Handen på hjärtat – debuten ”Considered dead” var en ganska så intetsägande skapelse. Släppt av Roadrunner-sidospåret R/C 1991 hamnade den mitt i dödsmetallexplosionen och försågs därför högst naturligt med ett Dan Seagrave-omslag och en plastig Scott Burns-produktion som tycks ta titeln på öppningsspåret, ”Stiff and cold” på för stort allvar.

Men det där var blott skivan då Quebec-gruppen lärde sig att gå och tog några stapplande steg inom en metalscen som snart skulle vända sin uppmärksamhet mot Norge och dess diskantladdade högkontrastmangel.

Tre skivor till hann det bli i alla fall – ”The erosion of sanity” 1993, ”Obscura” 1998 och ”From wisdom to hate” 2001 – innan verksamheten lades på is 2005. Detta mest genom ett sakta utplånande som väckte föga uppmärksamhet i de stora leden.

Åtta år senare är situationen väldigt motsatt. Helt plötsligt är Gorguts en referenspunkt inom den tekniska dödsmetallen och kan nu se sig åtnjuta samma pionjärstatus som exempelvis Atheist, Suffocation och landsmännen i Cryptopsy. Branschtidningarna vräker på med bjärta fyrfärgsomslag och överallt sjungs Luc Lemays lov.

Väldigt rättvist, måste tilläggas. För nu aktuella ”Colored sands” (Season Of Mist/Sound Pollution) är en skiva som går bortom ordinär death metal. Som tänjer på gränserna och mutar in ett helt eget område som slentrianlyssnaren helst inte bör beträda. Det här är minerad mark. Ett avantgardistiskt möte mellan genreböjarakter likt Deathspell Omega, Portal och Blut Aus Nord. Fast mycket mer kontrollerat, överprogressivt och … out there.

På så sätt kan femteskivan tilltala även andra än de mest insnöade genretrollen. Det progressiva anslaget lär slå an en sträng hos den mer vidsynte Dream Theater-lyssnaren, djentkonnässören bör finna stort utbyte i de trixiga krumbukterna i leveransen medan de som exempelvis finner mycket nöje i Between The Buried And Mes ”The silent circus” här kan se sig rikligt belönade.

”Colored sands” är ett galet uttrycksfullt verk som utmanar, fodrar och som kräver. Det vill säga – allt som ”Considered dead” inte var. Allt var inte bättre förr.

Fotnot: Här kan du lyssna på plattan på Spotify och på Wimp.

”The paradigm shift” – release i kommande månadsskifte – innebär inte bara ett nytt album från nu metal-arkitekterna från Bakersfield, Kalifornien. Desto viktigare är kanske att det här är första studiosamarbetet med återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch sedan tio år gamla ”Take a look in the mirror”.

Många har också gett Jesusskallen – som under sin paus från bandet har hunnit skiva två självbiografier samt släppt skivor med Love And Death – något av en frälsarroll i den relanserade sättningen. Som att hans vitt erkända refrängsinne skulle kunna göra vin av vatten och därmed berusa massorna som om det vore 2002 ännu en gång.

En sak är säker: Förstasingeln från ovannämnda comebackskiva, om jag får använda benämningen aningen löst, gjorde det inte. Snarare känns ”Never never” snarare likt speltidsfyllnad med irriterande blek vers och anonym refräng än något riktigt toppspår att skryta över, vilket gör att nu läckta ”Love and meth” känns desto hetare.

Okej, det är ingen ny ”Did my time”, ”Falling away from me” eller ”Blind”. Men likväl ett spår som visar att ”Head” fortfarande kan slå huvudet på spiken då det gäller att slöjda till smittsamma melodikrokar.

Mer om detta i slutet av månaden, då ”The paradigm shift” recenseras enligt konstens alla regler.

Carcass

Surgical steel

Nuclear Blast/Sony

DEATH METAL Typscenariot: Klassiskt band återförenas, gör några gig – och släpper en trist platta.

I detta sammanhang är britternas första studioskiva sedan 1996 års utskällda ”Swansong” en motsatssensation. Ideologiskt befinner sig ”Surgical steel” förtjusande nog mitt i skåran mellan melodierna på ”Heartwork” och det snitsiga manglet på ”Necroticism – descanting the insalubrious”, en mer än 20 år gammal kista som passar som den vore måttbeställd. Titta bara på omslaget; precis så välarrangerat och slipat är innehållet. Likt en hammare mot pannan (”Captive bolt pistol”), ett förlösande snitt i aortan (”Thrasher’s abattoir”) eller blodsänk på väggen (”The master butcher’s apron”) är genomförandet så snyggt att man inte ens ids sakna svenske ex-gitarristen Michael Amott.

Det gore ju så bra ändå.

Bästa spår: ”Mount of execution”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Mer om Satyricon kan ni läsa i Aftonbladet i morgon, då det även blir några rader Vista Chino. Riktigt lördagsgodis.

Handen på hjärtat – jag kan inte påstå att jag blev helt såld på debuten ”The process of human extermination” när den släpptes för två år sedan. På denna Black Market Activities-utgåva kändes New Jersey-gruppen som en deathcorecombo i periferin, som gärna ville buffla sig in mellan Job For A Cowboy, Suicide Silence och Whitechapel utan att riktigt hitta något utmärkande.

Därför känns färska ”Thank you, Budd Dwyer” – första singeln från kommande albumet ”Hellbound” – som en glad överraskning. I låten, som avhandlar en korruptionsanklagad politiker som tog livet av sig i direktsänd tv 1987, gästas sextetten dessutom av snart Sverigeaktuella Xibalbas frontman Nate Rebolledo vilket ger extra brutalitetspoäng. Visst går det fortfarande att hitta en viss Whitechapelism i soundet, men fortsätter Fit For An Autopsy på detta spår kan andraplattan bli ett riktigt välplacerat inlägg i en genre som så väl behöver lite babarismlavemang för att inte självdö.

Om så är fallet lär visa sig redan den 10 september, då ”Hellbound” släpps via Good Fight Entertainment i USA. Europa får emellertid vänta ungefär en månad på officiell release, då via Steamhammer.

Hela elva avsnitt av en musikserie kan tyckas nog. Men då det som ska dokumenteras är så mångfacetterat och spretande som det vi kan kalla hårdrock, med alla dess glidningar som en så pass lös genrebeteckning ger, är inte ens det nog.

Därför blev det ett berättigat ramaskri – ”folkstorm” på klassisk kvällstidningslingo – när den SVT-sända serien ”Hårdrockens historia” helt sonika hoppade över metalträdets mest extrema grenar. Orsaken sägs vara att kunderna, de finansierande tv-bolagen, fann en närmare granskning av en musikyttring som ofta befinner sig på fel sida av den goda smakens mittlinje brutalt upprörande. Och därmed inte värd att slanta upp för.

Gissa? Det är just här du kan göra en insats.

I videoklippet nedan kan du se regissören Sam Dunn artigt sträcka fram mössan och be om cash för att färdigställa det så kallade förlorade avsnittet av ”Metal evolution”, som serien heter i original. Via en kampanj på IndieGoGo försöker Banger Films få ihop de 135 000 dollar man anser sig behöva för att ro projektet i hamn, vilket än så länge tycks gå sådär då man ännu är runt 95 000 dollar från målet.

Som bidragsgivare kan man i alla fall välja på hur mycket man vill investera – och få tillbaka utifrån insatsen. Den som exempelvis skjuter in fem dollar får en nedladdningslänk till filmen när den är klar, medan den som går all in och hostar upp nätta 50 000 dollar får se sig upphöjd till producentstatus och därmed en massa lyxiga vip-förmåner.

Mer info om detta hittar du här. Så se till att tömma spargrisen om du tycker att ”Hårdrockens historia” behöver en extra brutal slutsats.

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Källa: Bass Dogs.

Det sägs att tiden går fort när en har roligt. Vilken den tydligen gör i sorg också.

I dag är det fyra månader sedan Slayers riffmastro extradordinaire Jeff Hanneman avled till följd av sitt alkoholmissbruk. En period då nyheten, som jag fick under en överraskningsresa till Holland, borde ha sjunkit in i medvetandet och på så sätt blivit mer medgörlig än vad den är.

Men det är den inte. Någonstans där i bakhuvudet och i magen maler den nästan dagligen. Hos mig och hos hundratusentals fans världen över som aldrig mer kommer att få ta del av den magi den 49-årige kaliforniern kunde pressa fram ur sin gitarr.

Månaderna efter chocken har såklart också fyllts av minnesartiklar. I Aftonbladet Hårdrock! lät vi Marcus Grahn minnas sitt enda möte med den blonda kalufsen och beskriva vad han upplevde. Amerikanska mangelmagasinet Decibel bjöd även de på en utmärkt runa över en stor musiker, men det har ändå känts som att den där ultimata superartikeln har låtit vänta på sig.

Fram till nu, det vill säga. Nu går det nämligen att läsa Guitar Worlds supertjocka hyllningspjäs där the usual suspects – bandkollegorna Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och ersättaren Gary Holt – rotar i minnets dunklaste vrår. Mest drabbande är dock de passager där Jeffs fru Kathryn Hanneman berättar om hur de unga tu en gång möttes, om gitarristens depression efter spindelbettet och om hans missbruk.

Det är starka saker. Läsning om både får ögonen att tåras och ilskan att bubbla. Ilskan över att det inte hade behövt gå så här illa. Att det fanns utvägar som aldrig togs.

Du läser hela artikeln här. Det tycker jag du ska göra. Redan nu.

Vi har två saker att tacka för mycket tramsig underhållning: Photoshop och thc.

Detta är till yttermera visso inget inlägg i någon drogdebatt – knark är alltid bajs – men nog kan man väl säga att jazztobak har en viss roll att spela i uppkomsten av diverse mer … eh … utflippade idéer. Och kläcks dessa av någon individ som dessutom är slängd i bildredigering på en även så grundläggande nivå så kan det bli riktigt kul.

Ungefär som det här nedan. Där kända metalbatterister får se sina pinnar utbytta mot torskar, flundror – eller godisfiskar.

I morgon: Basister med hundar.

Vov, vad kul.

Källa: Metal Sucks

Även för genrekännarna är det här ett obskyrt namn – trots att formationen går att spåra ända tillbaka till 1986 och den då vibrerande Bay Area-scenen.

Det har å andra sidan sin förklaring. Trots ett par demotejper släppta några år senare dröjde det ända till 2009 som gruppen fullängdsdebuterade med ”A new threat level”, en platta så förbisedd att den inte ens har en endaste användarrecension hos annars så omfattande Metal Archives. Denna totala brist på uppmärksamhet blir ännu desto mer obegriplig då basisten Damien Sisson även hanterar de fyra strängarna i Death Angel – och genom att dess rötter och hemvist torde ge många autencitetspoäng hos den nya generationen retromoshers.

Hur som helst. I juni dundrade kvartetten ut skiva nummer två, titulerad ”Civilization under threat”, via Old School Metal Records och det är just denna jag tänkte utnämna till veckans macka. Inte för att det är den krispigaste baguetten som har knådats fram i San Franciscos riffbageri, utan mer för att plattan är en såkallad bortglömd juvel. Och som troligtvis skulle så förbli så länge dess namn inte sprids till potentiella lyssnare.

För sådana är verket värd. Speciellt de som under senare år har gått bandanas (sorry…) över uppstickare likt Evile, Bonded By Blood eller Havok får här möjlighet att stifta bekantskap med ett ”nytt” band som vistades just där och då.

Vilket också är största abret med ”Civilization under threat”. Den är så trygg i sin Bay Area-form att den lika väl – tiotalsljudet borträknat – kunde ha getts ut via Combat, Music For Nations eller Metal Blade under genrens barndomsår. Det krävs nämligen inte mer än halvkoncenterat lyssnande för att hitta referenser till såväl Forbidden och Exodus som Death Angel och Overkill. Och när kvartetten i semiballaden ”Behold the end” låter ”Fade to black”-fläkten fladdra fritt svartnar det nästan för ögonen.

Likväl. Sina brister till trots är det här en grupp som du borde stifta bekantskap med. Inte minst för att det alltid finns plats för mer thrash metal i ditt liv. Låter det som en uppmuntrande tanke går det alldeles utomordentligt bra att klicka här för att lyssna på skivan via Spotify.

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.