VECKANS SKIVOR

Clutch ”Earth rocker” (Weathermaker/Cosmos)

Enligt Reverend Neil Fallon (überskägg och frontman extraordinär) skulle titeln på album nummer tio lika gärna kunna vara ”Full time jammer”, en benämning som emellertid går bort på grund av att den inte ligger så bra i munnen.

Den är ändå väldigt talande för exakt vad Marylandkvartetten är ute efter. Efter att ha återförenats med producenten Machine – som senast översåg inspelningarna av 2004 års ”Blast tyrant” – tycks själva andemeningen vara att drämma pungen i väggen, pannan i bordet och gasreglaget i botten. Det ger ett ovanligt nedtonat och svänginriktat Clutch som snarare vill rocka än jamma sig loss i intrikata bluesexkursioner.

Det är självklart fantastiskt. Så vanvettigt förtjusande att jag redan nu vågar lova att ”Earth rocker” återfinns på årslistans övre halva då det inom en inte alltför avlägsen framtid är dags att sammanfatta 2013 i skivform. Precis så bra är skivan. En fullkomlig njutning – belönad med fyra solklara tweetplus i tidningen i fredags – som pendlar mellan munspelsboogie (”D.C. sound attack”), rå riffblues (”Unto the breach” och ”Cyborg Bette”) och stonermuller (”Book, saddle & go”). Om det inte är ett utfall som får din omvärld att gunga krävs det faktiskt en smakkalibrering av din skalle.

Så enkelt är det. Och här kan du streama mästerverket i sin helhet.

Amaranthe ”The nexus” (Spinefarm/Universal)

Det är svårt att bli populär utan att skaffa sig motståndare på vägen. Något som tycks vara en oskriven lag; att ökade anhängarskaror också efterföljs av svällande grupper som tycks avsky varje steg och ton du tar.

Det har många grupper fått erfara. Fråga bara Hammerfall eller In Flames hur snabbt pendeln kan svänga då nätmobben bestämmer sig för att ett band inte är coolt längre, utan i stället värt att omnämnas endast som avskräckande exempel.

I samma ifrågasatta kategori kan vi placera Amaranthe. En grupp som får musikläggarna på Bandit att gå upp i brygga så fort de presenterar en ny ton, publiken att lyckohjula av ren upphetsning över dess slicka topplisterefränger – medan förståsigpåarna mest ser ut som de hade svalt en kopp fiskleverolja.

Jag vet hur det är. Jag är nämligen en av de senare. En mer eller mindre professionell tyckare, som förvisso kan uppskatta dess målsökande melodimissiler på samma sätt som man gillar en skopa vaniljglass men som samtidigt har svårt att se dess musikaliska yttring som något mer än en perifier lustifikation.

Yours truly är med andra ord aningen kluven till ”The nexus”, något jag också poängterade i min recension av skivan i fredags. Betygsutfallet blev – vilket enligt vår poängskala betyder godkänt – vilket motiverades på följande sätt:

”Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans.”

Det finns således ingen anledning att hata. Gillar du superkommersiell hitmusik med försiktigt metalgarnityr är det här en skiva för dig. Om inte – sluta gnäll och lyssna på något annat i stället.

Anthrax ”Anthems” (Nuclear Blast/ADA/Warner

Titeln här ovan ljuger förvisso en smula. För egentligen är det som presenteras en så kallad deluxeutgåva av senaste albumet ”Worship music”, med nämnda ep som appendix och argument för fansen att köpa samma skiva ännu en gång.

Vilket säkert funkar. För det finns bevisligen ett intresse för hur ett av New Yorks stoltaste thrashgrupper genom tiderna (har man släppt ”Among the living” är man för evigt värd detta ärofyllda omdöme) tar sig an mer eller mindre kända låtar från bland andra Rush, Thin Lizzy, Boston och Journey. Vilket i sig är fullkomligt berättigat, speciellt då Anthrax just genom sin tidigare karriär gjort sig kända som en grupp som kan göra något eget av andra artisters låtar. Minns bara Trusts ”Antisocial” och Joe Jacksons ”Got the time” (hämtade från ”State of euphoria” respektive ”Persistence of time”) – två omstuvningar så lyckade att de känns likt egenkomponerat material.

