– Jag lovar dig, att om jag slår en winner (vinnande slag) så kommer det att bli en winner. Spelar ingen roll om det är Nadal eller vem som helst. Självklart kanske det kommer att krävas mer än ett slag. Kanske krävs det två slag. Men jag är redo för det. Ett slag i ena hörnet, ett slag i andra hörnet. Jag vill se honom ta det.

Inte så lite kaxigt uttalande från en spelare som varit som bäst rankad 21 i världen – för två år sedan. Men så har han också, trots fyra raka förluster mot Nadal, pressat spanjoren alla gånger de mötts. Även på världsfemmans favoritunderlag grus, i Rom 2010.

Sammantaget är det svårt att inte se Gulbis som en frisk fläkt i en annars nästan tråkigt torr och korrekt sport (då pratar vi alltså inte om det rent spelmässiga). Det är också svårt att inte låta sig roas av hans arroganta uttalanden och galna upptåg.

Sexskandalen i Stockholm för några år sedan är givetvis smolk i bägaren, och det är bara en av anledningarna till att man bör ha en viss distans till hans utsvävningar.

Men icke desto mindre är han en välbehövlig comic relief på ATP-touren, denne nye ”Nasty”.

Och med tanke på vilka sorts rubriker han ger upphov till nu kan ni bara tänka er vad han skulle kunna ställa till med om han lyckas ta sig upp till rankningens högre regioner.

* * *

Noterar för övrigt att Benoit Paire inte räckte till mot rishögen Gilles Simon, trots seger i första set. Och med ”rishögen” syftar jag uteslutande på Simons dåliga form. Lite tråkigt att Paire inte lyckades utnyttja landsmannens formdipp, för han är överlag en betydligt mer underhållande spelare för oss tittare.

* * *

I övrigt totalt skrällfritt både på herr- och damsidan. Kirsten Flipkens tog visserligen set mot Victoria Azarenka, men torskade sedan nio raka game vid ställning 3-3 i andra set.

Att 24-seedade Mona Barthel slog ut elvaseedade forna världsettan Ana Ivanovic känns inte särskilt överraskande, trots att Ivanovic väl var knapp favorit inför matchen? Inte helt säker där för minns inte hur oddsen såg ut.

Nåväl.

Mer om dagens matcher senare i eftermiddag.

* * *

Alla gårdagens resultat:

http://www.youtube.com/watch?v=xB1oEu-9bdA

Gårdagen (och natten) blev förhållandevis skrällfri. 83-rankade Jevgenij Donskoj tog set mot trögstartad Andy Murray (som hämtade in 1-5 men förlorade första set med 5-7) och Fabio Fognini mot Novak Djokovic.

Att 53-rankade Marinko Matosevic slog 14-rankade Juan Mónaco i raka set var helt väntat. Formsvaga Mónaco har bara vunnit i Davis Cup-sammanhang så här långt i år – och bokförde nu sin fjärde raka turneringsförlust i första omgången (har tidigare fått respass direkt även i Australiska öppna, Vina del Mar och Sao Paolo).

Samtidigt har Matosevic tillryggalagt en av sina starkaste säsongsinledningar i karriären och har nu 7-6 i matchfacit i år.

De enda riktiga skrällarna på herrsidan var Björn Phaus seger över Jeremy Chardy (6-2, 2-6, 6-4) och Carlos Berlocqs över Alexandr Dolgopolov (6-3, 6-7, 6-3).

Carlos Berlocq är inte bara en dussinspelare som Dolgopolov normalt sett ska spöa på hardcourt i sömnen, utan dessutom något av en slagpåse i ATP-sammanhang (utom på grus). Den här förlusten är därför ett väldigt bra kvitto på Dolgopolovs fullkomligt bedrövliga form.

* * *

På damsidan föll tyvärr svenska Johanna Larsson mot världssjuan Sara Errani: 6-3, 6-1. Tråkigt, men inte särskilt oväntat.

Den enda fullbordade skrällen var 87-rankade Lara Arruabarrenas seger över 14-seedade Roberta Vinci: 2-6, 6-4, 6-4. Världsfyran Agnieszka Radwanska hade visserligen problem mot 29-rankade Sorana Cirstea, men red ut stormen i tre set: 6-7(3), 6-3, 6-4. Intressant åttondelsfinal mot Maria Kirilenko, som slog Mallory Burdette (6-3, 4-6, 6-2), väntar.

I övrigt tog sig de seedade spelarna vidare förhållandevis enkelt. Carla Suarez Navarro pressade visserligen Maria Sjarapova, men världstrean vann till slut i raka set: 7-5, 6-3.

* * *

Nåväl.

Låt oss nu i stället blicka framåt och se vad kvällen/natten har att erbjuda:

Jarkko Nieminen-Kevin Anderson
Rafael Nadal-Leonardo Mayer
Andreas Seppi-Ernests Gulbis
Jerzy Janowicz-Richard Gasquet
Tomás Berdych-Florian Mayer
Gilles Simon-Benoit Paire
Roger Federer-Ivan Dodig
Stanislas Wawrinka-Lleyton Hewitt

• Nieminen och Anderson båda i god form, kan bli en sevärd match. Borde rimligtvis bli seger för Anderson i raka set, om nu inte Nieminen har en sådan där dag då han bara vägrar att ge sig. Inte omöjligt att han har det, men seger för Anderson känns givet.

• Nadal pressades i första set mot Ryan Harrison i öppningsmatchen men vann till slut en komfortabel seger, för att vara första tävlingsmatchen på hardcourt sedan Miami 2012. Mayer lär inte bli några överdrivet stora bekymmer för världsfemman, trots att argentinaren skåpade ut Mikhail Juzjnyj.

• Gulbis har alltså 10-2 i ATP-matchfacit så här långt i år. Bara Juan Martín del Potro (Rotterdam) och Tomás Berdych (Marseille) som lyckats besegra honom i ATP-sammanhang. Kan han så vill han, helt enkelt. Särskilt mot en spelare som Andreas Seppi. Given seger för Gulbis, om han nu inte drar i sig några öl före matchen. Men det skulle han väl aldrig göra?

• Janowicz miniskrällde mot David Nalbandian i öppningsmatchen, men en skräll av betydligt större proportioner mot världstian Richard Gasquet känns inte helt troligt. Han har, föga förvånande, inte lyckats komma upp till samma nivå som i Paris Masters förra året och den högst rankade spelaren han besegrat i år är Julien Benneteau (i Marseille, då rankad 30). Ingen omöjlig match för 24-rankade polacken, men tror inte han rår på Gasquet.

• Berdych är i sanslöst bra form. Florian Mayer? Mja, fyra raka förluster inför Indian Wells är väl kanske inget vidare tecken på en formtopp, om man säger så. Dessutom har Berdych 4-0 i inbördes möten. Minimal skrällchans.

• Här har ju Benoit Paire en riktigt god ”skrällchans”. Gilles Simon har alltså 1,68 i odds, mot Paires 2,15. Trots att Paire har två raka segrar över Simon (Rotterdam 2011, Montpellier 2013, 2-0 totalt i inbördes möten). Simon räddade visserligen matchbollar och vände 1-5 i skiljeset mot Paolo Lorenzi i öppningsmatchen, medan Paire hade ganska tuff förstarunda mot knepiga Lukasz Kubot, men avfärdade sedan Philipp Kohlschreiber i raka set i andra omgången. Kan säkert bli jämnt, men Paire har goda chanser att vinna. Vilket vore kul eftersom han aldrig tagit sig förbi andra omgången tidigare.

• Känns nästan lite konstigt att Roger Federer och Ivan Dodig aldrig mötts förut. Men någon gång ska ju vara den första. Kan bli intressant, men allt annat än seger i raka set för Federer är att betrakta som ytterst skrällbetonat.

• 1-1 i inbördes möten och båda matcherna har gått till skiljeset. Som så många andra bollmotare kan Hewitt göra livet surt för Wawrinka, men det beror helt på vad schweizaren är på för spelhumör (det vill säga om han har skallen med sig eller lämnat den hemma). Bortsett från chocktorsken mot Aljaz Bedene i Chennai har Wawrinka i år faktiskt bara förlorat mot topp 10-spelare (plus Fabio Fognini, men det var på Foggys favoritunderlag grus i Acapulco). Den episka femsetaren mot Djokovic i Australiska öppna har onekligen stärkt Wawrinkas psyke, och han borde därför inte förlora mot Hewitt på hardcourt i en Masters-turnering. Men han kommer säkerligen få slita för segern.

* * *

Angelique Kerber-Yanina Wickmayer
Magdalena Rybarikova-Garbine Muguruza Blanco
Nadia Petrova-Julia Görges
Samantha Stosur-Shuai Peng
Caroline Wozniacki-Elena Vesnina

• Kerber favorit, men hon har inte varit att lita på så här långt i år. 1-1 i inbördes möten här, och båda matcherna har gått till skiljeset. Kerber vann senast, på hardcourt i Paris förra året (Wickmayer vann på gruset i Rom). 32-rankade Wickmayer har överlag presterat bäst av de båda under säsongsinledningen, i alla fall sett till kapacitet. Tycker ändå att Kerber borde ta det här ganska enkelt.

• 1-1 i inbördes möten även här (Paris och Australiska öppna, båda i år) och det var faktiskt 95-rankade Muguruzu som vann sist (Australiska öppna). Dock med en hårsmån – närmare bestämt 14-12 i skiljeset. Lär bli jämnt även nu, och 55-rankade Rybarikova har tveklöst siktet inställt på revansch.

• Har aldrig mötts tidigare och kliver in i denna matchup med snarlika resultat i respektive öppningsmatch i bagaget (6-2, 6-3 för Petrova mot 71-rankade Stefanie Vögele, 6-3, 6-3 för Görges mot Sofia Arvidsson). Världstolvan Petrova är dock den klart bättre spelaren av de båda och borde vinna relativt enkelt.

