Okej, tilltaget är inte längre speciellt innovativt eller ens överraskande.

Sedan det blev kutym i hårdrockskretsar att återvända till mer eller mindre klassiska och banbrytande utgåvor och framföra dem i sin helhet har också kreti och pleti gjort detta. I parti och minut.

Vissa plattor är emellertid så pass fräcka och betydelsefulla att de håller för en komplett rekapitulation. En av dessa: Graves debutverk ”Into the grave”, ursprungligen förlöst 1991 under den första svenska dödsmetallexplosionen.

Och vet ni vad?

Snart blir detta verklighet ännu en gång.

Inom kort blir det nämligen offentligt att Gotlands främsta bidrag till musiken vid sidan av Susanne Alfvengren, Di Sma Undar Jårdi och Ainbusk Singers ämnar mönstra på Close-Up Båten, som avgår från Stockholm den 19 april. Det numera 08-baserade bandet gör därmed redan offentliggjorda Entombed, Skitarg, The Kristet Utseende, Scar Symmetry, F.K.Ü., Corroded och Brutal Truth (fatta peppen!) sällskap på vårens fräckaste metalbalja på Östersjön.

Det här blir blott andra gången som kvartetten framför detta verk i sin helhet på hemmaplan – lite beroende på exakt var båten befinner sig när Ola Lindgren och gossarna går på scen – efter ett exklusivt 20-årsgig på Kulturhuset i Stockholm i november 2011.

Här kan du köpa biljetter till kryssningen.

http://www.youtube.com/watch?v=uDR4WMBPRGg

Många har fått mer eller mindre frivillig påhälsning av Hollywoods egen bad boy – och flertalet har blivit så traumatiserade att de inte vill prata mera om den saken.

Det verkar emellertid ha gått aningen lugnare till då värstingskådisen Charlie Sheen i går hälsade på polaren Slash under forne Guns N’ Roses-gitarristens gig i Dublin, Irland.

Ovan ser ni en bild på ”Anger management”-stjärnan och den flinke strängbändaren. Och mycket mer än så finns det inte att säga om saken. Förutom att Sheen även tog tillfället i akt att presentera den nyligen Sverigeaktuella huvudakten på dess Europafinal.

Videobevis?

Varsågoda och klicka några centimeter söderut.

VECKANS SKIVA

Necrocurse ”Grip of the dead” (Pulverised/Sound Pollution)

Per definition är alla band med ordet ”necro” i dopnamnet väldigt dödstuffa. Så är det bara. Och ni som tycker något annat kan ju fortsätta lyssna på One Direction och äta lättyoghurt med Kalaspuffar.

Enligt denna stolta namntradition är också Uddevallagänget, som här begår fullängdsdebut efter att ha existerat i nio år, en väldigt fräsig skapelse. Vad som har beskrivits som en återträff från högstadiet sammankallad av basisten Niklas Rudolfsson (Runemagick, Sacramentum, Swordmaster med flera) är också precis så, en hyllning till det nitbeklädda 1980-tal som har flytt men som aldrig tycks försvinna ur metalvännernas medvetande.

Släng in de vanliga misstänkta – Bathory, Sodom, Sarcófago, Possessed och Nihilist för att nämna några – i diskussionen och få kommer nog att protestera. Det är fullkomligt naturliga referenspunkter som också kan fungera som någon slags kvalitetsstämplar då ”Grip of the dead” inte direkt hade skämts för sig om den hade släppts under death/black-genrenas ursprungsdagar.

Extra stjärnglans åt kalaset (där ”The devil cobra” och ”Death metal rebels” också förstärker dess dogmatiska ambition) skänks dessutom av en viss herre vid namn Per Gustavsson. Måhända ett något anonymt namn i sammanhanget, men ganska mer känd som Hellbutcher i Nifelheim och den andra halvan av radarparet Bröderna Hårdrock.

Ja, ni fattar. Det här är ännu ett Necro-band att hålla ögonen på. Och dessutom avsevärt mer underhållande än vilken skolåterträff du kan tänka dig.

Övrigt hörvärt i veckan: Blood Tsunami ”For faen!”, Generous Maria ”III”, Kill! Kill! Pussycat! ”Death from above”, Lifeless ”Godconstruct”, New Keepers Of The Watertower ”Cosmic child”, Taake ”Gravkamre, kroner og troner”.

VECKANS KONSERTER

Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 7/3)

Det händer ganska så sällan, vilket gör att närvaroplikten känns extra stor. För hur mycket man än kan säga om detta utmärkta Umeåkollektiv – speciellt strategiska är medlemmarna inte.

På så sätt känns det väldigt uppfriskande med ett band som inte följer gängse normer. En ensemble som inte, pådrivna av en vikande skivförsäljning, spelar sig själv sönder och samman utan som i stället ger sig ut och giggar enbart när den känner att det är motiverat.

Vilket det tydligen är just nu. I en skarv i turnéschemat med Cult Of Luna finner nämligen Johannes Persson och Fredrik Kihlberg motivation att göra sina första spelningar under Khoma-flagg sedan ett exklusivt festivalframträdande i september förra året.

Det ska vi sannerligen vara tacksamma för. Buga och bocka och niga och hurra – och sluta upp i horder på torsdag i huvudstaden, i Örebro dagen efter och därefter i Malmö (lördag) och Göteborg (söndag). Om inte annat för att inspektera hur de udda styckena som släpptes på förra årets arkivrensning ”All erodes” ter sig live, eller om konsertformen är lika bra som när Aftonbladet senast tog den under besiktning, i slutet av mars 2010.

Så här skrev Jocke Persson då, om spelningen på hemmaplan i Umeå:

”I den stunden blottar bandet sin enorma styrka, den sköra nervtråden mellan massiv Breach-tyngd, känslig rock och laddat lugna partier. Den som alltid ser ut att spricka och dra med sig både bandet och publiken i fallet.

Som en fulländad hybrid mellan hård posthardcore, mörk krautrock och Radioheads vackraste melodier är spelningen ett vågspel med känslorna inom dig. Roulette med själen.”

Något säger mig att veckans spurt inte blir mindre dramatisk. Våga inte missa. Man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Manowar (Nöjesfabriken, Karlstad, 8/3)

Världens mest manliga metalkrigare, med extra testosterondressing och väldigt högt mixad elbas, är tillbaka!

Ja. Äntligen. Efter succén på Getaway Rock förra året firar Manowar 2012 års ”The lord of steel” med en knippa konserter på blågul mark för att poängtera att alla riktiga män spelar med samtliga volymreglage i botten, gärna ägnar halva showtiden åt att hålla tal och spela solon och sjunger ordet ”metal” med en sådan frekvens att man tappar räkningen efter en halv låt.

Ja. Äntligen är kvartetten tillbaka som huvudakt i svenska konserthallar.

Okej. Ska sluta vara ironisk nu och återgå till mig själv. För ni som har läst mina åsikter om de asahyllande jänkarna vet att jag burkar ha invändningar så fort de ska bedömas. Och det av rätt, anser jag. För det handlar ändå om en grupp som jag i grund och botten gillar, men som gör det väldigt svårt för mig att den numera mest är ett spektakelsällskap med mycket yta och desto mindre innehåll.

Vilket jag också poängterade i min recension av nyss nämnda framträdande i Gävle förra året. Betyget blev ett futtigt i en recension där man bland annat kunde läsa följande rader:

”I stycken likt ’Gates of Valhalla’, ’Sign of the hammer’ och ’Kill with power’ är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.”

Låter detta synonymt med din idé om en fantastisk metalshow har du också fler möjligheter att slå dig för bröstet och göra hammartecknet framöver. Förutom nämnda Sverigepremiär i pärlan vid Vänern spelar Manowar nämligen också i Örebro på lördag och i Stockholm på söndag.

Övrigt sevärt i veckan: The 69 Eyes (Stockholm 6/3; Göteborg 8/3; Malmö 9/3), Attentat (Göteborg 9/3), Blaze Bayley/Paul Di’Anno (Falkenberg 6/3; Stockholm 7/3; Eskilstuna 8/3; Södertälje 9/3), Candlemass/Corroded/Wolf (Gävle 9/3), Hardcore Superstar (Borlänge 8/3; Bollnäs 9/3), Köttgrottorna (Stockholm 6/3), Tribulation (Stockholm 9/3), Witchcraft/Year Of The Goat/Skraeckoedlan (Norrköping 9/3).

