På fredag blir det meir Stavangermangel i tidningen. Då recenserar jag nämligen de norska succégossarnas andra album enligt konstens alla regler och hissar och dissar det som så förtjänar.

Själva skivan släpps om en vecka – onsdagen den 25 mars – här i Sverige. Men redan nu går det att inspektera videon till låten ”Månelyst”, vilket också helt slumpartat råkar vara min favorit på albumet.

Det är ett ganska så stört klipp. Ser ut som en blandning av ”Exorcisten”, ”Dawn of the dead” och ”Motorsågsmassakern”, typ. Ingen mysig kvällsunderhållning för känsliga själar – bara en blodig och sleazy iscensättning av en cool låt.

You’ve been warned.

Få ordkombinationer i det svenska språket är så obekväma som just ”måndag morgon”.

Oavsett eventuella helgaktiviteter är systemet svårstartat så här i början av arbetsveckan. Lite som en gammal Saab efter vintervilan, med urladdat batteri och trubbiga tändstift.

Räddningen i nöden? Som alltid – ny musik.

Just därför känns det motiverat att kicka igång vecka tolv med att introducera ett alldeles förträffligt band för er. Ett debutantgäng så förträffligt att det har potentital att bli något alldeles extra i framtiden.

Här har ni Caricature. En grupp som har funnits i en eller annan form i nio år men som först nu står redo att presentera fullängdsdebuten ”The sound of one man’s world collapsing”. Något säger mig att det kommer att bli en väldigt hörvärd utgåva, inte minst om man får låta videon ”A long term illness” vara vägledande.

Gillar du Mastodon, Tesseract, Tool, Coheed And Cambria och Periphery? Klart du gör. Då ska du också se till att lägga namnet Caricature på minnet.

Mer info och musik hittar du på kvartettens Bandcampsida. Och precis så kan man ju våldsstarta ännu vecka i det här ekorrhjul man kallar för livet.

Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.

Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.

Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.

Harkla ”Mirror”

När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.

Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.

En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.

Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.

Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:

– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.

Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.

Volbeat ”Cape of our hero”

Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.

Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.

Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.

Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med för två och ett halvt år sedan.

Som det brukar heta: Stay tuned.

Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”

Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.

I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.

– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.

***

Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.

Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.

Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.

Jag har länge funderat på att göra om det här ständigt återkommande inslaget en smula.

Mest för att det på ett sätt stör mitt estetiska öga när jag kollar på det i efterhand. Och dels för att det känns aningen slappt att bara skriva något bladder om veckan som har gått och sen dundra in en herrans massa videolänkar mot slutet.

Därför tänkte jag prova en ny form från och med den här veckan. Att i stället för att använda tidigare nämnda upplägg i stället välja ut några videor som jag de facto skriver något drönigt om – och i stället gör en mer omfattande rekapitulation av veckans videor och streamingklipp som en spellista på Youtube som bara presenteras som en länk här.

Ingen total revolution, med andra ord. Utan mer en lätt ansiktslyftning, för att göra det hela lite mer spännande för både mig och för er.

Bra eller anus? Eller till och med branus? Kommentera gärna och kom med synpunkter. Så lovar jag att i alla fall ta dem i beaktande när det gäller FGIF-inläggens framtida utformning.

Nog babblat om detta. Nu kör vi – med veckans fem coolaste klipp.

Devourment ”Parasitic eruption”

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag redan har uppmärksammat detta högst hänsynslösa Texasgäng, senast då senaste brutalistuppvisningen ”Concieved in sewage” släpptes för två veckor sedan. Just därför känns det extra festligt att i dag kunna presentera första riktiga videon från nämnda verk, en bildsättning som i sammanhanget faktiskt känns relativt sansad. Fjärran från exempelvis Cattle Decapitations gorebonanza ”Force gender reassagnment” visar den mest gruppen som står och spelar i ett sporadiskt upplyst rum. Och en snubbe i en hemsk gorillamask. Creepy!

Bring Me The Horizon ”Sleepwalking”

2013 är året då Yorkshires mest välfriserade gossar ska ta över världen på allvar. Mycket tyder i alla fall på det, med uppbackning från jättebolaget Sony Music och med ett ganska så uppstädat sound som initialt fick mig att gubbmuttra om ”emotronica” och likna dem vid ett ”Linkin Park med halstatueringar”. Jag kan inte påstå att jag ännu riktigt är vän med ”Sempiternal”, i handeln den 3 april. För samtidigt som jag förstår att ett uppstädat sound, tillfixat av Deftones/Limp Bizkit-relaterade Terry Date, är önskvärt om man söker intresse utanför skaran av redan frälsta så känns en dylik utveckling inte helt önskvärd. Vi får se hur åsikterna förändras fram till releasedatum.

Alkaline Trio ”I, pessimist”

De som med någon slags regelbundenhet att följt mitt dravel här på bloggen vet att jag har ett väldigt gott öga till det här Illiniosbördiga gänget. Så till den milda grad att jag till och med har dess förnämliga heartskull-logo tatuerad på ett väldigt lämpligt ställe, en hedersbetygelse som blott två andra band kan stoltsera med (vilka dessa är kan vi nog återkomma till någon annan gång). I alla fall. Den 3 april släpps bandets åttonde riktiga fullängdare – jag vägrar erkänna 2011 års ”Damnasia” som en sådan – kallad ”My shame is true”. Det är faktiskt en väldigt bra skiva. På många sätt trions starkaste och piggaste sedan genombrottsplattan ”Good mourning” för tio år sedan. Och på just nämnda stundande alster hittar ni så klart denna låt, där gruppen dessutom får hjälp av Rise Againsts Tim McIlrath. I Youtubespellistan som det länkas till nedan kan ni dessutom spana in den officiella vidon till tidigare offentliggjorda ”I wanna be a Warhol”. Inte illa.

Today Is The Day ”Sick of your mouth”

Även om Steve Austins oljudsensemble inte ämnar gå in i studion förrän senare i år tänker de inte lämna sina fans svältfödda på ny musik. Därför har trion i veckan offentliggjort ett väldigt hallucinatoriskt klipp som tillfälligt näringstillskott i väntan på uppföljaren till den för två år sedan släppta ”Pain is a warning”. En varning kan vara på sin plats: de med epileptiska anlag bör nog undvika det här färg- och bildbombardemanget. Liksom de som anser att sönderdistad skriksång är irriterande och jobbigt.

Pyrithion ”The invention of hatred”.

Okej, här går jag direkt mot reglerna om att en så kallad lyric video – det nya svarta som är dunklare än kolsvart – inte ska komma med bland de omskrivna klippen. Nåväl. Säg de rättesnören som inte håller att tänjas på, vilket är extra sant i det här fallet. För visst måste man uppmärksamma detta projekt lite extra, då det är en extra tuff dödsmetallstuvning som kokats ihop av As I Lay Dyings Tim Lambesis, Ryan Glissan från Allegaeon och Andy Godwin (ex-The Famine). Tufft låter det i alla fall. På ett sätt som något ens relaterat till kristen metalcore inte borde göra. Och därmed langar vi väl upp ett kors i taket för det.

Om detta nu inte räckte för att göra fredagen lite fräckare så är det bara att följa den här länken in på Youtube – och exempelvis spänna ögonen i Rival Sons live hos Jimmy Kimmel, hur Iron Maidens ”Fear of the dark” låter då den framförs på harpa samt spana in bonusvideor från exempelvis Funeral For A Friend, As They Burn och Stratovarius. För att nämna några.

Trevlig helg, vänner och fiender.

Många har fått mer eller mindre frivillig påhälsning av Hollywoods egen bad boy – och flertalet har blivit så traumatiserade att de inte vill prata mera om den saken.

Det verkar emellertid ha gått aningen lugnare till då värstingskådisen Charlie Sheen i går hälsade på polaren Slash under forne Guns N’ Roses-gitarristens gig i Dublin, Irland.

Ovan ser ni en bild på ”Anger management”-stjärnan och den flinke strängbändaren. Och mycket mer än så finns det inte att säga om saken. Förutom att Sheen även tog tillfället i akt att presentera den nyligen Sverigeaktuella huvudakten på dess Europafinal.

Videobevis?

Varsågoda och klicka några centimeter söderut.

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec

Vi kan lugnt kalla det för en chockerande och tumultspäckad vecka i metalvärlden.

Inte nog med att alla dronehipsters fick ett elvatimmarsstycke i form av Sabazius ”The descent of man” (kolla in nedan om du tycker att livet är för roligt) att Twitteryra om – det har också varit dagar då världens bästa Slayer har fått se sig decimerat efter att Dave Lombardo sparkats ur Slayer (mer om detta här).

Det är så klart beklagliga nyheter – speciellt om parterna inte kan enas vid ett senare datum och trummisens tid i kylskåpet permanentas. Inte bara för att thrashikonerna därigenom mister en dunderbatterist, utan även för att gruppen under Lombardos tidigare uppehåll (1992–2001) också med undantag för ”God hates us all” släppte diskografins svagaste plattor.

Nåväl. Konstigare saker har skett än att två trätande parter kommer överens. Speciellt då det handlar om rent finansiella orsaker till ovänskapen. Och därmed är det nog för tidigt att räkna ut Slayer redan nu. Även om det onekligen ser rätt mörkt ut för stunden, med två vikarier i truppen och en skivbolagssituation som gör det osäkert när nästa skiva kan komma att släppas.

Men, nu är det ändå fredag. Läge att slappna av och ha det lite mysigt i februaritröttman.

Och just den här veckan blir det en trevlig blandning färskingvideor som snacks till helgbiran.

Eller, vad sägs om en uppställning bestående av exempelvis Hardcore Superstar, Katatonia, Terror, Year Of The Goat, Cruel Hand, Suffocation, My Dying Bride, Periphery och Ghost? Lika smaskigt som en lyxpåse habanerochips från Blair’s, om du frågar mig.

Och efter en så het uppställning känns det ju extra bra att svalka ner temperamentet lite med ett omfattande liveextra från amerikanska metalkryssningen Barge To Hell tillsammans med Napalm Death och Grave, ännu en stremad låt från Soilworks kommande :++++:-skiva ”The living infinite” samt – inte minst – den där ovan nämnda bautalåten av Sabazius.

En skön inbromsning efter en turbulent vecka, minst sagt.

Jag antar att det nu, sisåhär 25 år senare, är helt okej att städa ur garderoben. Få saker är nämligen så förlåtande som tiden i sig och en sak är säker – ju äldre man blir desto mindre ängslig blir den offentliga smakimagen.

Därför tar jag just denna dag tillfället i akt att komma ut som White Lion-fan. En anhängare av detta danskamerikanska band som för den stora allmänheten mest är känd för trosfuktarballaden ”When the children cry” men som faktiskt var så mycket mer.

Det kan tyckas aningen slumpmässigt att denna offentliga vädring av smutstigt dåtidsbyk kommer just nu, men det har sina rimliga orsaker. Nämligen att jag de senaste dagarna har umgåtts ohälsosamt mycket med sångaren Mike Tramps kommande soloalbum ”Cobblestone street” (i handeln den 5 april), en utgåva där pudelfarbrorn drar på sig trubadurhatten med oväntat lyckat resultat.

Och där har vi det här med kreddighet igen. För det bajsnödigt korrekta hade väl snarare att använda de här raderna till att orera om kommande elitutgåvor med Orchid, Clutch eller Kvelertak (för att nämna några få som också står redo för offentlig konsumtion) men, handen på hjärtat – hur oväntat hade det varit?

Bättre då att vända på perspektiven. Att låta rent egospännande och varumärkesbyggande orerande (viktigt i dagens samhälle, har jag hört) ta paus och ta en lite oförmodad vinkel på det här med musiksmak.

Vilket i sin tur leder oss tillbaka till det där bandet som inlägget egentligen handlar om. En kvartett bildad för 30 år sedan och som i sin mest klassiska sättning hann släppa fyra fullängdare innan kärntruppen imploderade efter floppen ”Mane attraction” (1991). Jag kan inte på något sätt påstå att denna blott sexåriga skivutgivning är alltigenom lysande. Snarare tvärtom – för varje strålande spår presterade gruppen även minst lika många anonyma låtar som i dag. Samtidigt finns det något väldigt lockande i mötet mellan Mike Tramps glukosmelodier och Vito Brattas personliga gitarrstil som gör att det än i dag är fullkomligt rimligt att återvända till dess utgåvor även nära tre decennier senare.

Om inte annat för att se till att garderoben blir aningen mer välstädad.

”Lady of the valley” (”Pride”, 1987)

Inledningen fräser loss med ett ”Bark at the moon”-ylande riff medan låtens huvudstomme är så sockersöt att öronen får diabetes.

”Goin’ home tonight” (”Big game”, 1989)

Hemlängtan är troligtvis en känsla som drabbar de flesta som på ett eller annat sätt reser i tjänsten. Vare sig det handlar om turnerande musiker eller avlönade rockresenärer likt undertecknad – ibland längtar man efter sin kärestas varma famn. Då går det att söka tröst i de här raderna, där det självklart rimmas ”tonight” med ”alright”.

”Broken heart” (”Fight to survive”, 1985)

Låten som tydligen var så bra att den fick gruppen att göra en Europe (tänk ”Open your heart”) och spela in den på nytt då karriären skrek efter en ny superhit. Originalet, hämtat från kvartettens debutskiva, är ändå överlägsen den nylansering som kom i och med ”Mane attraction” sex år senare.

”Til death do us part” (”Mane attraction”, 1991)

Superfet balladost så kolesterolspäckad att den efter bara en minut korkar igen artärerna. Fullkomligt lysande, på ett föga förfinat frosserivis.

”All the fallen men” (”Fight to survive”, 1985)

Ett marginellt tuffare spår som visar att Luffar-Micke och grabbarna faktiskt kunde rocka lite också. Även om de valde att göra det med en Camelotsvamlig text om riddare och kungar. Ganska långt ifrån senare dagars miljömedvetna Greenpeacekramande, med andra ord.

Där i 1980-talets så mytomspunna mittskåra var det ganska så vanligt att man som ung spoling laddade batterierna med högspänningshårdrock – från Jämtland.

För även om namnet kan tyckas obskyrt för yngre läsare var 220 Volt då ett aningen ruffigare alternativ till den topplisteskövlande framgångsmaskinen Europe och via fullängdare likt ”Power games” (1984) och ”Mind over muscle” (1985).

Dylik biblotekariekunskap kan måhända ha föga relevans just i dag, om det inte hade varit så att Frösöns finest just i dag aviserar en comeback med en nyrenoverad lineup, 30 år efter att gruppens självbetitlade debut-lp släpptes.

Det är korrekt. 16 år efter att senaste studiofullängdaren ”Lethal illusion” släpptes vrider Voltarna, som gruppen ofta kallades i folkmun, upp reglagen igen.

Klara i dagsläget finns en bunt demolåtar med den årsaktuella sättningen – sångaren Anders Engberg, gitarristerna Mats Karlsson och Thomas Drevin, trummisen Peter Hermansson samt basisten Mikael Krusenberg – som går att höra i Youtubeklippet nedan.

– 2013 blir ett nytt avstamp för oss. Det är i år 30 år sedan vi släppte vårt första album, så vi kommer att knyta ihop det gamla med det nya, men i stort blickar vi bara framåt, heter det i ett pressmeddelande.

Gruppen avslöjar också att man ämnar bjuda på färsk musik före sommaren, antingen i ep-format eller som digital nedladdning, men att en ny fullängdare inte förväntas se dagens ljus förrän sent i höst.

– Materialet är hittills lite tuffare, men fortfarande melodiöst. När vi har skrivit klart allt material till plattan är det säkert lite mer varierat, säger Mats Karlsson.

– Kanske kan man väcka liv i några gamla fans, men det är så klart trevligt att få nya. Vi kan bara hoppas att så många som möjligt gillar de nya låtarna.

Så kan man ju också skruva upp förväntningarna inför kommande presentationer. Och i väntan på mera färskt mittsvenskt riffande finns det all anledning att kolla in den tidigare släppta diskografin, som finns  i sin helhet på Spotify och till viss del på Wimp.

Som turnerande band ställs man ofta inför diverse problem. Vare sig det handlar om rent logistiska svårigheter, kulturellt trassel eller rent ekonomiska vedermödor finns det ofta bara en lösning:

Lev med dem, lös eventuella brydsamheter efter hand och låt showen rulla vidare.

Experter på denna nödvändiga anpassningsförmåga tycks tydligen de svenska meckmetalinnovatörerna i Meshuggah vara. Lagom till premiären av bandets nu pågående USA-vända drabbades frontmannen Jens Kidman nämligen av influensa och ålades därför strängt sångförbud av läkarna.

Ett ganska trist akutläge, med andra ord. Och detta till råga på allt redan kvällen efter turnépremiären.

Men enligt den moderna devisen att ingen är oumbärlig genomförde kvintetten likafullt sina spelningar – med ett bar aningen annorlunda vikarier. Vilket innebar att publiken i exempel Atlanta, Georgia, i stället för en frontman av kött och blod möttes av en klippdocka medan åskådarna i Philadelphia fick se en uppblåsbar sexdocka smyckad enligt västerbottniskt mangelsnitt. Och höra förinspelad sång från gruppens tidigare Europavända.

– Det var en annorlunda upplevelse, kommenterade gitarristen Mårten Hagström det aningen ovanliga tillvägagångssättet i Village Voice.

– Vi är ju vana vid att vara en enhet, att ta oss an framträdandet tillsammans. Men samtidigt är det flera ställen på den här vändan som vi inte har spelat på länge så att ställa in var egentligen inte ett alternativ.

Kidman kunde emellertid ansluta till bandet redan i fredags i New York, med största möjliga ansträngning. Något han kommenterade så här via gruppens Facebooksida:

– New York! Tack för ett galna stöd. Det har verkligen varit några jobbiga dagar för mig, men jag vägrar att svika er.

Meshuggah fortsätter nu kånka sig runt den nordamerikanska kontinenten fram till finalen den 3 mars i Las Vegas. Sedan väntar en omfattande Europatur för gruppen, vilken inkluderar två svenska spelningar: den 9 maj på Cirkus i Stockholm och dagen efter i hemstaden Umeå.

Nedan kan ni se ett par klipp som visar hur ett sångarfritt Meshuggah kan te sig. Och låta.

Källa: Metalinsider, Blabbermouth, Facebook, Village Voice