Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

VECKANS SKIVOR

Queensrÿche ”Frequency unknown” (Cleopatra/Sound Pollution)

METAL Det finns saker med den här skivan som egentligen är mer uppseendeväckande och underhållande än dess själva innehåll.

Likt den dokusåpa som har lett fram till att det nu, inom loppet av två månader, släpps inte mindre än två nya Queensrÿche-skivor. Av två helt olika upplagor av gruppen. Totally craziness, liksom.

Det som här presenteras är sångaren Geoff Tates vinkling på verkligheten. En skiva som har föregåtts av den fullkomligt acceptabla förstasingeln ”Cold” men som i sin helhet är ungefär lika ickeupphetsande som exempelvis ”American soldier” och ”Dedicated to chaos”. Vilket så klart är beklagligt, men inte så överraskande om man i beräkningen även räknar med frontstrupens halvkassa soloalbum ”Kings & thieves” som släpptes förra året.

Kort sagt: Taterÿche är inte mycket att yvas över. Och som kontring inför hans forna bandkamraters stundande junisläpp oväntat defensiv.

Fortfarande intresserad? Här kan du lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och på Wimp.

Cathedral ”The last spire” (Rise Above/Sound Pollution)

DOOM METAL Säg det roliga som förr eller senare inte måste ta slut. Det är trots allt få saker som inte tvingas gå igenom detta avskedsförfarande – även ett av den sävligaste metalscenens mest bestående affischnamn.

Som titeln nämligen signalerar är det här britternas sista album. En skiva som släpps tre år efter senaste utgåvan, det inte helt övertygande dubbelalbumet ”The guessing game”, och som i sitt utförande knyter ihop karriären genom att soundmässigt söka sig tillbaka till den 22 år gamla genredefinitionen ”Forest of equilibrium” på ett väldigt hedervärt sätt.

Jag ska emellertid inte dra i för stora växlar och helt okritiskt sälla mig till den mest högljudda klagokören här. För även om jag fann stort värde i dess tidiga diskografi, och då speciellt ”The ethereal mirror” och ”The carnival bizarre”, har utgåvorna på den här sidan 2000-talets intåg inte riktigt talat till mig. Det handlar måhända om ett underskott på THC i blodet, en känsla av att exempelvis Candlemass gör det här bättre eller bara tanken om att ”Endtyme” och ”The VVIth coming” inte varit riktigt supercoola utgåvor.

I alla fall. Här känns det som att Lee Dorrians flumgäng har hittat hem igen och bjuder in till ett riktigt intressant avskedspartaj. Det i sig borde tilltala såväl ursprungsanhängare som nytillkomna doomskallar. Och i sig vara nog för att sörja att vägen nu har nått sitt slut.

Sodom ”Epitome of torture” (Streamhammer/Playground)

THRASH METAL Exakt hur hittig kan råbarkad racermetal vara och fortfarande kallas för ruffig?

Frågan ställs på sin spets redan i öppningsspåret på trettonde studiogiven (återinspelningsrekapitulationen ”The final sign of evil” inte inräknad) då alla refrängreglage maxas i och med ”One final bullet”.

I och för sig är det imponerande med en sådan sprakande energiurladdning hela 32 år in i karriären, men också en signal om att det här bjuds föga skabbighetsmangel för de som föredrar den tidiga prototyp-black metal som präglade exempelvis ”In the sign of evil” och ”Obsessed by cruelty”.

Igenkänningsfaktorn för den som har följt den senare delen av verksamheten är däremot stor. Vid det här laget har trion en formel som den inte ämnar mixtra för mycket med, snarare städa bort de mest taggiga kanterna.

Märk väl – ”Epitome of torture” är ingen snäll utgåva. Gelsenkirchen-gruppen har liksom inte gått totalt ”Load”- eller ”Risk”-bananas och försökt skriva alternativmetal i stället för thrash. Det är således mest i Waldemar Sorychtas ljudfinish som vänligheten är som störst, medan låtarna i sig är snabba och skrovliga.

Övrigt hörvärt i veckan: Altar Of Plagues ”Teeth glory and injury”, Aska ”Nine tongues”, Delain ”Interlude”, Howl ”Bloodlines”, One Inch Giant ”The great white beyond”, Tracer ”El pistolero”, Vicious Rumors ”Electric punishment”.

VECKANS KONSERTER

Overkill (Sticky Fingers, Göteborg, 29/4)

Med en 32-årig thrashkarriär i ryggen kan man ju kalla New York-ensemblen för veteraner. En sån där grupp som en gång i tiden var med och grundlade den scen som än i dag känns fräsch och relevant, troligtvis för att den likt många andra metalförgreningar fick se sig ganska så nedklippt under det grungeglada 1990-talet.

Okej. Jag ska inte hymla. Likt många anhängare håller även jag dess 80-talsdiskografi – och då speciellt albumtrippeln ”Taking over”, ”Under the influence” och ”The years of decay” – som dess starkaste. Men det innebär inte att även dess två senaste utgåvor ”Ironbound” och ”The electric age” är väldigt hörvärda utgåvor som det är högtst rimligt att stifta närmare bekantskap med.

Det kan ju vara en förutsättning för fullutdelning av gruppens nu aktuella Sverigegig (förutom Göteborg i kväll även Stockholm på onsdag). Om det finns i alla fall en ytlig medvetenhet om stycken likt ”Electric rattlesnake”, ”Bring me the night”, ”Come and get it” och ”Save yourself” finns det större möjlighet för en thrashtastisk konsertupplevelse än om kunskapen bara sträcker sig till dess mest upphöjda tidsperiod.

Då kan du till fullo njuta av Bobby ”Blitz” Ellsworths Iggy Pop-trimmade bringa och hans inrusningar från scenens vänsterkuliss, DD Vernis rockstjärnecoola baslir och Derek ”The skull” Tailers tjocka kompgitarr.

Ytteligare tips och råd: Se till att dyka upp tidigt vid giget i huvudstaden, då du verkligen inte vill missa albumaktuella förbandet F.K.Ü. för alla knivar i Haddonfield. Om den referensen nu går hem.

Mike Tramp (Utsikten, Nynäshamn, 2/5)

De med hästminne erinrar sig måhända att jag för några månader sedan fick ett ryck och, till synes helt omotiverat, listade fem trevliga White Lion-låtar.

Det var ett infall som inte så mycket grundade sig på gruppen i sig, utan mer att jag just då hade fått den nu aktuella soloplattan ”Cobblestone street” med dess skönlockige frontstrupe levererad till mig i behändigt mp3-format.

På nämnda skiva släpper luffar-Micke (eller Michael Trempenau som han ursprungligen kallades) alla grepp om eventuellt pudelfluff, trimmar manen och kommer ut som en akustiskt driven sagofarbror som berättar om sin uppväxt på kullerstensgatan i Köpenhamn.

Denna antielektriska förutsättning präglar också den turné som i veckan når Sverige. Något som säger mig att det vore bra att plugga in nämnda skiva via exempelvis Spotify eller Wimp inför konserterna, om ni inte vill riskera att stå som fågelholkar i publiken när låtar likt ”Caught in the storm” eller ”Aint the life I asked for” eventuellt framförs. För det verkar ju väldigt onödigt.

Övrigt sevärt i veckan: Comeback Kid + Atlas Losing Grip med flera (Stockholm 30/4), Emmure + Chelsea Grin + Attila + Buried In Verona + Obey The Brave (Göteborg 30/4, Stockholm 1/5), Engel + Avatar + Smash Into Pieces (Karlstad 30/4, Norrköping 1/5, Linköping 2/5, Malmö 3/5), Fullforce + Scandal Circus (Helsingborg 30/4), Heat (Uppsala 4/5), H20 + Hårda Tider + Dobermann Cult + Our Heart & Soul (Stockholm 3/5), M.A.N. + Chugger + Deathening (Göteborg 3/5), Strife + Hårda Tider med flera (Gävle 4/5), Mike Tramp (Nynäshamn 2/5, Örebro 3/5, Trollhättan 4/5, Stockholm 5/5).

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Black Sabbath ”God is dead?”

En jobbkurs är för det mesta något man mest lider sig igenom. Ser sekunderna ticka förbi samtidigt som huvudet fylls av mer eller mindre relevant information.

Situationen i förmiddags? Olidlig. För samtidigt som en vänlig föreläsa från SVT gjorde sitt bästa för att berika mitt huvud med alla förträffligheter och finesser i programmet Excel plingade det till i telefonen. Med en inbjudan till att lyssna på denna låt via skivbolagens favorittjänst Play MPE. Vilket jag ju inte kunde. Eftersom jag satt på kurs och lärde mig om Excel.

Ja, ni förstår. Det blev en ganska lång färd fram till lunchuppbrott och möjlighet att i lugn och ro kunna inspektera första smakprovet från metallegendarernas första studioalbum tillsammans med Ozzy Osbourne på 35 år. En obekväm väntan, där jag smygläste kommentarer från vänner och obekanta som redan hade haft möjlighet att lyssna.

Det kan tyckas aningen överentusiastiskt att en så pass marginell sak som ett låtsläpp får mig att sitta som på nålar, men i det här fallet är nervositeten relevant. Inte bara för den omfattande pausen i kreativ output parterna emellan, utan också för att resan fram till ”13” (namnet på det album som släpps i juni) inte direkt har varit en solskenspromenad vid strandkanten.

I stället har upptakten till plattan kantats av sju sorger och åtta berusningsmedel. Inte nog med att ett bråk med originaltrummisen Bill Ward har gjort att hans plats i gruppen nu besitts av Brad Wilks från Rage Against The Machine/Audioslave, gitarristen Tony Iommi kämpat mot och besegrat en cancersjukdom – så sent som tidigare i veckan avslöjade Ozzy Osbourne att han under en lång period återfallit i sitt missbruk.

Det är grunden som ”God is dead?” bygger på. Oroväckande moln i horisonten som tycks ha kunnat hota supercomebacken efter förra årets turbulens.

Men – tack gode Gud (Satan?) för att det inte märks. Låten är faktiskt bättre än jag har vågat hoppas på, med en ljuvligt högt mixad Geezer Butler-bas, ett gitarrsound som är så Tony Iommi att det omöjligen hade kunnat göras av någon annan och en Ozzy som låter sådär digitalt uppfixad som han alltid har gjort på senare år. Men ändå bra. Förvisso är kompositionen med sina nära nio minuter i alla fall två för lång, men tycks ändå indikera att ”13” kan bli ett riktigt lyckonummer. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

HIM ”Tears on tape”

Här handlar det om ännu en återkomst efter sjukdom i truppen, även om åkomman som drabbade trummisen Gas Lipstick (Mika Karppinen) till synes inte kan sättas i jämförelse med Tony Iommis cancer.

Takthållaren drabbades under upptaktsarbetet till sitt åttonde studioverk av förslitningsskador som gjorde att han knappt ens kunde lyfta en kaffekopp – och ännu mindre dunka skinn i en av Finlands mest framgångsrika rockexporter. Hans bandkamrater beslutade då att ta en paus medan han återhämtade sig, vilket gjorde att den nu aktuella fullängdaren sköts på framtiden. Vilket frontmannen Ville Valo i efterhand har beskrivit som en möjlighet för bandet att tänka över sin framtid.

– Det var en existensiell kris i miniformat. Vi blev tvingade att komma fram till vad vi verkligen ville göra och om vi verkligen var så förtjusta i varandra att vi skulle kämpa tillsammans – eller om vi skulle lägga ner.

Så blev det ju inte till slut. Vilket innebär att vi inom kort också kommer få ta del av ”Tears on tape” i sin helhet. En exakt kvalitetsbedömning av verket som sådant kommer ni med största sannolikhet att få läsa i detta forum typ om en vecka. Fram till dess går det ju alltid att låta titelspåret värma hjärtat lite extra.

Danko Jones ”I believed in God”

Mycket minimalism kan tillskrivas den hårt jobbande Torontotrion. Som att dess musikaliska yttring sällan lämnar ett formellt rawk-läge. Som att den kanske inte använder världens största gester för att presentera sig och sin verksamhet. Eller som att den är så sammantrillat konsevent som den tajta personalbesättningen erbjuder.

När det gäller att presentera sin musik i visuell form sparar Danko Jones emellertid inte på krutet. Vilket innebär att promotionrullen till ”I believed in God”, hämtad från fjolårets ”Rock and roll is black and blue”, följer den storbudgetkonsekvens som exempelvis märks i presentationen av ”I think bad thoughts” och ”Had enough”.

I likhet med ovan nämnda bildsättningar är det nya klippet regisserat av bröderna Josh och Jason Diamond och är snarare en novellfilm än en rockvideo av traditionellt snitt. I huvudrollerna ser vi Robin Williams dotter Zelda och Jason Trost som ett till synes lyckligt par, men något mörkt lurar alltjämt i bakgrunden och hotar parets tomtebolycka.

***

Och i och med detta återstår bara att knyta ihop påsen om den här veckan med att spana in det göttigaste av det övriga som har träffat internet de senaste dagarna. Och det är ju knappast det sämsta.

I spelaren nedan går det att fräscha upp fredagsfeelingen lite extra med färska streamingbidrag från exempelvis Amon Amarth, Kylesa och Heartist, medan bland andra Alice In Chains, Papa Roach och Sodom bjuder på regelrätta videouppvisningar.

Nu är det hög tid att ta helg. Det var banne mig på tiden.

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Rob Zombie ”Dead city radio and the new gods of Supertown”

På sitt eget Hollywoodflådiga sätt är Robert Bartleh Cummings hårdrocksvärldens verklige superauteur. Vilket gör att han inte bara skriver och spelar in musik – han bildsätter den efter eget huvud också.

Ett rimligt och föga sensationellt drag, med andra ord. Inte bara för att 48-åringen på senare år har nått ganska så stora bioframgångar med exempelvis ”The devil’s rejects” och de båda omstuvningarna av ”Alla helgons blodiga natt”, utan också för att det är just som regissör han har känts mest intressant på senare år. Jag minns exempelvis att jag gäspade mig igenom ”Hellbilly deluxe” (2006) och var måttligt imponerad av 2010 års uppföljare till ”Hellbilly deluxe”, medan ovan nämnda filmer då kändes desto mer eggande och uppmärksamhetsvärda.

Kommer stundande albumet, den svindlande betitlade ”Venomous rat regeneration vendor” att ändra på detta? Det får jag be om att få återkomma till, då Robbans femte soloprestation finns överst på listan över möjliga recensioner i Aftonbladet/Nöjesbladet.

Och till dess går det ju bra att stilla nyfikenheten med videon till förstasingeln, som inte bara innehåller en tjusigt cigarrillpuffande huvudperson, utan även ett breakdansande skelett, en ballerina med jättestort Påsköhuvud och en Yetiliknande figur med en bergsprängare i högsta hugg.

Vad mer kan man önska sig, liksom?

The Resistance ”The serpent king”

Okej, jag gör det igen. Alltså frångår principen att de lite extra uppmärksammade snuttarna ska vara ett riktigt videoklipp. Vilket å andra sidan har sin rimliga förklaring. Ni är peppade – jag är peppad. På releasen av detta superprojekts debutfullängdare, alltså.

För nytillkomna läsare kanske det kan vara på sin plats med en presentation och motivation. Vilket egentligen räcker – i båda fallen – med att lite torrt konstatera att det här är ett halvnytt band där vi hittar In Flames-kända Jesper Strömblad och Glenn Ljungström, Marco Aro från The Haunted/Face Down samt Chris Barkensjö som tidigare har skött takthållningen i exempelvis Carnal Forge, Kaamos och Repugnant.

Releasen av jungfrualbumet ”Scars” ligger ungefär en månad fram i tiden, vilket gör att ovan presenterade textvideo är en skön försmak för dem som gick igång på ep:n ”Rise from treason” som släpptes tidigare i år. Speciellt för att kompositionen i sig är ett av de spår på skivan som påminner mest om Strömblads tidigare band, med sitt försiktigt ”Take this life”-nickande riff.

Warbeast ”Blood moon”

Detta fräna Texasgäng har haussats tidigare i detta forum, då de nyligen släppte en splitskiva med en viss herre vid namn Philip H Anselmo. En trevlig sak kallad ”War of the gargantus” som bjöd på thrash metal som den en gång gjordes av exempelvis Exhorder eller Dark Angel. Eller Gammacide och Rigor Mortis, för den delen.

Den senare duon är nämligen högst bidragande till krigsbesten, då bandets lineup inte bara kan räkna in de förstnämndas Scott Shelby på gitarr och Bruce Corbitt på sång – live förstärks kvartetten även av Casey Orr på basposition.

Spåret ovan har iscensatts med ett iögonfallande videoklipp som sägs handla om den plågade varulven Gnmanges allt annat än avslappnade vardag. Jo, det påstås vara ramhandlingen till denna kleggfest i skön lågbudgetanda. Precis den rysliga salut en skön fredag kan behöva.

Och, jo. Ta och kolla in nyligen släppta ”Destroy” också. Och påminns om att all retrothrash inte behöver låta Bay Area eller Ruhr.

***

Och med detta konstaterat är det dags att stänga butiken för den här veckan.

Men inte utan att först hänvisa till den fläskiga spellista jag har satt ihop på Youtube för att fira att livet har fått snurra vidare ytterligare ett par dagar. I kollektionen nedan hittar du exempelvis ett liveklipp från Jimmy Kimmels tv-show med Alice In Chains, nybakta promotionsnuttar med alla från Hatriot och In This Moment till  Arsis och norska Shining. Och därtill smakprov från stundande släpp från bland andra Immolation, Civil War och Orchid samt en kvartslång dokumentär om New England Metal & Hardcore Festival. Och mycket mer.

Ha en skön helg. Det ska banne mig jag ha.

Det är kanske inte så konstigt att man har en smula drabbning av vårkänslor just nu.

Efter att ha lämnat ett snömoddigt och sorggrått Berlin och påskhelgens rekreation bakom mig känns det som att få en ren dos d-vitamin rakt in i höger skinka att vistas i den vänliga Stockholmssolen.

Ja, det blir nog ljus och värme även i år. Det känns ju en smula hoppfullt då dyster vintermotgång helt plötsligt byts mot sommartid och strilande smältdroppar längs med stadens stuprör.

Vi kan därmed kyssa det första kvartalet 2013 adjö. Och detta genom att kolla tillbaka på den gångna månaden – via den musik som då har presenterats. Och det är ju inte det sämsta.

I vanlig ordning finner ni ett högst subjektivt urval via spellistor i behändigt streamingformat. Ett sextiotal ganska så färska låtar med allt ifrån Saxon, The Dillinger Escape Plan och Gamma Ray till Ghost, Volbeat och Nails. Välkänt och obskyrt i en (o)salig blandning, halvhårt och dundrande arslemangel om vartannat från Minora till Necrocurse.

Mycket nöje, som man säger.

Fotnot: Här finns Spotifylistan medan Wimpanvändare klickar sig in här.

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec

Ja, jag håller med dig – sicken fruktansvärt fucking jävla onödig period de senaste 28 dagarna har varit.

Så som denna rakbladsmånad alltid är. En ständig kamp för att hålla någon slags livsglöd intakt, en tröstlös drabbning mellan en önskan att bara kapitulera inför glåmiga moln och allmän håglöshet och ett envist gnetande i hopp om ljusare tider.

Som de brukar säga i den där traditionella sketchen med grevinnan och betjänten på nyår: Same prodecure as every year, James.

Hoppet i mörkret – god musik. Och sådan har det minsann kommit rätt så rejält med den gångna månaden.

Därför innehåller ett par alldeles nygräddade spellistor, solidariskt delade på såväl Spotify som Wimp, nära nog 60 spår med det bästa som har hänt i rockvärlden på den sista tiden. Vilket i sig innebär smakprov från kommande fullängdssläpp med exempelvis Killswitch Engage, Hypocrisy och Bring Me The Horizon, likväl som hårda karameller från bland andra Kongh, Hardcore Superstar och Soilwork.

En ganska så typiskt brokig blandning.

Som ni kan ta del av här (Spotify) och här (Wimp).

Och med detta säger vi hej då till denna onödiga månad. Och blickar snarare framåt mot sol, värme och ännu mera dopamintriggande metal.

Vet du vad? Det är vi värda.

Ni får faktiskt ursäkta om jag skarvar en smula i rubriken här ovan. För mer sanningsenligt är att det numera egentligen handlar om två listor, beroende på vald plattform och dess utbud.

Som ni som har hängt med här mer regelbundet redan säkert ha noterat har jag de senaste månaderna även börjat publicera månadens låtkollektion på Wimp, i stället för bara på Spotify.

Anledningarna till detta är egentligen två. Den tristare av dem är rent företagsekonomisk; nämligen att samma norska mediejätte som äger Aftonbladet och därmed mig, mera känd som Schibsted, även är en av ägarna i den uppstickande streamingtjänsten. Desto roligare är då att det finns musik på just Wimp som inte är tillgänglig via Spotify. Vilket gör att premiumanvändande av båda tjänsterna (sammanlagt 198 spänn i månaden är knappast något överpris med tanke på erbjudandet) får en mer heltäckande bild av den aktuella musiken än om man bara väljer en av dem.

Just när det gäller Wimp handlar det om finsmakarmangel från Southern Lord-lierade Nails och Kromosom, medan Spotify å sin sida fortfarande har det generellt bästa helhetsutbudet.

Nåväl. Nog orerat om detta för stunden.

Dundra i stället igång listorna. En för Spotify, en för Wimp. Om inte bara för att inse att ett par med säkerhet starkaste släppen 2013 – Hatebreed och Cult Of Luna – har presenterats redan i själva upptakten.

Och det är ju knappast illa pinkat för att vara en av årets mest onödiga månader.

Ni som har följt den här specifika gnällhörnan på internet sedan lanseringen 2009 vet troligtvis redan att jag är en smula avigt inställd till den nu kommande storhelgen.

Länge gav jag tomteterrorn fingret genom att helt sonika jobba på självaste dopparedagen (skön ob-bonus för liten uppoffring), men i år blir det i stället till att fly landet redan i morgon.

I självaste svinottan går planet (om vädergudarna så vill) till London, där det blir antichristmas i kubik fram till självaste annandagen. En helgplan som känns mycket mer lockande än att pulsa runt på uselt plogade Stockholmsgator och följa twitterflöden som djupanalyserar julvärdarnas tv-prestationer.

Men, bara för att jag redogör mig för att plana ut i en skönt analog antichristmas förstår jag ändå storhelgens funktion. Och jag är på något sätt en smula avundssjuk att jag inte delar det stora flertalets fäbless för dignande smörgåsbord, välprydda granar och sånt dopp i grytan som man inte gör i sovrummet då dörren är stängd.

Därför kan ni firarglada människor i år pryda de närmaste dagarna med ett soundtrack som är garanterat befriat från Carola, Peter Jöback och Martin Stenmarck. En annorlunda form av bjällerklang, med andra ord. En knippe låtar som skrevar mellan ystert firande i regi av exempelvis Twisted Sister till en påminnelse om att alla inte har det så förbannat flott från Charta 77. En smula trams från The Vandals och The Vermin och mer traditionsenligt glockenspiel signerat Black Label Society och The Darkness.

Sammanlagt 42 låtar på Spotify (länk), 36 på Wimp (länk). Lite metal, en del punk, disparata rockavyttringar och därtill en smula storbandssväng.

Det är min traditionsenliga klapp till er som har stått ut med mig och mina umbäranden under ännu ett år. Hoppas nu tomten är minst lika hygglig mot er också.

Hörs i mellandagarna!