Just därför känns ”Anthems” som ett oförklarligt magplask, då det här känns som att gruppen inte ens har försökt att sätta sin personliga prägel på utförandet. Låt gå för att inspelningarna förklarligt nog är tyngre än originalen, men då Joey Belladonna mer verkar intresserad av att röstmässigt lägga sig så nära Geddy Lee, Phil Lynott, Bon Scott och Steve Perry än stå stolt för sin egen förmåga går ”Anthems” relativt snabbt från intressant till genant.

Övrigt hörvärt i veckan: Adept ”Silence the world”, Sebastian Bach ”Abachalypse now”, De La Cruz ”Street level”, Finntroll ”Blodsvept”, Gamma Ray ”Master of confusion”, Gloryhammer ”Tales from the kingdom of fife”, Hypocrisy ”End of disclosure”, Jungle Rot ”Terror regime”, Nails ”Abandon all life”, Pretty Maids ”Motherland”, Stryper ”Second coming”, Tear Out The Heart ”Violence”, Wardruna ”Yggdrasil”.

VECKANS KONSERTER

Hypocrisy (Klubben, Stockholm, 22/3)

Grundat på ren kvalitet och relevans kunde jag lika väl ha anmält albumet ”End of disclosure” här ovan. Det är ju en föredömlig Peter Tägtgren-produkt, där den ständigt upptagne multitalangen spelar ut hela sitt vokala register och kastar sig mellan skärande black metal-skrik till dovt dödsmuller snabbare än du hinner tänka ”fan vad bra det är”.

Det är exakt sånt mottagande som gruppens – i den mån man nu kan kalla Hypocrisy för en sådan i egentlig betydelse – tolfte fullängdare är förtjänt av. Något slags firande för att högtidlighålla dess förträfflighet, i ett tänkt recensionsförfarande skulle skivan troligtvis få finfina :++++:, vilket också är fallet nu till helgen. Innan man kastar sig ut på en nära nog månadslång ser Tägtgren och hans band nämligen till att värma upp på hemmaplan innan turnébussen styr nedåt kontinenten.

Speciellt inför världspremiären i Stockholm är peppen stor. Då får huvudakten nämligen sällskap av skivaktuella Overtorture (medlemmar från exempelvis Coldworker, Grave, Insision och The Ugly) samt hyschhysch-projektet The Curse (medlemmar från exempelvis Thyrfing, Repugnant, Kaamos och Grave), där de sistnämnda dessutom begår sin livedebut nämnda afton.

Göteborgarna å sin sida får sin dos daladöds kvällen efter, då bandet spelar på Brewhouse.

Bullet For My Valentine (Tyrol, Stockholm, 24/3)

För inte så jättelänge sedan tippades Walesgruppen, vid sidan av exempelvis Trivium, bli det nya Metallica. En arenaprognos som torde få ens de mest sansade av musiker att darra en smula på manchetten.

Dessa skyhögt satta förväntningar tycks emellertid inte ha gett Matt Tuck och hans riffglada gossar stora darren, och även om gruppen ännu har väldigt långt kvar till förebildernas ikonstatus har de jobbat sig till en stabil ställning i metalvärlden.

Senaste inslaget i denna arbetsstrategi heter ”Temper temper” och släpptes för lite mer än en månad sen. Det är en duglig utgåva, knappast överraskande i sin bevarande utgörning, men ändå värd de jag belönade skivan med inför release.

Värre blev utfallet då när liveformen granskades, av Christoffer Röstlund Jonsson på Getaway Rock 2011. I en ganska så magsur och ifrågasättande recension kunde man då läsa bland annat följande rader:

” Jo, jag letar faktiskt prick överallt när det gäller Bullet For My Valentine. Ändå kammar jag noll och står där med mun som en fiollåda. Jag frågar alltså nu:

Var är låtarna?

Ja, inte finns de hos den här walesiska kvartetten. För hur hårt jag än försöker gräva mig djupare än den hårda ytan, hittar jag inget mer än det jag redan ser: en Carlings-reklam.”

Betyget blev ändå godkända :++:, ett snäpp lägre än när undertecknad bedömde gruppens spelning på Annexet i Stockholm i november året innan.

Och nu är det dags igen. På söndag vässar jag adjektivarsenalen och tar spårvagnen ut till Djurgården för att betygsätta det som är gruppens enda blågula framträdande i vår. Och ser dessutom till att dyka upp i god tid för att inte missa uppvärmande Halestorm, en grupp som lämnar mig rätt likgiltig på skiva men som växer till något väldigt underhållande live.

Annat sevärt i veckan: Adept/Intohimo/Hollow/Behind The Lights (Göteborg 22/3), Attentat (Stockholm 22/3), Candlemass (Göteborg 22/3), Hardcore Superstar (Stockholm 22/3, Västerås 23/3), Rival Sons (Malmö 24/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Stockholm 23/3).

Låt oss prata om sidoprojekt. Om vänsterprassel som musiker ägnar sig åt för att få utlopp för känslor och uttryck som inte riktigt ryms inom ramen av dess ordinarie band.

Det finns några sådana. Från Corey Taylors Stone Sour till Steve Harris British Lion. För att nämna kanske en promille av alla de marginalavläggare som ploppar upp likt biljettkontrollanter på hårdrockstågets stadiga tuffande framåt.

Iron Reagan är just ett sådant. En hobbysyssla där Municipal Wastes Phil Hall och Tony Foresta tillsammans med de tidigare Darkest Hour-medlemmarna Paul Burnette och Ryan Parish.

När det gäller kvartettens musikaliska verk är det här emellertid ingen total distansering till det de är kända för. Debutverket ”Worse than dead”, som släpps i morgon via A389/Magic Bullet men som du kan lyssna på i sin helhet redan nu via Soundcloudlänken nedan, är nämligen thrash i sin mest grundläggande form. Punkrå, snabb och jävligt förbannad. Närmare tidiga DRI än Testament, om vi säger så. 19 rappa spår med en sammanlagd speltid på knappt 25 minuter.

Får det inte din puls att slå lite snabbare är det hög tid att vakna upp ur helgkoman nu.

https://soundcloud.com/mbr/sets/iron-reagan-worse-than-dead

Källa: Revolver magazine.

Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.

Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.

Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.

Harkla ”Mirror”

När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.

Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.

En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.

Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.

Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:

– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.

Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.

Volbeat ”Cape of our hero”

Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.

Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.

Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.

Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med för två och ett halvt år sedan.

Som det brukar heta: Stay tuned.

Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”

Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.

I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.

– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.

***

Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.

Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.

Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.

Förvisso spred jag den här godbiten redan i går, men själva initiativet är så skruvat att det kräver en repris.

Någon stolle, exakt vem denne är känns ganska så irrelevant, har nämligen gett sig i kast med att klippa ihop samtliga signaturläten som Metallica-frontmannen har hävt ur sig på skiva – från ”Kill ’em all” till ”Death magnetic”.

Resultatet kommer knappast att berika ditt liv på något intellektuellt stimulerande sätt. Men fan så roligt är det i alla fall.

Oh YEAH!

VECKANS SKIVOR

Philip H Anselmo/Warbeast ”War of the gargantuas” (Housecore/Season Of Mist/Sound Pollution)

Låt mig kasta in en brandfackla i debatten här. En motvallsåsikt som troligtvis kan anses vara provocerande, men som samtidigt inte saknar motivationsgrund.

Jag lovar att säkert 99 procent av de som peppar inför detta släppet – som nu slutligen även lanseras i Europa – gör det på grund av en viss herre som ofta brukar kallas Phil Anselmo. Han är ju ganska så känd. Har visst sjungit i ett band som hette Pantera, och dessutom dundrat träsksväng i Down, råbarkad metalpunk i Superjoint Ritual, rasslat prototyp-black metal i Christ Inversion och dödsmetall i Necrophagia. För att nämna några av alla de projekt som den produktive 44-åringen har ägat sig åt under sina 25 år i rampljuset.

Och med detta sagt kommer provokationen: NOLA-sonens två bidrag till denna splitskiva är faktiskt inte så mycket att yvas över. Förvisso är låtarna hårda och tunga, men det är en lastbil också, och det är väl egentligen bara ”Family, ’friends’ and associates” som känns bra på riktigt medan inledande ”Conflict – Neve meets bone” mest liknar ett löst ihopsatt rifftäcke utan riktigt bärande sömmar.

Därför är skivans egentliga behållning Warbeasts låtduo. Med en uppställning medlemmar som fostrats i exempelvis Rigor Mortis, Ripping Corpse, Gammacide och Malignancy dundrar kvintetten loss i en ganska så dogmatisk men medryckande thrashvals som ligger närmare Exhorder än Anthrax, om vi säger så. Måhända inte det mest originella eller utmanande upplägget man kan tänka sig, men inslagen ger ändå mersmak inför den i april stundande andraskivan ”Destroy”.

Här kan du lyssna på ”War of the gargantuas” på Spotify.

Six Feet Under ”Unborn” (Metal Blade/Border)

Det kan låta ganska likt en askungesaga – om det inte hade varit så att huvudpersonen i sig ställt sig ganska neutral till de värvande stjärnorna.

I verkligheten erkänner nämligen svenska rekryten Ola Englund att han inte följt sin nya grupp något närmare på senare år och att han därför inte haft koll på den turbulenta medlemssituationen runt Chris Barnes de senaste åren, en svängomprincip som bland annat innebar att basisten Matt DeVries och gitarristen Rob Arnold (båda ex-Chimaira) bara orkade med stonerdeathgunget i ett år.

Denna aningen turbulenta tillvaro tycks emellertid inte påverka den kreativa processen något nämnvärt, vilket innebär att dödgrävarnas trettonde fullängdare – de tre ”Graveyard classics”-skivorna inräknade – anländer mindre än ett år efter föregångaren ”Undead”. Vilket så klart är trevligt, men desto roligare är också att det har skett en kvalitetsmässig uppryckning jämfört med tidigare nämnda verk, belönad med två tveksamma plus av undertecknad i maj 2012. Och denna kvalitetsstegring sker dessutom utan att mixtra med formeln något nämnvärt, då plattan till stor del är sådär släpigt svängig som Six Feet Under är då de hittar rätt balans mellan tyngd, finess och thc-sävlighet – måhända beroende på att bland andra Whitechapels Ben Chapel tagits in på konsultbasis för att fräscha upp materialet.

Ett fall framåt och en tjusig skjuts uppåt på karriärstegen för en viss svensk strängbändare, kan man lugnt konstatera. Hoppas det endast inte är ett tillfälligt lugn i all turbulens.

Dave Grohl med flera ”Sound city: Real to reel” (RCA/Sony)

Med tanke på hur speciellt filmen med samma namn har haussats de senaste veckorna – själv ser jag den först på onsdag – torde Dave Grohls kärleksförklaring till den studio där han och två andra musiker från det nordvästra hörnet av USA en gång i tiden skapade en skiva vid namn ”Nevermind” inte vara helt obekant.

Om rullen i fråga är värd alla hyllningar får jag alltså anledning att återkomma till. Mer bedömningsbar är då i stället ljudspåret till dokumentären, en stjärnparad så glimrande att inte ens ett par svetsarglasögon förhindrar åskådaren att bli bländad. Här umgås Foo Fighters-ledaren nämligen med alla från Brad Wilk och Tim Commerford (Rage Against The Machine) via Corey Taylor (Slipknot/Stone Sour) och Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels) till Cheap Tricks Rick Nielsen – och Stevie Nicks från Fleetwood Mac.

Med en sådan laguppställning blir det självklart aningen spretigt. Lite sådär löst i kanterna som ett dylikt projekt kan bli. De höjdpunkter som bjuds är emellertid väldigt fina. Inte minst ”Time slowing down”, där ovan nämnda Rage Against The Machine-duo paras ihop med Chris Goss (Kyuss/Masters Of Reality/Queens Of The Stone Age för att nämna några) i något som låter likt ett bortglömt Mother Love Bone-spår, medan ”Your wife is calling” – gästad av exempelvis ”Desert sessions”-kände Alain Johannes och gamle Fear-busen Lee Ving – är en ganska oöm punksnyting som bränner i kinden.

Med sådana inslag är det faktiskt helt okej att helheten spretar.

Här kan du lyssna på ”Sound city: Real to reel” på Spotify och på Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Breed 77 ”The evil inside”, Call Of The Void ”Dragged down a dead path”, Cliteater ”Cliteaten back to life”, Inter Arma ”Sky burial”, Intronaut ”Habitual levitations”, Lost Society ”Fast loud death”, Moss ”Moss horrible night”, Torture Killer ”Phobia”.

VECKANS KONSERT

Steve Harris British Lion (KB, Malmö, 12/3)

Egentligen är upplägget aningen bisarrt. Vi pratar trots allt om en av metalvärldens absolut största hjältar, via sin roll som huvudvisionär i Iron Maiden, som på gamla dar har fått för sig att göra sidokarriär under eget namn.

Detta är måhända ingen sensation. Konstigare saker har ju skett i musikhistorien, om vi säger så.

Aningen mer förvånande är väl då att kulsprutebasisten liksom bandkollegan Adrian Smith (någon som ens minns Primal Rock Rebellion?) misslyckas ganska grovt med extraknäcket. Förvisso är skivan ”British lion”, släppt förra året, inget komplett nosdyk. Men ändå en skapelse så fladdrig och osäker att det är förvånande att just 56-åringen som står som upphovsman.

Därför blev anmälningen av nämnda album ganska långt ifrån någon hyllning vid release i september förra året. Två ganska så ynkliga plus blev betyget undertecknad belönade verket med, vilket motiveras bland annat med dessa rader:

”Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (’The chosen ones’), segt funklunk (’Karma killer’) och FM-rock (’Eyes of the young’) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.”

Invändningar som tycks ha varit ganska genomgående. Förutom en obegriplig hyllningspjäs i brittiska Metal Hammer har verket sågats ganska så konsevent av såväl publik som proffstyckare, och nu tycks det även som att konsertbesökarna gör tummen ner för Harris egoflotta. Ett tydligt exempel på att det inte direkt är någon rusning efter biljetterna: Close-Up Magazine bjuder sina prenumeranter på gratisplåtar till gigen i Malmö i morgon och i Göteborg på onsdag – något som absolut inte hade skett om risken inte fanns att en av hårdrockens mest inflytelserika musiker skulle mötas av glest fyllda klubbar.

Mer om detta i tidningen eller valfri nätkanal med Aftonbladetkoppling blir det på onsdag.

Övrigt sevärt i veckan: Free Fall (Stockholm 15/3), Hardcore Superstar (Mariestad 15/3, Göteborg 16/3), Troubled Horse + Mainliners (Stockholm 14/3).

Okej, tilltaget är inte längre speciellt innovativt eller ens överraskande.

Sedan det blev kutym i hårdrockskretsar att återvända till mer eller mindre klassiska och banbrytande utgåvor och framföra dem i sin helhet har också kreti och pleti gjort detta. I parti och minut.

Vissa plattor är emellertid så pass fräcka och betydelsefulla att de håller för en komplett rekapitulation. En av dessa: Graves debutverk ”Into the grave”, ursprungligen förlöst 1991 under den första svenska dödsmetallexplosionen.

Och vet ni vad?

Snart blir detta verklighet ännu en gång.

Inom kort blir det nämligen offentligt att Gotlands främsta bidrag till musiken vid sidan av Susanne Alfvengren, Di Sma Undar Jårdi och Ainbusk Singers ämnar mönstra på Close-Up Båten, som avgår från Stockholm den 19 april. Det numera 08-baserade bandet gör därmed redan offentliggjorda Entombed, Skitarg, The Kristet Utseende, Scar Symmetry, F.K.Ü., Corroded och Brutal Truth (fatta peppen!) sällskap på vårens fräckaste metalbalja på Östersjön.

Det här blir blott andra gången som kvartetten framför detta verk i sin helhet på hemmaplan – lite beroende på exakt var båten befinner sig när Ola Lindgren och gossarna går på scen – efter ett exklusivt 20-årsgig på Kulturhuset i Stockholm i november 2011.

Här kan du köpa biljetter till kryssningen.

http://www.youtube.com/watch?v=uDR4WMBPRGg

På något sätt hade det motsatta varit ganska otroligt, men det gick ändå en suck av lättnad genom metalscenen strax efter lunch i dag.

Då kom domstolens beslut i rättegången mot den dråpåtalade 41-åringen i Prag: Fri på alla punkter.

För en utomstående känns det naturligtvis som ett väldigt korrekt utlåtande. Om man får tro på de amerikanska återgivningarna av bevisen – och det har jag tvingats göra, då en Google Translate på tjeckiska pressajter bara har gjort mig mer förvirrad – har dessa nämligen varit alltför tunna för att fälla amerikanen för ett så pass allvarligt brott.

De ögonvittnen som har framträtt under rättegången, som har tvingats hållas i två omgångar med närmare en månads paus, har nämligen inte kunnat ge en samstämmig bild av det inträffade.

Det enda som har varit sant och ställt bortom rimligt tvivel i sammanhanget är egentligen bara två saker:

1. Att det 19-årige konsertbesökaren Daniel Nosek av en eller annan anledning skadade sig väldigt illa under en konsert med Virginiagruppen i maj 2010.

2. Att han avled två veckor senare, enligt uppgift på grund av de svåra skallskador han ådragit sig under samma konsert. Han hade då legat i koma sedan den 24 maj.

Övriga ”bevis” mot metalstjärnan tycks mest ha bestått av allt annat än samstämmiga vittnesskildringar från konserten i fråga, där de som har framträtt i rätten ofta verkar ha haft ganska så svårt att klart och tydligt minnas exakt vad som har skett.

Märk väl. Jag säger inte att Blythe inte, medvetet eller genom en ren olyckshändelse, kan ha orsakat Noseks död. Med tanke på att frontmannen själv har så nedsatt syn att han enligt uppgift bara ser silhuetter när han uppträder är det möjligt att han kan ha stött till 19-åringen eller till och med knuffat honom av scenen.

Som sagt, det är möjligt. Men det är egentligen inte det som en domstol ska ta ställning till. I stället är dess uppgift att granska den bevisning som åklagarsidan har att presentera och, efter att försvaret har fått ge sin bild av det inträffade, bedöma huruvida detta gäller för en fällande dom. Precis det som brukar kallas för ”att vara ställt utom rimligt tvivel”.

Och i det här fallet gjorde inte domartrojkan, under ledning av Tomas Kubovec, bedömningen att anklagelserna mot den miljonsäljande frontmannen var underbyggda nog för att leda till en fällande dom.

Samtidigt betyder inte utfallet i Prag tidigare i dag att frågan är avgjord en gång för alla. Åklagarsidan har redan nu aviserat att man tänker överklaga och Noseks anhöriga (som kräver motsvarande cirka 3,5 miljoner i skadestånd) kan fortfarande driva en civil process mot Blythe.

Ändå kan Lamb Of God-stjärnan andas ut. Om bevisen mot honom inte är mer graverande än vad som har framkommit hittills har jag svårt att se att dessa eventuella processer skulle få något annat utfall än det nu aktuella.

Vilket innebär att en väldigt lättad sångare nu kan återvända till hemmet i Richmond. Men det utan någon som helst skadeglädje och utan att flasha ett trotsigt v-tecken mot de som ville ha honom dömd.

”Kom ihåg att Daniel Noseks familj i era böner i deras svåra stund. Jag hoppas att de finner frid”, skrev Blythe på sin sida på Instagram efter att domen avkunnats.

Källor: Instagram, Blabbermouth.net, Blesk.cz, Wikipedia.org

Så är timmen slutligen slagen. Eller, ja, i alla fall senare i dag.

Efter att rättegången mot Lamb Of Gods frontman återupptagits i den tjeckiska huvudstaden Prag, efter att ha varit satt i pausläge sedan den 4 februari, återupptogs förhandlingarna i går – med vittnesmål som inte direkt talar till metalsångarens fördel.

Förutom att den 19-årig kvinna som upger sig ha varit bland de främre publikraderna på konserten i maj 2010 där Daniel Nosek föll så illa från scenen att han avled två veckor senare vittnade om att hon såg Blythe knuffa 19-åringen av scenen ”med båda händerna” – psykologen Tereza Soukupova hävdade också att den åtalade kan ha ”asociala personlighetsdrag”.

Detta grundande hon på att Blythe tidigare har bötfällts för fortkörning och för att ha kissat ute i det fria när han var yngre.

Samtidigt – ännu en expert som uttalade sig under gårdagen gjorde en motsatt bedömning och hävdade i sin tur att Lamb Of God-sångaren inte uppvisar några asociala drag. Hon pekade tvärtom på att den 41-årige metalikonen under sin tid som häktad i Tjeckien förra året inte visade några som helst tecken på överdriven aggressivitet och att hans provresultat var högst normala.

I dag går rättegången som sagt in på upploppet. Bland annat kommer ett vittne som är kallat av försvaret att höras, innan de båda parterna håller sina slutanföranden. Därefter kommer Blythe att få hålla ett kortare anförande innan dom slutligen avkunnas.

Om sångaren döms för att ha orsakat Noseks död riskerar han tio års fängelse. Den avlidnes anhöriga har dessutom krävt närmare 3,4 miljoner svenska kronor i skadestånd.

Källor: The Gauntlet, Metalsucks.net.

VECKANS SKIVA

Necrocurse ”Grip of the dead” (Pulverised/Sound Pollution)

Per definition är alla band med ordet ”necro” i dopnamnet väldigt dödstuffa. Så är det bara. Och ni som tycker något annat kan ju fortsätta lyssna på One Direction och äta lättyoghurt med Kalaspuffar.

Enligt denna stolta namntradition är också Uddevallagänget, som här begår fullängdsdebut efter att ha existerat i nio år, en väldigt fräsig skapelse. Vad som har beskrivits som en återträff från högstadiet sammankallad av basisten Niklas Rudolfsson (Runemagick, Sacramentum, Swordmaster med flera) är också precis så, en hyllning till det nitbeklädda 1980-tal som har flytt men som aldrig tycks försvinna ur metalvännernas medvetande.

Släng in de vanliga misstänkta – Bathory, Sodom, Sarcófago, Possessed och Nihilist för att nämna några – i diskussionen och få kommer nog att protestera. Det är fullkomligt naturliga referenspunkter som också kan fungera som någon slags kvalitetsstämplar då ”Grip of the dead” inte direkt hade skämts för sig om den hade släppts under death/black-genrenas ursprungsdagar.

Extra stjärnglans åt kalaset (där ”The devil cobra” och ”Death metal rebels” också förstärker dess dogmatiska ambition) skänks dessutom av en viss herre vid namn Per Gustavsson. Måhända ett något anonymt namn i sammanhanget, men ganska mer känd som Hellbutcher i Nifelheim och den andra halvan av radarparet Bröderna Hårdrock.

Ja, ni fattar. Det här är ännu ett Necro-band att hålla ögonen på. Och dessutom avsevärt mer underhållande än vilken skolåterträff du kan tänka dig.

Övrigt hörvärt i veckan: Blood Tsunami ”For faen!”, Generous Maria ”III”, Kill! Kill! Pussycat! ”Death from above”, Lifeless ”Godconstruct”, New Keepers Of The Watertower ”Cosmic child”, Taake ”Gravkamre, kroner og troner”.

VECKANS KONSERTER

Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 7/3)

Det händer ganska så sällan, vilket gör att närvaroplikten känns extra stor. För hur mycket man än kan säga om detta utmärkta Umeåkollektiv – speciellt strategiska är medlemmarna inte.

På så sätt känns det väldigt uppfriskande med ett band som inte följer gängse normer. En ensemble som inte, pådrivna av en vikande skivförsäljning, spelar sig själv sönder och samman utan som i stället ger sig ut och giggar enbart när den känner att det är motiverat.

Vilket det tydligen är just nu. I en skarv i turnéschemat med Cult Of Luna finner nämligen Johannes Persson och Fredrik Kihlberg motivation att göra sina första spelningar under Khoma-flagg sedan ett exklusivt festivalframträdande i september förra året.

Det ska vi sannerligen vara tacksamma för. Buga och bocka och niga och hurra – och sluta upp i horder på torsdag i huvudstaden, i Örebro dagen efter och därefter i Malmö (lördag) och Göteborg (söndag). Om inte annat för att inspektera hur de udda styckena som släpptes på förra årets arkivrensning ”All erodes” ter sig live, eller om konsertformen är lika bra som när Aftonbladet senast tog den under besiktning, i slutet av mars 2010.

Så här skrev Jocke Persson då, om spelningen på hemmaplan i Umeå:

”I den stunden blottar bandet sin enorma styrka, den sköra nervtråden mellan massiv Breach-tyngd, känslig rock och laddat lugna partier. Den som alltid ser ut att spricka och dra med sig både bandet och publiken i fallet.

Som en fulländad hybrid mellan hård posthardcore, mörk krautrock och Radioheads vackraste melodier är spelningen ett vågspel med känslorna inom dig. Roulette med själen.”

Något säger mig att veckans spurt inte blir mindre dramatisk. Våga inte missa. Man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Manowar (Nöjesfabriken, Karlstad, 8/3)

Världens mest manliga metalkrigare, med extra testosterondressing och väldigt högt mixad elbas, är tillbaka!

Ja. Äntligen. Efter succén på Getaway Rock förra året firar Manowar 2012 års ”The lord of steel” med en knippa konserter på blågul mark för att poängtera att alla riktiga män spelar med samtliga volymreglage i botten, gärna ägnar halva showtiden åt att hålla tal och spela solon och sjunger ordet ”metal” med en sådan frekvens att man tappar räkningen efter en halv låt.

Ja. Äntligen är kvartetten tillbaka som huvudakt i svenska konserthallar.

Okej. Ska sluta vara ironisk nu och återgå till mig själv. För ni som har läst mina åsikter om de asahyllande jänkarna vet att jag burkar ha invändningar så fort de ska bedömas. Och det av rätt, anser jag. För det handlar ändå om en grupp som jag i grund och botten gillar, men som gör det väldigt svårt för mig att den numera mest är ett spektakelsällskap med mycket yta och desto mindre innehåll.

Vilket jag också poängterade i min recension av nyss nämnda framträdande i Gävle förra året. Betyget blev ett futtigt i en recension där man bland annat kunde läsa följande rader:

”I stycken likt ’Gates of Valhalla’, ’Sign of the hammer’ och ’Kill with power’ är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.”

Låter detta synonymt med din idé om en fantastisk metalshow har du också fler möjligheter att slå dig för bröstet och göra hammartecknet framöver. Förutom nämnda Sverigepremiär i pärlan vid Vänern spelar Manowar nämligen också i Örebro på lördag och i Stockholm på söndag.

Övrigt sevärt i veckan: The 69 Eyes (Stockholm 6/3; Göteborg 8/3; Malmö 9/3), Attentat (Göteborg 9/3), Blaze Bayley/Paul Di’Anno (Falkenberg 6/3; Stockholm 7/3; Eskilstuna 8/3; Södertälje 9/3), Candlemass/Corroded/Wolf (Gävle 9/3), Hardcore Superstar (Borlänge 8/3; Bollnäs 9/3), Köttgrottorna (Stockholm 6/3), Tribulation (Stockholm 9/3), Witchcraft/Year Of The Goat/Skraeckoedlan (Norrköping 9/3).

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec