Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.

Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

Det här är ett band som heter Candlemass. Som är så fantastiskt och bra att det bara kan avsluta en kväll som denna, då kylan kramar underlivet blågrått.

Ja, det här är bra. Vilket jag nog tror att Jocke Persson kommer poängtera i den recension han gör till tidningen som kommer ut om några få timmar.

Jag recenserar inte. Jag njuter. Suger i mig varje ton av ”Under the oak” och ”At the gallows end”. Förbluffas över hur bra Mats Levén tacklar alla toner som han ska.

Ja, det här är bra. Mörker i dygnets dunklaste timme. Total magi. Och här nedan kan ni inspektera hur det må te sig, via avrundningsnumret ”Solitude”.

När detta skrivs är det ungefär ett dygn kvar till det brakar loss där nere i Blekinge.

Klockan 15.30 i morgon går nämligen The Last Band upp på 4Sound Stage och riffar igång sommaren första stora rockbegivenhet i festivalsvängen.

En herrans massa band är det som lirar. Strax under 70 akter, närmare besämt. En väldigt brokig skara som pendlar mellan black metal från exempelvis Naglfar och mangeldöds signerad Vader till gubbskump signerat Michael Keaton. Folkrock, prog, metalcore, boogie, doom, thrash och … ja, i stort sett varje subgenre som utgått från Chuck Berry de senaste 50 åren.

Vanan till trogen serverar jag därför en liten playlist. En låt från varje grupp som är representerad på de lagliga streamingtjänster jag använder. Som en liten guide att låna ut öronen till under resan till Norje. Måhända en möjlighet att upptäcka något nytt, eller peppa upp partyformen med något bekant.

Spotifyanvändare pekar hitåt, Wimpfrälsta går in här.

Mycket nöje. Antar att jag kommer träffa både en och två av er nere i södern.

Så här i backspegeln känns den gångna månaden som en blinkning i ögonvrån. Veckor som bara har susat förbi, fyllda med resor nedåt kontinenten i såväl privat regi som i tjänsten, långdragna pass vid datorn för att se till att årets upplaga av Aftonbladet Hårdrock! kunde nå läsekretsen på avsett datum och som extra krona på verket en 40-årsdag som jag kommer minnas med varmt hjärta resten av mitt liv.

I all denna röra har det blivit som det har blivit med bloggandet. Något jag hoppas ni har överseende med, då det här är något jag gör vid sidan om då övriga åtaganden så tillåter. Vilket har inneburit att traditionerna ”Veckans viktigaste” och ”FGIF” för stunden ligger på is, och så troligtvis kommer göra fram till i höst. Om de återkommer får jag se, möjligheten finns att jag omvärderar och väljer en annan form för dess innehåll. Den som lever får se.

Något som emellertid känns puckat att avrätta bara för att livet är lite körigt för stunden är de månadssummeringar som med envis regelbundenhet brukar dyka upp almanackan så erbjuder.

För de nyss passerade 31 dagarna innebär det möjlighet att förkovra sig i en skön blandning mellan stort och smått, mjukt och hårt. Från Timo Tolkki’s Avalons beställningsjobb i Avantasia-skolan till The Dillinger Escape Plans brokiga eklektiktrixande. Från The Poodles underskattade AOR till Immolations respektvärda hedersdöds. Och däremellan allt från Asta Kask till Alice In Chains till Svartsyn till blogghyllade Port Noir och comebackcombon Transport League.

Ja, det har sannerligen varit en hisanande månad. Vars soundtrack du kan lyssna på här om du använder Spotify, medan Wimpmedlemmar i stället följer denna länk.

Och så var det med det. Nu väntar en traditionsenligt rörig Sweden Rock-vecka. Något ni kommer att märka här i spalterna på alla de sätt.

The Dillinger Escape Plan

One of us is the killer

BMG/Sony

METAL/HARDCORE Genrebenämningen här intill finns där bara för att den måste. Inte för att den egentligen säger något om den mångfacetterade uttryckslimbo som New Jersey-gruppen vigt pressar sig ned i. För att beskriva dess finurlighet räcker inte ord. Det krävs en matematisk ekvation. En komplicerad talserie där allting – polyrytmik, dissonansriff, vrickade arrangemang – är upphöjda till högsta möjliga slughet. Vissa kommer därför sky femte albumet som pesten. Det är förlåtligt, det här är inte allmängods. Musik likt denna är ingenting du lyssnar på samtidigt som du viker tvätt eller lägger in räkningar i internetbanken. Utan i stället är det en skiva som kräver att du ger den full koncentration. Och som därmed också belönar tålmodigheten å det grövsta.

Bästa spår: ”Nothing’s funny”.

VECKANS TWEET

SPELLISTAN

Här kan ni lyssna på de bidrag som finns tillgängliga på Youtube.

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

VECKANS SKIVOR

Queensrÿche ”Frequency unknown” (Cleopatra/Sound Pollution)

METAL Det finns saker med den här skivan som egentligen är mer uppseendeväckande och underhållande än dess själva innehåll.

Likt den dokusåpa som har lett fram till att det nu, inom loppet av två månader, släpps inte mindre än två nya Queensrÿche-skivor. Av två helt olika upplagor av gruppen. Totally craziness, liksom.

Det som här presenteras är sångaren Geoff Tates vinkling på verkligheten. En skiva som har föregåtts av den fullkomligt acceptabla förstasingeln ”Cold” men som i sin helhet är ungefär lika ickeupphetsande som exempelvis ”American soldier” och ”Dedicated to chaos”. Vilket så klart är beklagligt, men inte så överraskande om man i beräkningen även räknar med frontstrupens halvkassa soloalbum ”Kings & thieves” som släpptes förra året.

Kort sagt: Taterÿche är inte mycket att yvas över. Och som kontring inför hans forna bandkamraters stundande junisläpp oväntat defensiv.

Fortfarande intresserad? Här kan du lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och på Wimp.

Cathedral ”The last spire” (Rise Above/Sound Pollution)

DOOM METAL Säg det roliga som förr eller senare inte måste ta slut. Det är trots allt få saker som inte tvingas gå igenom detta avskedsförfarande – även ett av den sävligaste metalscenens mest bestående affischnamn.

Som titeln nämligen signalerar är det här britternas sista album. En skiva som släpps tre år efter senaste utgåvan, det inte helt övertygande dubbelalbumet ”The guessing game”, och som i sitt utförande knyter ihop karriären genom att soundmässigt söka sig tillbaka till den 22 år gamla genredefinitionen ”Forest of equilibrium” på ett väldigt hedervärt sätt.

Jag ska emellertid inte dra i för stora växlar och helt okritiskt sälla mig till den mest högljudda klagokören här. För även om jag fann stort värde i dess tidiga diskografi, och då speciellt ”The ethereal mirror” och ”The carnival bizarre”, har utgåvorna på den här sidan 2000-talets intåg inte riktigt talat till mig. Det handlar måhända om ett underskott på THC i blodet, en känsla av att exempelvis Candlemass gör det här bättre eller bara tanken om att ”Endtyme” och ”The VVIth coming” inte varit riktigt supercoola utgåvor.

I alla fall. Här känns det som att Lee Dorrians flumgäng har hittat hem igen och bjuder in till ett riktigt intressant avskedspartaj. Det i sig borde tilltala såväl ursprungsanhängare som nytillkomna doomskallar. Och i sig vara nog för att sörja att vägen nu har nått sitt slut.

Sodom ”Epitome of torture” (Streamhammer/Playground)

THRASH METAL Exakt hur hittig kan råbarkad racermetal vara och fortfarande kallas för ruffig?

Frågan ställs på sin spets redan i öppningsspåret på trettonde studiogiven (återinspelningsrekapitulationen ”The final sign of evil” inte inräknad) då alla refrängreglage maxas i och med ”One final bullet”.

I och för sig är det imponerande med en sådan sprakande energiurladdning hela 32 år in i karriären, men också en signal om att det här bjuds föga skabbighetsmangel för de som föredrar den tidiga prototyp-black metal som präglade exempelvis ”In the sign of evil” och ”Obsessed by cruelty”.

Igenkänningsfaktorn för den som har följt den senare delen av verksamheten är däremot stor. Vid det här laget har trion en formel som den inte ämnar mixtra för mycket med, snarare städa bort de mest taggiga kanterna.

Märk väl – ”Epitome of torture” är ingen snäll utgåva. Gelsenkirchen-gruppen har liksom inte gått totalt ”Load”- eller ”Risk”-bananas och försökt skriva alternativmetal i stället för thrash. Det är således mest i Waldemar Sorychtas ljudfinish som vänligheten är som störst, medan låtarna i sig är snabba och skrovliga.

Övrigt hörvärt i veckan: Altar Of Plagues ”Teeth glory and injury”, Aska ”Nine tongues”, Delain ”Interlude”, Howl ”Bloodlines”, One Inch Giant ”The great white beyond”, Tracer ”El pistolero”, Vicious Rumors ”Electric punishment”.

VECKANS KONSERTER

Overkill (Sticky Fingers, Göteborg, 29/4)

Med en 32-årig thrashkarriär i ryggen kan man ju kalla New York-ensemblen för veteraner. En sån där grupp som en gång i tiden var med och grundlade den scen som än i dag känns fräsch och relevant, troligtvis för att den likt många andra metalförgreningar fick se sig ganska så nedklippt under det grungeglada 1990-talet.

Okej. Jag ska inte hymla. Likt många anhängare håller även jag dess 80-talsdiskografi – och då speciellt albumtrippeln ”Taking over”, ”Under the influence” och ”The years of decay” – som dess starkaste. Men det innebär inte att även dess två senaste utgåvor ”Ironbound” och ”The electric age” är väldigt hörvärda utgåvor som det är högtst rimligt att stifta närmare bekantskap med.

Det kan ju vara en förutsättning för fullutdelning av gruppens nu aktuella Sverigegig (förutom Göteborg i kväll även Stockholm på onsdag). Om det finns i alla fall en ytlig medvetenhet om stycken likt ”Electric rattlesnake”, ”Bring me the night”, ”Come and get it” och ”Save yourself” finns det större möjlighet för en thrashtastisk konsertupplevelse än om kunskapen bara sträcker sig till dess mest upphöjda tidsperiod.

Då kan du till fullo njuta av Bobby ”Blitz” Ellsworths Iggy Pop-trimmade bringa och hans inrusningar från scenens vänsterkuliss, DD Vernis rockstjärnecoola baslir och Derek ”The skull” Tailers tjocka kompgitarr.

Ytteligare tips och råd: Se till att dyka upp tidigt vid giget i huvudstaden, då du verkligen inte vill missa albumaktuella förbandet F.K.Ü. för alla knivar i Haddonfield. Om den referensen nu går hem.

Mike Tramp (Utsikten, Nynäshamn, 2/5)

De med hästminne erinrar sig måhända att jag för några månader sedan fick ett ryck och, till synes helt omotiverat, listade fem trevliga White Lion-låtar.

Det var ett infall som inte så mycket grundade sig på gruppen i sig, utan mer att jag just då hade fått den nu aktuella soloplattan ”Cobblestone street” med dess skönlockige frontstrupe levererad till mig i behändigt mp3-format.

På nämnda skiva släpper luffar-Micke (eller Michael Trempenau som han ursprungligen kallades) alla grepp om eventuellt pudelfluff, trimmar manen och kommer ut som en akustiskt driven sagofarbror som berättar om sin uppväxt på kullerstensgatan i Köpenhamn.

Denna antielektriska förutsättning präglar också den turné som i veckan når Sverige. Något som säger mig att det vore bra att plugga in nämnda skiva via exempelvis Spotify eller Wimp inför konserterna, om ni inte vill riskera att stå som fågelholkar i publiken när låtar likt ”Caught in the storm” eller ”Aint the life I asked for” eventuellt framförs. För det verkar ju väldigt onödigt.

Övrigt sevärt i veckan: Comeback Kid + Atlas Losing Grip med flera (Stockholm 30/4), Emmure + Chelsea Grin + Attila + Buried In Verona + Obey The Brave (Göteborg 30/4, Stockholm 1/5), Engel + Avatar + Smash Into Pieces (Karlstad 30/4, Norrköping 1/5, Linköping 2/5, Malmö 3/5), Fullforce + Scandal Circus (Helsingborg 30/4), Heat (Uppsala 4/5), H20 + Hårda Tider + Dobermann Cult + Our Heart & Soul (Stockholm 3/5), M.A.N. + Chugger + Deathening (Göteborg 3/5), Strife + Hårda Tider med flera (Gävle 4/5), Mike Tramp (Nynäshamn 2/5, Örebro 3/5, Trollhättan 4/5, Stockholm 5/5).

HIM

Tears on tape

Universal

GOTHROCK Ville Valo pratar ofta och gärna om gruppens grundläggande tvetydighet. Om ett soundunderlag som är lika påverkat av Roy Orbisons hjärtliga serenader som det är av Cathedrals stabila domedagstyngd. I den bästa av världar mötas de två och ljuv musik uppstår – likt på genredefinierande ”Love metal” (2003) eller dess hitorienterade efterföljare ”Dark light” (2005) – något som också sker här och där på åttonde studioutgåvan. Valo sjunger rakbladsromantiskt om hjärtan som är berusade på drömmar, blå läppar och kärlek som föröder och dödar, allt med den innerliga elegans som formeln kräver. Likväl blir ”Tears on tape” som helhet inte rakt igenom överväldigande, mycket beroende på att låtarna i vissa fall mer känns som bleka kopior på tidigare kompositioner. Och det är ju HIM-la synd.

Bästa spår: ”Hearts at war”.

Deep Purple

Now what?!

Ear/Playground

ROCK Snacka om att sluta en cirkel. Efter att ursprungligen ha inspirerat Steve Harris inleder rockveteranerna sitt nittonde album – med en vänlig blinkning mot Iron Maidens ”Brave new world”. Det är ett tecken på den äventyrlighet som tycks prägla utförandet. En lekfullhet som gör att progressivt utmanande stycken likt ”Uncommon man” och Jon Lord-hyllningen ”Above and beyond” känns avsevärt mer nervpirrande och spännande än det osvängigt lunkande standardnumret ”Hell to pay”. Det är också i de mer djärva stunderna, då Deep Purple spänner ut känslobågen till fullo, som Ian Gillan kommer till sin fulla rätt. I stället för att pressa stämbanden till bristningsgränsen sjunger han värdigt och avslappnat – precis så världsvant det anstår en 67-åring. Lyssna och lär, David Coverdale.

Bästa spår: ”Uncommon man”.

(Lyssna på ”Now what?!” på Spotify eller på Wimp)

VECKANS TWEET

Jag tror att jag ganska så nyss har hämtat mig från den chock ”God is dead?” drämde till med i slutet av förra veckan.

Alltså den första singeln från doomlegendarernas kommande skiva ”13”. En skiva som visar upp det närmaste original-Sabbath vi nu kan få, när trummisen Bill Ward inte får/vill vara med och hamra längre, och som därtill är undergångsensembelns första studioalbum med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Albumet i fråga ligger fortfarande mer än en månad in i framtiden. Beklagligt men sant. Därför famlar jag lite efter halmstrån här, i väntan på den där efterlängtade inviten från Universal som gör rådande att skivan går att inspektera i sin fulla studioprakt. Och det som då dyker upp mellan tummen och pekfingret – en bootlegupptagning av färska låten ”End of the beginning” som filmades i går i Auckland, Nya Zeeland.

Vis av erfarenhet ska jag inte detaljbedöma prestationen efter denna lo fi-presentation. Den kommer säkert låta bättre på fullängdaren, speciellt då frontmannens röst har studiofixats så att den konsekvent ligger i rätt tonart. Men ändå går det att tyda att singelsläppet inte tycks vara något undantag. Och att ”13” har all möjlighet att bli den strålande skivcomeback som gruppen behöver efter några tumultartade år.

Den 12 juni levereras resultatet officiellt i såväl digital som fysisk form.