Så var den första stora träningsturneringen med Bundesliga-lag över. Under lördagen och söndagen kämpade Bayern München, Hamburger SV, Borussia Dortmund och Werder Bremen om ”säsongens första titel” i just Hamburg.

Förra året vann Dortmund turneringen, i går vann Bremen finalen mot Dortmund efter straffsparksavgörande. Det var första gången Bremen var med i denna försäsongsturnering, det var första gången ”det nya Bremen” visade upp sig på allvar. Det kan tyckas vara en betydelselös titel, men för Bremen lär den betyda mycket. Och för Hamburg, som kom sist, var det här ett slag i magen.

Några snabba intryck från turneringen då:

Hamburger SV hade inte någon rolig helg, det blev ingen vinst för Bundesliga-dinon och Thorsten Fink har en hel del att jobba med. Spelet måste bli betydligt mycket bättre än förra säsongen, problemet är att laget snarare har försvagats än förstärkts. En riktig mittfältsledare saknas tydligt och framåt känns det allt annat än farlig även om en Rudnevs är ett spännande nyförvärv. Men vi vet väl alla hur lång tid Robert Lewandowski behövde på sig för att vänja sig vid Bundesliga – även han kom som bekant från polska Lech Poznan.

Visst fanns det ljusglimtar i spelet också. Dennis Aogo såg spelsugen ut och Bruma kan växa ut till en mittback av ypperlig klass. Men Fink måste hitta på något, och det snabbt.

Bayern München kom trea i turneringen och visade vilken otrolig bredd som finns i offensiven. Xherdan Shaqiri kan bli ligans nye stjärna redan den här säsongen och Franck Ribéry ser lika formtoppad och krigisk ut som förra säsongen. Stortalangen Mitchell Weiser hämtades från Köln i somras och ser redan ut att kunna konkurrera med de stora stjärnorna. Försvaret såg väl inte jättebra ut i varje situation, men det kan ingen förvänta sig heller. Det stora orosmolnet som tornar upp sig över bergen och dalarna i södra Tyskland heter Bastian Schweinsteiger. Han ser fortfarande vilsen ut, han har fortfarande lite ont i kroppen och batterierna verkar vara urladdade. Där måste något hända innan säsongen drar igång på riktigt.

Mario Gomez skadade sig olyckligt nog under helgen och ser ut att bli borta fyra till sex veckor. Vilken tur då att Pizarro och Mandzukic har anslutit till rekordmästarna.

Borussia Dortmund visade stora brister i försvarsspelet, ibland såg det rentav löjligt ut. Presspelet fungerade inte som det skulle, vilket kan ha att göra med försäsongens fysiska ansträngningar, men när det inte fungerar påminner Dortmund mer om ett mittenlag än ett topplag i Bundesliga. Marco Reus gjorde ett gott intryck men som väntat skiljer sig spelet en hel del jämfört med förra säsongen när Shinji Kagawa fanns centralt i stället. Reus satte en frispark direkt i mål, det har inte hänt sedan Nuri Sahin stack till Real Madrid. Alltid något.

Julian Schieber värvades in som Lucas Barrios ersättare men har inte sett det minsta målfarlig under försäsongen, dessutom syns han mindre i spelet. Jürgen Klopp är nog, precis som de andra tränarna, glada över att det faktiskt är tre veckor kvar.

Werder Bremen är egentligen det laget som kan hålla huvudet högst. Inte bara för att de vann en ganska så prestigelös turnering, utan för sättet de gjorde det på. Klaus Allofs och Thomas Schaaf har genomfört den största renoveringen av spelartruppen under modern tid. Elva spelare har lämnat, tio har tillkommit. Den gamla stommen bestående av bland annat Borowski, Pizarro, Rosenberg, Marin, Naldo och Wiese är borta. Yngre förmågor som Elia, Gebre Selassie, Lukimya, De Bruyne och Petersen har anslutit. Det kändes som ett sista desperat försök, det kändes som det sista den gamla duon skulle göra i Bremen.

Utan att dra för stora växlar av den här turneringen så såg det dock väldigt bra ut. De gamla ledarna är borta och ett nytt gäng delar på ansvaret, ingen tar mer plats än någon annan och alla ser ut att dra åt samma håll. De unga presterar och nyförvärven känns intressanta. Schaaf har till och med bestämt sig för att överge sin kära diamant på mitten för att i stället satsa på ett nytt och mer oberäkneligt spelsystem. Okej, det här är fortfarande en stor och vild chansning, men den känns fräsch och genomtänkt. Tjusningen med fotboll är dock att det här projektet lika gärna kan skicka Bremen rakt ner i 2. Bundesliga.

Trots två oavgjorda matcher, som senare vanns i straffläggningen, så är Werder Bremen helgens stora vinnare. Det är min känsla.

Patrick Helmes är dock ingen vinnare. Wolfsburgs tyske anfallare som var stekhet under våren slet av ett korsband mot Manchester City. Ger sig Felix Magath ut på en ny shoppingtur nu?

En annan förlorare från helgen är 1. FC Köln. Holger Stanislawski heter klubbens nye tränare och trots tunga skulder är målet glasklart: Köln ska åter upp i det tyska finrummet. Då kan man givetvis inte förlora med 1-0 på bortaplan mot Eintracht Braunschweig. Skärpning…

…men jag har varit inne på det förr: årets upplaga av 2. Bundesliga är hyperintressant. Så många storklubbar, så många fräscha uppstickare. Så mycket publik. Klockan 20:15 kan ni ta chansen att njuta av 1. FC Kaiserslautern (storklubb) mot 1. FC Union Berlin (fräsch satsning).

Och så bara måste jag få dela med mig av min glädje: spanska FC Malaga står helt plötsligt utan sin schejk. Klubben riskerar konkurs, spelarna flyr och allt är kaos. Jag har inget emot Malaga (om det hade varit innan fotbollens dystra och sjuka värld tog över), nu är jag bara så lycklig. Låt nu detta väcka en välbehövlig diskussion – som tomten i PSG motverkar så gott han kan.

Just det, Markus Rosenberg ser ut att hamna i West Bromwich kanske. Eintracht Frankfurt hade varit roligare.

Nu längtar vi efter DFB-Pokal och Bundesliga. Oj.

/Wingren

Hannover 96 möter i kväll St. Patrick’s Athletic i Europa League-kvalet. När returmötet spelas i Tyskland kommer irländske Gary Ó’Nualláin att vara på plats – tack vare Hannover-supportarnas insamling. En modern fotbollssaga.

Det är precis vad den moderna fotbollsvärlden behöver, men aktioner som dessa uppmärksammas alldeles för sällan. Jag har redan skrivit om att Hannover 96 möter St. Patrick’s Athletic i kväll

Men det finns något oändligt mycket vackrare och mer trollbindande att skriva om än just kvällens match. Det här bara måste uppmärksammas.

