Det blir en finalrepris från 2012 (och 2009) i morgondagens Monte Carlo Masters-final. Precis som väntat.

För Novak Djokovics del nästan helt utan ansträngning. Världsettan visade varför han är just världsetta mot en Fabio Fognini som såg ut att ha irrat sig in på fel bana.

Eller vad sägs om setsiffrorna 6-2, 6-1 efter bara 52 minuters spel?

Fognini gjorde en riktig plattmatch, men det berodde också på Djokovics enorma säkerhet. När Novak spelar med sådan trygghet räcker det knappt att spela över sin kapacitet. Spelar man då under den, ja då är det ganska lätt att räkna ut hur det hela slutar.

Ungefär så här:

Fognini: Var ska skåpet stå? Djokovic: Där (pekar med hela handen).

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) April 20, 2013

Matchen i sig blev en slätstruken historia. Frågan är om inte Djokovic till och med gick på sparlåga i andra set efter Fogninis tröga inledning.

Trist att den här semifinalen inte blev så intressant som den ändå hade potential att bli, men Djokovics finalbiljett kändes faktiskt aldrig särskilt hotad. Inte när han presterar på den här nivån. Några bekymmer med vristskadan tycks han inte ha, och då är han ruggigt stabil i de här sammanhangen.

* * *

Rafael Nadal fick det betydligt kämpigare mot Jo-Wilfried Tsonga. Spanjoren bärgade första set enkelt med 6-3 och gick sedan mot solklar seger efter att ha tagit en komfortabel 5-1-ledning i andra.

Fram till dess såg det ut som att inte ens Tsonga trodde på en vändning. Som att han i princip gett upp, faktiskt.

Men då, som från ingenstans, började han tro på att en heroisk vändning var möjlig. Plötsligt började han spela sin klart bästa tennis medan Nadal sviktade. Världsfemman fick alltså två lägen att serva hem matchen, vid 5-1 och 5-3, men missade båda.

Setet gick slutligen till tiebreak, där Nadal sent omsider höjde sig några snäpp och enkelt spelade hem sin finalbiljett med setsiffrorna 6-3, 7-6(3).

Det är verkligen lustigt det där med Tsonga och hans till synes bisarra mentala boostar. Det är helt enkelt som att han måste vara i blytungt underläge, som att vägen till seger måste vara brant på gränsen till oöverstiglig och som att han måste stirra nederlaget i vitögat för att kunna prestera.

För det är nästan bara då hans slag som av ett trollslag bara sitter, hur omöjliga de än ser ut att vara.

Fram till 6-2, 5-1 försökte Tsonga sin vana trogen att spela offensivt och komplicerat, vilket aldrig bär frukt mot en spelare som Nadal om det inte utförs med millimeterprecision.

När han sedan började mixa upp sitt spel med delikata stoppbollar och elegant volleyspel för att tvinga Nadal att lämna sin comfort zone (återigen en framgångsrik strategi) så började allt annat som per automatik att funka för fransmannen.

På sätt och vis är det beundrandsvärt, men samtidigt också grymt frustrerande. Om han bara kunde spela så där kontinuerligt under en match, ja då skulle han också kunna slå toppkvartetten på lite mer regelbunden basis än i nuläget.

Den där strävan efter att spela spektakulärt och bärga heroiska triumfer sätter käppar i hjulet för honom. Kan man inte spela effektivt och stabilt spelar det ingen roll hur mycket variation man har i sitt slagregister.

Nadal då?

Återigen var han orubblig i ett set, sedan plötsligt lika mänsklig som du och jag. Eller okej, det är väl lite att ta i, Nadal på grus är aningen mer övermänsklig än både du och jag.

Men att tappa 5-1 till 5-5 och bränna två chanser att serva hem matchen… nej, det anstår verkligen inte en spelare av Nadals kaliber.

Okej, man kanske ska ha överseende med tanke på vad som stod på spel och att han servade om en plats i sin nionde raka final i Monte Carlo. Men ändå. Så svajig som han var mot både Grigor Dimitrov och nu Tsonga, det duger inte mot Djokovic i morgon.

I finalen måste Nadal spela som han gjorde i kvartens och semins första set. Ger han Djokovic lillfingret så kommer han garanterat att sluka hela den muskulösa armen med hull och hår.

Krutröken har knappt hunnit lägga sig, men redan i morgon bjuds vi ju på två högoktaniga matchups.

Låt oss titta lite närmare.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – FABIO FOGNINI (32)

Fognini har imponerat hela veckan. Djokovic har, som han brukar, börjat trögt men hittat formen lagom till de avslutande omgångarna. Mot Jarkko Nieminen i kvartsfinalen var Djokovic sitt vanliga stabila jag.

Fognini är så klart en i grunden bättre spelare än Nieminen, särskilt på grus. Men att en så formtoppad Nieminen – som dagarna innan alltså slagit ut både Milos Raonic och Juan Martín del Potro – bara får med sig totalt sju game säger en hel del om Djokovics överlägsenhet.

Den här semifinalen är en match som Djokovic ska vinna. Fognini kan absolut göra det riktigt tufft för världsettan, men italienaren kommer inte att få alls lika bra utdelning på sin aggressiva press som mot Richard Gasquet.

Djokovic kommer att vilja diktera spelet och därför försöka att inte bara parera Fogninis offensiva räder (som Gasquet och Tomás Berdych före honom) utan själv sätta hög press i defensiven med sitt aggressiva kontringsspel.

Jämnheten, eller bristen på den, lär bli helt avgörande – och det är också därför Djokovic vinner. Han lät sig stressas mot Juan Martín del Potro i Indian Wells och mot Tommy Haas i Miami. Men den här semifinalen är alldeles för viktig för att Djokovic ska låta Fognini sätta krokben för honom det sättet. En kraftmätning mot Nadal på spanjorens ”hemmaplan” betyder mycket för båda rivalerna inför Franska öppna.

Världsettan behöver nämligen bara fokusera på sitt eget spel för att vinna det här. Spelar han med den pondus och säkerhet som han gör i dessa sammanhang så är han helt enkelt den klart bättre spelaren. Dessutom kan han kallt räkna med att Fognini svajar emellanåt.

Han är en väldigt lurig och oförutsägbar spelare, men också ojämn. Tar Djokovic tillvara på sina chanser och levererar stabila servegame så borde han faktiskt vinna det här i raka set.

Fogninis bästa chans är att försöka störa Djokovics matchrytm så mycket han bara kan, utan att tappa sitt eget spel. Det går att stressa Djokovic, det visade inte minst Haas i Miami.

Med tanke på det Djokovic visade upp mot Nieminen så anser jag att det ska mycket till för att Fognini ska vinna den här matchen. Det räcker helt enkelt inte med att han spelar så bra som han gjort tidigare under veckan – Djokovic måste också på ett eller annat sätt förlora sitt fokus och därmed också sin stabilitet.

* * *

√ RAFAEL NADAL (5) – JO-WILFRIED TSONGA (8)

7-3 i inbördes möten är faktiskt ganska smickrande för Tsonga, men då ska vi komma ihåg att endast en av de matcherna spelats på grus (Davis Cup 2011). Den gången blev Tsonga totalt överkörd: 6-0, 6-2, 6-4.

Dimitrov spelade fantastiskt i kvarten i dag men kom inte närmare än 2-6, 6-2, 4-6. Tsonga var spelmässigt underlägsen Stanislas Wawrinka men bärgade ändå segern med på papperet klara siffror: 2-6, 6-3, 6-4.

Väldigt snarlika situationer, med andra ord, eftersom även Nadal stundtals var underlägsen Dimitrov (i andra och delar av tredje set).

Och därmed ser jag inte att Tsonga ska ha någon egentlig chans att vinna det här. Om han hade mosat Wawrinka, som är den klart bättre grusspelaren av de två, så hade Nadal kanske sovit lite oroligt i natt. Men under de här förutsättningarna… nej, det ska väl till en skada för att Nadal inte ska vinna det här.

Och ärligt talat tror jag inte att det är någon fara med Nadals rygg, som det pratades om efter matchen mot Dimitrov. Han är tillräckligt fit för att avfärda Tsonga i raka set, och gör han inte det så kommer han att nöta ner honom i tre.

Precis som mot Dimitrov.

Eller som Tsonga själv väljer att uttrycka det:

– Det är en otrolig utmaning. Om jag vinner så blir jag en hjälte. Om jag förlorar så åker jag bara hem, som alla andra.

* * *

Det finns dock skrällpotential.

För Tsongas del helt enkelt för att Nadal inte såg hundra ut i andra och tredje set mot Dimitrov, och för att fransmannen vet hur man besegrar Big Four. Han har gjort det emellanåt.

Till skillnad från Fognini (som har 1-7 i matchfacit mot toppkvartetten; enda segern kom mot Andy Murray i Montréal 2007). Men Djokovic har hämmats av fotskadan han ådrog sig i Davis Cup-matchen mot Sam Querrey veckan före Monte Carlo. Spelar Fognini tillräckligt bra kan Djokovic få problem.

Men nej, det känns ändå som att det krävs något extra för en skräll i morgon. Det är så mycket som står på spel och därför känns det så osannolikt att Djokovic och Nadal inte gör precis allt de kan för att vara i topptrim lagom till morgondagens semifinaler.

http://www.youtube.com/watch?v=HQFriyCY9pI

Vi bjöds faktiskt på riktigt underhållande tennis i dag. Inte alltid så välspelad, men underhållande.

Rafael Nadal mot Grigor Dimitrov hör till kategorin välspelad. Och det var faktiskt Dimitrov som stod för det mesta av fyrverkeriet.

I första set var han precis så valpig som han brukar vara. Spelade Nadal i händerna och lät världsfemman bärga en busenkel 6-2-seger. Kanske fick det spanjoren att slappna av en aning, för i andra set var rollerna helt ombytta – Dimitrov styrde och ställde, och precis allt han träffade med sin racket tycktes landa på rätt sida av linjerna och nätet.

Det finns några ytterst väsentliga skillnader mellan första och andra set att peka på här: Serven. Dimitrov vann blott 62 procent i sin förstaserve, och 18 i andraserve, i första set – i andra var siffrorna 83 respektive 75. Medan Nadal bara vann 58 procent i förstaserve och 30 i andraserve.

Med andra ord: Dimitrov servade som en kratta i första och som en världsstjärna i andra, det motsatta gällde för Nadal.

Dessutom slutade Nadals forehand plötsligt att funka.

Men, och det är viktigt att påpeka, detta skedde inte av en slump. Förutom att Dimitrovs grundslag satt som en smäck under i stort sett hela matchen klev han tillbaka ut på banan efter första set med en enkel gameplan. En gameplan Roger Federer använt sig av med viss framgång mot Nadal, som går ut på att tvinga spanjoren att lämna sin comfort zone och rusa fram mot nät.

Stoppbollen.

Dimitrov har generellt en bra stoppboll i sitt slagregister, och när han har en sådan här dag då precis alla slag sitter så är den oerhört giftig. Särskilt mot spelare som står så långt bakom baslinjen och inte har volleyspelet som en naturlig del av sin gameplan.

Missförstå mig rätt här, det är inte som att Nadal är direkt dålig på volley. Men den situation som uppstår när en spelare bryter av en slagduell från baslinje till baslinje med en stoppboll är alltid eller i alla fall oftast väldigt chansartad. Dimitrov täckte av banan grymt bra och stressade Nadal. Den strategin bar frukt.

Dessutom var bulgarens slice sällsynt effektiv i dag, samtidigt som backhanden var betydligt mer pålitlig än vanligt. Vilket innebar att Nadals klassiska taktik mot alla spelare med enhandsfattad backhand – att mata högtstudsande bollar mot just backhandsidan – inte gav lika hög utdelning som han är van vid.

Det störde Nadal så pass mycket att Dimitrov med denna till synes busenkla taktik (som givetvis kryddades med bland annat fantastiska kontringsslag, som han ofta slog rakt i stället för cross court) blev den första sedan 2011 (Andy Murray i semifinalen) att ta set mot Nadal i Monte Carlo. Uppgifter efter matchen gör gällande att Nadal hade problem med ryggen, men det förtar absolut ingenting av Dimitrovs insats.

Visst, jag tyckte att Nadal såg lite trögare ut i fotarbetet och inte alls fick samma längd i sina slag efter första set, men det hade framför allt med väderförhållandena att göra (fuktigt och tungspelat).

Tredje set var som en blandning av första och andra. Dimitrov fortsatte att spela fantastiskt och med strålande självförtroende, Nadal var frustrerad men inte panikslagen. Han såg faktiskt lugn ut, som att han ändå hade kontroll över det här. Trots att det stundtals såg ut som om han gick mot sin första förlust i Monte Carlo på tio år.

Först vid 4-4 i skiljeset klev Nadal fram och tog chansen när han fick den. När han sedan servade för setet svarade Dimitrov, som i det här läget plågades av kramp i benet, för en beundransvärd kämpainsats när han räddade matchboll vid 40-30 med en makalös rak forehand.

Redan vid nästa matchboll dundrade dock Nadal in ett servess och håller därmed sagan om en nionde raka titel vid liv: 6-2, 2-6, 6-4.

Inte särskilt konstigt att Dimitrov krampade i det läget. Det överraskande är snarare att han inte krampade tidigare. Han var verkligen tvungen att sträcka ut sig i sin fulla längd i defensiven genom i stort sett hela matchen, och spela på toppen av sin fysiska förmåga. För så är det att möta Nadal på grus, även när det känns som att man har övertaget.

Det är en så enorm bedrift i sig från en spelare som Dimitrov att hänga med så här bra, och att han gjorde det under så lång tid… Respekt.

Däremot är det faktiskt överdrivet att påstå att han var nära seger. 1-1 i set och 4-4 i egen serve i skiljeset är inte nära seger mot Nadal på grus, trots att det kändes som att Dimitrov ofta hade det spelmässiga övertaget.

79-79 mot Nadal i hans favoritturnering på det underlag där han med sitt spel krönt sig själv till kung är ett sensationellt bra betyg för Dimitrov. Hade faktiskt väntat mig att han skulle fortsätta spela lika otaktiskt (men snyggt) som i första set och därför förlora enkelt.

Så blev det alltså inte – vilket också är ett fantastiskt betyg för svenska tennisakademien Good to Great, som börjar få ordning på den talangfulle 21-åringen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=0TzoQym2Yts

Att Nadal möter Jo-Wilfried Tsonga och inte Stanislas Wawrinka i semifinalen känns måhända en smula orättvist, men knappast förvånande.

Wawrinka var den klart bättre spelaren genom i princip hela matchen. Bärgade enkelt första set med 6-2, men slappnade av i andra och lät Tsonga kvittera via 6-3.

I tredje set var det fortsatt spelmässig dominans från Wawrinka. Han satte Tsonga under konstant press i fransmannens serve och sluggade hem sina egna servegame busenkelt.

Vid 3-3 i skiljeset hade Tsonga tvingats rädda tre-fyra breakbollar, medan Wawrinka vunnit två av sina servegame blankt.

Men världsåttan har en osviklig förmåga att prestera som allra mest när det verkligen gäller, att vinna de viktigaste poängen och få med sig de avgörande gamen.

Som då, vid 3-3. Wawrinka svajade lite och Tsonga högg direkt. Höll sedan till 5-3 och kunde slutligen serva hem setet och matchen, 6-4.

Det är en grymt bra egenskap det där, att hitta det totala fokuset i underlägen och bärga de viktigaste poängen. Det är nämligen mentalt krävande att hela tiden nagga på sin motståndares serve och missa de chanser man får att bryta.

Wawrinka såg kolugn ut genom i stort sett hela matchen, mycket lugnare och tryggare än han brukar se ut i sådana här lägen. Men vid de två tillfällen då han svajade blev han bruten, och det räckte för att Tsonga skulle vinna matchen.

För den där psykologiska biten gäller givetvis åt andra hållet också. Det tar inte lika mycket på psyket att bli utskåpad i motståndarens serve när denne servar så bra och är så stabil i duellerna som Wawrinka. Det är alltid mentalt jobbigare att missa ett enkelt slag än att se motståndaren dundra in en otagbar serve/forehand/passering etcetera, som man brukar säga.

Han gick helt enkelt lite mer stärkt ur varje servegame där han var illa ute och sattes under press.

Det blev slutligen 95-94 i poäng totalt till Tsonga, vilket säger en del om hur jämn den här matchen ändå var (trots att det ofta såg ut som att Wawrinka var totalt överlägsen).

Bättre är inte alltid bäst. En paradox som gör den här sporten så orättvist rättvis.

Intressant att man oftast ser Tsonga prestera på det här viset just på grus (och gräs) och inte på hardcourt, som spelmässigt passar honom bättre. Kanske beror det på det enkla faktum att han måste jobba hårdare generellt på grus och därför har ”närmare” till den där höjningen, så att säga.

Kämpainsats, hur som helst.

* * *

Fabio Fognini ångar på. Utmanövrerade världstian Richard Gasquet i raka set: 7-6(0), 6-2.

Att 32-rankade italienaren huserar en ansenlig mängd talang har det väl aldrig rått någon tvekan om, men likt Gasquet (och en mängd andra spelare på touren) har han haft osannolikt svårt att ta tillvara på den där talangen.

I sina bästa stunder kan han slå nästan vem som helst (särskilt på favoritunderlaget grus), men han har hittills varit på tok för ojämn för att kunna göra det på regelbunden basis. Hans lägstanivå är helt enkelt bedrövlig. Och när han inte presterar bra så bärgar han inga segrar, eftersom han inte är beredd att gräva ner sig i skiten för att vinna. Han är en humörspelare eller kalla det vad ni vill – som exempelvis Ernests Gulbis.

Den här veckan har det mesta funkat för Fognini och då har också segrarna kommit. Väldigt övertygande sådana dessutom, trots att han var väldigt svag i egen serve i första set mot Gasquet (vägde i och för sig upp det med vansinnigt aggressivt returnerande).

Blir intressant att se vad han har att komma med mot Novak Djokovic i semifinalen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=dRykMpMejNk

Och så sist men absolut inte minst: Novak Djokovic.

Superserben har nu hittat formen, vilket ju var på tiden.

Jarkko Nieminen gjorde en närmast heroisk insats och var väl egentligen precis så bra som mot Milos Raonic och Juan Martín del Potro, men i dag räckte det bara till totalt sju game: 6-4, 6-3.

Djokovic är så ruggigt stabil när han hittar sitt spel, och i dag hade han dessutom bra tryck och längd i sina slag. 6-3, 6-4 och totalt tre servegenombrott mot världsettan är riktigt gott betyg och ett värdigt avslut för finländaren i Monte Carlo.

Särskilt med tanke på att det lika gärna kunnat bli totalt utskåpning och 6-1 i andra set, om det inte vore för att han med kniven mot strupen höll sin serve vid 5-1 och därefter bröt Djokovic.

Möjligen lite lök på laxen att han förlorade matchens sista game i egen serve, men det är bara en petitess i sammanhanget.

Okej, låt oss börja med Rafael Nadal. Utan referenser till ”Konungens återkomst” och andra klyschor, helst.

Men det är inte utan att man börjar tänka i sådana banor när han ser honom på gruset i Monte Carlo. Nadal i sitt rätta element, på alla sätt och vis.

Det är i dagsläget ganska svårt att föreställa sig vem som ska sätta stopp för han storslagna planer på att bärga sin nionde raka titel här i Monaco.

6-2, 6-4 blev det i åttondelsfinalen mot Philipp Kohlschreiber, och då spelade 21-rankade tysken inte på något sätt dåligt. Tvärtom. Stundtals var han precis så bra som han rimligen kan vara på grus. I andra set såg han till och med ut att lysa av självförtroende. Någonstans kanske han faktiskt trodde att han skulle kunna vinna det här.

Det är ju helt rätt inställning, men räcker sällan mot toppspelarna (typ aldrig mot Nadal på grus).

Kohlschreibers stora problem i dag var det enkla faktum att han är en för svag returtagare. Tycker att han gjorde bra ifrån sig i snart sagt alla andra avseenden (utom möjligen kontringsspelet, som var ganska svagt).

Största problemet kunde han dock inte göra så mycket åt, för det stod på andra sidan nätet.

Kommer Grigor Dimitrov ha tillstymmelsen till chans i morgondagens kvartsfinal?

Rimligtvis inte. Dimitrov imponerade visserligen mot Janko Tipsarevic i andra omgången (7-6, 6-1) och mot Florian Mayer i dagens åttondel (6-2, 6-4), men måste höja sig ännu mer mot Nadal. Kan han pressa fram ett tiebreak?

Tja, servar han bara tillräckligt stabilt så – men allt annat än seger i raka set för Nadal är att betrakta som en sensation. Spanjoren hade inför turneringen trots allt vunnit förkrossande 92 procent av sina spelade set i Monte Carlo. Hittills i årets upplaga: 100 procent.

Kom förresten på mig själv med att sitta och analysera Kohlschreibers serverörelse under hans match mot Nadal. Visst ser den väldigt annorlunda ut jämfört med för bara något halvår sedan? Minns att den särskilt i Wimbledon förra året var mycket mer yvig. Nu känns den på något sätt… komprimerad. Kanske ett resultat av den skärpta 25-sekundersregeln?

* * *

17-rankade Stanislas Wawrinka sopade världstvåan Andy Murray av banan: 6-1, 6-2. Segern i sig är inte ett dugg överraskande, men jag hade inte väntat mig att Murray skulle vika ner sig så lätt.

Och visst är det märkligt hur osäker skotten tycks bli så fort underlaget råkar vara rött (eller brunt) och smuligt? Jag menar, han har ju precis alla verktyg som krävs för att konstruera poäng och segrar på grus: snabbheten, uthålligheten, slagregistret, det taktiska spelsinnet.

Det är som att han lämnar allt det där i omklädningsrummet när han kliver ut på en grusbana.

Eller egentligen den mest vitala delen: spelsinnet.

Han får inte lika mycket att jobba med från motståndaren som han får på snabbare underlag och måste själv sätta fart på bollen i högre utsträckning, hans slice biter inte i närheten av lika bra som på hardcourt och grus, och motståndaren har lättare att hitta svåra vinklar när han får den där extra sekunden på sig att komma rätt till bollen och välja det för stunden bästa slaget.

Han blir liksom defensiv in absurdum, så till den milda grad att han blir helt passiviserad. Simmar långt bakom baslinjen och bara föser bollen över nät. Tar sällan klivet fram och visar ytterst liten offensiv vilja.

Så konstigt.

Det Wawrinka vann på i dag var hans varierade slagregister och förmåga att tänka grustennis. De två områden där Murray i regel är en av de bästa spelarna i världen, kanske till och med universum (variation och spelsinne).

Den här förlusten innebär att han tappar dyrbara poäng och ger tillbaka positionen som världstvåa till Roger Federer på måndag. En plats han vann helt av egen kraft har han nu alltså förlorat helt av egen kraft. Rättvist, på ett väldigt ironiskt sätt.

Wawrinka möter nu världsåttan Jo-Wilfried Tsonga (som slog Jürgen Melzer enkelt: 6-3, 6-0) och det har ju potential att bli en riktigt intressant match. Tsonga är som bekant betydligt mer trygg i sitt grusspel än Murray.

2-1 i inbördes möten till Tsonga, men 1-1 på grus och båda de matcherna (Franska öppna 2011 och 2012) har gått till fem set.

Wawrinka tycks vara oddssättarnas favorit där (1,66 gånger pengarna mot Tsongas 2,10) efter hans övertygande seger över Murray. Lite missvisande kanske, med tanke på hur dålig Murray faktiskt var. Tsonga är en mycket jobbigare motståndare på grus.

Tycker det på förhand känns som en öppen match, och Tsonga har sett riktigt stark ut hittills. Två formtoppade kvartsfinalister mot varandra, alltså. Dessutom med ganska tveksamma mentala förmågor. Det här kan mycket väl komma att bli en psykets kamp, och då menar jag främst att den som inte klappar ihop vinner.

Rent spelmässigt tror jag att Wawrinkas riv i grundslagen och snäva vinklar blir tufft för Tsonga, som lätt utmanövreras med hård press i sidled. Så länge schweizaren får diktera spelet (och inte kreverar av nervositet) kommer han att bärga de viktiga poängen, och på grus är han en betydligt bättre returnerare än Tsonga. Men fransmannen ska inte underskattas. Han har en osviklig förmåga att få med sig de allra viktigaste poängen. Därför skrällvarning.

Har dessutom stor potential att bli en tresetsrysare.

* * *

Jarkko Nieminen fortsätter skrälla. Efter Milos Raonic var Juan Martín del Potro näste man till rakning: 6-4, 4-6, 7-6(4). Delpo skyllde på skada i tredje sets tiebreak, men Nieminen var helt enkelt den klart bättre spelaren. Frågan är om inte det här är finländarens bästa match sedan han slog Djokovic i Sydney 2009, typ.

Och det är just Djokovic han möter i kvarten. Världsettan imponerade inte direkt mot Juan Mónaco men bärgade till slut en stabil seger efter att ha tappat första set: 4-6, 6-2, 6-2.

Spelar Nieminen som mot Raonic och del Potro kommer han säkert plocka ett set av Djokovic som hittills sett lite svajig ut, men det finns inte på kartan att han vinner.

Väl?

Nej, på förhand gör det faktiskt inte det. För trots att Djokovic har gnällt över skadan och stundtals spelat alldeles för passivt så är han på tok för bra för att förlora mot Nieminen på grus, formtopp eller inte.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=oJBwvwxH2m4

Richard Gasquet bärgade en stabil tvåsetsseger över Marin Cilic i sin åttondel: 7-5, 6-4. Möter lite oväntat Fabio Fognini, som körde över världssexan Tomás Berdych: 6-4, 6-2.

Nu är visserligen Gasquet en betydligt bättre grusspelare än Berdych, men frågan är om inte Foggy har större chans att vinna den här kvarten än 3,75 gånger pengarna ger sken av?

Blir hur som helst en riktigt intressant kvartsfinal. En motiverad Fognini (ja, det är väl egentligen den största skrällen?) mot en motiverad Gasquet. Två jetsetare som under många år kastat bort sin talang och nu äntligen börjat satsa.

Eller har Fognini verkligen det? Lite osäker där. Men Gasquet, han verkar äntligen ha vänt skutan rätt. Och det kan mycket väl bli avgörande. Han är liksom redo att svettas, gråta och blöda lite nu för tiden (vilket han visat prov på flera gånger redan under året). Detsamma kan inte sägas om Fognini.

Hoppas hur som helst på en tresetare.

Inläggen har fullkomligt lyst med sin frånvaro här de senaste dagarna.

Orsak: Allmän sjukstuga hemmavid.

Nåväl.

Hann aldrig göra en förhandsanalys innan helvetet brakade loss, men låt oss ta en snabb recap på vad jag missat av Monte Carlo Masters hittills:

* * *

Novak Djokovic, vars skada alltså lyckligtvis inte var så allvarlig som befarats, hade stora problem i sin öppningsmatch mot Mikhail Juzjnyj i dag. Blev bruten två gånger i första set, som han förlorade med 6-4.

Han kom igen, dock – som så många gånger förr. 4-6, 6-1, 6-4 skrevs setsiffrorna slutligen. Men 38 oprovocerade misstag (och bara 24 winners) är inget gott betyg för världsettan. Hittar säkerligen formen redan i tredjerundan mot Juan Mónaco (som slog Ernests Gulbis: 6-0, 3-6, 6-3), men inte utan att man blir lite oroad.

* * *

Gruskungen Rafael Nadal mosade Marinko Matosevic totalt: 6-1, 6-2. Kolla in några av poängen i klippet ovan, som startar med en klassisk – och galen – passering i steget. Även matchbollen är ett stycke klassiskt Nadal-godis.

Av det jag sett av matchen i efterhand kan jag snabbt konstatera att han på det röda gruset är sitt fornstora jag, sen får han själv svamla hur mycket han vill om att han inte är hundra procent återställd än.

På hardcourt i Indian Wells tyckte inte jag att han var helt hundra, men där korrigerade han i stället vissa delar i sitt spel (slog till exempel fler flacka slag än vanligt, var väldigt aggressiv i sitt returnerande och nyttjade sin backhandslice oftare eftersom den ger bättre räckvidd i defensiven).

Nu går benen som trumpinnar igen, han glider ut i hörnen som han ska och är i mångt och mycket den Nadal som lyfte sin åttonde trofé i Monte Carlo förra året.

Lär köra över även Philipp Kohlschreiber, som slagit Thomaz Bellucci (6-1, 6-4) och Pablo Andújar (6-2, 2-6, 7-6) i tredjerundan.

* * *

Även Andy Murray visade styrkebesked i sin första grusmatch i år: 6-1, 6-4 mot Edouard Roger-Vasselin. Möter Stanislas Wawrinka, som besegrat Denis Istomin (6-3, 7-5) och Albert Montanes (6-1, 6-1).

På förhand en riktigt intressant match. Tycker kanske att vi börjat överskatta Wawrinka en del sedan hans episka åttondelsfinal mot Djokovic i Australiska öppna, men med tanke på att han är en mycket kompetent grusspelare borde han kunna sänka världstvåan.

* * *

Houston-mästaren John Isner åkte ut med huvudet före: 6-4, 2-6, 3-6 mot Ernests Gulbis (som alltså fick stryk av Mónaco i andrarundan).

Även Houston-finalisten Nicolás Almagros vistelse i Monte Carlo blev kortlivad. Efter segern över David Goffin i öppningsmatchen (2-6, 6-1, 6-3) föll han nämligen mot Jürgen Melzer i dagens andrarunda: 6-4, 6-2.

Snacka om magplask.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=6tMRV2yDXTQ

Milos Raonic gjorde en grym öppningsmatch mot Julien Benneteau: 6-1, 6-4.

Hur han följde upp den?

Med en tresetsförlust mot Jarkko Nieminen: 6-3, 1-6, 7-6(3). Jarkko pulvriserade visserligen Viktor Troicki i sin öppningsmatch (6-1, 6-2), men det här är en match som en spelare av Raonics kaliber ska vinna. Alldeles för många tidiga respass från 22-åringen i år. Lite oroväckande.

* * *

Alexandr Dolgopolov gjorde rent hus med Bernard Tomic i första omgången: 6-2, 6-4. Den öppningsmatch jag på förhand var klart mest sugen att se.

Nåväl. Dolgopolov pressade världssjuan Juan Martín del Potro ordentligt i andra omgången men föll slutligen i tre set: 1-6, 6-4, 6-3. Delpo möter formstarka Nieminen i åttondelsfinalen. Ska bli intressant att se vad finländaren kan ställa till med.

* * *

Marin Cilic slog Kevin Anderson i raka set: 6-2, 6-3. Inte en så överraskande seger i sig kanske, men däremot att sydafrikanen föll så enkelt. Kevin spelade dock final i Casablanca så sent som i söndags, handlar därför troligen till viss del om att han är sliten.

Cilic möter Richard Gasquet, som avfärdade landsmannen Benoit Paire i tre set (6-1, 3-6, 6-1), i åttondelsfinalen.

* * *

Grigor Dimitrov utmanövrerade världsnian Janko Tipsarevic i raka set: 7-6(3), 6-1. Möter Florian Mayer i nästa runda.

Kvartsfinal nästa för Dimitrov, med andra ord? Tja, ser så ut på papperet i alla fall. Om inte bulgaren krampar ihop fullständigt ska han bara slå Mayer, särskilt efter en så övertygande insats mot en (förvisso formsvag) topp 10-spelare.

* * *

Hade ju varit kul med en åttondel mellan Jo-Wilfried Tsonga (som slog Nikolaj Davydenko: 7-6, 6-2) men den snuvades vi ju på av Jürgen Melzer.

Tsonga-Melzer i stället, alltså. Inte riktigt lika intressant kanske, men inte heller fy skam. Melzer är en listig rackare – och grymt oförutsägbar. Har han bara en bra dag på jobbet kan han absolut störa Tsongas matchrytm.

* * *

Tomás Berdych slog planenligt Marcel Granollers (7-5, 6-4) och möter Fabio Fognini, som besegrade Albert Ramos (6-3, 7-5),  i åttondelen. Lär bli hyfsat enkel seger för Berdych med tanke på att Fognini tenderar att klappa ihop fullständigt så fort han möter topp 10-spelare.

* * *

Alla dagens resultat:

Tråkiga nyheter.

Världsfyran David Ferrer tvingas stå över nästa veckas Monte Carlo Masters på grund av en lårskada.

”Jag kommer tyvärr inte att kunna spela i Monte Carlo på grund av fysiska besvär. Jag hoppas vara spelklar till Conde Godo [Barcelona Open]”, skriver stjärnan själv på Twitter.

Lamentablemente no podré estar en Montecarlo por problemas físicos. Espero estar recuperado para poder jugar el Conde Godo.

— David Ferrer (@DavidFerrer87) April 11, 2013

Ferrer var finalist i Monte Carlo 2011 (förlust mot Rafael Nadal) och åkte ut redan i andra omgången förra året.

Samtidigt är det ännu oklart huruvida Novak Djokovic kommer att delta eller inte. Världsettan röntgades i tisdags och det bekräftades då att skadan inte är så allvarlig, men att han behöver vila. Han kommer därför att avvakta och ge ett besked först i slutet av veckan.

Naturligtvis riktigt tråkigt att inte se grusspecialisten Ferrer i Monte Carlo. Han har trots allt redan nått fyra finaler i år (segrar i Auckland och Buenos Aires, förluster i Acapulco och Miami) utan att egentligen imponera, och det är ju nu under den europeiska grussäsongen han gör sig själv som mest rättvisa.

Det kommer dock inte att påverka hans försprång på rankningen nämnvärt. Han tappar endast 45 poäng och världsfemman Nadal kan som bekant inte spela in några färska poäng i Monte Carlo.

Nu hoppas vi att Djokovic är fit for fight redan till nästa vecka. Annars riskerar årets första grusmaster att bli en ganska sömnig historia.

Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.

Bröderna Mike och Bob Bryan grejade karriärens 20:e Masters-titel och tredje Monte Carlo-bucklan i går efter seger över sjätteseedade Max Mirnyi och Daniel Nestor (6-2, 6-3) i finalen i dubbeln.

Men det var inte tvillingbröderna som stod i fokus efter vinsten. I stället var det Bobs dotter Micaela som stal all uppmärksamhet vid prisceremonin.

Det är inte svårt att förstå varför när man kollar på den urgulliga bilden här ovan…

I går var jag övertygad om att någonting annat än farfadern Vladimirs död låg bakom världsettan Novak Djokovics kollaps i den viktiga Monte Carlo Masters-finalen mot rivalen Rafael Nadal.

Nu vet vi vad någonting annat var för något: farfadern begravdes hemma i Serbien dagen före finalen.

– Det är ett faktum att jag inte hade någon känslomässig energi kvar, säger han.

Oerhört tungt för serbiske världsettan, som efter dödsbeskedet ändå stod för makalösa prestationer mot Alexandr Dolgopolov, Robin Haase och Tomas Berdych.

Hatten av för Nadal, som gjorde en riktigt bra finalmatch – men nu hoppas vi att Djokovic kan ta sig ur sorgen och hitta tillbaka till storformen snart.

Vad sysslade egentligen Novak Djokovic med?

Ja, det kan man verkligen fråga sig.

I en på förhand otroligt het – och viktig – final gör världsettan sin absolut svagaste insats i hela turneringen. Han möter en grymt taggad och fokuserad Rafael Nadal, men ser själv ut att tänka på något helt annat än att få bollen över nät (och innanför linjerna).

Har det med bortgången av hans farfar att göra?

Nej, inte enbart. Djokovic stod för en makalöst insats mot en glödhet Alexandr Dolgopolov samma dag som han fick beskedet om sin farfars död. Därefter avfärdade han Robin Haase och utmanövrerade en imponerande stark Tomas Berdych för att nå sin andra Monte Carlo-final i karriären (den första 2009, även då mot Nadal).

Självklart tog Djokovic farfaderns död hårt och det har märkts i hans spel under veckan – men i finalen svarade han för direkt amatörmässiga missar och riktigt lojt spel. Något annat måste ha påverkat världsettan mentalt. Han visste att Nadal hade allt att vinna – och mycket att förlora – på den här matchen och att rivalen därför skulle gå ut stenhårt. Vad som rörde sig i huvudet på Djokovic kommer förhoppningsvis att klargöras snart.

Segern betyder också att Nadal jagat iväg en hel del hjärnspöken efter så många tunga förluster mot den serbiske kolossen. Åttonde raka titeln i Monte Carlo kan vara ett första steg i en förändrad maktbalans mellan de båda giganterna. Om Nadal bärgar fler viktiga segrar och titlar under grussäsongen och på så vis stärker sitt självförtroende ytterligare, kan Djokovics jakt på en äkta Grand Slam (och Golden Slam!) vara ordentligt hotad.