Den så kallade metalhistorien är full av mer eller mindre väntade allianser över genregränserna. Vissa mer lyckade andra (Metallica + Lou Reed – nej, Morbid Angel + Laibach – ja) men genomgående ett intressant sätt för redan etablerade musiker att söka andra uttryck än det invanda.

Nu finns det ännu en kollaboration att lägga på minnet och förundras över, nämligen Ginger Wildheart-ledda Mutation.

I grindprojektet hittar vi nämligen en så brokig medlemskader att inte ens en normal färgskala lyckas återge alla dess nyanser.

Eller, vad sägs om den här uppställningen: Rich Jones (Black Halos, Amen), John Poole (Cardiacs), Chris Catalyst (Sisters Of Mercy), Paul Catten (Medula Nocte) – och Shane Embury (Napalm Death, Venomous Concept, Lock-Up, för att nämna några)? Bland andra.

Brokigt, var namnet.

Faktiskt så disparat att det inte räcker med att testa vingarna med en simpel utgåva. Nej, hela tre fullängdare är aviserade de kommande åren. Först ut i denna triptyk är ”The Frankenstein effect”, inspelad redan 2011 och snart tillgänglig, medan album nummer två är till stora delar färdigställt och trean ska förevigas under 2013.

– Det hela bottnar i att jag älskar extrem musik, kommenterar projektledaren det hela i senaste numret av Terrorizer och hävdar att i alla fall förstlingsverket är färgad av ”grundläggande thrash med väldigt extrema arrangemang”.

Shane Embury:

– Hur mycket jag än må älska Napalm (Death) har jag länge längtat efter att göra något utflippat. Självklart kommer inte alla Napalm-fans att digga musiken, men jag tror att många lär gå igång på att det är ganska så jävla knäppt.

I videon nedan kan du se Ginger Wildheart förklara själva tanken med Mutation – och hur du kan stödja projektet.

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Efter den gnistrande ”Diamond eyes” och ett par därpåföljande minst lika luminösa Sverigegig (minns de fantastiska framträdandena på Getaway Rock och Arenan för två år sedan) är Sacramentos stoltaste alternativmetalensemble i höst aktuell med nytt material.

Redan?

Ja, faktiskt.

Efter att under 2000-talet skyndat långsamt – med rejäl tilltagen studiofrånvaro mellan exempelvis ”White pony” och 2003 års självbetitlade utgåva och därefter hela fyra års väntan mellan ”Saturday night wrist” och ovan nämnda 2010-släpp – tycks den relanserade gruppen ha kommit in i ett så kallat kreativt flow.

Det innebär att kvintetten redan den 13 november ämnar avtäcka fullängdare nummer sju, kallad ”Koi no yokan”. Skivan är likt sin föregångare producerad av Nick Raskulinecz (Rush, Foo Fighters, Stone Sour, Death Angel med flera) och presenterar elva nya spår, varav smakprovet ”Leathers” går att ta en tugga av nedan. Och som frontmannen Chino Moreno berättar i en intervju med Noisecreep är anledningen till den förhållandevis korta pausen mellan 2010-talsutgåvorna med att truppen har varit tvungen att skärpa sig och omvärdera sin skapandeprocess efter förlusten av basisten Chi Cheng (som tidigare i år lämna sjukhuset efter den svåra bilolycka som drabbade honom i november 2008):

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer.

Så här ser låtlistan ut för den kommande plattan:

1. Poltergeist

2. Romantic dreams

3. Leathers

4. Swerve city

5. Entombed

6. Graphic nature

7. Tempest

8. Gauze

9. Rosemary

10. Goon squad

11. What happened to you

Som tidigare under veckan har rapporterats av bland andra Spin, North Jersey och Classic Rock har skivbolaget Century Media stämt 7 000 fildelare i USA för att illegalt ha spridit Lacuna Coils ”Dark adrenaline” och Iced Earths ”Dystopia” via BitTorrent-teknik.

Målet sägs vara att få de utpekade personerna – vars IP-adresser finns med i stämningsansökan i Hackensack, New Jersey, men vars identiteter än så länge hålls dolda bakom aliaset ”John Doe” – att gå med på en uppgörelse i stället för att riskera att tvingas betala svindlande 170 000 dollar (strax över en miljon kronor) per låt som de olagligen har distribuerat.

Ett inte helt ovanligt drag för ett affärsdrivande bolag, kan tyckas. Men ändå ett utspel som får en av de indragna artisterna, Iced Earths Jon Shaffer, att se rött.

– Det är viktigt att poängtera att vi inte kände till det här och vi har tyvärr heller inte blivit tillfrågade på förhand, kommenterar gitarristen enligt Blabbermouth.

– Lika mycket som vi inser att skivbolagen får allt svårare att sälja musik känner vi att det här är ett felriktat slag, och vill förvissa fansen om att vi inte hade godkänt (stämningen) om vi hade blivit tillfrågade.

Shaffer passar också på att hänvisa till att gruppen har försökt anpassa sig till det nya branschklimatet genom att göra sin musik tillgänglig via lagliga streamingtjänster likt Spotify och genom att ”turnera arslet av sig”.

I ett liknande fall tidigare i år försökte Nuclear Blast stämma personer som hade fildelat All Shall Perishs senaste album ”This is where it ends”. Den rättsprocessen lades emellertid ned efter att gruppen i fråga protesterat vilt mot häxjakten på deras ”fans”.

Här går det att lyssna på ”Dark adrenaline” och ”Dystopia”. Helt lagligt, ganska så gratis – och utan risk för att få en stämningsansökan upptryckt i Mumindalen.

Två saker att lägga på minnet:

Den 12 november och ”King animal”.

Det är själva grundförutsättningarna för grungeikonernas comeback efter 15 år i fullängdsträda.

Förvisso har Soundgarden efter reformationen för två år sedan inte varit helt inaktiv. Förutom diverse spelningar – exempelvis ett högst fantastiskt framträdande på Sweden Rock festival i juni i år – har Seattlegruppen exempelvis prånglat ut samlingsalbumet ”Telephantasm”, arkivrensande livemackan ”Live on I-5” samt bjuckat på låten ”Live to rise” till ganska så sevärda budgetspektaklet ”The avengers”.

Det får ändå ses som ren uppvärmning. Ett sätt att stretcha musklerna och nöta in de nya dojorna och känna på varandra efter den omfattande pausen.

Därför blir ”King animal” själva måttstocken som Soundgarden anno 2012 kommer att synas efter. Ett bevis på om studioformen är Alice In Chains-stark (återupptäck gärna deras återkomstskiva ”Black gives way to blue” från 2009) eller Stone Temple Pilots-fumlig (den självbetitlade relanseringen från 2010 var en stor besvikelse).

Skivan är i alla fall inspelad i Studio X i hemstaden Seattle tillsammans med Adam Kasper (Foo Fighters, Nirvana, Pearl Jam) medan Joe Barresi (Queens Of The Stone Age, Bad Religion, Weezer) har övervakat mixningen.

Och så här ser låtlistan ut:

1. Been away too long

2. Non-state actor

3. By crooked steps

4. A thousand days before

5. Blood on the valley floor

6. Bones of birds

7. Taree

8. Attrition

9. Black saturday

10. Halfway there

11. Worse dreams

12. Eyelid’s mouth

13. Rowing

Yariba!

Snart dags att checka ut från redaktionen och skeppa arslet bort mot Djurgården där Opeth snart ska stå för kvällsunderhållningen på Gröna Lunds stora scen. Väderinramningen är måhända långt ifrån optimal för bredspårig manchesterprog med dödssömnad men det är väl en prövning en får leva med. Så att säga.

Yours truly tar därmed helg i bloggskrivandet. Laddar batterierna med 40-årskalas på Ingarö i morgon och genom att lyssna igenom de där promoskivorna med kommande alster signerade My Dying Bride och Cradle Of Filth som Peaceville/Playground har varit hyggliga nog att skicka i veckan.

Och på tal om nyss nämnda vampyrromantiker så ingår deras purfärska låt ”For your vulgar delectation” i veckans sista videosvep, där du även kan kolla in färska klipp med såväl Bleed From Within, As I Lay Dying, Lynyrd Skynyrd, Teenage Bottlerocket som Pig Destroyer – och Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora.

En vilt spretande bukett metalcore, sydstatsrock, grisgrind och svärtad orkestermetal med andra ord.

Och med detta finns väl bara en sak att tillägga:

Thank God it’s fucking friday!

http://www.youtube.com/watch?v=PKaDMKDXrc8

http://www.youtube.com/watch?v=YE4K1jMRwsY

Smaka på den här devisen:

”The Grand Supreme Blood Court does not just sentence you to death … the Grand Supreme Blood Court sentences you to death metal!”

Japp. Det är tydligt att vissa holländska herrar tar sitt mangel på högsta juridiska allvar.

Men så är också Century Medias nya värvning, vars namn ni nog kan lista ut utan alltför mycket tankemöda, också en meriterad trupp. Eller, vad sägs om denna lineup? Gitarristerna heter Eric Daniels och Alwin Zuur, båda på ett eller annat sätt knutna till Asphyx, trummorna hanteras av Bob Bagchus som även han lirar i ett nyligen Close-Up Båten-aktuellt gäng, basbullret står Hail Of Bullets Theo van Eekelen för, medan strupgrowl supreme avges av Martin van Drunen (Asphyx/Hail Of Bullets).

Enkel bandmatematik, med andra ord:

Asphyx + Hail Of Bullets = Grand Supreme Blood Court.

Den 12 november släpps gruppens förstlingsverk, den Dan Swanö-mixade ”Bow down before the Blood Court”. I väntan på att domslutet vinner laga kraft går det alltid att sysselsätta sig med att slentrianklicka sig in på gruppens Facebooksida, där det för stunden bjuds på lite bilder från inspelningen av nämnda skiva. Och inte så mycket mer än så.

Vilket ju kan ses som ett straff i sig.

Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.

Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.

Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.

Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.

Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.

Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.

Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.

Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.

Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.

Under sommarens upplaga av Getaway Rock i Gävle fick jag mig en ganska så intressant pratstund med en ganska så nyrehabiliterad Adam ”Nergal” Darski. Under DIY-intervjun (kolla in klippet här nedan) hann polacken bland annat avhandla varför alla egentligen borde få cancer och varför han innerst inne avskyr Yngwie Malmsteen.

Rubrikstoff om något. Och synpunkter som är värda att följa upp vid ännu ett möte som kanske inte inskränker sig till fem minuter med en i grund och botten ganska så ovillig och småstressad intervjuperson.

Tack och lov – nu finns det möjlighet till detta.

Behemoth är nämligen det senaste tillskottet till höstens andra Close-Up Båten, som går mellan Stockholm och Åbo den 15 och 16 november. Andra nybokningar inkluderar snart albumaktuella Tiamat (håll öronen öppna för kommande skivan ”The scarred people” – den äger), Smash Into Pieces samt Uppsalas livligaste moshcorecombo Always War.

Sedan tidigare är även Turbonegro, Candlemass, Imperial State Electric och Thundermother bokade och klara. Biljetter bokas här. Garanterat trevligare än cancer.

Det är svårt att se det som något annat än att en hårdrocksinstution går i graven, även om den avlidne på senare år har fört en verksamhet i skymundan.

För Horns Up Rocks! avslöjar nämligen den senaste programledaren Jose Magnin att MTV2.com ämnar skrota även den internetdistribuerade upplagan av ”Headbangers ball”, ett program som har sänts i en eller annan form sedan 1987.

Ni fattar väl att chocken är total? Speciellt för oss Hedenhösmänniskor som växte upp innan det fanns något som kallades internet (ja, jag förutsätter att alla som läser är födda långt senare än jag själv) var sena söndagkvällar något av veckans höjdpunkt. Speciellt saglade mitt tonårsjag över inslaget ”Tripple thrash treat”, en av få möjligheter på denna tid att få se grupper som Sepultura, Kreator, Slayer, Exodus och andra fartblinda uppstickare i rörlig form. Det här var nämligen tider då till och med Metallica räknades som för extrema för att få ordinarie rotation ens i ett specialprogram och det som i stället supportades med desto mer hängivenhet var välpermanentade akter likt Poison, Def Leppard, Whitesnake och Warrant.

Lik förbannat var söndagkvällarna helig tid på ovanvåningen (enda stället i föräldravillan där det fanns en kabel-tv-box). Jag garvade roat åt de Cheech & Chong-liknande The Bailey Brothers, var nog lite obegripligt hormontänd på Vanessa Warwick här ovan och led mig igenom den ena ickebetydliga LA-dagsländan efter den andra – bara för att få mig en dos mangel, som påpassligt nog serverades strax efter midnatt.

Det var så det var på den tiden. När det visades gällde det att vara på plats (alternativt programmera den där 1900-talsmackapären vi kallade video) annars var det för evigt förbi. Troligtvis var få saker roligare då, men själva ansträngningen att söka efter ny musik gjorde att de guldkornen man fann kändes desto rarare.

Därför känns det tungt att behöva skriva den här dödsrunan över ännu en vän från det förgångna.

Vila i frid, ”Headbangers ball”. Och tack för alla de oförglömliga söndagkvällar vi tillbringade tillsammans.