Novak Djokovic och Andy Murray är alltså redan klara för semifinal. I dag avgörs det vilka som går vidare från grupp B.

Roger Federer har redan säkrat en semifinalplats och Janko Tipsarevic är redan helt avsågad. Det står således mellan David Ferrer (möter Tipsarevic) och Juan Martín del Potro (möter Federer).

Låt oss, precis som vi gjorde med grupp A, titta på några tänkbara scenarion:

1. (Oavsett resultat) Om Federer besegrar del Potro och Ferrer besegrar Tipsarevic så vinner Federer gruppen och Ferrer går vidare som grupptvåa.

2. (Oavsett resultat) Om Federer besegrar del Potro och Tipsarevic besegrar Ferrer så vinner Federer gruppen och del Potro går vidare som grupptvåa.

3. (Oavsett resultat) Om del Potro besegrar Federer och Tipsarevic besegrar Ferrer så vinner del Potro gruppen och Federer går vidare som grupptvåa.

4. Om del Potro besegrar Federer i 2 set och Ferrer besegrar Tipsarevic i två set så vinner del Potro gruppen och Federer går vidare som grupptvåa.

5. Om del Potro besegrar Federer i 2 set och Ferrer besegrar Tipsarevic i 3 set så vinner del Potro gruppen och Federer går vidare som grupptvåa.

6. Om del Potro besegrar Federer i 3 set och Ferrer besegrar Tipsarevic i 2 set så vinner Federer gruppen och del Potro går vidare som grupptvåa.

7. Om del Potro besegrar Federer i 3 set och Ferrer besegrar Tipsarevic i 3 set så vinner Federer gruppen och del Potro går vidare som grupptvåa.

• Federer gruppetta i 4 av 7 scenarion. Högst troligt att det blir så. Känns som att han är sugen på hämnd efter nederlaget i Basel.

• del Potro vidare i 6 av 7 scenarion. Måste dock vinna över Federer för att gå vidare av egen kraft. Att en helt avsågad Tipsarevic ska slå en taggad Ferrer känns inte särskilt sannolikt.

• Ferrer vidare i endast 1 av 7 scenarion. Är tvingad att slå Tipsarevic, vilket jag tror att han kommer göra, men måste dessutom sätta sitt hopp till Federer.

Givet detta har vi alltså lite dramatik att se fram emot under dagen. Mitt tips är att Federer slår del Potro och Ferrer slår Tipsarevic. Argentinaren måste helt enkelt spela så rysligt bra över en längre period (två hela set, helst) för att kunna rubba Federer, som trivs väldigt bra i 02 Arena.

Federer har dock inte sett överdrivet formstark ut, så om del Potro lyckas störa hans spel som han stundtals gjorde mot Ferrer kommer det att uppstå luckor. Det gäller bara för världssjuan att utnyttja dem också. Det gjorde han inte mot Ferrer, och det håller helt enkelt inte att spela så svajigt som han gjorde i den matchen.

Teoretiskt har så klart Tipsy chansen att slå Ferrer, men jag har oerhört svårt att se spanjoren vika ner sig i en så betydelsefull match mot en spelare som inte har någonting alls att spela för.

Givet att Federer vinner sin match, alltså. Annars har ju Ferrer, tyvärr, ingenting att spela för han heller.

Tennisdagen inleddes med att Roger Federer kuvade David Ferrer i raka set trots ganska risigt servande i första set (slog bara in 40 procent förstaservar), där han dessutom tappade en komfortabel 3-0-ledning efter break i matchens andra game.

Ferrer avslutade setet med att tappa sin serve blankt.

I andra set hängde han med betydligt bättre men lyckades inte förvalta sina breakbollar. Båda höll serve genom setet och det hela avgjordes i ett tiebreak, som Federer vann med 7-5 efter att ha bränt två matchbollar.

Federer har nu överlägsna 14 raka segrar och 29-3(!) i set över spanjoren. I och med segern är schweizaren fortfarande obesegrad – sist han torskade en World Tour Finals-match var 2009, mot Nikolaj Davydenko (som sedan vann finalen mot Juan Martín del Potro).

Han har dessutom tagit sig till semifinal i tio av elva WTF-turneringar, eftersom han med dagens vinst har säkrat en plats i årets semi.

Makalöst.