På das-fanmagazin.de finns ett stort Hannover-forum där St. Patrick’s-supportern Gary Ó’Nualláin lämnade några välbehövliga resetips till tyskarna. Det blev mycket uppskattat och senare meddelade Gary att de tyvärr inte kan träffas i Tyskland då han inte har råd med resan.
Det fick Hannover-fansen att reagera.

”Jag är nära att gråta”

Supportrarna på forumet började samla in pengar till Gary för att möjliggöra hans resa till returmötet. På rekordsnabb tid hade man fått in så mycket pengar att vissa fick tillbaka sitt lämnade bidrag.

Då Gary Ó’Nualláin inte förstår någon tyska var han ovetandes om aktionen tills han fick ett mejl. På natten gick han in och skrev ett inlägg för att tacka Hannover-supportrarna för deras insats.

Här får ni det bästa:

”Jag vet inte vad jag ska säga. För att vara ärlig är jag chockad. Jag ska inte ljuga, jag är nära att börja gråta. Jag kan inte tro det. Det är det mest generösa som någon någonsin har gjort för mig”, skriver han på forumet.

Gary Ó’Nualláin fortsätter sitt tacktal, berättar lite om sig själv och att han inte har så bra koll på tysk fotboll. Sedan avslutar han med ”Fotboll är en fantastisk sport. Det är en skam att folk som inte är insatta bara får se och höra om våldet och huliganismen som förknippas med europeisk fotboll, i stället för den här sidan av sporten”.

Gary kunde alltså inte åka till Tyskland – men tack vare ”motståndarfansen” kan han nu vara på plats.

En modern fotbollssaga, som egentligen kanske inte är så märkvärdig. Men i dagar med krigsrubriker, arga politiker, arroganta spelare och växande högerextremism så behövs det här. Lite vanlig och hederlig fotbollsromantik. Sunt förnuft, vänskap, gränsöverskridande. Det är fotboll, det är vad fotboll ska handla om. Jag mår bra av höra om Gary och Hannover-fansen.

/Wingren

3. Liga är två omgångar gammal och gamla Preußen Münster leder spektaklet med sex poäng. Nu är jag tillbaka från semestern och det känns alldeles perfekt. Det är nu det börjar hända saker. Redan i kväll kvalspelar Hannover 96 mot St. Patrick’s Athletic (mer om det senare), i morgon sparkas 2. Bundesliga igång (mer om det senare) och på lördag samt söndag kan den som vill njuta av Liga total! Cup. TV 10 sänder träningsturneringen (wow) som spelas mellan Hamburger SV, Werder Bremen, Borussia Dortmund och Bayern München. Det börjar bli lite hett i knutarna nu, kära läsare.

När väl Bundesliga slår upp portarna fredagen den 24:e augusti i Dortmund så är det inte vilken säsong som helst som inleds. Det är den 50:e upplagan av Bundesliga. För att fira detta hade jag tänkt att bjuda på lite historiska dokument här på bloggen – från det som har varit. Min förhoppning är att det ska finnas en ny historisk text varje månad, men bli inte ledsna om min tidsplan inte håller.

Jag kan väl redan nu avslöja att augusti månads 50-årsdokument kommer att handla om Timo Konietzka (som gjorde Bundesliga-historiens första mål), ligans grundande och lite annat smått och gott. Vi börjar på noll helt enkelt, det känns logiskt.

Kom gärna med förslag om det finns något historiskt som intresserar er, som ni vill läsa mer om.

Åh, som jag längtar.

***

Hannover 96 då. I kväll inleds uppdrag Europa 2.0 när Mirko Slomka och hans spelare tar sig till Irland. Här väntar halvprofessionella St. Patrick’s Athletic som har blivit irländska mästare sju gånger. I fjol slutade klubben fyra och har tidigare i sommar slagit ut isländska IB Vestmannaeyja och bosniska NK Siroki Brijeg. Matchen börjar 20:30 och spelas på Shamrock Rovers hemmaplan Tallaght Stadium då Uefa inte tycker att Richmond Park håller måttet.

Här spelar Hannover i kväll.

Hannover 96 charmerade många, åtminstone mig, när de visade upp sig i Europa League förra säsongen. Jag hoppas innerligt att de får en ny chans i år, man ser hur kul spelarna tycker att det är, man ser hur fansen njuter. Det är fotboll. Tyskarna är förstås stora favoriter men Schlaudraff, Pinto och gänget måste vara vakna – St. Patrick’s har spelat ligafotboll sen i mars. För Hannover blir det här första tävlingsmatchen för säsongen, så se upp.

”Ett lag fullt av kraft, som är kämpastarka och löpstarka. Det krävs koncentration från oss alla”, säger Mirko Slomka.

Värt att notera är att ”Saints” kvalspelade mot Hertha Berlin så sent som säsongen 2008/2009. Det mötet slutade med tysk 2-0-vinst på Olympiastadion och 0-0 i Irland.

”Vi kom tillbaka i god form från semestern och har nu arbetat bra i över fyra veckor under försäsongen. Vi ser verkligen fram emot mötet, vi är glada över att det äntligen handlar om något”, säger Jan Schlaudraff som skickade Hannover till Europa League med sina två mål mot Sevilla förra säsongen.

***

Och så var det dags för lite 2. Bundesliga. I förra inlägget skrev jag om hur stark 3. Liga är den här säsongen, och precis lika namnkunnig, klassisk, härlig och intressant är årets upplaga av andraligan. Bara titta på lagen som är med:

Hertha Berlin (nedflyttade)
1. FC Köln (nedflyttade)
1. FC Kaiserslautern (nedflyttade)
TSV 1860 München
FC St. Pauli
FC Ingolstadt 04
MSV Duisburg
VfL Bochum
1. FC Union Berlin
FC Energie Cottbus
Eintracht Braunschweig
Dynamo Dresden
FC Erzgebirge Aue
SC Paderborn 07
FSV Frankfurt
SV Sandhausen (uppflyttade)
VfR Aalen (uppflyttade)
Jahn Regensburg (uppflyttade)

Det är verkligen inte vilka klubbar som helst. Vi har tre solklara favoriter i de tre nedflyttade klubbarna, men som vi vet är det inte alltid så lätt att studsa tillbaka direkt. Köln är skuldtyngt, Kaiserslautern sårat och Hertha är en förening i kaos.

Vi har två starka och sugna lag i 1860 München och St. Pauli. Här finns en tydlig satsning och en klar stomme, dessutom är pressen mindre på dessa lag. Intressant blir också att se om SC Paderborn kan spinna vidare på mirakelsäsongen. Den lilla klubben vet sina begränsningar och värvar in 20-åringar från trakten, spelare som inte lyckas ta klivet i större klubbar som Dortmund och Schalke. I fjol fungerade det över allt förväntan, med ligans minsta budget var man med och krigade om topplaceringarna.

En annan intressant och fräsch satsning finner vi i Berlin där Union är sugna på att bli stadens största, åtminstone bästa, klubb. Stadion An der Alten Försterei har fått en ny läktare på den västra långsidan och klubben har höjt sin personalbudget – men utan att göra någon vansinnessatsning. Det känns mycket spännande.

Och givetvis önskar vi svenske Mikael Ishak all lycka till i Köln.

På fredag inleds alltså 2. Bundesliga med två matcher klockan 18:00:

FC Ingolstadt – Energie Cottbus
Erzgebirge Aue – FC St. pauli (Eurosport 2)

Ljuvligt.

Vilka lag tror ni spelar med i toppen respektive botten?

***

Vad vore väl en blogg om Bundesliga om den inte uppmärksammar tyska talanger? Den finaste utmärkelse en spelare kan få är Fritz Walter-medaljen. Årligen delas guld, silver och brons ut till landets främsta talanger. Låt oss se vilka ungdomar som har förärats i år:

U 17

Tre senaste vinnarna: Emre Can, Timo Horn, Mario Götze

Guld:Leon Goretzka (VfL Bochum). Mogen, smart, stark och målfarlig defensiv mittfältare som jagas av bland annat Juventus, Inter och FC Bayern. Men han är klok, han väljer att ta nästa steg i Bochum i lugn och ro: ”Anbuden är ett erkännande för mina prestationer. Seriösa tankar på en övergång har jag dock inte haft”. Goretzka förde som kapten det tyska U 17-laget till final i EM där det till sist blev en strafförlust. Framtiden ser ljus ut.

Silver:Max Meyer (Schalke 04). En av mina favoriter bland de tyska ungdomarna. Liten, teknisk och snabb. Låt oss likna honom med Mario Götze i spelstilen. En speciell talang som länge har spelat med de äldre killarna.

Brons: Pascal Itter (1. FC Nürnberg). Defensiv mittfältare som även gjorde det bra som högerback i U 17-EM. I Nürnberg bygger man upp Itter till en framtida lagkapten och ledargestalt.

Ledargestalt och vinnare, Leon Goretzka.

U 18

Tre senaste vinnarna: Julian Draxler, Mario Götze, Marco Terrazzino

Guld: Matthias Ginter (SC Freiburg). Gjorde stor succé när han fick Bundesliga-debutera i våras. Efter debuten spelade han samtliga 90 minuter i tio matcher och imponerade stort. Ett allround defensivsspelare som vi kommer att få se mycket av i Bundesliga den här säsongen.

Silver: Thomas Pledl (Greuther Fürth). Lämnade 1860 München efter en finfin säsong i U 19-Bundesliga för Greuther Fürth. En allround mittfältare som har imponerat under sommaren och tillhör nu Fürths proffstrupp.

Brons: Dominik Kohr (Bayer Leverkusen). Den centrale mittfältaren fick göra två inhopp i Bundesliga för Bayer Leverkusen, kan säkerligen hoppas på mer speltid den här säsongen.

U 19

Tre senaste vinnarna: Marc-André ter Stegen, Peniel Mlapa, Lewis Holtby

Guld:Antonio Rüdiger (VfB Stuttgart). Med problemstämpel lämnade han Dortmund och ny adress blev Stuttgart, och där blev han sannerligen väl omhändertagen även om han inte fick lov att spela under våren då övergången var problematisk och drog ut på tiden. Stark och snabb mittback, som fungerar lika bra som högerback. Var stark i sin Bundesliga-debut mot Mönchengladbach i januari 2012.

Silver: Andre Hoffmann (MSV Duisburg). Fick faktiskt silver i U 17-klassen 2010, men har utvecklats mycket sedan dess. Stor, stark och flexibel mittback som är ordinarie i MSV Duisburg. 24 matcher i andraligan har det blivit sen hösten 2011.

Brons:Patrick Rakovsky (1. FC Nürnberg). Ung målvakt som lämnade Schalke under Magath-eran, något Schalke säkert ångrar nu. Är inplanerad som 33-årige Raphael Schäfers ersättare och fick debutera redan förra säsongen. Rakovsky stod för starka insatser mot Dortmund och Augsburg, men sen blev det inte mer på grund av ett brutet finger.

Bloggen säger grattis till ynglingarna som har förärats med den finaste av medaljer – och hoppas på att få se mer av killarna den här säsongen.

***

Just det, för er som har missat: Matthias Sammer har lämnat DFB för att jobba som sportchef i Bayern München. Robin Dutt, tidigare i Freiburg och Leverkusen, tar över Sammers roll på förbundet.

/Wingren

Okej, det är inte tyska cupen, det är inte Bundesliga och det är inte ens 2. Bundesliga. Men i dag har publiken strömmat till sol- eller regndränkta arenor för att få njuta av lite fotboll. Det är 3. Liga som har slagit upp portarna, och det är inte vilken liga som helst. Man skulle kunna påstå att det är den starkaste, bästa och mest intressanta upplagan av 3. Liga – som egentligen tjuvstartade redan i går.

Det här blir den femte säsongen med 3. Liga. För att illustrera hur härligt jämn, charmig och oförutsägbar den är tänkte jag ta hjälp av följande:

1) ”Förra säsongen visade precis hur oberäknelig 3. Liga är, och därför är det fullt möjligt med överraskningar i toppen”, säger Chemnitzers tränare, Gerd Schädlich, som med sitt nyuppflyttade lag kämpade i toppen förra säsongen.

2) Kickers Offenbach, SpVgg Unterhaching, SV Wacker Burghausen, Borussia Dortmund II, VfB Stuttgart II. När 3. Liga grundades och premiärspelades 2008 var dessa klubbar med, den här säsongen är de ensamma om att ha varit med 2008. Rotation. Det händer mycket.

Och det är verkligen inte vilka klubbar som helst som är med, låt oss ta en titt:

Karlsruher SC
Hansa Rostock
1. FC Heidenheim 1846
VfL Osnabrück
Arminia Bielefeld
Kickers Offenbach
SV Wehen Wiesbaden
Alemannia Aachen
Chemnitzer FC
VfB Stuttgart II
1. FC Saarbrücken
FC Rot-Weiß Erfurt
Borussia Dortmund II
SV Wacker Burghausen
Preußen Münster
SV Darmstadt 98
SpVgg Unterhaching
SV Babelsberg 03
Hallescher FC
Stuttgarter Kickers

Lite saker som kan vara intressant att veta denna glädjens dag:

Ålder: Hallescher FC har den äldsta truppen med en snittålder på 26 år, precis där bakom lurar 1. FC Heidenheim med 25,9. Föga förvånande är det Borussia Dortmund II som ställer upp med yngst trupp (20,5) tätt följda av VfB Stuttgart II (20,7).

Favoriter: Vi har trots allt några lag som ska gå riktigt bra i år. Karlsruher SC får bära det största favoritskapet, men även Alemannia Aachen, Hansa Rostock, FC Heidenheim och Kickers Offenbach bör göra fint ifrån sig.

10: Så många lag har tidigare spelat i Bundesliga. Det är såväl sorgligt som vackert på något sätt. Karlsruher SC, Alemannia Aachen, Hansa Rostock, Arminia Bielefeld, Kickers Offenbach, SV Darmstadt 98, SpVgg Unterhaching, Stuttgarter Kickers, 1. FC Saarbrücken och Preußen Münster har alla spelat i Bundesliga.

DDR: I Chemnitzer FC, Rot-Weiß Erfurt och Hallesche FC har vi tre traditionsrika klubbar från före detta Östtyskland. Personligen hoppas jag på att vi snart får se några gamla öst-klubbar i Bundesliga igen.

Spelare: Michael Thurk sköt upp FC Augsburg i Bundesliga, nu hittar vi honom i FC Heidenheim. I Aachen finner vi förre Bundesliga-proffset Albert Streit. I KSC hittar vi den 18-årige supertalangen Hakan Calhanoglu. Det finns en mängd spelare att hålla utkik efter.

Arenor: Om man inte intresserar sig för spänningen, spelarna eller klubbarna så kan man alltid njuta av arenorna. Vissa är nybyggda och andra är lite äldre, lite nötta, men också rika på historia. Nya Tivoli i Aachen har plats för 32 960 åskådare, i Saarbrücker Ludwigspark kan man ta in 35 303 fotbollstokiga supportrar. Kicker Offenbach inviger sina nya arena om några dagar med en match mot Bayer Leverkusen.
I Karlsruhe, Rostock och Bielefeld får nästan 30 000 personer plats. Det kommer att koka på sina håll, var så säkra.

Svensk: 28-årige Freddy Borg har bytt Hansa Rostock mot Alemannia Aachen. Han gjorde fem mål på 13 matcher för Rostock i fjol och kommer garanterat att vara nyttig för Aachen som behöver lite tyngd. Ser ut att behöva ytterligare någon vecka innan knäet är kurerat.

I går öppnade Arminia Bielefeld 3. Liga med en hemmamatch mot Alemannia Aachen. En duell mellan två klubbar som inte för allt för längesedan spelade Bundesliga-fotboll. Den matchen slutade 1-1.

I dag spelas resten av omgång ett. Äntligen är fotbollen tillbaka, äntligen trängs folk på betongläktarna runtom i landet och äntligen har vi massvis att se fram emot.

Nu lämnar jag dock er på egen hand i en vecka. Jag tänkte faktiskt ta semester. Hoppas att ni har en bra sommar där ute, vi hörs snart igen!

***

Just det, jag glömde nästan. Ailton, 39, ska i dagarna skriva på för Hassia Bingen. Werder Bremens gamle målkung gör alltså comeback i tyska division sex, Verbandsliga Südwest. Det är så läckert, Ailton, vilken karaktär alltså.

/Wingren

Det är sommar. Försäsongen har dragit igång. Pulsen stiger, förväntningarna är höga. Svetten lackar, men ett leende ligger alltid på läppen. Det är så man vill ha det, det är så man vill att det ska se ut.

Officiellt inleddes säsongen 2012/13 den 1 juli. Det var samma dag som många spelares kontrakt upphörde att gälla. Vissa kommer aldrig tillbaka till fotbollen igen, andra väntar bara på ett bättre erbjudande och vissa tar tid på sig att fundera över framtiden. Många kontraktslösa spelare deltar i ett träningsläger i Duisburg, ett träningsläger för spelare som vill hålla formen och visa upp sig för potentiella arbetsgivare.

Den här perioden på året är alltid en påminnelse om det tuffa fotbollsklimatet. Heter man inte Cristiano Ronaldo, eller åtminstone Tom Starke, så är det ofta ett kämpigt yrke fyllt av personliga motgångar. Många spelare saknar adekvat utbildning och världen utanför fotbollen är främmande. Fotbollen är livet, hoppet. Det är inte alltid så dramatiskt förstås, en kille som Tim Borowski behöver knappast oroa sig för framtiden om han spelar sina kort rätt.

Men för många spelare gäller det att gripa tag i det där sista halmstrået under sommaren. Låt oss exempelvis prata om Christian Rahn. Låter namnet bekant? Kanske? Den gångna säsongen spelade vänsterbacken tre ligamatcher för Greuther Fürth, som bekant tog steget upp till Bundesliga.

Rahn har hunnit blir 33 år. Hans kontrakt med Fürth förlängdes inte. Nu tränar han med en drös andra kontraktslösa proffsspelare i Duisburg.

”För många spelare är träningslägret den sista anhalten i karriären, för andra blir det en språngbräda”, säger Ulf Baranowsky, ordförande i spelarförbundet.

I år leds lägret av Ralf Zumdick, som också står utan kontrakt. 54-åringen har varit assisterande tränare och huvudtränare i lag som VfL Bochum och Hamburger SV. Senast höll han till i en iransk klubb som sportchef.

”Presidenten för spelarföreningen frågade mig om jag ville leda lägret, jag behövde inte tveka länge. Jag vill gärna ha ett nytt jobb. Helst i Tyskland, men även utomlands hade gått bra”, säger Zumdick.

En kille som har imponerat med sin fina vänsterfot är just Christian Rahn. Vem är han då? Många av er vet säkert redan, men låt oss förfriska minnet.

2002 gjorde Rahn sin landslagsdebut för Tyskland, i en match mot Kuwait som Tyskland vann med 7-0. Han fick en plats i landslaget tack vare sina finfina insatser i St. Pauli, han var den där vänsterfotade ytterbacken som landet hade längtat efter. Han var en av nyckelspelarna i det St. Pauli som är berömt, det St. Pauli som vann över självaste Bayern München med 2-1. Han var tysk fotbolls framtidshopp.

Samma år som landslagsdebuten valde Rahn att flytta till en större klubb – till rivalen Hamburger SV. Även 1. FC Köln har varit en av Rahns arbetsgivare. Men skador förstörde Rahns karriär, karriären som skulle bli så lysande. Han blev aldrig den där dominanta och etablerade stjärnan. Tio år efter landslagsdebuten har han inte ens ett giltigt kontrakt.

”Lägret är en chans för mig att än en gång visa föreningarna vad jag kan. Jag är säker på att jag fixar det, även med mina 33 år”, säger han.

I skrivande stund har inte Rahn hittat någon ny klubb. Hans CV går dock inte av för hackor.

Christian Rahns karriär:

Bundesliga: 117 matcher, 14 mål, 26 assist.
2. Bundesliga: 134 matcher, 8 mål, 16 assist.
DFB-Pokal: 16 matcher, 3 mål, 2 assist.

En påminnelse om vad som en gång varit: Rahn i landslagströjan

Lägg därtill fem matcher med tyska landslaget och spel i Uefa Cupen. Det är ingen dussinlirare direkt, men karriären växlade aldrig in på rätt spår när den väl tog fart. Fotbollens värld är inte bara guld och gröna skogar, ibland är det bra att vi påminns om det.

Och så här skulle vi kunna formera ett dugligt Bundesliga-lag, med enbart kontraktslösa spelare:

Michael Ratajczak, målvakt, Fortuna Düsseldorf. 0 matcher i Bundesliga.

Andreas Hinkel, försvarare, SC Freiburg, 163 matcher i Bundesliga.

Khalid Boulahrouz, försvarare, VfB Stuttgart, 116 matcher i Bundesliga

Chris, försvarare, VfL Wolfsburg, 133 matcher i Bundesliga.

Sebastian Boenisch, försvarare, Werder Bremen, 64 matcher i Bundesliga.

David Jarolim, mittfältare, HSV, 318 matcher i Bundesliga.

Thomas Hitzlsperger, mittfältare, VfL Wolfsburg, 131 matcher i Bundesliga.

Hasan Salihamidzic, mittfältare, VfL Wolfsburg, 321 matcher i Bundesliga.

Michael Ballack, mittfältare, Bayer Leverkusen, 267 matcher i Bundesliga.

Mohamed Zidan, anfallare, FSV Mainz 05, 155 matcher i Bundesliga.

Markus Rosenberg, anfallare, Werder Bremen, 123 matcher i Bundesliga.

Bänk:

Rouven Sattelmaier, målvakt, FC Bayern

Antonio da Silva, mittfältare, Dortmund

Andreas Ibertsberger, försvarare, Hoffenheim.

Danijel Pranjic, mittfältare, FC Bayern.

Christian Rahn, försvarare, Greuther Fürth.

Tim Borowski, mittfältare, Bremen

Christian Lell, försvarare, Hertha Berlin

Ranisav Jovanovic, anfallare, Fortuna Düsseldorf

Tränare:

Ralf Zumdick

Hur hade detta laget lyckats i Bundesliga? Det får vi aldrig veta, förhoppningsvis får vi veta hur vissa spelare lyckas i Bundesliga nästa säsong.

/Wingren

Tysken ställs mot Tyskland. I en semifinal i EM. Ett speciellt ögonblick förstås, man behöver knappast vara någon raketforskare för att förstå det.

”Det är en speciell match. Lite familjegräl lär det bli. Jag tror dock att min mamma kommer att hålla tummarna för Italien lite också”, säger Riccardo Montolivo.

Det är alltså mannen vi talar om. Tysken, som han kallas av sin italienska lagkamrater. 27-årige Montolivo har även låtit brodera in en tysk flagga på en av sina fotbollsskor. Till nästa säsong byter Montolivo Fiorentina mot Milan – men landet förblir detsamma. Italien. Solen och citronernas förlovade land, höga bergstoppar och friska insjöar som fylls på året om av smältvatten. Det var här Riccardo Montolivo föddes, det är här han känner sig som mest hemma.

Montolivos fotbollsskor – med den tyska flaggan.

Den kreative mittfältaren föddes i orten Caravaggio och det var här han växte upp. Men familjens sommarsemestrar spenderades inte i Italien – utan i Tyskland. I lilla Ascheberg i Schleswig-Holstein närmare bestämt. Riccardo Montolivo har ett dubbelt medborgarskap och talar flytande tyska, men det är Italien som ligger närmast hjärtat.

”Det är en speciell match för mig. Jag kan inte ignorera mina rötter. Men jag älskar den italienska landslagströjan, jag älskar det här landet”, säger han.

Montolivos mamma Antje växte upp i Ascheberg och jobbade på ortens apotek – som tidigare hade ägts av hennes pappa. Mannen som skulle visa sig vara hennes livs kärlek jobbade i Milano, och till sist bestämde Antje sig för att flytta till i Italien. Och det var här som Riccardo, och den äldre brodern Luca, föddes.

”Pojkarna spenderade varje sommar i Antjes hemstad. Jag såg aldrig Riccardo utan en boll. Han var helt galen i bollen, han hade med sig den överallt. Eftersom att jag själv var en helt okej fotbollsspelare i St. Paulis ungdomslag en gång, så spelade jag med bröderna. Varje dag, från tidig morgon till sen kväll”, säger Michael Tolle, mannen som äger det apotek som Antje jobbade på.

Familjerna Montolivo och Tolle är goda vänner. Och har varit det i många, många år. Michael Tolle träffade Riccardo och Luca varje sommar när de var yngre, men det skulle inte dröja länge innan lille Riccardo var den bäste fotbollsspelaren.

”När han var sju år så låg han före oss andra. Eftersom att jag bara träffade Riccardo under sommaren så kändes hans utveckling ännu större. Jag kollade på honom och tänkte: wow! Riccardo har en otrolig teknik”, säger Michael.

Det syntes alltså tidigt att Riccardo hade rätt anlag. I dag är han en firad mittfältare i Italien, trots att han brände den där straffen som kunde ha skickat ut Italien från EM. Nu blev det inte så och i stället väntar en semifinal mot Tyskland. Riccardos andra hemland.

”Förr i tiden var han 30 procent tysk och 70 procent italienare. Med tiden har den fördelningen blivit annorlunda, mer åt det italienska, eftersom att hela hans liv är förankrat i faderns hemland. Sommarsemester här hos oss blir det inte så ofta längre. Men det är härligt att han minns sina rötter. Jag hoppas att Riccardo gör ett mål på oss – men att Tyskland vinner med 2-1”, säger Michael Tolle.
I morgon är det dags. Montolivo själv tycker att matchen blir extra speciell, inte bara för att det är ett klassiskt möte eller för att det är en semifinal i EM. Och det kan man ju förstå.

”Det är helt klart ett starkt lag, ungt, talangfullt och med få svagheter”, säger Montolivo om det tyska landslaget. Han och hans kollegor är ganska självsäkra. Tyskland har inte vunnit över Italien i en tävlingsmatch sedan 1988. Frågan är om det är dags nu. Jag tror på en underhållande match.

Och om Riccardo skulle göra ett avgörande misstag som bryter förbannelsen, så vet han åtminstone att han har gjort sin mamma glad. Det är alltid något.

/Wingren

I samband med EM-sändningarna lottades den första huvudomgången av tyska cupen i gårkväll. Som vanligt blir det alltid ett par väldigt speciella matcher för några mindre klubbar. Vi får bland annat njuta av ett Bayern-derby mellan Jahn Regensburg och Bayern München. FC Bayerns spelare behöver inte resa mer än drygt en mil, och gissa om Jahn Regensburg kommer att vara skrällsuget – klubben tog sig trots allt upp i 2. Bundesliga i somras.

De tyska mästarna, Borussia Dortmund, åker till Bremen där Regionalliga-laget FC Oberneuland väntar. Även det blir förstås en match där stora delar av publiken hoppas på en härlig knall, en riktig skräll.

Ett annat härligt möte blir det mellan Borussia Mönchengladbach och Alemannia Aachen. Det är inte särskilt många mil som skiljer städerna åt och den sportsliga situationen gör det extra intressant. Gladbach återerövrade sin stolthet förra säsongen och går in i den nya säsongen som ett förmodat topplag. Aachen däremot klarade inte ens av att säkra kontraktet i 2. Bundesliga och måste nu starta om i 3. Liga. Lär bli en het duell.

Vi har även två lag från division sex (Verbandsliga) med i turneringen. FC Schönberg 95 tar emot VfL Wolfsburg. ”Det blir en upplevelse”, säger en av spelarna, Kamil Krol. SV Falkensee-Finkenkrug är den andra klubben från Verbandsliga och de kan se fram emot en stormatch mot VfB Stuttgart. Alltid trevligt med den här typen av matcher, där historia kan skrivas. Och blir det inte så, ja, då bjuds stadens invånare på en ordentlig fest i alla fall.

Matcherna spelas mellan den 17 och 20 augusti, exakta datum och tider kommer senare. Som vanligt är det endast ett möte som gäller i tyska cupen och är det oavgjort efter 90 minuter blir det förlängning och eventuellt straffar.

Nu börjar den äntligen närma sig, den nya säsongen.

Här är alla 32 möten:

Jahn Regensburg – Bayern München
Erzgebirge Aue – Eintracht Frankfurt

Karlsruher SC – Hamburger SV
1. FC Saarbrücken – Schalke 04
Alemannia Aachen – Borussia Mönchengladbach
Wacker Burghausen – Fortuna Düsseldorf
Kickers Offenbach – SpVgg Greuther Fürth
Preußen Münster – Werder Bremen

FC Oberneuland – Borussia Dortmund
SC Victoria Hamburg – SC Freiburg
SV Falkensee-Finkenkrug – VfB Stuttgart
TSV Havelse – 1. FC Nürnberg
SV Wilhelmshaven – FC Augsburg
FC Schönberg 95 – VfL Wolfsburg
Carl Zeiss Jena – Bayer Leverkusen
SV Roßbach/Verscheid – FSV Mainz 05
Berliner Athletik Klub 07 – 1899 Hoffenheim
FC Nöttingen – Hannover 96

VfR Aalen – FC Ingolstadt
SV Sandhausen – Energie Cottbus

1. FC Heidenheim – VfL Bochum
SpVgg Unterhaching – 1. FC Köln
Arminia Bielefeld – SC Paderborn
Hallescher FC – MSV Duisburg
Chemnitzer FC – Dynamo Dresden
Hansa Rostock – 1. FC Kaiserslautern

FV Sonnenhof Großasbach – FSV Frankfurt
Wormatia Worms – Hertha BSC
Offenburger FV – FC St. Pauli
FC Hennef 05 – 1860 München
VfB Lübeck – Eintracht Braunschweig
Rot-Weiss Essen – Union Berlin

/Wingren

Vilken succé. Så otroligt skönt att få se sprudlande anfallsfotboll. Mesut Özils liv leker igen. Sami Khedira är en jätte, Marco Reus ett utropstecken. Nu är det bara Bastian Schweinsteiger jag oroar mig för. Och det kan bli ett problem. Skönt för Löw att hans taktiska förändringar betalade av sig, annars hade det blivit ett jäkla liv, förstås.

Tyskland inledde väldigt överlägset och avslutade på samma sätt. Inledningsvis spelade Tyskland kvickt och häftigt, men utan att göra mål. Sen kom målet, men då kom också kvitteringsmålet. Efter det växlade Tyskland upp och punkterade matchen. Den tveksamma straffen gav Grekland 4-2 – men det var inget annat än av kosmetisk karaktär.

Så vad kan man säga? Tyskland hanterade favoritskapet, spelade bättre anfallsfotboll, slarvade i onödan ibland, hade svårt för att göra mål, hade lätt för att göra mål. Ganska lysande, trots allt.
Tyskland hade ett bollinnehav på 70 procent och är nu klart för sin åttonde EM-semifinal på elva försök. Mäkta imponerande.

”Vi misslyckades med att göra mål i början av matchen, trots alla våra chanser. Men laget reagerade utmärkt efter kvitteringen”, sammanfattar Joachim Löw det hela.

Mot ett defensivt Grekland valde Löw att ändra om ordentligt i startelvan. Mario Gomez, Lukas Podolski och Thomas Müller fick snällt sätta sig på bänken. In kom Miroslav Klose, André Schürrle och Marco Reus. En taktisk förändring som skulle visa sig vara ett genidrag. De nya kantspelarna satte direkt fart, spelade ett härligt kombinationsspel och den tyska offensiven fick ett helt nytt ansikte. Ännu viktigare var Mesut Özils explosion. Plötsligt var playmakern tillbaka, skapade chanser för sina lagkamrater och försökte själv gå på avslut. Något vi kan tacka Miroslav Klose för. Det är förstås trist för Mario Gomez som har gjort tre fantastiska mål. Men det är bra för Tyskland. Och plötsligt har Löw ännu fler spelare som kan hjälpa laget.

Philipp Lahm öppnade upp målskyttet med ett härligt långskott som fick oss att tänka på Costa Rica-matchen i VM 2006. I andra halvlek tappade Tyskland boll och helt plötsligt stod det 1-1 efter att Jerome Boateng varit steget efter Samaras. Då vaknade Tyskland till liv på riktigt. Man fortsatte att spela bra fotboll, men nu lyckades man dessutom peta in bollarna i mål. Sami Khedira nätade med ren och skär vilja, Miroslav Klose nickade elegant in bollen och Marco Reus dundrade upp 4-1-målet i nättaket. Och så fick Grekland ett tröstmål på straff.

Misstagen och bolltappen oroar, men kanske är det inte så konstigt heller när man dominerar en match så mycket. Den nya livfulla offensiven känns bra, det kändes nödvändigt att Tyskland hittade sitt snabba kombinationsspel. Det är fotboll på högsta nivå.

Det som verkligen oroar, det är Bastian Schweinsteiger. Bortsett från matchen mot Holland så har han varit…dålig. I går var absolut inget undantag. Han tappade boll, han slog bort enkla passningar, han fegade och han var blek. Sami Khedira var ensam på det centrala mittfältet – så kändes det. Jag hoppas fortfarande att Bastian ska hitta formen, men nu är det som mest två matcher kvar av turneringen. Kommer Bastian att hitta sig själv innan turneringen är över? Joachim Löw har ett stort problem här. Ska han peta den annars så fantastiske mittfältsgeneralen, eller ska han hoppas på att Schweini tar sig tillbaka? Och vem ska annars spela för honom? Orörlige Toni Kroos på det centrala mittfältet i en semifinal? Bevare mig väl. Men det är endast Kroos som är delvis inspelad i landslaget på denna position. Förstå mig rätt nu: en Kroos på spelhumör är en berikning för varje lag och hans passningsfot är inte av denna värld. Men hans arbetsinsats på den så viktiga positionen är troligtvis inte tillräcklig i en semifinal. Då kommer Hummels och Badstuber få jobba häcken av sig. Den bästa lösningen är troligen att ge Schweinsteiger nytt förtroende och hoppas på en reaktion. Som mot Holland.

Desto positivare är då Özils väg tillbaka till toppen och Reus fina insats. Det lovar gott. Och som vanligt, helt plötsligt, imponerar Mats Hummels och Holger Badstuber som mittbackspar.

Mina kommentarer på spelarna i startelvan:

Manuel Neuer: Inför matchen undrade den gode Neuer hur Grekland över huvud taget har gjort sina mål eftersom att de knappt skapar några chanser. Nu släppte han in två och undrar säkerligen fortfarande hur tusan det gick till. Kunde sett bättre ut vid 1-1-målet, hade annars inte särskilt mycket att göra. Läste som vanligt spelet bra och agerade som en femte försvarare.

Jerome Boateng: Tillbaka i startelvan efter avstängningen och gjorde det helt okej. Försökte att ge understöd i offensiven och stod även för assisten till det viktiga 2-1-målet. Hängde inte med, eller ville inte hänga med, när Samaras fick stöta in 1-1. Det som om att han inte trodde på att grekerna skulle kunna hota.

Mats Hummels: Det är inte märkligt att Barcelona sägs vilja köpa loss Hummels. Han imponerar med sina uppspel, sina offensiva kvaliteter och sitt gedigna försvarsarbete. Han vinner närkamper och springer omkring som en majestätisk general. Ett par missade passningar igår men som han själv korrigerade. Men han får gärna sluta med felpass i nästa match.

Holger Badstuber: Löw såg rasande ut inledningsvis när Badstuber visade ett sämre passningsspel än vad vi har vant oss vid. Valde att kliva upp mot mittlinjen vilket öppnade för grekernas kontringsmål. Hade dock också några bra aktioner när det väl behövdes och han utgör alltid ett hot på offensiva fasta. Sämre än vanligt dock.

Philipp Lahm: Gjorde det ack så viktiga 1-0-målet och det kändes som en repris från 2006. Ett härligt avslut som gav hela laget en knuff i rätt riktning. Som en kapten ska agera. I princip felfri i försvarsarbetet och pigg i offensiven efter de första 20 minuterna. En mycket bra insats.

Sami Khedira: Planens gigant, kungen på mittfältet. Han var överallt hela tiden. Han vann boll på egen planhalva, stormade mot motståndarnas mål, kastade sig in i närkamper, tog över Bastians jobb, gjorde det viktiga 2-1-målet och var helt enkelt bäst på plan. Så viktig för Tyskland då han även tar det prestigelösa jobbet.

Bastian Schweinsteigers: En av mittfältsgeneralens sämre matcher i landslaget. Tyvärr. Mängder med felpass i inledningen av matchen, ett förvirrat kroppsspråk, stor osäkerhet och osynlig när han inte gjorde misstag. Som tur var stod Grekland, och inte Spanien, för motståndet. Visade ändå klokhet och rutin när han i mitten av andra halvlek valde att säkra upp matchen istället för att försöka ta sig framåt.

Marco Reus: Fick äntligen göra sin mästerskapsdebut och fick fira det med ett praktmål till 4-1. Borde ha gjort ett eller två mål redan i första halvlek, men han kan vara nöjd ändå. Var i princip inblandad i samtliga tyska kombinationer i första halvlek, blev lite blekare i andra men gjorde då mål istället. Helt klart en kandidat för startelvan även nästa match.

Mesut Özil: Har fått utstå en hel del kritik, och det med all rätt. Nu blev det Gomez som ”offrades” för att Özil skulle komma igång. Och med Klose på planen fungerade allting plötsligt mycket bättre för Özil. Han hade ett gäng tama avslut på mål, men i övrigt var även han inblandad i det mesta. En insats som lovar gott inför slutfasen av turneringen. En av giganterna på plan.

André Schürrle: Precis som Reus kom Schürrle plötsligt in i startelvan och bidrog med mycket fart samt en del okej avslut. Gjorde det helt klart bättre än Podolski, men inte tillräckligt bra för att övertyga någon om en startplats. För mycket bolltapp och felbeslut, men ett härligt hastighetsvapen. Växer fram som den perfekte inhopparen. Härligt att vänsterkanten blev ett alternativ igen.

Miroslav Klose: Gamlingen kom in i startelvan och stackars Gomez fick sätta sig på bänken. Kombinationsstarke Klose bidrog med just det alla hade hoppats på – det blev en helt annan fart i offensiven och alternativen för Tyskland blev fler. Fick göra ett tjusigt nickmål men missade också ett par lägen. Såg pigg ut.

Thomas Müller kom in med lite drygt 20 minuter kvar och förstärkte Tysklands dominans i matchen. Han och Reus bör starta nästa match enligt mig. Schürrle är som sagt en perfekt inhoppare med den farten. Nu återstår det att se om Joachim Löw går tillbaka till ursprungselvan, eller om även han vann några nya intryck i går.

Nu väntar alltså England eller Frankrike i semifinal…eller, nej, förlåt, England eller Italien menar jag förstås. Det var André Schürrle som sa att det kvittade om det blev England eller Frankrike i nästa match, journalisterna blev förvirrade och presschefen, Harald Stenger, fick korrigera Schürrle. Men han tycker ändå att det kvittar.

P.S I kväll lottas förresten tyska cupen. Trevligt, säsongen närmar sig. D.S

/Wingren

Dags för kvartsfinal nummer två. Nu är det Tysklands tur att kliva in i handlingen. Grekland står för motståndet. En politiskt infekterad match. Tabloiderna vältrar sig i ”fyndiga” rubriker och aggressiviteten är påtaglig på vissa håll. En tråkig inramning, och något jag väljer att lägga åt sidan här. Och jag hoppas att kvällens kvartsfinal kommer att handla om fotboll.

Grekland har verkligen imponerat som lag den här turneringen. Man har varit defensivt skickliga och lyckats göra mål utan att skapa målchanser. Det är, som alla förstår, en löjligt värdefull egenskap. När det går tungt reser grekerna sig. Tillsammans. Som ett lag. Det kanske inte är den roligaste fotbollen, men uppenbarligen fungerar det ändå ganska bra. Grekland är i kvartsfinal i EM. Holland, Sverige, Danmark och Kroatien har redan åkt hem – bara för att nämna några nationer.

Schalke 04:s reslige och robuste mittback, Kyriakos Papadopoulos, har inför matchen sagt att Grekland ska spela precis som Chelsea gjorde mot Bayern München i Champions League-finalen. Om de lyckas göra det lika framgångsrikt så kommer Tyskland att få problem.

”En sak kan vi lova vårt folk: vi kommer att kämpa, kämpa, kämpa”, säger Papadopoulos.

Tyskland kommer förstås också att kämpa. Det ligger liksom i spelarnas DNA. Frågan är om de kommer att kämpa på ett lika motiverat sätt? Troligen inte. Tyskland är gigantiska favoriter och tar gärna på sig den rollen också. Underskattning är en av fotbollens obehagligaste, brutalaste och farligaste sjukdomar. En sjukdom som kan leda till depression och en tråkig hemresa. Medicinen som finns är respekt och mental förberedelse. Biverkningarna är inte särskilt många, kanske att man får vänta länge på resultatet.

Om Tyskland gör matchens första mål så kommer grekerna att få det oerhört jobbigt. Men om Grekland orkar hålla ut så kan det bli en gastkramande upplösning av matchen. Nyckeln till framgång för Tyskland är anfallsspelet. Joachim Löw har antagligen, äntligen, insett det. Enligt tyska rapporter så ändrar förbundskaptenen om ordentligt i startelvan. Ut går Podolski, Müller och Gomez – in kommer Schürrle, Reus och Klose. Vissa hävdar att det är för att Löw är så där härligt arrogant segerviss. Det tror jag inte ett dugg på.

Marco Reus var Bundesligas bäste spelare den gångna säsongen. Han bidrar med fart, djupledslöpningar, fin teknik och ett grymt driv mot mål. Thomas Müller är mer en klurig och irrationell typ. Mot ett defensivt Grekland är Reus ett mycket hetare alternativ än en Müller som inte ens är i form.

André Schürrle är i bättre slag än trötte Lukas Podolski. Han kommer in med ännu mer fart än vad Reus gör, och en förkärlek till att kliva in i banan och knorra in bollen i mål likt Arjen Robben i sina bästa stunder (alltså inte den här säsongen).

Miroslav Klose är en mycket mer dynamisk och spelskicklig anfallare än vad Mario Gomez är. Han har dessutom rutinen och han kan landslaget utantill. Med Klose på plan kommer dessutom Mesut Özil äntligen tycka att livet leker igen. Och det behövs. Jag tror inte heller att Löw har något emot att kunna slänga in en vansinnigt revanschsugen bulldog i form av Gomez om matchen står och väger.

I mina ögon är det alltså inte fråga om arrogans eller självsäkerhet – i så fall hade inte Schweinsteiger spelat – utan det är klassisk matchcoachning från Löw. Något som dessutom känns förbannat viktigt för Tyskland. Anfallsspelet har varit statistiskt och ganska tempofattigt. Grekland måste besegras med fart och nya idéer. Det bjuds vi på nu.

Bastian Schweinsteiger har haft lite skadekänningar och vilat i två dagar, men enligt Joachim Löw är han helt klar för spel igen. Alltså lär startelvan se ut så här enligt tysk media:

Neuer
Boateng, Hummels, Badstuber, Lahm
Khedira, Schweinsteiger
Reus, Özil, Schürrle
Klose

Personligen är jag mycket nöjd med startelvan. Det här är förändringar som jag, och många med mig, har efterfrågat. Det känns fräscht och spännande. Det känns som helt rätt vapen mot tuffa Grekland.

Se nu för tusan till att röra er, bjud på de spetsegenskaper som alla vet att ni besitter. Bjud på fotbollsgodis och ha hjärtat utanpå tröjan. Gör den här kvällen till en kväll att minnas. Låt den här kvällen bli midsommaren då Tyskland slog världsrekord. Världsrekord, vadå för världsrekord?

Jo, sen den bittra 0-1-förlusten mot Spanien i VM så har Tyskland inte förlorat någon tävlingsmatch. Men det är inte bara det. Sen vinsten mot Uruguay i bronsmatchen så har Tyskland vunnit samtliga tävlingsmatcher. I kvalet till EM vann man mot Turkiet, Österrike, Belgien, Kazakstan och Azerbaijan två gånger om. I EM slog Tyskland Danmark, Portugal och Holland. 14 segrar i rad alltså – och nu väntar Grekland. Grekland som slog ut Frankrike i kvartsfinal 2004, Frankrike som då hade 14 segrar i rad…

/Wingren

Gruppspelsfasen är över och nu dröjer det två år innan vi får en sommar fylld av fotboll varje dag. Somliga tycker att det är skönt, andra lider. I morgon kliver Tyskland in i slutfasen av detta EM och Grekland står för motståndet i kvartsfinalen.

Så för att sysselsätta mig med något i dag har jag följt upp den statistik som jag publicerade efter två omgångar av gruppspelet. Nu är det alltså dags att ta en titt på hur det ser ut efter gruppspelsfasen.

Och så här ser poängskörden ut efter tre omgångar:

Bundesliga: 12 mål & 8 assist (44 deltagande spelare) (0,454 poäng per spelare)

Premier League: 17 mål & 12 assist (72 deltagande spelare) (0,402 poäng per spelare)

La Liga: 7 mål & 5 assist (33 deltagande spelare) (0,363 poäng per spelare)

Serie A: 5 mål & 4 assist (30 deltagande spelare) (0,3 poäng per spelare)

Ligue 1: 1 mål & 3 assist (23 deltagande spelare) (0,174 poäng per spelare)

Bundesliga är fortfarande den liga som har samlat flest poäng per spelare, Premier League befäster sin andraplats och går på attack. I botten har Serie A passerat Ligue 1.

För Bundesligas del så är det framför allt Tyskland, Tjeckien, Kroatien och Polen som har plockat in poäng. Två av dessa nationer har fått lämna turneringen, men en kille som Mario Mandzukic kan nog vara säker på att han slipper Felix Magath nästa säsong.

Fotnot: givetvis är det så att alla ligor har spelare som enbart har fått sitta på bänken eller representerat mindre lyckade nationer. Det här är helt enkelt en generell bild över vilket inflytande de olika storligornas spelare har haft på turneringen. Ett underlag för en diskussion helt enkelt.

***

I morgon väntar alltså Grekland. Ett defensivt präglat landslag som förvånansvärt nog lyckades ta sig till kvartsfinal. Vad som hände vet jag egentligen inte, men grekerna har spelat en disciplinerad fotboll och varit löjligt effektiva framför mål. Det är beundransvärt. Jag gläds med det grekiska folket, jag hoppas att framgången kan få dem att glömma vardagsproblemen för ett tag. Jag hoppas att de tyska och grekiska tabloiderna håller sig i skinnet och ger fan i att göra en politisk debatt av den här fotbollsmatchen.

Joachim Löw förfogar över en stark bänk, jag har varit inne på detta några gånger tidigare. Troligtvis blir det inga förändringar i startelvan inför matchen mot Grekland – förutom att Jerome Boateng lär ta tillbaka sin plats som högerback efter avstängningen. Det finns ingen direkt anledning för Löw att ändra på något heller, Tyskland vann trots allt sina tre matcher i dödens grupp. Rent spelmässigt finns det mycket att önska, men det är helt rätt att sätta resultaten i första hand. Antagligen hoppas väl Löw på att få en Bierhoff-från-1966-effekt.

Lukas Podolski, Mesut Özil och Thomas Müller har dock spelat under sin nivå. Detsamma gäller Bastian Schweinsteiger, men han är en härförare som måste få sin tid där på mitten. Med Marco Reus, Mario Götze och André Schürrle har den gode Löw mycket godis på bänken. Fart och fläkt. Driv mot målet. Fantastisk teknik. Endast Schürrle har fått en halvtimmes speltid – Götze och Reus har inte spelat en sekund. Dessa killar kan komma att behövas mot Grekland. Det kan bli kul. Mer om den matchen i morgon.

/Wingren