+++

Raubtier

Skriet från vildmarken

BD Pop/Universal

INDUSTRIMETAL Avståndet mellan Berlin och Haparanda är inte så stort som man kan tro. Tornedalstrion tar i som om den ämnar jaga mygg med fälthaubits och lyckas lätt få till en god avvägning mellan storslagna refränger och rättfram marchmetal med tydligt morrande dialekt. Den musikaliska Rammstein-fixeringen är ibland lite väl uppenbar, men passar också ovanligt bra som ljudkuliss till glesbygdsromantiken. Speciellt lyckat blir de avsnitt då ursvensk trallpunk bjuder melodibränsle, likt i titelspåret eller ”Polarvargen”, medan pompaförsöket ”En hjältes väg” dessvärre mer påminner om Roger Pontare än om Manowar.

Bästa spår: ”Polarvargen”.

+++

Bad Religion

The dissent of man

Epitaph/Cosmos Music Group

PUNK Protestdriven musik utan en tydlig opponent tenderar ofta att bli lite tandlös. 

Detta är en konsekvens som tydligt gäller 30-årsjubilaren, då den har levererat sina skarpast formulerade pamfletter under de år då hemlandet har styrts av antingen Ronald Reagan eller två generationer Bush, medan dess utgåvor då en demokratisk administration har kontrollerat Vita huset inte riktigt har visat på samma tåga. Och enligt den följdriktigheten är ”The dissent of man” också en något mer ljummen uppföljare till de emfasdrivna diatriberna ”The empire strikes first” och ”New maps of hell”. 

Tempot är överlag mer sansat. Melodikrokarna fastnar inte i lika hög utsträckning direkt under huden och texterna är sällan så intellektuellt utmanande som sig bör.

Detta åsidosatt är Bad Religions femtonde studioalbum ändå en tillfredsställande uppvisning av genialt melodisinne och intelligenta sångkonstruktioner. Och så länge sextetten fortsätter att presentera hjärtvärmande tankegods likt det i ”Only rain”, ”Meeting of the minds” eller ”The resist stance” så blir den aldrig irrelevant, inaktuell eller en doktrin för enbart de redan övertygade.

Även om bettet har varit mer kännbart förr.

Bästa spår: ”Wrong way kids”.

LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING TIPSAR OM FEM GRYMMA LÅTAR

”On rich and poor”

Amorphis

Finländarna firar systembolag med ett knippe nyinspelningar av bekantingar från förr. Bland annat denna, väldigt In Flames-ljudande, kamrat anno 1996.

”Coming home”

Spiritual Beggars

En härlig hårdrocksfralla med krispig 70-talsskorpa.

”Black rain”

Soundgarden

Grungeikonerna aviserar sin comeback med ett osläppt spår från ”Badmotorfinger”-sessionerna. Gott så.

”It never ends”

Bring Me The Horizon

Ett av den moderna metalcorescenens mest begåvade band har mer än tokiga frisyrer och halstatueringar. Exempelvis bra låtar. Som det här smakprovet från kommande albumet.

”Högervindar”

Strebers

Kände du att det Sverige du vaknade upp till i måndags är lite kallare och dystrare? Du förstår säkert varför.

Så här i valtider vill jag dra fram en gammal MUF-slogan. Inte för att jag på något sätt må sympatisera med detta ungdomsförbund eller dess så kallade arbetarvurmare till moderparti. Utan bara för att den stämmer in på en punkt.

Jag älskar att äga.

Skivor, det vill säga.

Ni vet, barn. Den där produkten som en gång i tiden, samtidigt som man kommunicerade med röksignaler och klädde sig i djurhudar, faktiskt var bärare av den musik ni nu streamar på Spotify eller tankar ner på The Pirate Bay. En fysisk produkt. Som kändes, luktade och säkert också smakade om man så önskade. Alltså, en fysisk tingest som gjorde allt det som en smidigt spridd mp3-fil inte gör.

Ja. Jag står för det. Jag älskar skivor.

Därför vill jag i dag blogghylla Supernova records lite extra. Inte för att bolaget har en exceptionell repertoar som får mig att inrätta schemat efter dess planerade releaser. Utan för att det, trots vikande försäljningssiffror för fysiska exemplar, hårdsatsar och släpper skivor som om det inte fanns någon morgondag.

Och detta trots att det lanserats så sent som tidigare i år. Alltså i en tid då det för många kanske känns mer attraktivt att ta ut besparingarna och boka in en helkväll på Casino Cosmopol än att investera i musikutgivning.

Därför hyllar jag nu lite okritiskt labelbossen Johnny Hagel (tidigare svenskansvarig för Roadrunner samt basist i exempelvis Tiamat) och distributören Cosmos Music Group (Bonnier Amigo). Så länge det finns satsningar så kan man aldrig kalla skivbranschen för död och begraven.

Och även om dess släppschema, som tidigare har påpekats, inte har innehållit några utgåvor som kommer att slå sig in ens på en ganska omfattande årsbästalista så finns det ändå några releaser som jag i sammanhanget vill uppmärksamma. Märk väl att jag inte recenserar dem som sådana, eller använder någon betygsbedöming för att avgöra dess förträfflighet. Ta det bara på tips om musik för oss – som älskar att äga skivor.

Pray For Locust ”Swarm”

Stockholmsband som gör grooveriktig metalcore utan messång och som hämtar mer uppenbara influenser från Lamb Of God eller Raised Fist än från exempelvis USA-normens At The Gates. Lyssna mer här.

Gormathon ”Lens of guardian”

Bollnästruppen må ha ett namn som för tankarna åt dödsmetallhållet, men jungfruresan är en mer lättsmält historia än så. Tänk ett Amon Amarth på dubbel hastighet och med sång som ligger i det mer traditionella högre registret. Då kommer du ganska nära det du kan lyssna på här.

Misanthropian ”A torture of your own design”

Death metal på riktigt får du i stället här. Att huvudstadsgänget har ett gott öga till Behemoth visas med tydlighet i öppningsspåret ”March to dominate”, medan det i resten av styckena finns det en nerv av såväl Cannibal Corpse som Immolation. Gillar du din dödsbiff relativt blodig och ganska senig? Då lyssnar du mer här.

++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Nyheten att trummisen och grundaren Mike Portnoy officiellt har valt att lämna Dream Theater slog ner som en bomb i beundrarskaran i veckan.

Och med tanke på att 43-åringen har vikt senare tid åt Avenged Sevenfold, både som livebatterist och som medverkande på gruppens senaste skiva ”Nightmare”, var det många som förutsatte att detta hade något med saken att göra.

Icke så, om vi får tro Portnoy själv. 

– Jag har övervägt en paus från Dream Theater i över ett år, kommenterar han saken enligt Blabbermouth.net. 

– Mitt beslut har inget med Avenged Sevenfold att göra. De var lika överraskade som ni andra när beskedet blev offentligt. 

Portnoy, som var med och startade Dream Theater-förlagan Majesty med John Myjung och John Petrucci när de alla studerade på Berklee College of Music 1985, offentliggjorde sitt beslut i onsdags och hänvisade i pressreleasen till att han hade mer kul när han gjorde musik utanför huvudsysslan. 

– Jag har kommit fram till att bandet höll på att bränna ut mig och att jag verkligen behöver få en paus för att ha så goda relationer som möjligt med de andra medlemmarna i Dream Theater, skrev han i nämnda offentliggörande.

I en intervju med radioshowen ”Friday night rocks”, som sänds i New York-området, avslöjas fler detaljer. Som att batteristen hellre hade sett att gruppen tog en längre paus än att han var tvungen att stiga åt sidan.

– Jag anser verkligen att vi skulle ha behövt ett par år för att ladda om batterierna. Många band har gjort det – Soundgarden, Alice In Chains, Jane’s Addiction, Phish och Rage Against The Machine – alla har de tagit en längre paus och kommit tillbaka starkare och bättre än någonsin, säger han i intervjun som det går att läsa en transkription av här.

De återstående medlemmarna i Dream Theater – Myjung, Petrucci, sångaren James LaBrie samt keyboardisten Jordan Rudess – ämnar tuffa på som planerat ändå. Ett nytt album ska börja spelas in i januari nästa år och följas upp med en värdsturné.

Deftones Chino Moreno på Getaway Rock. (Foto: Jerker Ivarsson)

Coheed & Cambrias Claudio Sanchez på Metaltown. (Foto: David Johansson)

Den 29 november är ett datum att komma ihåg för alla vänner av finsmakarmetal av det såväl emotionella som progressiva slaget.

Då möts nämligen Kalifornien och New York på Arenan i Stockholm i en väldigt spännande uppställning.

Både Coheed & Cambria och Deftones följer upp sina festivalgig på svensk mark i somras med en inomhusspelning som lär bli av det mer minnesvärda slaget.

Claudio Sanchez och hans mannar besökte för några månader sedan Metaltown-festivalen i Göteborg. Ett trevligt gig, helt klart, även om de snirkliga låtstrukturerna inte riktigt fick rätt skjuts i eftermiddagssolen. Tre plus blev i alla fall betyget i Aftonbladet, recensionen kan ni läsa här.

Bättre lyckades då Deftones, på besöket på Getaway Rock i Gävle. Speciellt imponerades jag av frontmannen Chino Morenos återfunna energi och delade gladeligen ut fyra plus i min anmälning.

Biljetterna till vinterns dubbelmacka finns att köpa nu via Live Nation eller Ticnet (telefon 077-170 70 70).

Mustasch tillsammans med Gains Markus Tagaris och Magnus Lundbäck.

Efter att ha släppt skivor på såväl EMI-lierade Majesty som Warner/ADA Nordic-anknutna Regain är det dags för den Grammisbelönade rockensemblen att söka nya jaktmarker.

Nyundertecknat ligger då ett kontrakt med Göteborgsbolaget Gain (som bland annat har skänkt världen skivor med Hardcore Superstar och CrashDïet) som även garanterar distribution i Norden via Sony Music. Första frukterna av detta samarbetet kommer att se dagens ljus tidigt nästa år, då Mustasch ämnar släppa en samling nyinspelningar av sina mest populära stycken för att markera gruppens tioårsjubileum.

– Detta känns helt rätt. Gains know-how med Sonys muskler. Nu har vi kvalat in till VM i hårdrock, kommenterar frontmannen Ralf Gyllenhammar det nya avtalet.

Närmast på schemat för Mustasch står en spelning i Globen i samband med NHL-matchen mellan San José Sharks och Columbus Blue Jackets, ett framträdande som tv-sänds världen över med en potentiell publik som överstiger 100 miljoner tittare. Bandet har även lånat ut sin låt ”Double nature” till Volvo, som använder den i reklamfilmen som lanserar nya modellen V60. Hur det ser ut kan ni kolla in här nedan.

Ja, tydligen är det så. Via sin officiella hemsida har Orange County-gruppen, som i morgon släpper sin nya skiva ”Nightmare” här i Sverige, låtit hälsa att två besök på blågul mark är planerade till november.

Den 19 i nämnda månad står bandet på KB:s scen i Malmö, medan Arenan i Stockholm får besök dagen efter.

Vilket så klart får mig att utbrista i ett ”äntligen”. För även om gruppen har spelat här tidigare, som uppvärmare till Guns N’ Roses samt Iron Maiden, så har jag länge väntat på en headlineföreställning.

Speciellt då den nu aktuella skivan är en riktig fullträff som väl är värd de fyra entusiastiska plus jag gav den i Aftonbladet i fredags. Klarar de av att upprepa den succén på scen?

Svar ges som sagt om några månader.

Sitter just och lyssnar på mitt förhandsexemplar av ”Audio secrecy” – recension på fredag i Aftonbladet – då det plingar till i brevlådan.

Och, ja. Se där. Nog blir det lite Stone Sour i Sverige i höst också.

Den 18 november intar bandet, vars mest kända medlemmar är Slipknots Corey Taylor och Jim Root, Arenan i Stockholm. Supporten kommer från amerikanska superbandet Hellyeah, där vi hittar medlemmar från Pantera/Damageplan, Mudvayne och Nothingface.

Biljetterna till evenemanget släpps nu på torsdag, den 2 september.

Stone Sour besökte senast Sverige i juni, då en lunchkonsert på Sweden Rock genomfördes. Jag recenserade framträdandet och delade ut tre vänliga plus med bland annat följande motivering:

”Scenrutinen från huvudsysslan sitter i ryggraden, och även om stämningen med publikfriande dryckeslekar och avslappnat mellansnack är avsevärt mer uppsluppen än i vanliga fall så känns sångaren hemtam i de yviga scengesterna.”

Kommer Corey Taylor återigen att hetsa publiken till att dricka öl så fort han säger ”fuck” (och det är ofta det) även i en baskethall nära Gullmarsplan i Stockholm?

I november har vi svaret på den frågan.

++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.

Suget efter soulpunkig bilåkarrock från New Jersey är tydligen större än väntat i Stockholm.

Därför har Live Nation valt att flytta upp The Gaslight Anthems framträdande på Debaser Slussen den 31 oktober till den mer rymliga systerlokalen vid Medborgarplatsen. Det innebär också att fler biljetter släpps till den annars väldigt utsålda spelningen.

The Gaslight Anthem släppte i våras sitt tredje studioalbum ”American slang”, en skiva som belönades med tre välvilliga plus av undertecknad i Aftonbladet med motiveringen att det är en bra sångsamling, men ändå inte lika stark som föregångaren ”The ’59 sound”.