* * *

Janko Tipsarevic spelade riktigt risigt i sin öppningsmatch mot Roger Federer i tisdags och skyllde då på att han inte mådde bra (oklart vad det nu är han lider av).

Blir intressant att höra vad han skyller på den här gången.

Juan Martín del Potro var nämligen precis så överlägsen som man hade kunnat vänta sig inför matchen. I första set stegade argentinaren ut på banan och fullständigt mosade världsnian, som gjorde det allra mesta fel (två dubbelfel i matchens två första poäng, till exempel). När han väl kom rätt till bollen och hittade ett litet fragment av matchrytm var han ändå helt chanslös.

6-0 till del Potro. Total utskåpning.

I andra set höjde han sig ett snäpp eller två och snyggade till siffrorna, men föll till slut med 6-4.

Känns nästan lite märkligt att det var just Tipsarevic som svarade för matchens klart vackraste poäng (alla i mer eller mindre defensiva lägen), men å andra sidan behövde del Potro knappt ens anstränga sig för att köra över serben.

Skönt för del Potro med en så enkel seger, med tanke på hans utsikter för avancemang till semifinal – de är nämligen inte så jättetrevliga.

Om Tipsarevic skulle lyckas slå David Ferrer (och givet hur de båda har spelat här i London är det inte särskilt troligt, snudd på helt osannolikt) kan det räcka för del Potro att förlora sin avgörande match mot Federer, om han inte blir totalt manglad. Men för att vara säker på att gå vidare till semin måste han slå Federer, och därtill allra helst i raka set.

Snacka om att jobba i motvind.

Vad får man om man ställer en formstark David Ferrer mot en utvilad Juan Martín del Potro i 02 Arena i London under ett säsongsslutspel?

Sammanfattningsvis: två diametralt olika set, plus ett svängigt avgörande.

I första set vad Ferrer den klart vassaste spelaren. Han dikterade spelet, satte konstant press på del Potro och stressade fram svåra slag som ofta fastnade i nätet eller seglade ut över linjen.

Det imponerande var att han inte bara på ett typiskt ferrerskt sätt sprang ifatt i princip varenda boll som skickades mot honom och höll duellerna vid liv, utan att han även lyckades få både längd och tryck på sina defensiva slag.

Samtidigt hade del Potro svårt att hitta matchrytmen. Serven bet inte så bra som den brukar (vann 59 procent i förstaserve och 56 procent i andraserve, dessutom var det bara drygt 21 procent av servarna som Ferrer inte lyckades returnera), hade inte marginalerna på sin sida och gjorde några riktigt dumma utmaningar (två som var solklart ute – men släppte två där det på tv-repriserna visade sig vara felaktiga domslut).

Ferrer vann setet rättvist med 6-3 efter att ha brutit del Potros serve vid ställning 2-1 och sedan själv servat stabilt.

I andra set höjde sig argentinaren ett par snäpp, började bygga upp poängen med säkra transportslag i stället för framstressade konstslag och framför allt servade han mycket mycket bättre.

Ferrer är verkligen expert på att som returtagare utnyttja kraften i en serve som ”bara” är tung – de måste verkligen vara blytunga för att de ska ge det där övertaget (eller gratispoängen) som del Potro är van vid.

Den betydligt mer självsäkre del Potro lyckades tvinga fram misstag från Ferrer och slog till och med vid flera tillfällen igenom hans försvar (det var särskilt effektivt att placera slagen bakom ryggen på spanjoren, vilket han borde insett betydligt tidigare).

Efter att del Potro räddat fyra breakbollar i ett maratongame vid ställning 1-1 förvaltade sedan argentinaren sin enda breakboll i nästa game. Han håller sedan sin serve till 6-3.

I skiljeset gick Ferrer ut hårdast, bröt direkt och fixade en komfortabel 3-0-ledning – som gled honom ur händerna när del Potro bröt tillbaka till 4-3 och sedan höll sin serve enkelt efter slarviga missar från Ferrer.

Spanjoren svarar då med att hålla sin serve blankt, utnyttjar därefter del Potros svaga servande och passiva spel, jagar sig med en bullterriers ettrighet fram till 40-0 och behöver bara en matchboll för att avgöra matchen.

Intressant att se hur Ferrer, när han spelar som bäst, så förhållandevis enkelt kan flytta runt på del Potro och tvinga fram precis de returer han vill ha för att ta död på bollen.

Samtidigt väldigt imponerande att se hur överlägsen del Potro stundtals var, när han fick sina tunga grundslag dit han ville, överraskade Ferrer med oväntade placeringar och utnyttjade luckorna spanjoren bjöd på när han gick runt bollen i backhandrutan.

Det var dock smärtsamt uppenbart att det krävdes något alldeles extra från del Potro för att få utdelning både taktiskt och på sina renodlade powerslag, och det är som bekant väldigt svårt att hålla en så hög nivå genom en hel match – särskilt när motståndarens svackor är få och kortvariga, och han har ett svar på i stort sett allt man företar sig.

Jag skrev på förhand att jag höll Ferrer som knapp favorit.

Well. 6-3, 3-6, 6-4 är väl så knappt det kan bli med den här matchbilden. På det hela taget en mycket underhållande sammandrabbning – och en lättnad att se Ferrer i så bra form efter ett tufft schema den senaste tiden (dagens seger var världsfemmans elfte raka).

Vore riktigt kul att se honom i semifinalen.

Okej, så Roger Federer vann alltså sin öppningsmatch mot Janko Tipsarevic busenkelt: 6-3, 6-1. Det hela var över på drygt en timme – och Federer bärgade i och med det sin 40:e seger i World Tour Finals-sammanhang.

Helt planenligt, alltså.

I morgon bjuds vi på en av veckans höjdpunkter när Novak Djokovic och Andy Murray ställs mot varandra, men redan i kväll bjuds vi på en högintressant match – den mellan Juan Martín del Potro och David Ferrer.

Jag hoppas verkligen att Ferrer inte är sliten efter Paris Masters. En formstark och fräsch Ferrer brukar nämligen i regel inte ha så överdrivet stora problem för den argentinske jätten (5-2 i inbördes möten).

Vid sidan av de sju titlarna är hans solklara segrar över del Potro (6-3, 6-3 i Miami och 6-3, 6-2, 6-3 i Wimbledon) det tydligaste kvittot på spanjorens fantastiska säsong i år.

Världsnian har dock fått några fler dagar för vila i och med hans tidiga uttåg i Paris, vilket så klart kan ge ett visst övertag.

Hoppas hur som helst på ett riktigt hett möte och en välspelad match. Är faktiskt benägen att hålla Ferrer som knapp favorit. Spelar han i närheten av så bra som han gjort under stora delar av 2012 kommer han tveklöst att göra livet riktigt surt för del Potro.

Att tippa utgången av årets World Tour Finals känns faktiskt svårare i år än många andra år – särskilt i jämförelse med 2011, då både världsettan Novak Djokovic och världstvåan Rafael Nadal var smärtsamt omotiverade och loja.

I år känns det som att precis alla i startfältet går in i turneringen med maximal motivation och kampvilja.

Tänker låta bli att tippa en vinnare så här på förhand, det kan vi ägna oss åt sen när gruppspelsfasen är avklarad och vi fått se i vilken form respektive spelare är.

Låt oss i stället titta på förutsättningarna:

Grupp A: Novak Djokovic, Andy Murray, Tomás Berdych, Jo-Wilfried Tsonga.
Grupp B: Roger Federer, David Ferrer, Juan Martín del Potro, Janko Tipsarevic.

En riktigt stark grupp (A) och en lite svagare (B). På förhand känns det som att en utvilad Roger Federer under precis alla omständigheter helt enkelt bara ska säkra en semifinalplats. Största hotet är förmodligen del Potro, men jag tror inte att argentinaren rår på racketkonstnären i 02 Arena.

David Ferrer är förhoppningsvis vid riktigt gott mod efter karriärens första Masters-titel, och kan eventuellt snuva del Potro på en semifinalplats. Tipsarevic? Nej, jag tror inte alls på honom, och efter det pinsamma uppträdandet i semifinalen mot Jerzy Janowicz i Paris Masters hoppas jag att han inte lyckas ställa till med några skrällar.

Det riktigt intressanta med grupp A är att sannolikheten för att både Djokovic och Andy Murray går till semifinal inte är så hög som man kan tro. Eftersom endast en kan vinna mötet mellan de båda så måste de nämligen i princip gå segrande ur sina andra två fältslag. Både Berdych och Tsonga ska alltså inkassera minst två förluster vardera, medan Djokovic/Murray plockar tre respektive två segrar var.

Någon som är expert på sannolikhetsteori? Det är lite för sent på kvällen för att jag ska orka grotta ner mig i matematiska axiom, men min gissning är att chansen/risken är rätt så stor för att antingen Djokovic eller Murray ska åka på en svidande förlust mot Berdych eller Tsonga.

Murray sviktade faktiskt mot Berdych i dag, men gick till slut segrande ur sin öppningsmatch (3-6, 6-3, 6-4). Tsonga pressade Djokovic, som dock vann i raka set (7-6, 6-3).

Härlig start för gruppfavoriterna, alltså – men det skulle inte förvåna mig det allra minsta om Tsonga skulle fixa en seger mot Murray eller Berdych en mot Djokovic. Ska dock inte sticka under stol med att jag helst ser både serben och skotten i semifinal.

Och finalen? Djokovic eller Murray mot Federer. Det vore så klart drömfinalen.

Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.

http://www.youtube.com/watch?v=pB3oKgRBowE

Rutinen.

Det var den, tillsammans med den mentalitet som får David Ferrer att aldrig någonsin under några som helst omständigheter ge upp, som gav spanjoren segern i Paris Masters i dag.

Så rättvist, och så ofantligt välförtjänt efter alla slitsamma år på touren. Han är alltså 30 år, den store lille spanjoren. Att vinna sina första Masters-titel vid den åldern är så klart makalöst i sig.

Och matchen då?

Jo, vi kan börja med att konstatera att det är rysligt svårt att spela på toppen av sin förmåga game efter game, set efter set, match efter match. Det blev Jerzy Janowicz varse i dag.

21-åringen har ju haft en helt magisk resa här i Paris och slagit ut den ena topprankade spelaren efter den andra. I samtliga matcher har han lyckats maxa sin kapacitet på ganska många punkter.

Så även i finalen, i alla fall i första set. Det räckte dock inte den här gången.

Matchen hade tre kolossalt avgörande ögonblick, det första vid ställning 4-4 i set numero uno. Janowicz hängde för första gången med riktigt bra i Ferrers serve, försvarade sig skickligt och tvingade fram ett misstag som gav 21-åringen en breakboll.

Den drämde han i nät, efter en för dagen sällsynt slarvig retur.

Ferrer kunde därefter förhållandevis avslappnat hålla sin serve och sedan sätta ordentlig press i Janowicz serve – vilket räckte för att fixa matchens första break och set i ett svep, 6-4.

Nästa kolossalt avgörande ögonblick kom vid ställning 2-1 till Janowicz i andra set. Janowicz hade precis hämtat in underläge 15-40 och sedermera lyckats bryta Ferrers serve efter aggressivt returnerande, men inledde sedan sitt eget servegame med ett dubbelfel. Han fortsatte sedan att svaja ordentligt i servandet och Ferrer kunde bryta tillbaka.

Det sista kolossalt avgörande ögonblicket kom direkt i nästföljande game (som skulle komma att bli ett maratongame). Janowicz räddar återigen gameboll, sätter hög press på Ferrer och styr ofta spelet helt och hållet. Han får två breakbollar – och bränner båda.

Ferrer håller till slut serven, fixar tre breakbollar i Janowicz serve (bränner två, den tredje slår polacken i nät) och kan sedan gå fram till en 5-2-ledning.

Efter det andra kolossalt avgörande ögonblicket syntes det tydligt att Janowicz hade soppatorsk, men jag tror att han redan efter den första händelsen psykologiskt hade en brant uppförsbacke.

Det var nämligen i mångt och mycket Janowicz som styrde och ställde. Han var obestridlig herre över sin planhalva och var tveklöst den som satte högst press. Han var också den som stod för det mesta av artisteriet och bjöd på flest vackra poäng.

Problemet var att hans ibland överlägsna pondus inte bet på Ferrer psykologiskt. Inte det allra minsta.

Hur många läckra stoppbollar eller otagbara forehands eller blytunga servar eller stenhårda backhandpasseringar han än slog så blev Ferrer aldrig osäker. Trots att Janowicz faktiskt lyckades slå igenom honom och ibland till och med fullkomligt rasera hans annars så ointagliga försvarsmur så vacklade han inte en sekund. Han visste hela tiden att han kunde vinna – och han hade gett sig fan på att han också skulle göra just det.