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec

Saxon

Sacrifice

UDR/EMI

METAL Förra året sammanfattades karriären i ”Heavy metal thunder”, en film vars titeltanke här omsätts i praktiken. På initiativ av frontmannen firar Yorkshireveteranerna 20 fullängdare genom att avslöja sin absolut sturskaste sida, med dunder och brak som signatur. På så sätt finns det ingen risk för spår av häst i den här ytterst fläskiga riffbiffen. Snarare är råvarorna så noggrant kvalitetskontrollerade att de flinka tonspurter Paul Quinn och Doug Scarrat sporrar varandra till känns likt ursprungsmärkta. Med detta grundrecept visar ”Sacrifice” upp en grupp som spänner musklerna på allvar, som utan att kantra tar sig an historien om Titanic i ”Made in Belfast” och som bjuder metodisk värdighetsmetal från start till mål. Även om den där riktigt exceptionella låten dessvärre saknas.

Bästa spår: ”Warriors of the road”.

SPELLISTAN

• Här kan du lyssna på bidragen i samlad form på Youtube. Förutom låten med Lock-Up, som i stället streamas här.

VECKANS TWEET

• Här kan du lyssna på ”Dirty dynamite” på Spotify och på Wimp.

Ja, jag håller med dig – sicken fruktansvärt fucking jävla onödig period de senaste 28 dagarna har varit.

Så som denna rakbladsmånad alltid är. En ständig kamp för att hålla någon slags livsglöd intakt, en tröstlös drabbning mellan en önskan att bara kapitulera inför glåmiga moln och allmän håglöshet och ett envist gnetande i hopp om ljusare tider.

Som de brukar säga i den där traditionella sketchen med grevinnan och betjänten på nyår: Same prodecure as every year, James.

Hoppet i mörkret – god musik. Och sådan har det minsann kommit rätt så rejält med den gångna månaden.

Därför innehåller ett par alldeles nygräddade spellistor, solidariskt delade på såväl Spotify som Wimp, nära nog 60 spår med det bästa som har hänt i rockvärlden på den sista tiden. Vilket i sig innebär smakprov från kommande fullängdssläpp med exempelvis Killswitch Engage, Hypocrisy och Bring Me The Horizon, likväl som hårda karameller från bland andra Kongh, Hardcore Superstar och Soilwork.

En ganska så typiskt brokig blandning.

Som ni kan ta del av här (Spotify) och här (Wimp).

Och med detta säger vi hej då till denna onödiga månad. Och blickar snarare framåt mot sol, värme och ännu mera dopamintriggande metal.

Vet du vad? Det är vi värda.

Förvisso inte helt förvånande, men ändå trevligt att se att de skotska powerrockarna har en ganska så omfångsrik publik här i Sverige.

Det är i alla fall en naturlig slutsats som går att dra av det konstanta bombardemang av inkorgen som har pågått sedan jag publicerade tävlingen – där gästlisteplatser till gruppens spelningar i Göteborg i Stockholm samt vinylutgåvan av senaste plattan ”Opposites” låg i potten – tidigare här i veckan.

Hade jag kunnat styra över saken skulle ni alla få gå och se bandet. Men tyvärr begränsade sig utbudet till en vinnare per ort.

Och dessa är, helt slumpmässigt utvalda:

• Göteborg: Tiiba Majuri.

• Stockholm: Niklas Berglund.

Hoppas ni får riktigt trevliga konserter med bandet.

Länet Ayrshire i sydvästra Skottland är mest känd för att vara en av de bördigaste regionerna, där det också odlas mycket potatis, samt att ha fött Johnnie Walker-whiskyn.

Det är också den hörna av världen som Biffy Clyro kallar hemmavid, närmare bestämt samhället Kilmarnock i landskapets nordöstra del.

För att fira att gruppen, vid formationen 1995 kallad Screwfish, i år fyller körkort gav trion tidigare i år dubbelplattan ”Opposites” – och fortsätter sitt jubeltåg med två konserter i Sverige de kommande veckorna.

Sugen att vara med och blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan? Bra. Det är precis den responsen jag önskade mig.

Tillsammans med Warner Music har jag nämligen nöjet att bjuda två läsare på gratis entré till gruppens kommande gig i Göteborg (lördag den 23 februari) och i Stockholm (söndag den 3 mars), ett erbjudande som även innefattar möjligheten att plocka med sig en vän. Och dessutom har skivbolaget lovat att bjussa vinnarna på varsin lp-version av ovan nämnda album.

En superdeal, med andra ord. Som bara kräver en ganska så simpel motprestation från din sida.

Vi skiter i någon fråga den här gången. Kommer inte på någon lagom klatschig eller klurig för att göra ett sådant förfarande relevant.

I stället räcker det med att du mejlar in namn och vilken stad du vill gå på konserten i till mig på mattias.kling@aftonbladet.se. Lyckas du även döpa nämnda brev till ”Biffy Clyro-tävling” så minskar risken för att den hamnar i papperskorgen.

Senast torsdag kväll vill jag ha just ditt bidrag, när klockan har slagit fredag vid midnatt stänger jag igen tombolan för denna gång.

Lycka till, som man brukar säga.

Jag antar att det nu, sisåhär 25 år senare, är helt okej att städa ur garderoben. Få saker är nämligen så förlåtande som tiden i sig och en sak är säker – ju äldre man blir desto mindre ängslig blir den offentliga smakimagen.

Därför tar jag just denna dag tillfället i akt att komma ut som White Lion-fan. En anhängare av detta danskamerikanska band som för den stora allmänheten mest är känd för trosfuktarballaden ”When the children cry” men som faktiskt var så mycket mer.

Det kan tyckas aningen slumpmässigt att denna offentliga vädring av smutstigt dåtidsbyk kommer just nu, men det har sina rimliga orsaker. Nämligen att jag de senaste dagarna har umgåtts ohälsosamt mycket med sångaren Mike Tramps kommande soloalbum ”Cobblestone street” (i handeln den 5 april), en utgåva där pudelfarbrorn drar på sig trubadurhatten med oväntat lyckat resultat.

Och där har vi det här med kreddighet igen. För det bajsnödigt korrekta hade väl snarare att använda de här raderna till att orera om kommande elitutgåvor med Orchid, Clutch eller Kvelertak (för att nämna några få som också står redo för offentlig konsumtion) men, handen på hjärtat – hur oväntat hade det varit?

Bättre då att vända på perspektiven. Att låta rent egospännande och varumärkesbyggande orerande (viktigt i dagens samhälle, har jag hört) ta paus och ta en lite oförmodad vinkel på det här med musiksmak.

Vilket i sin tur leder oss tillbaka till det där bandet som inlägget egentligen handlar om. En kvartett bildad för 30 år sedan och som i sin mest klassiska sättning hann släppa fyra fullängdare innan kärntruppen imploderade efter floppen ”Mane attraction” (1991). Jag kan inte på något sätt påstå att denna blott sexåriga skivutgivning är alltigenom lysande. Snarare tvärtom – för varje strålande spår presterade gruppen även minst lika många anonyma låtar som i dag. Samtidigt finns det något väldigt lockande i mötet mellan Mike Tramps glukosmelodier och Vito Brattas personliga gitarrstil som gör att det än i dag är fullkomligt rimligt att återvända till dess utgåvor även nära tre decennier senare.

Om inte annat för att se till att garderoben blir aningen mer välstädad.

”Lady of the valley” (”Pride”, 1987)

Inledningen fräser loss med ett ”Bark at the moon”-ylande riff medan låtens huvudstomme är så sockersöt att öronen får diabetes.

”Goin’ home tonight” (”Big game”, 1989)

Hemlängtan är troligtvis en känsla som drabbar de flesta som på ett eller annat sätt reser i tjänsten. Vare sig det handlar om turnerande musiker eller avlönade rockresenärer likt undertecknad – ibland längtar man efter sin kärestas varma famn. Då går det att söka tröst i de här raderna, där det självklart rimmas ”tonight” med ”alright”.

”Broken heart” (”Fight to survive”, 1985)

Låten som tydligen var så bra att den fick gruppen att göra en Europe (tänk ”Open your heart”) och spela in den på nytt då karriären skrek efter en ny superhit. Originalet, hämtat från kvartettens debutskiva, är ändå överlägsen den nylansering som kom i och med ”Mane attraction” sex år senare.

”Til death do us part” (”Mane attraction”, 1991)

Superfet balladost så kolesterolspäckad att den efter bara en minut korkar igen artärerna. Fullkomligt lysande, på ett föga förfinat frosserivis.

”All the fallen men” (”Fight to survive”, 1985)

Ett marginellt tuffare spår som visar att Luffar-Micke och grabbarna faktiskt kunde rocka lite också. Även om de valde att göra det med en Camelotsvamlig text om riddare och kungar. Ganska långt ifrån senare dagars miljömedvetna Greenpeacekramande, med andra ord.

VECKANS SKIVOR

Free Fall ”Power & volume” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Namnet till trots är den här gruppen ingen konceptensemble som grundar sig på en av Gröna Lunds mer populära åkattraktioner. I stället är det ännu ett blågult retrogäng – det börjar ju bli några sådana vid det här laget – som spelar analog rummelrock genom rörförstärkare.

Varför skulle du då bry dig om detta? Vi kan börja med lite stjärnstatistik: I gruppen hittar vi nämligen Mattias Bärjed från The Soundtracks Of Our Lives, Nymphet Noodles-kände Jan Martens samt trummisen Ludwig Dahlberg från The (International) Noise Conspiracy.

En dylik medlemskader ger såklart kreddpoäng även långt utanför hårdrockarkretsar, men anledningen till att just du faktiskt ska ta notis om debutskivan grundar sig inte på det. Utan snarare på att det på ”Power & volume” ryms härligt rumlande riffrock som levererar precis det som titeln lovar.

Det uppskattas bland annat av musikchefen Jocke Persson, som i fredagens Nöjesbladet fyrade av och skrev bland annat följande:

”I en överdigital musikvärld är just såna här primala rockband en befriande ventil när allt ska rattas fram i garderoben. Som en ohämmad grogg av tidiga AC/DC, Led Zeppelin och ett Lemmy-finger rakt i ansiktet är ”Power & volume” en skenande traktor. Mycket 70-tal förstås. Oerhört råa ljud. Gitarren låter som någon kastat upp en SM 57:a i replokalen och tryckt på rec. Basen är ett charmdiffust muller, trummorna stora nog att läggas ut på Hemnet. Det låter ofta lysande, framför allt Bjäreds rockmaniska gitarrspel. Då går det att förlåta att det blir lite odynamiskt ibland.”

Shai Hulud ”Reach beyond the sun” (Metal Blade/Border)

För många kanske Chad Gilbert är mest känd som gitarrist i nonsenspunkiga New Found Glory, eller måhända producent med exempelvis Terror, Trapped Under Ice och H2O på sin cv. Men några år innan han blev topplisteresenär via albumen ”Sticks and stone” och ”Catalyst” frontade han ett ganska så spräckligt metalcoregäng från Pompano Beach, Florida, fram till 1998 och medverkade då exempelvis på debut-ep:n ”A profound hatred of man” samt fullängdaren ”Hearts once nourished with hope and compassion”.

Vad det har för relevans så här 15 år senare? Jo, när genrepionjärerna nu återvänder med sitt första studioalbum sedan ”Misantrophy pure” (2008) är Gilbert tillbaka i det band som han gick med i redan vid 14 års ålder.

Med ett namn hämtat från en omfångsrik orm i Frank Herberts roman ”Dune” är Shai Hulud en varelse med kraft i käkarna, och borde på så sätt kunna locka anhängare av såväl moderna metalcoregrupper som Parkway Drive och August Burns Red som mer öppensinniga metallskallar. Det är ju en sån intressesfär som kommer av disparata influenser som hämtas från såväl NOFX som Metallica och Voivod och som gör att gruppen också står sig stark, avsevärt mer spännande och musikaliskt utmanande än sina nu aktuella musikaliska konkurrenter.

Darkthrone ”The underground resistance” (Peaceville/Playground)

Sedan relanseringen i och med ”The cult is alive” för sju år sedan har Fenriz och Nocturno Cultos skötebarn gått från att vara en diaboliskt svärtad elitmaskin till att bli en väldigt heavy metal-influerad sådan.

Det har gett de forna black metal-innovatörerna modell tidigt 1990-tal en genrekontroversiell inramning, som i sin tur har lett till att den numera omfamnas lika mycket av välpatchade jeansvästar som helvetesromantiker som skär sig i armarna. På gott och ont, får man säga, om ett sådant skämt tillåts. För jag hör väl till dem som snarare tycker att dess fixering vid 30-årsfirande arkivgods har större charmvärde än att det är svinbra på allvar. Vilket också gäller dess 15:e fullängdare, en skiva vars största utropstecken egentligen är det frekventa nyttjandet av pungklämd falsettsång.

Övriga hörvärt: Death Wolf ”II: Black armoured death”, Raven Black Night ”Barbarian winter”, Stratovarius ”Nemesis”, Terra Tenebrosa ”The purging”, Vreid ”Welcome farewell”.

VECKANS KONSERTER

High On Fire (KB, Malmö, 19/2)

En av de konserter jag mest såg fram emot under min New York-semester förra året skulle bli ett kärt återseende. Inte sedan Sweden Rock 2010 hade jag nämligen haft möjlighet att bli lite eldfängt påverkad av Matt Pikes supertunga krossensemble.

Det gick emellertid så där. Någon månad innan tänkt möte på Bowery Ballroom på Manhattan blåstes bandets då aktuella USA-sväng av och frontmannen skrev senare in sig på rehab för att få bukt med sitt alkoholmissbruk, något som han kommenterade så här för Village Voice i december:

– Jag mår bra nu och det går okej att hålla sig nykter. Självklart har det funnits frestande tillfällen, men jag försöker hålla mig i skinnet för att inte dö ung. Det finns för mycket jävla musik att göra.

Det är således en ganska så nyavgiftad frontman som återvänder till Sverige för inte mindre än tre framträdanden de närmaste veckorna. Förutom blågul turnépremiär i riktnummerområde 040 i morgon innehåller planerna besök i Göteborg kvällen efter samt i huvudstaden den 2 mars.

Slash (Annexet, Stockholm, 22/2)

Ibland är det väldigt irriterande att såväl fysiskt som mentalt tvingas vara bunden till en plats åt gången. Ta till exempel juni förra året. Inte för att jag för stunden drog några större kverulantvalser över att just då vara lokaliserad till trakterna nära Säve flygplats på Hisingen i Göteborg – att försiktigt sippa helvetesriffande metalvin och diskutera thrash med Tom Araya, Dave Lombardo, Kerry King och Gary Holt är ju en duglig förströelse vilken dag som helst – men det innebar också att närvaron under forne Guns N’ Roses-gitarristens spelning på Hultsfredsfestivalen var en omöjlighet.

Det var ju surt. Speciellt då Saul Hudson blott några veckor tidigare släppt höjdarutgåvan ”Apocalyptic love”, den första officiella releasen tillsammans med Myles Kennedy och The Conspirators. På plats nära sjön Hulingen fanns emellertid popnestor Håkan Steen, som likt många nuvarande kreddskribenter har en bakgrund som hårdrocksfan i ungdomen. Trots detta – det blev en ganska så reservationsfylld :++:-recension från den steenhårde Växjösonen. Med bland annat följande motivering:

”Bandet spelar sin tungt riffande rock, där den ikoniske Guns N’ Roses-­gitarristens skalövningssolon förstås får rejält med utrymme. Myles Kennedy är en ganska opersonligt gapande sångare och låtarna pendlar mellan småcatchy glamhårdrock och ganska enkelspårig funkriffmetal.”

Något säger mig att jag hade gjort en något annorlunda bedömning. Men då jag inte var där vid nämnda tillfälle kan jag inte spekulera i saken på ett annat sätt än via antaganden.

Vilket också gör att jag ser lite extra fram emot Bandit Rock Awards just i år. Själva galan lämnar jag därhän – och ser i stället fram emot att slutligen få höra ”You’re a lie”, ”Anastasia” och ”Crazy life” i livs levande form.

Övrigt sevärt: Kongh (Debaser Slussen, Stockholm, 22/2), Lord Vicar/Griftegård (The Liffey, Stockholm, 22/2), Biffy Clyro (Trädgårn, Göteborg, 23/2), Dobermann Cult/Gamla Pengar/Din Skefv/Rats Of Reality (Kulturhuset, Stockholm, 23/2), Dethrone/Black Barrel Smoke (Broder Tuck, Stockholm, 23/2, Rotten Sound/Martyrdöd/Enabler (Bergsunds strand 43, Stockholm, 24/2)