• Världsnian Stosur har bara tappat ett set plus ett gäng strögame på fyra matcher mot 38-rankade Shuai Peng. Borde inte bli mer än just strögame för Peng även i Indian Wells.

• Ingen överdrivet svår matchup för Wozniacki, i alla fall inte på papperet: Världstian leder med 5-1 i inbördes möten. Det har dock gått två år sedan senaste matchen, och 30-rankade Vesnina har en bra säsongsinledning bakom sig (final i Hobart, bland annat). Kan möjligen skrälla, med tanke på Wozniackis svajiga start på året (föll mot 186-rankade doldisen Qiang Wang i Kuala Lumpur i slutet av februari.

* * *

Alla gårdagens resultat:

http://www.youtube.com/watch?v=xsa3644P7hc

Skrällarna (och ”skrällarna”) har duggat relativt tätt i Indian Wells under slutet av veckan. Vi kastar oss över dem utan vidare omsvep.

* * *

37-rankade Kevin Anderson bärgade turneringens första stora skräll när han i går skickade ut världsfyran David Ferrer: 3-6, 6-4, 6-3.

En smula överdrivet att påstå att det var väntat, men särskilt överraskande var det verkligen inte. Ferrer såg inte alls bra ut på favoritunderlaget grus i Acapulco i förra veckan, finalplatsen till trots (där han blev överkörd av Rafael Nadal).

Börjar han till sist bli lite sliten efter det hårda matchandet de senaste åren? Ja, det verkar onekligen så. Ganska logisk formdipp där, kan tyckas, med tanke på hans makalösa 2012.

Ferrer är för övrigt den tredje topp 5-spelaren Anderson besegrat under sin karriär. Han slog Novak Djokovic i Miami 2008 och Andy Murray i Toronto 2011. Inför matchen hade han elva raka förluster mot topp 10-spelare (den senaste mot Tomás Berdych i Australiska öppna).

– Det var fantastiskt. Att slå en av världens fem bästa spelare är alltid en underbar känsla, och speciellt en spelare som David som aldrig ger upp. Jag menar, han springer på allt och ger dig ingenting. Jag känner att jag förtjänade segern i dag, säger Anderson efter triumfen.

* * *

Forne världsettan Lleyton Hewitt tvingade den under säsongsinledningen så skadehämmade 15-rankade John Isner till tre set – och gick segrande ur striden: 6-7(6), 6-3, 6-4.

Det var alltså Hewitt och inte Isner som tappade noll (0) servegame under den drygt två och en halv timme långa matchen. 18 servess räckte därför inte för Isner, som själv blev bruten två gånger (men räddade sju breakbollar, mot Hewitts fyra).

Isner tappar nu många dyrbara rankningspoäng (nådde finalen förra året, bland annat efter seger över Novak Djokovic).

* * *

Pånyttfödde 67-rankade Ernests Gulbis ångar på i ATP-sammanhang. Mot världsnian Janko Tipsarevic blev det total kross: 6-2, 6-0. Matchen var över efter blott 48 minuter.

20-rankade Andreas Seppi, som slog 74-rankade Daniel Brands (7-5, 6-4), borde därför bli en munsbit för lettländaren. Att inte ge Gulbis wildcard, trots titeln i Delray Beach förra veckan, och i stället tvinga honom att kvala var måhända en miss från arrangören – men skönt att se att formen (och framför allt motivationen) håller i sig.

Inget jättestort tapp för Tipsarevic, som bara nådde tredjerundan förra året – men det kan räcka för att världstian Richard Gasquet (som slog Bernard Tomic: 7-6, 6-2) ska gå om på rankningen. Skiljer knappt 250 poäng mellan dem. Gasquet har redan försvarat sina poäng från ifjol och har goda chanser att höja potten.

Gasquet möter 24-rankade Jerzy Janowicz i nästa omgång. Janowicz bärgade en miniskräll mot David Nalbandian: 7-6(4), 4-6, 6-3. Inte särskilt oväntat.

* * *

57-rankade Jarkko Nieminen krossade forne världssjuan Fernando Verdasco fullständigt i sin andrarunda: 6-1, 6-0.

Att Verdasco passerat zenit i karriären är ingen hemlighet, men det här magplasket var kanske lite i värsta laget.

* * *

Gårdagens tveklöst märkligaste tillställning var den mellan 13-rankade Gilles Simon och 49-rankade Paolo Lorenzi.

Att Lorenzi brände tre matchbollar är kanske inte så uppseendeväckande. Däremot att han missade samtliga chanser att bärga seger från 5-1 i skiljeset, där han i praktiskt taget varenda game hade lägen att stänga matchen, det skulle jag nog vilja kalla en smula anmärkningsvärt.

Trots att man är en 31-åring som kanske inte lagt ner riktigt många timmar på träning som Djokovic, Nadal, Roger Federer eller Andy Murray. Nej, så många lägen får man bara inte bränna.

Simon ställs hur som helst mot landsmannen Benoit Paire, som besegrade 21-rankade Philipp Kohlschreiber: 6-4, 6-2. Blir intressant att se om Simon kan få revansch för förlusten i Montpellier. Paire leder med 2-0 i inbördes möten inför matchen.

* * *

64-rankade Leonardo Mayer fixade även han en miniskräll: 6-2, 6-3 mot 30-rankade Mikhail Jyzjnyj.

* * *

På damsidan har alla de högre seedade spelarna tagit sig vidare hittills. Svenska Sofia Arvidsson lyckades dock tyvärr inte följa upp sin seger i förstarundan (mot Laura Robson). Förlust mot Julia Görges: 6-3, 6-3.

* * *

19-åriga Sloane Stephens föll mot 37-rankade Urszula Radwanska. Det var oväntat, kan jag tycka. Och således gårdagens största skräll, tillsammans med 55-rankade Magdalena Rybakovas seger över 16-seedade Lucie Safarova: 6-2, 4-6, 6-4.

* * *

Vi behöver jag förresten nämna att Federer och Nadal vann sina respektive öppningsmatcher? Ja, okej då. Federer bärgade en enkel seger över Denis Istomin (6-2, 6-3) medan Nadal fick slita i första set mot amerikanske framtidslöftet Ryan Harrison (7-6, 6-2).

Lite synd att Istomin fick en så tuff öppningsmatch, kan jag tycka. Han har ju tillryggalagt en väldigt stark säsongsinledning. Hade varit kul att se honom någon eller några rundor till i Indian Wells.

Julien Benneteau för övrigt i raka set mot Ivan Dodig: 6-4, 6-2. Det ser nog Federer som lite av en lättnad.

* * *

Minns ni förresten den här tweeten som jag slängde ur mig i går, strax före läggdags?

(Kommer säkert vakna upp till en ny flopp från Goffin, som salt i såren.)

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) March 10, 2013

Tja, det blev mycket riktigt så. 4-6, 2-6 mot Florian Mayer. Vilket innebär att 54-rankade 22-åringen nu har 3-8 i matchfacit så här långt i år.

Han kan ju bättre än så, det borde vi vara överens om. Men det är samtidigt inte speciellt konstigt att det går trögt i början när man lämnar Challenger-touren och försöker satsa uteslutande på ATP.

* * *

Alla gårdagens resultat:

De har inte mötts i en kvartsfinal (eller tidigare) på nio år.

Men nu kan det alltså vara dags igen.

Vi pratar förstås om rivalerna Roger Federer och Rafael Nadal.

Nadal som pulvriserade landsmannen David Ferrer i finalen i Acapulco förra veckan (6-0, 6-2), Federer som förlorade mot Tomás Berdych i Dubai-semifinalen.

Att Nadal bestämt sig för att ställa upp i Indian Wells Master beror enligt egen utsaga på att knäna känns tillräckligt rehabiliterade för att kunna testas på hardcourt. Sanningen är förmodligen att det har en hel del att göra med det jippo han just nu deltar i, tillsammans med bland andra Juan Martín del Potro och legendaren Pete Sampras, i New York.

Men, det är givetvis glädjande att äntligen se hans namn i startfältet i en större turnering. Nu hoppas vi bara att han faktiskt spelar också. Vilket han sannolikt gör (men jag förvånas inte om han hoppar av under resans gång, som i Miami Masters förra året).

Med det sagt: Låt oss nu i vanlig ordning ta en titt på nämnda startfält (Indian Wells Masters har en draw på 128, by the way):

ÖVRE HALVAN

Novak Djokovic har väl fått en glidarlottning, om man nu vill svänga sig med sådana ord. Ställs inte för något överdrivet stort hot förrän i kvartsfinalen, där Jo-Wilfried Tsonga eller Milos Raonic kan vänta. Tsonga har han sju raka segrar mot (9-5 totalt i inbördes möten) och Raonics form har verkligen inte varit att lita på hittills under året.

Marin Cilic huserar också i Djokovics sektion, men inte heller han har hittat formen ordentligt.

Några skrällvarningar? Nja. Grigor Dimitrov får tack vare lottningens omfång en bye till andrarunda, vilket är trevligt, men längre än till en tredjerunda tar han sig så klart inte. Personligen hoppas jag att Jack Sock besegrar den kvalspelare (ännu inte klart vem) han möter i första omgången, för en batalj mot landsmannen i Sam Querrey i andra. Ska också bli intressant att se vad Marinko Matosevic har att komma med, om han nu lyckats skaka av sig skadan han ådrog sig i Memphis.

Värt att notera är också att Mardy Fish gör sin comeback i Indian Wells, på den här halvan, efter sin långa sjukfrånvaro.

På andra sidan av halvan bär givetvis Andy Murray favoritskapet, och han är också den enda spelare som kan betraktas som en nitlott för Djokovic i lottningen. Har svårt att se hur del Potro ska kunna rubba någon av dessa båda herrar i nuläget, men en kvart mellan argentinaren och Murray kan bli intressant.

I övrigt är det Kei Nishikori jag tänker hålla ett extra öga på. Är ju som bekant rysligt farlig när han är i form, som i Memphis för ett par veckor sedan, men går tyvärr sönder titt som tätt. Vore intressant att se vad han kan ställa till med mot Murray i en eventuell åttondelsfinal. En tredjerunda mellan Nishikori och Dolgopolov tackar jag inte heller nej till, trots att Dolgopolov varit i katastrofalt dålig form på sistone.

Andra spelare som möjligen kan ställa till besvär är Nicolás Almagro, Tommy Haas och Jeremy Chardy, men jag håller det inte för troligt i dagsläget.

De går vidare till semifinal: Novak Djokovic, Andy Murray.
Skrällvarning: Juan Martín del Potro, Kei Nishikori.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga.

Han går vidare till final: Novak Djokovic.

* * *

UNDRE HALVAN

Okej, det är alltså här det blir riktigt intressant. För första gången sedan Miami 2004 kan alltså Federer och Nadal mötas före en semifinal i dessa sammanhang (World Tour Finals ej inkluderat). Den gången, för nio år sedan, vann Nadal i raka set redan i tredje omgången (6-3, 6-3).

Repris i år? Knappast, men jag är övertygad om att Federer är ruskigt missnöjd med hur lotten fallit för hans del.

Om Nadals knä håller och han inte drar sig ur har han ytterst få potentiellt farliga hinder på sin väg. Marcos Baghdatis är ett av dem. Cyprioten har visserligen 1-7 i inbördes mot Nadal, men brukar kunna pressa spanjoren. Särskilt på hardcourt.

Den andra är Janko Tipsarevic. Serben har dock aldrig lyckats ta set mot honom på tre försök och har dessutom visat prov på bedrövlig form efter Australiska öppna.

Federer har en lite knepigare väg att vandra. Kan möta Julien Benneteau redan i tredje omgången och därefter fjolårsfinalisten John Isner. Sistnämnda är dock tveksamt. Tror inte att han tar sig förbi Stanislas Wawrinka, och i så fall är Federers biljett till kvarten säkrad.

Så, det stora numret är givetvis den eventuella kvartsfinalen mellan Federer och Nadal. Vem som skulle vinna den står skrivet i stjärnorna. Vi vet att Nadals formkurva är stigande – han rörde sig otroligt mycket bättre i Acapulco än Sao Paolo och Vina del Mar, var orubblig mot Ferrer i finalen och har den senaste tiden haft en bollträff som gör att han teoretiskt borde klara sig rätt bra på hardcourt – medan Federer haft något av en formsvacka sedan Australiska öppna.

Jag är ändå beredd att satsa mina slantar på att Federer kniper semifinalplatsen. Dels för att jag inte är säker på att Nadal faktiskt fullföljer sitt engagemang i Indian Wells, dels för att Federer faktiskt prioriterar den här turneringen. En motiverad Federer borde helt enkelt slå en ännu inte fullt återställd Nadal på hardcourt, lyder mitt enkla resonemang.

På andra sidan tycker jag att formstarke Tomás Berdych är solklar favorit. Ferrer hade varit det om det inte vore för att han faktiskt inte var överdrivet bra i Acapulco, finalplatsen till trots. Vissa frågetecken kring hans form just nu.

Richard Gasquet borde bli Berdychs kvartsfinalmotståndare.

Måste slänga in en brasklapp på båda halvor också: Eftersom kvalspelet pågår för fullt vet vi ännu inte vilka spelare som åker på jokrar som Ernests Gulbis (slog Edouard Roger-Vasselin i Delray Beach-finalen i söndags), Daniel Brands eller Ivo Karlovic.

Okej, inte överdrivet skräckinjagande kanske, men framför allt Gulbis har kapaciteten att göra lite skada på sin halva.

De går vidare till semifinal: Roger Federer, Tomás Berdych.
Skrällvarning: Richard Gasquet, Julien Benneteau.
Bubblare: David Ferrer, Rafael Nadal.

Han går vidare till final: Roger Federer.

FINALEN: Djokovic besegrar Federer.

Damernas lottning tar vi en titt på i morgon!

Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.

http://www.youtube.com/watch?v=pB3oKgRBowE

Rutinen.

Det var den, tillsammans med den mentalitet som får David Ferrer att aldrig någonsin under några som helst omständigheter ge upp, som gav spanjoren segern i Paris Masters i dag.

Så rättvist, och så ofantligt välförtjänt efter alla slitsamma år på touren. Han är alltså 30 år, den store lille spanjoren. Att vinna sina första Masters-titel vid den åldern är så klart makalöst i sig.

Och matchen då?

Jo, vi kan börja med att konstatera att det är rysligt svårt att spela på toppen av sin förmåga game efter game, set efter set, match efter match. Det blev Jerzy Janowicz varse i dag.

21-åringen har ju haft en helt magisk resa här i Paris och slagit ut den ena topprankade spelaren efter den andra. I samtliga matcher har han lyckats maxa sin kapacitet på ganska många punkter.

Så även i finalen, i alla fall i första set. Det räckte dock inte den här gången.

Matchen hade tre kolossalt avgörande ögonblick, det första vid ställning 4-4 i set numero uno. Janowicz hängde för första gången med riktigt bra i Ferrers serve, försvarade sig skickligt och tvingade fram ett misstag som gav 21-åringen en breakboll.

Den drämde han i nät, efter en för dagen sällsynt slarvig retur.

Ferrer kunde därefter förhållandevis avslappnat hålla sin serve och sedan sätta ordentlig press i Janowicz serve – vilket räckte för att fixa matchens första break och set i ett svep, 6-4.

Nästa kolossalt avgörande ögonblick kom vid ställning 2-1 till Janowicz i andra set. Janowicz hade precis hämtat in underläge 15-40 och sedermera lyckats bryta Ferrers serve efter aggressivt returnerande, men inledde sedan sitt eget servegame med ett dubbelfel. Han fortsatte sedan att svaja ordentligt i servandet och Ferrer kunde bryta tillbaka.

Det sista kolossalt avgörande ögonblicket kom direkt i nästföljande game (som skulle komma att bli ett maratongame). Janowicz räddar återigen gameboll, sätter hög press på Ferrer och styr ofta spelet helt och hållet. Han får två breakbollar – och bränner båda.

Ferrer håller till slut serven, fixar tre breakbollar i Janowicz serve (bränner två, den tredje slår polacken i nät) och kan sedan gå fram till en 5-2-ledning.

Efter det andra kolossalt avgörande ögonblicket syntes det tydligt att Janowicz hade soppatorsk, men jag tror att han redan efter den första händelsen psykologiskt hade en brant uppförsbacke.

Det var nämligen i mångt och mycket Janowicz som styrde och ställde. Han var obestridlig herre över sin planhalva och var tveklöst den som satte högst press. Han var också den som stod för det mesta av artisteriet och bjöd på flest vackra poäng.

Problemet var att hans ibland överlägsna pondus inte bet på Ferrer psykologiskt. Inte det allra minsta.

Hur många läckra stoppbollar eller otagbara forehands eller blytunga servar eller stenhårda backhandpasseringar han än slog så blev Ferrer aldrig osäker. Trots att Janowicz faktiskt lyckades slå igenom honom och ibland till och med fullkomligt rasera hans annars så ointagliga försvarsmur så vacklade han inte en sekund. Han visste hela tiden att han kunde vinna – och han hade gett sig fan på att han också skulle göra just det.

I slutänden så var det Ferrer som bärgade de mest avgörande poängen, de där livsviktiga som kan vara skillnaden mellan succé och fiasko i en match. Och med de viktiga poängen kom också de andra, lite enklare – de där som skapar trygghet och som fungerar som ett kvitto på att ens taktik är solid och effektiv.

Den här titeln unnar man verkligen Ferrer. Inte bara för att han förtjänar en Master efter allt sitt slit och sin beundransvärda inställning ute på banan, utan för att han i och med detta i någon mån även upprätthöll toppspelarnas heder.

Det kan nämligen inte ses som en slump att spelare som Novak Djokovic, Andy Murray, Juan Martín del Potro och Tomás Berdych åker ut på det sätt de gjorde. Det är nästan lite talande att Tennis.com:s Peter Bodo beskriver segern över Murray på det här sättet:

”Janowicz pulled off the feat on a day when Murray was – at least at the onset – neither cranky nor self-punishing nor wildly off his game.”

Just det talar ju för att Murray inte spelade på toppen av sin förmåga – det är ju i de matcher han anser viktiga som han blir ”cranky” och ”self-punishing”, och på senare tid har han använt denna grinighet som välbehövligt bränsle.

Jag säger inte att Djokovic, Murray eller någon av de andra tankade (det vill säga förlorade med flit) eftersom det vore ett helt horribelt påstående (Djokovic ledde med 6-0, 2-0 innan han kollapsade totalt mot Sam Querrey, Andy Murray hade matchboll mot Janowicz), men jag ser ingen anledning att tro att någon av dessa var tillräckligt motiverade att spela på en så hög nivå som krävs i dessa sammanhang.

Det har varit en lång säsong och World Tour Finals står för dörren. En tillfällighet att topp 10-spelarna faller som käglor? Knappast.

Därmed inte sagt att Janowicz inte var en välförtjänt finalist. För det var han. Som han har spelat den här turneringen… Han har verkligen visat att han har kapaciteten att utföra stordåd, han har onekligen både talang och en hel drös med vapen i sin arsenal.

I finalen var han dessutom trött, efter att ha spelat tre kvalmatcher (finalen var hans totalt åttonde i turneringen, Ferrers femte). Det är svårt att inte undra hur matchbilden sett ut om han klivit ut på banan pigg och utvilad.

Jag tror ändå att det är lite för tidigt att dra några långtgående slutsatser av hans magiska vecka i Paris. Vi ska komma ihåg att han hade blygsamma 9-3 i ATP-matchfacit inför turneringen, så sent som i US Open förlorade mot 1,098-rankade Dennis Novikov i första omgången och inte hade besegrat en enda topp 50-spelare före Paris.

Att han har kapaciteten bevisade han alltså i Paris – nu måste han bevisa att han har kontinuiteten för att bli en stabil ATP-spelare (och så småningom toppspelare). Även spelare som David Goffin, Martin Klizan, Jack Sock, Ryan Harrison och Bernard Tomic har ett stort spel i sig, men hittills har de inte nått upp till den höga lägstanivå som krävs i dessa sammanhang.

Janowicz gör hur som helst ett jätteskutt på rankningen i morgon – från 69 till runt 26.

I och med första Masters-titeln i karriären har nu David Ferrer totalt sju titlar i år, fler än någon annan. Han har dessutom flest segrar (72-14 i matchfacit).

Snacka om magisk säsong för 30-åringen. Nu hoppas vi att han kan ta med sig självförtroendet från Paris till London och bjuda på högklassig tennis även i World Tour Finals.

Okej, ett gäng kvartsfinaler och semifinaler har alltså avverkats under helgen.

• Gilles Simon slog Tomás Berdych i sin kvartsfinal. En stor överraskning för mig, trots att Simon ledde med 4-2 i inbördes möten inför matchen (dock var det tre år sedan de sist möttes). Simon spelade smart, höll duellerna vid liv, tog udden av Berdychs power och skickade ner några riktigt snygga vinklade backhandslag i krysset. Fransmannen har ju inte verktygen för att besegra Berdych på tjeckens villkor, så han tog kommandot och försökte hela tiden, framgångsrikt, styra spelet. 6-4, 6-4.

• David Ferrer kämpade ner Jo-Wilfried Tsonga i raka set. Det är ju snudd på omöjligt att penetrera Ferrers försvarsmur hur snabbt eller långsamt underlaget än må vara, och mot Tsonga spelade han riktigt bra. Trodde faktiskt att världssjuan framburen av sin hemmapublik skulle fixa en semifinalplats, men Ferrer visade sig för svår. 6-2, 7-5.

• Jerzy Janowicz utklassade Janko Tipsarevic i andra och tredje set, efter att ha slarvat bort första. När skrällspelaren sedan gick för seger valde Tipsarevic att kasta in handduken vid ställning vid ställning 1-4 på grund av ”sjukdom”. Väldigt osportsligt av världsnian. Dock inte första gången det händer. 3-6, 6-1, 4-1r.

• Michael Llodra slog en märkligt oinspirerad Sam Querrey. Eller oinspirerad – amerikanen var inte särskilt bra, helt enkelt. Kanske hade han slut på soppa efter segrarna mot Novak Djokovic och Milos Raonic? Nåväl. Bör så klart nämnas att Llodra var grymt taggad. Helt otroligt hur denne veteran kan traggla igenom en hel säsong nästan helt i skymundan, med en hel drös risiga framträdanden, för att sedan lyfta sig så osannolikt mycket hemma i Paris. 7-6(4), 6-3.

Och så semifinalerna: Jerzy Janowicz hade inga större problem med Gilles Simon: 6-4, 7-5.

Skönt. Dels är jag som bekant inget stort fan av Simon, och dels är det ju riktigt roligt att en 69-rankad kvalspelare tar sig hela vägen till final i en Masters-turnering.

I finalen ställs han mot David Ferrer, som avfärdade Llodra i raka set: 7-5, 6-3. Ferrer har faktiskt bara tappat ett set så här långt, mot Stanislas Wawrinka i tredje omgången.

Vem som vinner finalen?

Well, med den omvända logik som råder i Paris Masters borde det rimligtvis bli Jerzy Janowicz, eftersom David Ferrer i mina ögon är den självklara favoriten.

Alldeles oavsett matchens utgång ska det bli riktigt intressant att se om Jerzy lyckas slå igenom Ferrer (inte särskilt troligt, eftersom det bevisligen är oerhört svårt) och hur han justerar sin taktik under matchens gång. Det ska också bli intressant hur Ferrer påverkas av Janowicz ryckiga spelstil, med många oförutsägbara stoppbollar – slagna med känsliga handleder – och allmän variation i slag och placering.

Eftersom det är snudd på omöjligt att trötta ut Ferrer eller tvinga fram enkla misstag gäller det att ta kommandot över duellerna och hitta vägar fram till vinnande slag. I och med att Ferrer är en rysligt bra returnerare är det också viktigt att variera sin serve och ha en hög procent förstaservar.

Man unnar ju verkligen Ferrer att äntligen bärga en Master, efter tre finalförluster (Rom 2010, förlust mot Rafael Nadal, Monte Carlo 2011, förlust mot Nadal, Shanghai 2011, förlust mot Andy Murray).

Samtidigt vore det som sagt kul om toppkvartettens dominans bryts av en doldis.

Hugget som stucket, alltså.

Att tippa Paris Masters 2012 har visat sig vara snudd på omöjligt. Spelarna som jagade en plats i nästa veckas slutspel i London – Nicolás Almagro, Richard Gasquet, Milos Raonic och John Isner – befinner sig alla i till synes väldigt djupa formsvackor och föll som käglor. Inte speciellt lägligt, om man säger så.

Novak Djokovic och Andy Murray slarvade bort sina matcher mot Sam Querrey respektive Jerzy Janowicz och kan således inte upprätthålla toppkvartettens totala dominans över Masters-turneringarna.

Så klart alltid roligt med skrällar, men det är mycket som känns underligt i Paris i år. Det här att turneringen kofotats in mellan Basel/Valencia och World Tour Finals är ju allt annat än optimalt. Det har varit en lång och krävande säsong för toppspelarna, och att misstänka att de inte gick för fullt i sina matcher (kanske till och med tankade) är knappt ens att betrakta som särskilt konspiratoriskt.

Förstår inte varför man inte kunnat skjuta fram slutspelet en vecka (ja, jag vet att spelarna ville korta ner säsongen, men ändå), alternativt göra en rockad så att Paris Masters spelades veckan där Basel/Valencia låg.

För jovisst, det är kul med skrällar och kul när andra spelare får chansen att visa vad de går för – men inte under dessa omständigheter. Och det är i ärlighetens namn ett kvitto på den här turneringens låga kvalitet (2012 årets upplaga av den, alltså) när samtliga av de fyra spelare som vanligtvis gör upp om finalplatser och titlar inte ens finns med i kvartsfinalfältet:

1. Tomás Berdych vs Gilles Simon.
2. Janko Tipsarevic vs Jerzy Janowicz.
3. David Ferrer vs Jo-Wilfried Tsonga.
4. Sam Querrey vs Michael Llodra. 

Personligen tror jag att det med största sannolikhet blir Tomás Berdych eller Jo-Wilfried Tsonga som gör upp om titeln. Om nu inte David Ferrer fäller Tsonga i dagens kvartsfinal, vilket är fullt möjligt.

Berdych borde helt enkelt sätta stopp för Simon, som tog sig hit tack vare att Kei Nishikori tvingades lämna walkover.

Kvartsfinalen mellan Querrey och Michael Llodra kan gå lite hur som helst, och ärligt talat spelar det mig ingen större roll vem som tar den semifinalplatsen. Att de två möts i en Masters-kvart och alltså gör upp om en biljett till semin känns minst sagt… märkligt.

När nu Tipsarevic efter gårdagens seger över Juan Mónaco – och Nicolás Almagros förlust mot Tsonga – är klar för World Tour Finals är risken ganska stor att han är ungefär lika motiverad att vinna som Djokovic/Murray/del Potro. Jerzy Janowicz har med andra ord en riktigt god chans att ta sig till semifinal. Vilket faktiskt vore riktigt kul.

Så, vad tror ni om en semi mellan Berdych och Janowicz, och en mellan Tsonga och Querrey?

Gårdagen bjöd som bekant på en hel del drama – och inte bara en, utan två ordentliga praktskrällar.

Det hela började med att världstrean Andy Murray brände en matchboll i egen serve och lät matchen mot 21-årige Jerzy Janowicz rinna honom ur händerna. Mycket påpassligt dagen efter rivalen Novak Djokovics kollaps när han med dunder och brak chockbesegrades av Sam Querrey efter att ha vunnit åtta raka game i första och inledningen av andra set.

Senare under torsdagen föll också formstarka Juan Martín del Potro, som hade elva raka segrar inför åttondelsfinalen, i raka set mot 121-rankade veteranen Michael Llodra (som dessförinnan slagit ut John Isner): 6-4, 6-3.

Så kan det gå.

* * *

Som tur var gjorde åtminstone några toppspelare sitt jobb:

• David Ferrer hade visserligen bekymmer mot Stanislas Wawrinka efter en övertygande matchinledning, men kunde slutligen vinna ganska enkelt i skiljeset: 6-2, 4-6, 6-2. Minns faktiskt inte när jag sist såg träffsäkra Ferrer svara för så många oprovocerade misstag. Ett ganska tydligt tecken på att underlaget är en smula… underligt.

• Tomás Berdych blev helt överkörd i första set mot Kevin Anderson, men samlade ihop sig och säkrade en biljett till kvartsfinalen: 1-6, 6-3, 6-4.

• Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika lätt för Nicolás Almagro som Berdych hade i Stockholm Open. Franske hemmahoppet behövde två tiebreak för att avfärda spanjoren: 7-6(4), 7-6(3).

• Juan Mónaco bjöd sannerligen upp till kamp, men Janko Tipsarevic stod pall och bärgade segern: 6-3, 3-6, 6-3. Serbiske världsnian har därmed säkrat en plats i World Tour Finals nästa vecka, eftersom utmanarna Mónaco, Richard Gasquet, John Isner och Milos Raonic fick tidiga respass här i Paris.

Raonic, ja. Han hade inte överdrivet mycket att säga till om i matchen mot Sam Querrey. Var typ inte i närheten av att rubba amerikanen i dennes serve och föll i raka set: 6-3, 7-6(1). Så var det med den saken.

Mer om dagens kvartar inom kort.

* * *

Alla resultat: