Jag är som bekant ingen vän av årsbästalistor. Alltid lika förutsägbara, alltid lika tomma på aha-upplevelser.

Betydligt roligare att dra på sig huckle och spå i kaffesumpen, helt enkelt.

Men så här mellan jul och nyår borde man väl åtminstone kunna snyta ur sig någonting om 2012 i listform, kan tyckas. Som en julklapp/nyårspresent (i vissa kulturer firas nyår med en form av motsvarighet till julklapp, för er som inte visste det) i efterskott/förskott.

Nåväl. Här har ni den. Tennisbloggens årsbästalista 2012.

ÅRETS GENOMBROTT: David Ferrer

Det känns onekligen konstigt att man vid 30 års ålder kan vinna en kategori som Årets genombrott – särskilt när man redan varit en stabil topp 10-20-spelare i en herrans massa år. Men något annat går egentligen inte att säga när man summerar 2012. Ferrer vann sju titlar i år, fler än någon annan spelare – en av dem var hans första Master i karriären. Han avslutade säsongen med imponerande 76-15 i matchfacit och en femteplats (med 6,505 poäng) på världsrankningen, tätt bakom skadade landsmannen Rafael Nadal. Förlorade bara en final (mot Nadal i Barcelona) och tog sig till minst kvartsfinal i samtliga Grand Slam-turneringar (semifinal i Franska öppna och US Open). Ferrers tveklöst bästa säsong i karriären, helt enkelt.

Hedersomnämnanden: Andy Murray, Jerzy Janowicz, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

ÅRETS ÖVERRASKNING: Jerzy Janowicz

Kom från ingenstans och tog alla med storm i Paris Masters, där han sluggade sig hela vägen fram till final efter segrar över Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic och Gilles Simon.

Hedersomnämnanden: Laura Robson, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=XL5Ls4GDm2M

ÅRETS FÖRLUSTTAL: Andy Murray i Wimbledon

Den grinige skotten har aldrig varit publikens favorit och har många gånger hjälpt till att svärta ner sitt rykte ytterligare. Men efter den svidande finalförlusten mot Roger Federer inför hemmapubliken i Wimbledon höll han ett så hjärtskärande och ödmjukt tal att inte ett enda av arenans tusentals ögon kan ha varit torrt. Murray vann säkerligen en och annan ny supporter tack vare det där historiska förlusttalet.

Hedersomnämnande: Robert Lindstedt i Stockholm Open.

http://www.youtube.com/watch?v=RltKuGkh2jg

ÅRETS SLAG: Grigor Dimitrov, Swiss Indoors

Grigor Dimitrov slår en serve från deuce court placerad nära krysset i Viktor Troickis serveruta. Troicki får över en svag retur, men Dimitrovs inside-out forehand misslyckas kapitalt, hamnar centralt i banan och mitt på Troickis racket. Den backhand serben skickar över borde ha resulterat i en miss från Dimitrov, men på något oförklarligt sätt svarar han i stället med årets – ja, kanske decenniets – märkligaste konstslag.

Hedersomnämnande: Federer mot Djokovic i World Tour Finals.

ÅRETS AVBÖN: Mikhail Juzjnyj, Franska öppna

Han blir totalt utklassad av David Ferrer. Men i stället för att slå sig själv blodig med racketen (ja, det har hänt förr) väljer Mikhail Youzhny att be den betalande publiken om ursäkt – genom att skriva ”SORRI” med foten i sanden.

ÅRETS UTBROTT: Roger Federer, Franska öppna

Den alltid så timide och kylige Roger Federer har svårt att hålla känslorna i styr i den rafflande kvartsfinalen mot Juan Martín del Potro i Franska öppna. Efter att ha slagit en boll i nät, vilket betyder två matchbollar för del Potro i andra sets tiebreak, skriker han ut sin frustration i en klassisk uppmaning till publiken (som tydligen förde för mycket oväsen): ”Håll käften!”

Hedersomnämnande: Novak Djokovic i typ ALLA turneringar – helt osannolikt hur många svordomar den killen kan klämma in i en enda mening…

ÅRETS ANONYMA NÄTHATARE: David Torstensson, 29 år, Uppsala

Den alltid lika kärvänlige uppsalabon David Torstensson sprider sitt evangelium under täckmanteln ”Ralf”/VamosRafa på diverse sajter, däribland Twitter (@svensktennis). Anonymt, givetvis – som sig bör. Det enda som saknas är väl egentligen en Guy Fawkes-mask. Inte mycket är känt om den vilt sluggande 29-åringen, förutom att han är allsmäktig. Ja, enligt egen utsago, alltså.

ÅRETS SPYA: Richard Gasquet i Franska öppna

Maratonduellen pågår i en dryg minut och 38 slag. Medan motståndaren Grigor Dimitrov faller till marken som en säck potatis böjer sig Richard ”baby-Federer” Gasquet ner – och kastar en pizza rakt på banan. Han kanske behöver lite konditionsträning, fransmannen?

http://www.youtube.com/watch?v=IDoNkEp8IPo

ÅRETS BULLSHITTER: Serena Williams

Alla vet hur bra Serena Williams. Alla vet hur dominant hon är. Alla vet hur liten chans hennes motståndare har när hon är på bra spelhumör. Ändå envisas hon med att leverera uppenbart skitsnack i form av ”jag trodde inte att det var sant när jag vann!” eller ”det är en dröm som jag inte vågade tro att den skulle gå i uppfyllelse!” när hon vunnit karriärens femtielfte titel. Hennes ödmjuka segertal känns nästan som hån mot förloraren. Lite ”let me just rub it in your face a little bit”, typ.

Hedersomnämnande: Roger Federer. Han är en fröjd att se men sannerligen inte att lyssna på. Neutral och timid in absurdum.

http://www.youtube.com/watch?v=Z_agvQcgAcc

ÅRETS COMEBACK: Brian Baker

Han missade sex år på grund av skador och operationer. När han väl kom tillbaka så gjorde han det med besked – efter att ha nått karriärens första ATP-final (i Nice), andraomgången i sin första Grand Slam-turnering (Franska öppna) sedan US Open 2005 och åttondelsfinalen i Wimbledon efter kvalspel nådde den 27-årige amerikanske olyckskorpen som högst plats 52 på världsrankningen. Inte illa pinkat.

ÅRETS ARMBÅGE: Rafael Nadal

Det står 1-1 i set och Lukas Rosol ska serva vid ställning 3-2 i tredje. Vid sidbytet tågar en uppretad världstvåa mot bänken och passar på att ge 100-rankade doldisen en liten buff med armbågen när de går förbi varandra nedanför domarstolen. Trots att Rosol stannat upp för att släppa förbi spanjoren. ”Osportsligt!”, ropade tennisälskarna på internet. ”Inte meningen”, ursäktade sig Nadal. Men skadan var skedd – och årets armbåge ett faktum.

http://www.youtube.com/watch?v=jcbJReKAWgo

ÅRETS SKITSTÖVEL: Tomás Berdych

Nicolás Almagro borde i princip prenumerera på den här kategorin, möjligen tillsammans med Radek Stepanek och David Nalbandian, men Berdych snodde åt sig priset i år efter sitt fantastiska trash-talk inför Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien – då han pekade ut Almagro som Spaniens svaga länk, som Tjeckien skulle ”bygga sin seger på”. Underbart skitstövligt.

Hedersomnämnande: Nicolás Almagro, Radek Stepanek, David Nalbandian, Rafael Nadal (efter armbågsincidenten mot Rosol i Wimbledon).

Efter matchens tre första poäng såg det ut som att semifinalens favorit på förhand Novak Djokovic skulle få en enkel resa till World Tour Finals-finalen.

Men när Juan Martín del Potro, stärkt av sin imponerande insats mot Roger Federer i går, hämtade in ett 0-40-underläge och visade att han inte tänkte låta Djokovic komma undan så lätt, och direkt i nästa game räddade två breakbollar hade momentum plötsligt skiftat.

Och när argentinaren spelar på toppen av sin nivå kan han bevisligen till och med få självaste Novak Djokovic ur balans med sina blytunga grundslag från baslinjen. Serben såg stundtals riktigt passiv och villrådig ut, medan del Potro inte bara matade på med sina pricksäkra missiler utan dessutom returnerade riktigt bra.

Problemet för världssjuan är dock att han inte riktigt har fysiken och jämnheten att spela så otroligt bra under en hel match. Inledningsvis räckte det till setseger efter break vid ställning 4-4 och därefter ett övertag i andra set efter nytt servegenombrott vid vid ställning 1-1 efter en riktig maratonduell.

Det som för andra spelare förmodligen känts som en brant uppförsbacke fungerade i stället som välbehövlig tändvätska för Djokovic – som omgående klev fram i banan, satte stenhård press i del Potros serve och stressade fram misstag. Han tillät således inte argentinaren att fullborda sitt break och vred obarmhärtigt taktpinnen ur handen på honom.

Efter ett nytt break vid ställning 4-3 kunde Djokovic förhållandevis enkelt bärga setet i egen serve och tvinga fram ett avgörande set.

Vid det här laget hade matchbilden svängt till världsettans fördel, del Potro såg sliten ut efter många långa bolldueller, hade inte alls samma tryck och längd i slagen, och servade inte i närheten av så bra som i första set.

Vid ställning 4-2 var del Potros energireserv helt tömd och Djokovic kunde bärga ett nytt break efter en makalös forehand i vänstra krysset.

I matchens sista game var Djokovic totalt överlägsen – två servess och två servevinnare senare var han klar för final.

Bittert för del Potro att bli så fullkomligt överkörd i avgörande set efter att ha spelat så grymt bra under långa stunder, men det här visar hur otroligt tuff Novak Djokovic är att möta. Trots att han hade stora bekymmer i första set och inte alls hittade matchrytmen fick del Potro få gratispoäng, och tack vare sitt solida försvarsspel kunde han nöta ner argentinaren och slutligen vända på skutan helt och hållet.

Det kändes nästan som att Djokovic blev piggare och mer alert i takt med att del Potro blev tröttare och tröttare.

Tycker ändå att del Potro avslutar sin säsong på bästa tänkbara sätt. Nu var visserligen inte Federer på topp i går, men att slå honom för andra matchen i rad och dessutom sätta Djokovic under ordentlig press, ja det visar så klart vilken enorm kapacitet världssjuan har.

I och med sina två segrar i gruppspelet inkasserar del Potro 400 friska poäng och kommer att avsluta året 1,000 poäng före världsåttan Jo-Wilfried Tsonga, som inte fick med sig en enda pinne i World Tour Finals.

Samtidigt visar givetvis Djokovic styrkebesked inför finalen. Oavsett om det blir Federer eller Andy Murray som står på andra sidan nätet kommer den spelaren inte att få det särskilt lätt mot världsettan.

För om det ser ut så här när Novak Djokovic har svårt att fokusera på tennisen, ja då undrar man ju hur en final om (för serbens del) 1,6 miljoner dollar och 1,500 rankningspoäng kommer att te sig…

Sedan Novak Djokovics tidiga respass i Paris Masters förra veckan har det spekulerats i fadern Srdjan Djokovics sjukhusvistelse.

Efter den oväntade förlusten i öppningsmatchen mot Sam Querrey skrev flera serbiska nyhetssajter att det bara rörde sig om en ryggskada, medan annan utländsk media uppgav – och fortfarande uppger – ”respiratory condition” (problem med luftvägarna).

Nu, efter Djokovics tre raka segrar i World Tour Finals gruppspelsfas, har det dock kommit fram att Srdjans tillstånd är allvarligt och att Novak flög till sjukhuset i München, där pappan vårdas, direkt efter förlusten mot Querrey.

Enligt Svenska Dagbladet var det osäkert om Djokovic över huvud taget skulle ställa upp i World Tour Finals, men att han beslutat sig för att resa till London efter samtal med läkarna och i samråd med familjen.

– Det var svårt att fokusera. Det är det fortfarande, men jag får goda nyheter [om pappan] varje dag. Det gör att jag kan spela mer avslappnat på banan. Jag slår bort tankarna ute på banan. Jag försöker att bara tänka på matchen och det har funkar så här långt, säger världsettan.

– Varje seger betyder mycket för mig och min familj. Men det finns viktigare saker i livet, och det är hälsan. Jag antar att det är prio ett just nu, fortsätter han.

Djokovic möter Juan Martín del Potro, som i går besegrade Roger Federer för andra matchen i rad, i dagens semifinal.

Hoppas verkligen att pappa Srdjan mår bättre och att Novak kan stänga ute alla tankar ute på banan även i dag.

Måste säga att det är grymt imponerande hur världsettan presterat i 02 Arena med tanke på pappans tillstånd. Det lär vara oerhört känslomässigt tufft för Novak att se sin pappas hälsa svikta efter att farfadern gick bort i våras, under Monte Carlos Masters – vilket hans uttalande vittnar om.

Vi tennisälskare hoppas så klart att Fru Fortuna står på Novaks sida i dag, så att han kan prestera på topp mot del Potro.

Deras semifinal har nämligen potential att bli en av turneringens allra bästa matcher, om del Potro kan utnyttja den självförtroendeboost han lär ha fått efter segern över rivalen Federer.

Ja, Juan Martín del Potro var betydligt stabilare än mot David Ferrer tidigare i veckan.

Men så spelade ju också Roger Federer honom rakt i händerna.

Lär kännas en smula bittert för slitvargen Ferrer att missa semifinal efter en så snudd på bedrövlig insats från världstvåan.

Båda kombattanterna inledde matchen med stabilt servande – inte felfritt, men tillräckligt bra för att inte bjuda på några servegenombrott. Närmast ett break kom Federer, som brände setets enda tre breakbollar i ett och samma game.

I tiebreak bjöd Federer på tre-fyra grova misstag och gav del Potro fem setbollar. Federer räddade två av dem, men föll slutligen med 7-3.

I andra set gick han ut betydligt aggressivare och bröt del Potro blankt i setets första game. Enda servegamet i matchen där argentinaren helt tappade konceptet, möjligen till följd av att han slappnade av något efter att ha dansat hem tiebreaket så enkelt.

Båda höll sedan serve fram till 6-4 för Federer.

I avgörande set skiftade momentum på nytt och del Potro kunde bryta Federer redan i andra gamet.

Härifrån kändes matchen som en transportsträcka till slutsignal.

Man kan egentligen inte beskylla Federer för att genomgående ha spelat ruttet. Visst, han bjöd på en hel del grova och enkla misstag, men han servade också mestadels stabilt som ett kylskåp.

Problemet var att Federer höll sig fast vid en gameplan som uppenbarligen inte fungerade. I stället för att jaga ut del Potro i hörnen och i djupled på samma sätt som Ferrer gjorde, fastnade Federer i cross court-dueller som argentinaren oftast vann (lika ofta efter misstag från schweizaren).

Hans stoppbollar var dessutom ovanligt förutsägbara, likaså hans forehand-drive. På det hela taget kändes det som att Federer inte hade någon plan B, och när huvudplanen inte fungerade resulterade det i att han blev frustrerad och började missa i stället för att försöka justera sitt spel.

Märkligt också att han inte nyttjade sin giftiga slice i högre utsträckning. Märktes tydligt, särskilt i andra set, att del Potro har problem att returnera dem eftersom underlaget gör att bollstudsen blir rätt så låg (inte så konstigt med tanke på att del Potro är 198 centimeter lång).

De gånger han använde slicen fick han ofta ett taktiskt överläge. När han väl fick det valde han dock att slå en rak inside-out-forehand – som del Potro alltid förutsåg – i stället för att pressa världssjuan från hörn till hörn.

Så, sammanfattningsvis var det här en taktisk förlust för Federer. Hade han servat lika dåligt som Ferrer hade dessutom siffrorna förmodligen varit betydligt mindre smickrande.

Han har en hel del att jobba på inför semifinalen mot Andy Murray, den gode herr Federer.

Att första förlusten i World Tour Finals på tre år (Nikolaj Davydenko i semifinalen 2009) lär svida ännu mer av att det är just del Potro som stod för bedriften är inte en jättebra känsla att ta med sig in i en semi…

Novak Djokovic och Andy Murray är alltså redan klara för semifinal. I dag avgörs det vilka som går vidare från grupp B.

Roger Federer har redan säkrat en semifinalplats och Janko Tipsarevic är redan helt avsågad. Det står således mellan David Ferrer (möter Tipsarevic) och Juan Martín del Potro (möter Federer).

Låt oss, precis som vi gjorde med grupp A, titta på några tänkbara scenarion:

1. (Oavsett resultat) Om Federer besegrar del Potro och Ferrer besegrar Tipsarevic så vinner Federer gruppen och Ferrer går vidare som grupptvåa.

2. (Oavsett resultat) Om Federer besegrar del Potro och Tipsarevic besegrar Ferrer så vinner Federer gruppen och del Potro går vidare som grupptvåa.

3. (Oavsett resultat) Om del Potro besegrar Federer och Tipsarevic besegrar Ferrer så vinner del Potro gruppen och Federer går vidare som grupptvåa.

4. Om del Potro besegrar Federer i 2 set och Ferrer besegrar Tipsarevic i två set så vinner del Potro gruppen och Federer går vidare som grupptvåa.

5. Om del Potro besegrar Federer i 2 set och Ferrer besegrar Tipsarevic i 3 set så vinner del Potro gruppen och Federer går vidare som grupptvåa.

6. Om del Potro besegrar Federer i 3 set och Ferrer besegrar Tipsarevic i 2 set så vinner Federer gruppen och del Potro går vidare som grupptvåa.

7. Om del Potro besegrar Federer i 3 set och Ferrer besegrar Tipsarevic i 3 set så vinner Federer gruppen och del Potro går vidare som grupptvåa.

• Federer gruppetta i 4 av 7 scenarion. Högst troligt att det blir så. Känns som att han är sugen på hämnd efter nederlaget i Basel.

• del Potro vidare i 6 av 7 scenarion. Måste dock vinna över Federer för att gå vidare av egen kraft. Att en helt avsågad Tipsarevic ska slå en taggad Ferrer känns inte särskilt sannolikt.

• Ferrer vidare i endast 1 av 7 scenarion. Är tvingad att slå Tipsarevic, vilket jag tror att han kommer göra, men måste dessutom sätta sitt hopp till Federer.

Givet detta har vi alltså lite dramatik att se fram emot under dagen. Mitt tips är att Federer slår del Potro och Ferrer slår Tipsarevic. Argentinaren måste helt enkelt spela så rysligt bra över en längre period (två hela set, helst) för att kunna rubba Federer, som trivs väldigt bra i 02 Arena.

Federer har dock inte sett överdrivet formstark ut, så om del Potro lyckas störa hans spel som han stundtals gjorde mot Ferrer kommer det att uppstå luckor. Det gäller bara för världssjuan att utnyttja dem också. Det gjorde han inte mot Ferrer, och det håller helt enkelt inte att spela så svajigt som han gjorde i den matchen.

Teoretiskt har så klart Tipsy chansen att slå Ferrer, men jag har oerhört svårt att se spanjoren vika ner sig i en så betydelsefull match mot en spelare som inte har någonting alls att spela för.

Givet att Federer vinner sin match, alltså. Annars har ju Ferrer, tyvärr, ingenting att spela för han heller.

Tennisdagen inleddes med att Roger Federer kuvade David Ferrer i raka set trots ganska risigt servande i första set (slog bara in 40 procent förstaservar), där han dessutom tappade en komfortabel 3-0-ledning efter break i matchens andra game.

Ferrer avslutade setet med att tappa sin serve blankt.

I andra set hängde han med betydligt bättre men lyckades inte förvalta sina breakbollar. Båda höll serve genom setet och det hela avgjordes i ett tiebreak, som Federer vann med 7-5 efter att ha bränt två matchbollar.

Federer har nu överlägsna 14 raka segrar och 29-3(!) i set över spanjoren. I och med segern är schweizaren fortfarande obesegrad – sist han torskade en World Tour Finals-match var 2009, mot Nikolaj Davydenko (som sedan vann finalen mot Juan Martín del Potro).

Han har dessutom tagit sig till semifinal i tio av elva WTF-turneringar, eftersom han med dagens vinst har säkrat en plats i årets semi.

Makalöst.

* * *

Janko Tipsarevic spelade riktigt risigt i sin öppningsmatch mot Roger Federer i tisdags och skyllde då på att han inte mådde bra (oklart vad det nu är han lider av).

Blir intressant att höra vad han skyller på den här gången.

Juan Martín del Potro var nämligen precis så överlägsen som man hade kunnat vänta sig inför matchen. I första set stegade argentinaren ut på banan och fullständigt mosade världsnian, som gjorde det allra mesta fel (två dubbelfel i matchens två första poäng, till exempel). När han väl kom rätt till bollen och hittade ett litet fragment av matchrytm var han ändå helt chanslös.

6-0 till del Potro. Total utskåpning.

I andra set höjde han sig ett snäpp eller två och snyggade till siffrorna, men föll till slut med 6-4.

Känns nästan lite märkligt att det var just Tipsarevic som svarade för matchens klart vackraste poäng (alla i mer eller mindre defensiva lägen), men å andra sidan behövde del Potro knappt ens anstränga sig för att köra över serben.

Skönt för del Potro med en så enkel seger, med tanke på hans utsikter för avancemang till semifinal – de är nämligen inte så jättetrevliga.

Om Tipsarevic skulle lyckas slå David Ferrer (och givet hur de båda har spelat här i London är det inte särskilt troligt, snudd på helt osannolikt) kan det räcka för del Potro att förlora sin avgörande match mot Federer, om han inte blir totalt manglad. Men för att vara säker på att gå vidare till semin måste han slå Federer, och därtill allra helst i raka set.

Snacka om att jobba i motvind.

Vad får man om man ställer en formstark David Ferrer mot en utvilad Juan Martín del Potro i 02 Arena i London under ett säsongsslutspel?

Sammanfattningsvis: två diametralt olika set, plus ett svängigt avgörande.

I första set vad Ferrer den klart vassaste spelaren. Han dikterade spelet, satte konstant press på del Potro och stressade fram svåra slag som ofta fastnade i nätet eller seglade ut över linjen.

Det imponerande var att han inte bara på ett typiskt ferrerskt sätt sprang ifatt i princip varenda boll som skickades mot honom och höll duellerna vid liv, utan att han även lyckades få både längd och tryck på sina defensiva slag.

Samtidigt hade del Potro svårt att hitta matchrytmen. Serven bet inte så bra som den brukar (vann 59 procent i förstaserve och 56 procent i andraserve, dessutom var det bara drygt 21 procent av servarna som Ferrer inte lyckades returnera), hade inte marginalerna på sin sida och gjorde några riktigt dumma utmaningar (två som var solklart ute – men släppte två där det på tv-repriserna visade sig vara felaktiga domslut).

Ferrer vann setet rättvist med 6-3 efter att ha brutit del Potros serve vid ställning 2-1 och sedan själv servat stabilt.

I andra set höjde sig argentinaren ett par snäpp, började bygga upp poängen med säkra transportslag i stället för framstressade konstslag och framför allt servade han mycket mycket bättre.

Ferrer är verkligen expert på att som returtagare utnyttja kraften i en serve som ”bara” är tung – de måste verkligen vara blytunga för att de ska ge det där övertaget (eller gratispoängen) som del Potro är van vid.

Den betydligt mer självsäkre del Potro lyckades tvinga fram misstag från Ferrer och slog till och med vid flera tillfällen igenom hans försvar (det var särskilt effektivt att placera slagen bakom ryggen på spanjoren, vilket han borde insett betydligt tidigare).

Efter att del Potro räddat fyra breakbollar i ett maratongame vid ställning 1-1 förvaltade sedan argentinaren sin enda breakboll i nästa game. Han håller sedan sin serve till 6-3.

I skiljeset gick Ferrer ut hårdast, bröt direkt och fixade en komfortabel 3-0-ledning – som gled honom ur händerna när del Potro bröt tillbaka till 4-3 och sedan höll sin serve enkelt efter slarviga missar från Ferrer.

Spanjoren svarar då med att hålla sin serve blankt, utnyttjar därefter del Potros svaga servande och passiva spel, jagar sig med en bullterriers ettrighet fram till 40-0 och behöver bara en matchboll för att avgöra matchen.

Intressant att se hur Ferrer, när han spelar som bäst, så förhållandevis enkelt kan flytta runt på del Potro och tvinga fram precis de returer han vill ha för att ta död på bollen.

Samtidigt väldigt imponerande att se hur överlägsen del Potro stundtals var, när han fick sina tunga grundslag dit han ville, överraskade Ferrer med oväntade placeringar och utnyttjade luckorna spanjoren bjöd på när han gick runt bollen i backhandrutan.

Det var dock smärtsamt uppenbart att det krävdes något alldeles extra från del Potro för att få utdelning både taktiskt och på sina renodlade powerslag, och det är som bekant väldigt svårt att hålla en så hög nivå genom en hel match – särskilt när motståndarens svackor är få och kortvariga, och han har ett svar på i stort sett allt man företar sig.

Jag skrev på förhand att jag höll Ferrer som knapp favorit.

Well. 6-3, 3-6, 6-4 är väl så knappt det kan bli med den här matchbilden. På det hela taget en mycket underhållande sammandrabbning – och en lättnad att se Ferrer i så bra form efter ett tufft schema den senaste tiden (dagens seger var världsfemmans elfte raka).

Vore riktigt kul att se honom i semifinalen.

Okej, så Roger Federer vann alltså sin öppningsmatch mot Janko Tipsarevic busenkelt: 6-3, 6-1. Det hela var över på drygt en timme – och Federer bärgade i och med det sin 40:e seger i World Tour Finals-sammanhang.

Helt planenligt, alltså.

I morgon bjuds vi på en av veckans höjdpunkter när Novak Djokovic och Andy Murray ställs mot varandra, men redan i kväll bjuds vi på en högintressant match – den mellan Juan Martín del Potro och David Ferrer.

Jag hoppas verkligen att Ferrer inte är sliten efter Paris Masters. En formstark och fräsch Ferrer brukar nämligen i regel inte ha så överdrivet stora problem för den argentinske jätten (5-2 i inbördes möten).

Vid sidan av de sju titlarna är hans solklara segrar över del Potro (6-3, 6-3 i Miami och 6-3, 6-2, 6-3 i Wimbledon) det tydligaste kvittot på spanjorens fantastiska säsong i år.

Världsnian har dock fått några fler dagar för vila i och med hans tidiga uttåg i Paris, vilket så klart kan ge ett visst övertag.

Hoppas hur som helst på ett riktigt hett möte och en välspelad match. Är faktiskt benägen att hålla Ferrer som knapp favorit. Spelar han i närheten av så bra som han gjort under stora delar av 2012 kommer han tveklöst att göra livet riktigt surt för del Potro.

Att tippa utgången av årets World Tour Finals känns faktiskt svårare i år än många andra år – särskilt i jämförelse med 2011, då både världsettan Novak Djokovic och världstvåan Rafael Nadal var smärtsamt omotiverade och loja.

I år känns det som att precis alla i startfältet går in i turneringen med maximal motivation och kampvilja.

Tänker låta bli att tippa en vinnare så här på förhand, det kan vi ägna oss åt sen när gruppspelsfasen är avklarad och vi fått se i vilken form respektive spelare är.

Låt oss i stället titta på förutsättningarna:

Grupp A: Novak Djokovic, Andy Murray, Tomás Berdych, Jo-Wilfried Tsonga.
Grupp B: Roger Federer, David Ferrer, Juan Martín del Potro, Janko Tipsarevic.

En riktigt stark grupp (A) och en lite svagare (B). På förhand känns det som att en utvilad Roger Federer under precis alla omständigheter helt enkelt bara ska säkra en semifinalplats. Största hotet är förmodligen del Potro, men jag tror inte att argentinaren rår på racketkonstnären i 02 Arena.

David Ferrer är förhoppningsvis vid riktigt gott mod efter karriärens första Masters-titel, och kan eventuellt snuva del Potro på en semifinalplats. Tipsarevic? Nej, jag tror inte alls på honom, och efter det pinsamma uppträdandet i semifinalen mot Jerzy Janowicz i Paris Masters hoppas jag att han inte lyckas ställa till med några skrällar.

Det riktigt intressanta med grupp A är att sannolikheten för att både Djokovic och Andy Murray går till semifinal inte är så hög som man kan tro. Eftersom endast en kan vinna mötet mellan de båda så måste de nämligen i princip gå segrande ur sina andra två fältslag. Både Berdych och Tsonga ska alltså inkassera minst två förluster vardera, medan Djokovic/Murray plockar tre respektive två segrar var.

Någon som är expert på sannolikhetsteori? Det är lite för sent på kvällen för att jag ska orka grotta ner mig i matematiska axiom, men min gissning är att chansen/risken är rätt så stor för att antingen Djokovic eller Murray ska åka på en svidande förlust mot Berdych eller Tsonga.

Murray sviktade faktiskt mot Berdych i dag, men gick till slut segrande ur sin öppningsmatch (3-6, 6-3, 6-4). Tsonga pressade Djokovic, som dock vann i raka set (7-6, 6-3).

Härlig start för gruppfavoriterna, alltså – men det skulle inte förvåna mig det allra minsta om Tsonga skulle fixa en seger mot Murray eller Berdych en mot Djokovic. Ska dock inte sticka under stol med att jag helst ser både serben och skotten i semifinal.

Och finalen? Djokovic eller Murray mot Federer. Det vore så klart drömfinalen.

Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.