Arkiv för kategori Åsikter

- Sida 37 av 40

Snart dags att drabba etern

av Mattias Kling

Jag vill minnas att senast var i maj, några timmar innan Sabbath Light (Ozzy & Friends, även kallat) skulle stå på Stadions scen.

Tydligen ett framträdande som har gett yours truly förnyat förtroende, då jag inom ett par timmar återigen får möjlighet att bräka loss om hårdrock i P4-programmet ”Stockholm idag” (sic).

Anledningen är självklart inte att huvudstadsproducenterna önskar sig lite mer småländska med diftongsaltomortaler i etern, utan självklart dagens besked att Iron Maiden i juli nästa år blir första (?) hårdrocksakt ut på den nya nationalarenan i Solna.

Klockan 17.20 är det dags, hälsade producenten nyss. Mitt största problem just nu är därmed inte trångmål av mer akut karaktär här på jobbet, utan i stället hur jag ska klara mig igenom en hel intervju utan att 1: hosta, 2: snörvla, 3: svära något alldeles opublicerbart förjävligt lagom till kvällsmålet.

Piro ett för stunden: Dags att tvätta munnen med tvål.

130713 – The number of the beast

av Mattias Kling
Bruce Dickinson på Ullevi 2011. Foto: Jimmy Wixtröm

Redan i går runt lunchtid hade vi det hela på känn.

En representant för bokarjätten Live Nation hörde av sig och förhandsskvallrade om att man klockan nio i dag skulle släppa en gigantakt för ett likaledes omfattande gig nästa sommar.

När han dessutom vänligt hintade om att det var ett band som upptar en stor del av min intressesfär fanns egentligen inte mycket utrymme för spekulation.

Självklart är det Iron Maiden. Något annat är en omöjlighet.

Vilket enbart lämnar en del av det väsentliga därhän, likaledes två av journalistikens grundfrågor.

Var och när.

Ett febrilt så kallat källarbete inleddes. Och hos vanligtvis tjänstvilliga kanaler var det locket på, men detta till trots skrev jag en krönika om tilldragelsen strax före läggdags i går kväll. Som gjord för att trycka in i någon väl vald kanal så fort en bekräftelse var kirrad.

Nu har den kommit. Förvisso inte exklusivt för min arbetsgivare, men icke desto mer förnöjsam. Den 13 juli nästa år gästar den brittiska sextetten nybyggda Friends arena i Solna, om ett stopp på den nostalgiskt blickande ”Maiden England”-turnén.

Här utvecklar jag mina tankar om detta. I texten som skrevs i går kväll, men som först nu är publiceringsbar.

En seger för den planerade journalistiken, måhända.

Bonusrecensionen: Evocation

av Mattias Kling

:+++:

Evocation

Illusions of grandeur

Century Media/EMI

DEATH METAL Ett album likt boråsarnas fjärde fullängdsgiv (vårens demorekapitulation ”Evoked from demonic depths – The early years” oräknad) aktualiserar ett ständigt dilemma för en skivrecensent:

Vid exakt vilken tidpunkt börjar bristen på ett eget sound äta upp eventuella kvaliteter? När övergår rena hyllningsinslag i simpelt plankande? Och när ska man avbryta surmagat dissekerande av detaljer och i stället hänge sig åt en helhet som i sammanhanget ändå går att definiera som ”bra”?

För mycket på ”Illusions of grandeur” går att sortera in i två kategorier: det At The Gates-rappa och det Amon Amarth-sturska. Så betydelsefulla tycks förebilderna vara att det är hart när omöjligt att ta sig an det nu presenterade materialet utan att referera till dem (något som inte blir enklare av att de sistnämndes frontman Johan Hegg gästar avrundande ”Into submission”).

Och på ett sätt är det obegripligt att en ensemble, vars historia går att spåra ända tillbaka till den första vågens svenska dödsmetall, inte i större utsträckning vågar förlita sig på sin egen kompetens och erfarenhet. Samtidigt som det krävs en total genrefiende att inte gå loss på de rappa tvåtaktsrusningarna i exempelvis titelspåret och ”Metus odium” – speciellt inte när de samsas med variationsgivande inslag som snarare premierar tyngd före hastighet.

På så sätt är det avyttrade själva sinnebilden av svårbedömt. Hade jag haft något som ens kan liknas vid hår hade jag slitit det i ren frustration över min egen velighet.

Äh, varför göra det svårt? Jag gillar ju det här. Nämnda invändningar till trots.

Bästa spår: ”Into submission”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Statusuppdatering från Sweden Rock 2013

av Mattias Kling

I juni var det exakt tio år sedan som jag gjorde premiär som avlönad och irriterande tyckare på rockbalunsen i blekingska Norje. Ett litet nätt decennium som har tagit mig mellan 29 och 39, har sett festivalen växa såväl i dagantal som när det gäller besökare och i kvalitet.

Varför jag anser det befogat att dra upp detta just här och nu beror så klart på Sweden Rocks dagsfärska bokningsmeddelanden, och då speciellt ett namn:

Status Quo.

Redan 2002 spelade boogieinstitutionen på det årliga rockevenemanget, väldigt bredbent och med en stilla bris som knappast kunde mäta sig med karriärens höjdpunktsorkaner.

Vilket jag också skrev i min recension, som går att nagelfara här ovan.

Och jävlar i min lilla låda vilket liv det blev. Inboxen bågnade av mer eller mindre inflammerade invektiv. Vilket säkert var befogat. För maken till respektlöst uppträdande, att våga kritisera en trupp vars bästa dagar ligger 20-talet år tillbaka i tiden, går ju inte för sig.

Nåväl. Nästa år är det dags igen. 11 år efter att de senast spelade på festivalen är Fracis Rossi, Rick Parfitt och de andra treackordleverantörerna tillbaka i Blekinge och står redo för drag under träskorna. I fredagens bokningsbukett ingår även en schweizisk Krokus, brittiska Demon, tyska Axxis, amerikanska Huntress samt svenska Amaranthe och Witchcraft.

Sedan tidigare är fantastiska progensemblen Rush bokade som ett av årets stora dragplåster.

Sweden Rock äger nästa år rum 5–8 juni.

Veckans recensioner: Green Day + Steve Harris

av Mattias Kling

:+++:

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:++:

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Nytt Thin Lizzy-album nästa år

av Mattias Kling

Rent spontant kan jag känna mig aningen skeptisk, men troligtvis är detta det enda rimliga draget för den klassiska gruppen.

Efter att i flertalet år – och i olika sättningar – turnerat runt under namnet Thin Lizzy har gitarristen Scott Gorham i veckan avslöjat för Hotpress att gruppens nuvarande sextettsättning har rekryterat Kevin Shirley (Iron Maiden, Europe med flera) för att överse inspelningarna av första studioskivan sedan ”Thunder and lightning” (1983). En utgåva som dessutom, av väldigt förklarlig anledning, kommer att bli combons första studioyttring utan frontmannen Phil Lynott.

Inspelningarna beräknas börja i oktober i Los Angeles och tänkt releasedatum är satt till början av 2013.

– Vi är alla supertaggade inför inspelningarna. Speciellt Ricky och Damon, säger Gorham i nyhetsartikeln som länkas ovan.

Combon består i dag – förutom ovan nämnde strängbändare – av sångaren Ricky Warwick (ex-The Almighty), basisten Marco Mendoza (ex-Whitesnake, Ted Nugent), gitarristen Damon Johnson (ex-Alice Cooper) samt Lizzy-veteranerna Darren Wharton (Dare) och Brian Downey.

Kanon eller kalkon? Det känns faktiskt som att det kan sluta lite hur som helst. Den livegrupp som så sent som förra året besökte Sweden Rock, och då fick en välmenande kritisk recension av undertecknad som tack för besväret, har bevisat att kompetensen finns även där autenciteten brister.

Därför är draget att spela in en platta med färskt material troligtvis det enda konstellationen kan göra om den inte för evigt ska kånka runt som en simpel nostalgiakt vars mest utmärkande drag kan sammanfattas med vad den inte är. Med färskt material – och då självklart bra sådant – i bagaget kan det finnas anledning att omvärdera Thin Lizzy. Att slutligen acceptera en grupp utan briljante Lynott i fronten.

Det vore sannerligen på tiden. Och själva tanken känns faktiskt riktigt engagerande och inspirerande.

http://www.youtube.com/watch?v=GfZC-y-RbA4

Kungligt, Soundgarden

av Mattias Kling

Två saker att lägga på minnet:

Den 12 november och ”King animal”.

Det är själva grundförutsättningarna för grungeikonernas comeback efter 15 år i fullängdsträda.

Förvisso har Soundgarden efter reformationen för två år sedan inte varit helt inaktiv. Förutom diverse spelningar – exempelvis ett högst fantastiskt framträdande på Sweden Rock festival i juni i år – har Seattlegruppen exempelvis prånglat ut samlingsalbumet ”Telephantasm”, arkivrensande livemackan ”Live on I-5” samt bjuckat på låten ”Live to rise” till ganska så sevärda budgetspektaklet ”The avengers”.

Det får ändå ses som ren uppvärmning. Ett sätt att stretcha musklerna och nöta in de nya dojorna och känna på varandra efter den omfattande pausen.

Därför blir ”King animal” själva måttstocken som Soundgarden anno 2012 kommer att synas efter. Ett bevis på om studioformen är Alice In Chains-stark (återupptäck gärna deras återkomstskiva ”Black gives way to blue” från 2009) eller Stone Temple Pilots-fumlig (den självbetitlade relanseringen från 2010 var en stor besvikelse).

Skivan är i alla fall inspelad i Studio X i hemstaden Seattle tillsammans med Adam Kasper (Foo Fighters, Nirvana, Pearl Jam) medan Joe Barresi (Queens Of The Stone Age, Bad Religion, Weezer) har övervakat mixningen.

Och så här ser låtlistan ut:

1. Been away too long

2. Non-state actor

3. By crooked steps

4. A thousand days before

5. Blood on the valley floor

6. Bones of birds

7. Taree

8. Attrition

9. Black saturday

10. Halfway there

11. Worse dreams

12. Eyelid’s mouth

13. Rowing

Fredagspepp: Hatebreed är klara med nya skivan

av Mattias Kling

Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.

Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.

Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.

Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.

Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.

Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.

Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.

Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.

Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.

Veckans recensioner: Bullet + Danko Jones

av Mattias Kling
Bullet ”Full pull”

:+++:

Bullet

Full pull

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK Två ofta dryftade ”sanningar”:

Att kronobergarna tillför få egna idéer som förebilderna inte redan har ältat in absurdum (halvriktigt) och att dess största tillgång är den bohemiska charmen (småkorrekt).

Även om dessa åsikter framstår aningen förminskande ligger det ändå något i dem. Fjärdealbumet handlar nämligen likt tidigare om en sorglös salut referenshårdrock for those about to knäcka tredje fredagsölen. Om fullt tryck på samtliga pedaler. Om Accept-skrik och AC/DC-driv.

På så sätt är ”Full pull” också en varm och sjuttiotalistisk uppföljare till sin mer polerade föregångare. Föga nytt tas till bordet, men energin och envisheten övertygar. Och det är sant.

Bästa spår: ”Warriors”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Danko Jones ”Rock and roll is black and blue”

:+++:

Danko Jones

Rock and roll is black and blue

Bad Taste/Border

ROCK När det börjar bli dags för avrundning sliter huvudpersonen i frustration sönder en prästkrage, brister ut i en antigospel och anklagar herren sin skapare för all smärta:

”Cause when you’re broken hearted, you know where evil started”, lyder det i ”I believed in God”, en oväntat sargad stund på ett album där mycket annars handlar om ståliga spiror (”Legs”) och det saltaste kexet på krogen (”Get up”).

Det föreligger således ingen risk för att den vandrande Y-kromosomen från Toronto har blivit religiös så här sex fullängdare in i karriären – och inte heller att gruppen som bär hans namn avviker från sitt väl invanda uttryck. ”Rock and roll is black and blue” svänger så att säga mestadels på med hårdrockssoulig pregnans, dekorerad av enstaka punkruffighet och sporadisk arenasötma, likt i Foo Fighters-besläktade ”Always away”.

Rakt igenom är skivan således väldigt mycket Danko Jonessom vi känner dem. Okonstlad musik av anspråkslösa människor med uppriktiga intentioner, skrevplutande rock ’n’ roll som sällan toppar men som också endast undantagsvis bottenstöter.

Och därmed är det också väldigt svåra att inte tycka om det presenterade.

Bästa spår: ”Get up”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Behemoth blastar loss på böljan den blå

av Mattias Kling

Under sommarens upplaga av Getaway Rock i Gävle fick jag mig en ganska så intressant pratstund med en ganska så nyrehabiliterad Adam ”Nergal” Darski. Under DIY-intervjun (kolla in klippet här nedan) hann polacken bland annat avhandla varför alla egentligen borde få cancer och varför han innerst inne avskyr Yngwie Malmsteen.

Rubrikstoff om något. Och synpunkter som är värda att följa upp vid ännu ett möte som kanske inte inskränker sig till fem minuter med en i grund och botten ganska så ovillig och småstressad intervjuperson.

Tack och lov – nu finns det möjlighet till detta.

Behemoth är nämligen det senaste tillskottet till höstens andra Close-Up Båten, som går mellan Stockholm och Åbo den 15 och 16 november. Andra nybokningar inkluderar snart albumaktuella Tiamat (håll öronen öppna för kommande skivan ”The scarred people” – den äger), Smash Into Pieces samt Uppsalas livligaste moshcorecombo Always War.

Sedan tidigare är även Turbonegro, Candlemass, Imperial State Electric och Thundermother bokade och klara. Biljetter bokas här. Garanterat trevligare än cancer.

Sida 37 av 40
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB