December månad har varit extra tung för anhängare av arkivthrash modell 1980-tal.

Inte nog med att Holy Terrors forne frontman Mike Deen förlorade kampen mot cancer runt lucia och avled, blott 56 år ung – julhelgen har även den svärtats ner av ännu ett dödsfall som skakar scenen.

Samtidigt som han uppträdde på en 50-årsfest till Rigor Mortis-sångaren Bruce Corbitts ära kollapsade gruppens gitarrist Mike Scaccia på The Rail Clubs scen i Fort Worth, Texas. Trots att han raskt fördes till sjukhus gick strängbändarens liv inte att rädda och han förklarades död – vid en ålder av 47 år. Den officiella dödsorsaken var hjärtattack orsakad av åderförkalkning, enligt rättsläkarna i Tarrant County.

För den stora publiken är Scaccia troligtvis mest känd som gitarrist i Ministry, ett band han blev rekryterad till inför dess turné 1989 efter albumet ”The mind is a terrible thing to taste”. Tillsammans med Al Jourgensen har han även jobbat i exempelvis Revolting Cocks, Lard och Buck Satan And The 666 Shooters.

Men det är främst som strängbändare i orättvist perifiera Rigor Mortis jag främst kommer att minnas gitarristen. En grupp som bildades så tidigt som 1983 men som inte albumdebuterade förrän 1988, med en självbetitlad fullängdare av det mer elaka slaget producerad av Skinny Puppy-trixaren Dave Oglivie. En utgåva som, likt uppföljar-ep:n ”Freaks”, såg världens ljus via jättebolaget Capitol.

För riffkonässörer av det mer råbarkade slaget är ovan nämnda releaser närmast obligatorisk lyssning. Även om ljudbilden i dag känns aningen luddig, eller snarare effektladdat fladdrig, hade gruppen en kompromisslös inställning till genren som gjorde den mer besläktad med europeiska kolleger som Kreator, Sodom och delstatsgrannar likt Exhorder än avartsgiganternas (tänk Metallica, Megadeth och Anthrax) mer kommersiella yttringar.

Såväl ”Rigor Mortis” som ”Freaks” finns att ta del av på både Spotify och Wimp. De är fortfarande oumbärliga utgåvor som påpekar scenens vitala kraft även bortom de mest tongivande akterna. Som påminnelser över att ännu en talang som har lämnat oss i förtid, något som känns extra tragiskt då det tidigare i år offentliggjordes att gruppens originalsättning hade börjat jobba på sin första skiva på 20 år, ett album som enligt planerna skulle produceras av Scaccias arbetsgivare Al Jourgensen.

Inspelningar som nu, av förklarliga skäl, möjligtvis aldrig kommer att se dagens ljus.

Vila i frid.

Ni som har följt den här specifika gnällhörnan på internet sedan lanseringen 2009 vet troligtvis redan att jag är en smula avigt inställd till den nu kommande storhelgen.

Länge gav jag tomteterrorn fingret genom att helt sonika jobba på självaste dopparedagen (skön ob-bonus för liten uppoffring), men i år blir det i stället till att fly landet redan i morgon.

I självaste svinottan går planet (om vädergudarna så vill) till London, där det blir antichristmas i kubik fram till självaste annandagen. En helgplan som känns mycket mer lockande än att pulsa runt på uselt plogade Stockholmsgator och följa twitterflöden som djupanalyserar julvärdarnas tv-prestationer.

Men, bara för att jag redogör mig för att plana ut i en skönt analog antichristmas förstår jag ändå storhelgens funktion. Och jag är på något sätt en smula avundssjuk att jag inte delar det stora flertalets fäbless för dignande smörgåsbord, välprydda granar och sånt dopp i grytan som man inte gör i sovrummet då dörren är stängd.

Därför kan ni firarglada människor i år pryda de närmaste dagarna med ett soundtrack som är garanterat befriat från Carola, Peter Jöback och Martin Stenmarck. En annorlunda form av bjällerklang, med andra ord. En knippe låtar som skrevar mellan ystert firande i regi av exempelvis Twisted Sister till en påminnelse om att alla inte har det så förbannat flott från Charta 77. En smula trams från The Vandals och The Vermin och mer traditionsenligt glockenspiel signerat Black Label Society och The Darkness.

Sammanlagt 42 låtar på Spotify (länk), 36 på Wimp (länk). Lite metal, en del punk, disparata rockavyttringar och därtill en smula storbandssväng.

Det är min traditionsenliga klapp till er som har stått ut med mig och mina umbäranden under ännu ett år. Hoppas nu tomten är minst lika hygglig mot er också.

Hörs i mellandagarna!

Man kan ju lugnt säga att det var nära håret. En Cliff Burton-katastrof som nästan slog ner strax före elva på förmiddagen, en till synes helt vanlig sensommaronsdag.

Bara lite mer än en månad efter att Baroness firat sin färska dubbelgiv ”Yellow & green” med ett gig på Debaser Slussen i Stockholm såg det ut som att medlemmarna hade satt sina sista potäter då deras turnébuss var inblandad i en allvarlig olycka nära brittiska Bath som skickade sju personer – bandet och delar av deras entourage – till sjukhus.

Turligt nog klarade sig samtliga inblandade kraschen med livet i behåll, men bandets sångare/gitarrist John Baizley tvingades till en två veckor lång sjukhusvistelse i England där hans arm bland annat opererades i åtta timmar.

Hösten har därför av naturliga skäl mest bestått av rehabilitering för gruppen.

Vilket gör videon nedan till ett extra välkommet och lungnande besked. Den visar när Baizley och leadgitarristen Pete Adams jammar låten ”Stretchmarker” tillsammans i frontmannens konstateljé hemma i Philadelphia. En halvoffentlig återkomst till musiken som sångaren i ett pressmeddelande beskriver som ”en nödvändighet”.

– Musiken kan vara den bästa träning jag har just nu. Måhända är den såväl orsaken som botemedlet (till mitt tillstånd) men jag känner mig vilse utan den.

– Pete och jag har ägnat veckan åt att gå igenom våra musikaliska spillror och förvånande nog är det mycket som är intakt. Visst, det finns en rad hinder att övervinna innan vi kan skriva nya låtar, spela in eller uppträda igen men vi har allt vi behöver för att hoppa upp i sadeln igen.

I tidigare intervjuer, bland annat med tidningen Decibel i början av oktober, har sångarskägget uppgett att han beräknar med att Baroness ska vara tillbaka i livesvängen igen ”inom ett halvår”.

Foton: Avon & Sommerseth-polisen, Relapse

Att åka på däng är sällan en trevlig upplevelse – inte ens om du är mannen som ligger bakom uppviglande låtar likt ”The fight song”.

Men, smaka på den här: Något som är etter värre än en gemen hurring är troligtvis att tvingas stifta väldigt fysisk bekantskap med ett glasbord.

Det kan nyligen Sverigeaktuelle Marilyn Manson troligtvis intyga.

Chockrockaren, som nöter Europavägar tillsammans med Rob Zombie under turnénamnet Twins Of Evil, har nämligen via Twitter avslöjat att han tvingats uppsöka sjukhus i Schweiz för att sy fast sitt vänsteröra efter att ha råkat i bråk. Exakt var nämnda episod inträffade eller vad som låg bakom den avslöjas inte, men 43-åringen skriver i alla fall att han kunde gå segrande ur fajten och att det krävdes 24 stygn för att placera örat på rätt ställe.

Marilyn Manson uppträdde på Hovet i Stockholm den 5 december. Det var ingen kul upplevelse, som därför också fick ett futtigt i betyg.

Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.

Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.

Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:

– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.

Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.

Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:

”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.

En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.

Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.

Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”

Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.

I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.

Samtidigt som Spotify ständigt växer och blir bättre (förra veckans allians med Metallica får ses som en stor fjäder i hatten för streamingtjänsten) så börjar utmanarna tuppa upp sig i jakt på internetlyssnarna. Och i förlängningen intäkterna som kommer av att folk månadsprenumererar till ett pris som ligger under en vanlig cd-skiva.

För mig personligen känns den norska tjänsten Wimp för stunden aktuell. Ganska mycket beroende på att bolagets huvudägare heter Schibsted, en norsk mediekoncern som i förlängningen även äger min röv med tanke på dess majoritetsposition i Aftonbladet. Det innebär en del nyheter som snart kommer att lanseras, och som jag för stunden inte kan säga mycket om. Med tanke på att jag, enligt gammal god börsbolagstradition, är inblandad på ett hörn utan att för den skull veta exakt vad som är på gång eller vad min roll i det hela blir.

En annan person som sent omsider har gått igång på gratisstreaming är Nine Inch Nails/How To Destroy Angels-visionären Trent Reznor.

I en intervju med The New Yorker har 47-åringen nämligen avslöjat att han ämnar gå i allians med Beats Electronics (bolaget som ligger bakom de ganska så populära Beats by Dr Dre-hörlurarna) i syfte att lansera streamingtjänsten Daisy.

I en beskrivning till alliansen blommar (dagens Göteborgsskämt) Reznor ut med sitt huvudsyfte: Som tydligen är att Daisy ska erbjuda nyttjaren musikrekommendationer baserade vad man de facto lyssnar på och är intresserad av.

Självklart ett välkommet val. Speciellt med tanke på att Spotify i sitt nuvarande utförande har för vana att tipsa mig om låtar och artister som jag inte bryr mig ett skvatt om, i stället för att basera rekommendationerna utifrån mina lyssningsvanor eller spellistor.

Men, och det här är ett viktigt sådant. Vid samma presskonferens som streamingjätten avslöjade sitt samarbete med Metallica på presenterades även ett flertal andra nyheter som kommer i nästa version av produkten, däribland något som kallas ”Discover” och som erbjuder nyttjaren möjlighet att göra just det. Alltså upptäcka ny musik som ligger nära ens intressesfär.

En uppdatering som med andra ord skulle göra Daisy ganska så onödigt.

Självklart är det ändå för tidigt att döma ut satsningen. Exakt vad som kommer att bli dess så kallade usp (unique selling point) får visa sig då mer detaljerad information offentliggörs. Något jag emellertid skulle uppskatta är en satsning på ljudkvaliteten – och en möjlighet att på exempelvis sin smartphone kunna välja de equalizerinställningar som lyssnarens öra trivs bäst av. En funktion jag länge har saknat hos de nu tillgängliga tjänsterna.

Om det ingår i gränssnittet kan Daisy måhända bli en riktigt skön upplevelse. Speciellt för oss som inte ser någon egentlig motsättning mellan ett skönt sound och moderna lyssningsvanor.

Källor: The New Yorker, Aftonbladet, Nyheter24.se.

Fotomontage: Metalsucks.net

VECKANS SKIVOR/DVD

Black Sabbath: The vinyl collection 1970–1979 (Sanctuary/Universal)

Ett pris på nära nog 1 900 kronor må avskräcka. Men även om den må gräva en Marianergrav i plånboken är doom metal-pionjärernas lp-kollektion, där samtliga fullängdare som spelades in tillsammans med Ozzy Osbourne samlas i en och samma kartong, en högst begärlig pjäs. Inte bara för att musiken (”Technical ecstasy” och ”Never say die” icke inräknade) är så grundläggande fantastisk att man på något sätt inte kan äga den i för många upplagor, utan även för att det här ingår en reproduktion av debutsingeln ”Evil woman” och en skön bok som väver ihop dess turnéprogram för nämnda tidsperiod. Tungt värre, liksom.

Metallica: Quebec magnetic (Blackened/Mercury/Universal)

Det har redan ältats så mycket om denna release i just detta forum att det inte återstår så mycket att tillföra så här när release slutligen står för dörren. Framfört är att ”Quebec magnetic” är thrash metal-giganternas första släpp på egna bolaget Blackened, att liveupptagningen föga förvånande är hämtad från turnén som följde på förra studioalbumet ”Death magnetic” och att den rimligtvis också är inspelad i en viss stad i Kanada. Gott nog så, med andra ord.

VECKANS KONSERTER

Morbid Angel (Arenan, Stockholm, 10/12)

”Too extreme”, utbrast en viss Tampagrupp förra året – men fick snarare sina dödshängivna anhängare att utbrista i ett ”too mediocre”. Lite så blev reaktionen inför death metal-pionjärernas reformation med superstrupen David Vincent på sång- och basposition i och med skivan ”Illud divinus insanus” – ett verk så förvirrande att det till och med tillägnades en egen Hitlerutskällning på Youtube. Helt usel är emellertid inte skivan, och vid Sweden Rock-besöket i juni 2011 bevisade Morbid Angel att när det gäller livelevererad ultrakraft är gruppen fortfarande högst relevant.

Trevligt då att kvartetten är ett av inslagen i decembers kanske hårdaste turnépaket, där vi även erbjuds brutalistuppvisningar från Fueled By Fire, Nile och headlinande Kreator. För Göteborgspubliken innebär det smisk på fingrarna på Trädgårn i morgon kväll.

Europe (Flygeln, Norrköping, 11/12)

När den forna pudelklubben i våras släppte sitt nionde album ”Bag of bones” blev Aftonbladets recensent Marcus Grahn eld och lågor. Han kallade kvintetten ”sympatisk” och hyllade såväl Kevin Shirleys varma ljudbild som drivet i leveransen – och avlossade fyra väldigt gula plus i betyg.

Även om själva betygutfallet vid turnépremiären i Örebro i slutet av maj sänktes ett snäpp blev helhetssammanfattningen ändå att gruppen är bättre än någonsin. Så här skrev samme Grahn då:

”De har hållit god balans där sedan omstarten 2004.

Det är en älskvärd ödmjukhet, som lär ha varit nödvändig.

Men på den här turnén, med tio låtar från 00- och 10-talet samt åtta från förr, märker jag hur det gamla känns som vakuum mellan det nya. Jag önskar bort ’Let the good times rock’ och ’Seventh sign’, som underligt nog har fått bli kvar i låtlistan. Det är i den tunga, krängande ’Bag of bones’-inledningen med ’Riches to rags’, ’Not supposed to sing the blues’ och ­’Firebox’ som de låter engagerande.”

Hur turnéformen nu är, efter vägnötande i såväl Sydamerika som Europa under hösten bevisas under inte mindre än sex gig på hemmaplan. Efter avstamp i ovan nämnda Östgötastad väntar Stockholm den 13/12, Malmö den 14, Göteborg den 15, Örebro den 17 samt Sundsvall den 18. Uppvärmningunderhållning på samtliga datum står Mustasch för.

Ghost (Cupolen, Linköping, 15/12)

Trots att medlemmarnas identiteter fortfarande är hemliga så har succégruppen, som förra året Grammisnominerades för debutskivan ”Opus eponymous”, valt att rucka lite på mytbildningen. Nu erkänns det till och med att det maskerade gänget har sina rötter i den östgötska residensstaden – vilket också firas med en mörkermässa på hemmaplan till i helgen. Exakt vad Papa Emeritus och hans namnlösa gastar firar in årets mörkaste vecka med är oklart, men bli inte förvånade om det på något sätt presenteras material från den stundande andraskivan, som släpps nästa år via Universal.

Fotnot: Det här blir också det sista inlägget under nämnda rubrik på minst en månad. Med tanke på att skivbranschen nu går i ide blir det nämligen få releaser att hänga upp konkarrongen på, och dessutom kommer det även att vara ganska så tunt på livefronten fram till årets tredje helg så känns det som ett korrekt beslut. Var dock så säkra – återkomsten är ett måste.

Den första veckan på årets sista månad är snart till ända. Det har varit dagar av snökaos, en smådragen Marilyn Manson som sjunger karaoke på Pub Anchor i Stockholm mindre än ett dygn före sitt kassa gig på Hovet – och den trevliga nyheten att Metallica nu faller till föga och gör sin musik tillgänglig via Spotify.

Vad passar bättre då att knyta ihop den här veckopåsen med att spana in några nya videor som har hittat ut på nätet de senaste dagarna?

Få saker, skulle jag vilja påstå.

Och just i dag kan vi fredagsmysa tillsammans med Eclipse, Earn Your Scars, Free Fall, The Bristles, Flyleaf, Eyes Wide Open, Destinity, Holocausto Canibal, Upon A Burning Body och Circles. En riktig bufféblandning, som pendlar mellan biffig AOR, punk och deathcore. Bland annat.

Därtill rekommenderas en streaming på nya Hardcore Superstar-singeln ”One more minute”, en lyric video från Paradox, en livetagning av ”The four horsemen” från Metallicas kommande dvd/bluray ”Quebec magnetic” samt en högkvalitetsupptag av Slipknots hela framträdande på Knotfest den 18 augusti i år.

Det får vara nog för vecka 49. Dagar då snösmockan dunkade till min kära huvudstad med full kraft och svepte in vintergrå gator i ett tjusigt vitt stycke. Och med detta gör jag patron ur och tar helg.

Kom ihåg – snart är det fan i mig jul.

http://www.youtube.com/watch?v=VxD-meaNaeg

Jag vet. Frågan var en smula svår. Framtagen så att man som deltagare inte bara ska kunna googla fram svaret på en halvsekund, utan faktiskt tvingas engagera sig en smula.

Därför har svaren pendlat mellan BZ, Café Opera och Alexandra.

Alla i sig förvisso välkända inslag i den stockholmska nöjesnatten, men icke desto mindre fel.

För Bernsdiskoteket som ”The final countdown”-fanfaren ursprungligen tonsatte hette så klart Galaxy. Vilket också de flesta har lyckats nagla fast. Och det är ju kul, vare sig om det innebär att deltagarna de facto har läst ”Only young twice – Historien om Europe” eller har lyckats treva sig fram till korrekt slutsats på annat sätt.

Icke desto mindre, blott tre kan vinna. Och denna lyckliga trio ser ut som följer:

• 1:a pris (Rock Science Original + Rock Science Festival): Moa Fallén, Kumla.

• 2:a pris (Rock Science Original): Roger Höglund, Göteborg.

• 3:e pris (Rock Science Festival): Magnus Blomqvist, Storvik.

Ett megastort och metaldundrande grattis till er alla. Medarrangörerna och tävlingssponsorerna Nuday AB ser till att priserna går ut lagom till julfirandet.

Och ni andra, här går det att läsa mer om detta högst underhållande spel (som fick en finfin :+++++:-recension i Aftonbladet Söndag i helgen).

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?