I slutänden så var det Ferrer som bärgade de mest avgörande poängen, de där livsviktiga som kan vara skillnaden mellan succé och fiasko i en match. Och med de viktiga poängen kom också de andra, lite enklare – de där som skapar trygghet och som fungerar som ett kvitto på att ens taktik är solid och effektiv.

Den här titeln unnar man verkligen Ferrer. Inte bara för att han förtjänar en Master efter allt sitt slit och sin beundransvärda inställning ute på banan, utan för att han i och med detta i någon mån även upprätthöll toppspelarnas heder.

Det kan nämligen inte ses som en slump att spelare som Novak Djokovic, Andy Murray, Juan Martín del Potro och Tomás Berdych åker ut på det sätt de gjorde. Det är nästan lite talande att Tennis.com:s Peter Bodo beskriver segern över Murray på det här sättet:

”Janowicz pulled off the feat on a day when Murray was – at least at the onset – neither cranky nor self-punishing nor wildly off his game.”

Just det talar ju för att Murray inte spelade på toppen av sin förmåga – det är ju i de matcher han anser viktiga som han blir ”cranky” och ”self-punishing”, och på senare tid har han använt denna grinighet som välbehövligt bränsle.

Jag säger inte att Djokovic, Murray eller någon av de andra tankade (det vill säga förlorade med flit) eftersom det vore ett helt horribelt påstående (Djokovic ledde med 6-0, 2-0 innan han kollapsade totalt mot Sam Querrey, Andy Murray hade matchboll mot Janowicz), men jag ser ingen anledning att tro att någon av dessa var tillräckligt motiverade att spela på en så hög nivå som krävs i dessa sammanhang.

Det har varit en lång säsong och World Tour Finals står för dörren. En tillfällighet att topp 10-spelarna faller som käglor? Knappast.

Därmed inte sagt att Janowicz inte var en välförtjänt finalist. För det var han. Som han har spelat den här turneringen… Han har verkligen visat att han har kapaciteten att utföra stordåd, han har onekligen både talang och en hel drös med vapen i sin arsenal.

I finalen var han dessutom trött, efter att ha spelat tre kvalmatcher (finalen var hans totalt åttonde i turneringen, Ferrers femte). Det är svårt att inte undra hur matchbilden sett ut om han klivit ut på banan pigg och utvilad.

Jag tror ändå att det är lite för tidigt att dra några långtgående slutsatser av hans magiska vecka i Paris. Vi ska komma ihåg att han hade blygsamma 9-3 i ATP-matchfacit inför turneringen, så sent som i US Open förlorade mot 1,098-rankade Dennis Novikov i första omgången och inte hade besegrat en enda topp 50-spelare före Paris.

Att han har kapaciteten bevisade han alltså i Paris – nu måste han bevisa att han har kontinuiteten för att bli en stabil ATP-spelare (och så småningom toppspelare). Även spelare som David Goffin, Martin Klizan, Jack Sock, Ryan Harrison och Bernard Tomic har ett stort spel i sig, men hittills har de inte nått upp till den höga lägstanivå som krävs i dessa sammanhang.

Janowicz gör hur som helst ett jätteskutt på rankningen i morgon – från 69 till runt 26.

I och med första Masters-titeln i karriären har nu David Ferrer totalt sju titlar i år, fler än någon annan. Han har dessutom flest segrar (72-14 i matchfacit).

Snacka om magisk säsong för 30-åringen. Nu hoppas vi att han kan ta med sig självförtroendet från Paris till London och bjuda på högklassig tennis även i World Tour Finals.

Okej, ett gäng kvartsfinaler och semifinaler har alltså avverkats under helgen.

• Gilles Simon slog Tomás Berdych i sin kvartsfinal. En stor överraskning för mig, trots att Simon ledde med 4-2 i inbördes möten inför matchen (dock var det tre år sedan de sist möttes). Simon spelade smart, höll duellerna vid liv, tog udden av Berdychs power och skickade ner några riktigt snygga vinklade backhandslag i krysset. Fransmannen har ju inte verktygen för att besegra Berdych på tjeckens villkor, så han tog kommandot och försökte hela tiden, framgångsrikt, styra spelet. 6-4, 6-4.

• David Ferrer kämpade ner Jo-Wilfried Tsonga i raka set. Det är ju snudd på omöjligt att penetrera Ferrers försvarsmur hur snabbt eller långsamt underlaget än må vara, och mot Tsonga spelade han riktigt bra. Trodde faktiskt att världssjuan framburen av sin hemmapublik skulle fixa en semifinalplats, men Ferrer visade sig för svår. 6-2, 7-5.

• Jerzy Janowicz utklassade Janko Tipsarevic i andra och tredje set, efter att ha slarvat bort första. När skrällspelaren sedan gick för seger valde Tipsarevic att kasta in handduken vid ställning vid ställning 1-4 på grund av ”sjukdom”. Väldigt osportsligt av världsnian. Dock inte första gången det händer. 3-6, 6-1, 4-1r.

• Michael Llodra slog en märkligt oinspirerad Sam Querrey. Eller oinspirerad – amerikanen var inte särskilt bra, helt enkelt. Kanske hade han slut på soppa efter segrarna mot Novak Djokovic och Milos Raonic? Nåväl. Bör så klart nämnas att Llodra var grymt taggad. Helt otroligt hur denne veteran kan traggla igenom en hel säsong nästan helt i skymundan, med en hel drös risiga framträdanden, för att sedan lyfta sig så osannolikt mycket hemma i Paris. 7-6(4), 6-3.

Och så semifinalerna: Jerzy Janowicz hade inga större problem med Gilles Simon: 6-4, 7-5.

Skönt. Dels är jag som bekant inget stort fan av Simon, och dels är det ju riktigt roligt att en 69-rankad kvalspelare tar sig hela vägen till final i en Masters-turnering.

I finalen ställs han mot David Ferrer, som avfärdade Llodra i raka set: 7-5, 6-3. Ferrer har faktiskt bara tappat ett set så här långt, mot Stanislas Wawrinka i tredje omgången.

Vem som vinner finalen?

Well, med den omvända logik som råder i Paris Masters borde det rimligtvis bli Jerzy Janowicz, eftersom David Ferrer i mina ögon är den självklara favoriten.

Alldeles oavsett matchens utgång ska det bli riktigt intressant att se om Jerzy lyckas slå igenom Ferrer (inte särskilt troligt, eftersom det bevisligen är oerhört svårt) och hur han justerar sin taktik under matchens gång. Det ska också bli intressant hur Ferrer påverkas av Janowicz ryckiga spelstil, med många oförutsägbara stoppbollar – slagna med känsliga handleder – och allmän variation i slag och placering.

Eftersom det är snudd på omöjligt att trötta ut Ferrer eller tvinga fram enkla misstag gäller det att ta kommandot över duellerna och hitta vägar fram till vinnande slag. I och med att Ferrer är en rysligt bra returnerare är det också viktigt att variera sin serve och ha en hög procent förstaservar.

Man unnar ju verkligen Ferrer att äntligen bärga en Master, efter tre finalförluster (Rom 2010, förlust mot Rafael Nadal, Monte Carlo 2011, förlust mot Nadal, Shanghai 2011, förlust mot Andy Murray).

Samtidigt vore det som sagt kul om toppkvartettens dominans bryts av en doldis.

Hugget som stucket, alltså.

Att tippa Paris Masters 2012 har visat sig vara snudd på omöjligt. Spelarna som jagade en plats i nästa veckas slutspel i London – Nicolás Almagro, Richard Gasquet, Milos Raonic och John Isner – befinner sig alla i till synes väldigt djupa formsvackor och föll som käglor. Inte speciellt lägligt, om man säger så.

Novak Djokovic och Andy Murray slarvade bort sina matcher mot Sam Querrey respektive Jerzy Janowicz och kan således inte upprätthålla toppkvartettens totala dominans över Masters-turneringarna.

Så klart alltid roligt med skrällar, men det är mycket som känns underligt i Paris i år. Det här att turneringen kofotats in mellan Basel/Valencia och World Tour Finals är ju allt annat än optimalt. Det har varit en lång och krävande säsong för toppspelarna, och att misstänka att de inte gick för fullt i sina matcher (kanske till och med tankade) är knappt ens att betrakta som särskilt konspiratoriskt.

Förstår inte varför man inte kunnat skjuta fram slutspelet en vecka (ja, jag vet att spelarna ville korta ner säsongen, men ändå), alternativt göra en rockad så att Paris Masters spelades veckan där Basel/Valencia låg.

För jovisst, det är kul med skrällar och kul när andra spelare får chansen att visa vad de går för – men inte under dessa omständigheter. Och det är i ärlighetens namn ett kvitto på den här turneringens låga kvalitet (2012 årets upplaga av den, alltså) när samtliga av de fyra spelare som vanligtvis gör upp om finalplatser och titlar inte ens finns med i kvartsfinalfältet:

1. Tomás Berdych vs Gilles Simon.
2. Janko Tipsarevic vs Jerzy Janowicz.
3. David Ferrer vs Jo-Wilfried Tsonga.
4. Sam Querrey vs Michael Llodra. 

Personligen tror jag att det med största sannolikhet blir Tomás Berdych eller Jo-Wilfried Tsonga som gör upp om titeln. Om nu inte David Ferrer fäller Tsonga i dagens kvartsfinal, vilket är fullt möjligt.

Berdych borde helt enkelt sätta stopp för Simon, som tog sig hit tack vare att Kei Nishikori tvingades lämna walkover.

Kvartsfinalen mellan Querrey och Michael Llodra kan gå lite hur som helst, och ärligt talat spelar det mig ingen större roll vem som tar den semifinalplatsen. Att de två möts i en Masters-kvart och alltså gör upp om en biljett till semin känns minst sagt… märkligt.

När nu Tipsarevic efter gårdagens seger över Juan Mónaco – och Nicolás Almagros förlust mot Tsonga – är klar för World Tour Finals är risken ganska stor att han är ungefär lika motiverad att vinna som Djokovic/Murray/del Potro. Jerzy Janowicz har med andra ord en riktigt god chans att ta sig till semifinal. Vilket faktiskt vore riktigt kul.

Så, vad tror ni om en semi mellan Berdych och Janowicz, och en mellan Tsonga och Querrey?

Gårdagen bjöd som bekant på en hel del drama – och inte bara en, utan två ordentliga praktskrällar.

Det hela började med att världstrean Andy Murray brände en matchboll i egen serve och lät matchen mot 21-årige Jerzy Janowicz rinna honom ur händerna. Mycket påpassligt dagen efter rivalen Novak Djokovics kollaps när han med dunder och brak chockbesegrades av Sam Querrey efter att ha vunnit åtta raka game i första och inledningen av andra set.

Senare under torsdagen föll också formstarka Juan Martín del Potro, som hade elva raka segrar inför åttondelsfinalen, i raka set mot 121-rankade veteranen Michael Llodra (som dessförinnan slagit ut John Isner): 6-4, 6-3.

Så kan det gå.

* * *

Som tur var gjorde åtminstone några toppspelare sitt jobb:

• David Ferrer hade visserligen bekymmer mot Stanislas Wawrinka efter en övertygande matchinledning, men kunde slutligen vinna ganska enkelt i skiljeset: 6-2, 4-6, 6-2. Minns faktiskt inte när jag sist såg träffsäkra Ferrer svara för så många oprovocerade misstag. Ett ganska tydligt tecken på att underlaget är en smula… underligt.

• Tomás Berdych blev helt överkörd i första set mot Kevin Anderson, men samlade ihop sig och säkrade en biljett till kvartsfinalen: 1-6, 6-3, 6-4.

• Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika lätt för Nicolás Almagro som Berdych hade i Stockholm Open. Franske hemmahoppet behövde två tiebreak för att avfärda spanjoren: 7-6(4), 7-6(3).

• Juan Mónaco bjöd sannerligen upp till kamp, men Janko Tipsarevic stod pall och bärgade segern: 6-3, 3-6, 6-3. Serbiske världsnian har därmed säkrat en plats i World Tour Finals nästa vecka, eftersom utmanarna Mónaco, Richard Gasquet, John Isner och Milos Raonic fick tidiga respass här i Paris.

Raonic, ja. Han hade inte överdrivet mycket att säga till om i matchen mot Sam Querrey. Var typ inte i närheten av att rubba amerikanen i dennes serve och föll i raka set: 6-3, 7-6(1). Så var det med den saken.

Mer om dagens kvartar inom kort.

* * *

Alla resultat: