http://www.youtube.com/watch?v=ZaR1e_nazwE

Det var Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga som hade kniven mot strupen – men det märktes inte ute på banan i dag.

Det började med att Novak Djokovic blåste Berdych av banan i ett första set som slutade 6-2 efter snudd på felfritt spel från världsettan. Förlorade blott sex poäng i egen serve, slog 13 winners och räddade den enda breakboll han hade emot sig, och fixade själv två servegenombrott.

I andra set höjde sig Berdych, efter att ha tappat sin serve vid ställning 1-1. Han bröt tillbaka omgående och båda höll sedan serve fram till tiebreak.

Där tog en offensiv Berdych kontrollen direkt och gick fram till både 5-1 och 6-3 – bara för att sedan bränna samtliga tre matchbollar och tappa fem raka poäng.

Nog för att Djokovic, som alltid, höll huvudet kallt när han hade de där matchbollarna emot sig, men visst borde Berdych ha förvaltat någon av dem och tvingat världsettan till ett avgörande set.

6-2, 7-6(6) innebär att en obesegrad Djokovic vinner gruppen och får i och med det en gyllene biljett till semifinalen.

För övrigt Djokovics nionde raka seger över Berdych, har nu 11-1 i inbördes möten (enda förlusten kom i Wimbledon-semifinalen 2010).

* * *

Inte heller Jo-Wilfried Tsonga hade en särskilt bra dag på jobbet. Andy Murray tog kommandot direkt och bärgade första set med 6-2 efter två servegenombrott och 28-18 i poäng totalt.

Tsonga hade stora bekymmer att hitta sitt spel och hamnade titt som tätt i svåra baslinjedueller med Murray, som skotten oftast vann. Han fick dessutom slita för varenda poäng han lyckades vinna (som exempel kan nämnas att världstrean returnerade nästan 90 procent av Tsongas servar, en makalöst bra siffra).

I andra set såg matchbilden likadan ut, då Murray fixade ett tidigt break.

Men vid ställning 4-2 inträffade två omvälvande skeenden i samma game – precis som i matchen mot Djokovic tappade Murray plötsligt fokus i egen serve och gick från tvärsäker till första-dagen-i-skolan-darrig, samtidigt som Tsonga hittade sin borttappade nyckel till trollerilådan.

Tsonga skruvade upp offensiven och utmanade Murray framme vid nät, vilket tycktes störa skottens matchrytm.

4-2 blev snabbt 4-5, som snart blev 6-6 och avgörande i tiebreak.

Där hade dock Tsonga inte samma udd som Berdych, utan föll snabbt i underläge. Efter en bränd matchboll vid 6-2 kunde Murray sträcka sin knutna näve mot taket när Tsonga i nästa duell skickade en backhand någon decimeter över baslinjen.

Då hade Murray redan varit kvalificerad för semifinalen i ett helt set, eftersom han bara behövde vinna ett set för att säkra en plats bland de fyra bästa.

Skönt för Tsonga att avsluta med flaggan i topp. Hade inte varit kul att bli helt mosad i två raka, nu fick han ändå ordning på sitt spel och visade upp lite av sin kapacitet i andra set.

Att gå från final 2011 till 0-3 i matcher och 1-6 i set året därpå svider nog tillräckligt ändå…

Tomás Berdych vann alltså kvällsmatchen mot Jo-Wilfried Tsonga i går: 7-5, 3-6, 6-1.

Väldigt viktig match eftersom den helt avgjorde vem av dessa båda herrar som har bäst chans att faktiskt ställa till med en liten skräll och knipa den andra semifinalplatsen (ja, det finns förvisso en teoretisk chans att Novak Djokovic inte går till semi, men den känns på förhand försvinnande liten).

Extra viktigt för Berdych att bärga tredje set så överlägset som han gjorde. Detta har gett följande ställning i grupp A:

Detta skapar i sin tur en mängd olika scenarion. Låt oss gå igenom dem:

1. (Oavsett resultat) Om Djokovic besegrar Berdych och Murray besegrar Tsonga så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

2. (Oavsett resultat) Om Berdych besegrar Djokovic och Tsonga besegrar Murray så vinner Berdych gruppen och Djokovic går vidare som grupptvåa.

3. Om Djokovic besegrar Berdych i 2 set och Tsonga besegrar Murray i 2 set så vinner Djokovic gruppen och Tsonga går vidare som grupptvåa.

4. Om Djokovic besegrar Berdych i 2 set och Tsonga besegrar Murray i 3 set så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

5. Om Djokovic besegrar Berdych i 3 set och Tsonga besegrar Murray i 2 set så vinner Djokovic gruppen och Berdych går vidare som grupptvåa.

6. Om Djokovic besegrar Berdych i 3 set och Tsonga besegrar Murray i 3 set så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

7. Om Berdych besegrar Djokovic i 2 set och Murray besegrar Tsonga i 2 set så vinner Murray gruppen och Berdych går vidare som grupptvåa.

8. Om Berdych besegrar Djokovic i 2 set och Murray besegrar Tsonga i 3 set så vinner Berdych gruppen och Djokovic går vidare som grupptvåa.

9. Om Berdych besegrar Djokovic i 3 set och Murray besegrar Tsonga i 2 set så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

10. Om Berdych besegrar Djokovic i 3 set och Murray besegrar Tsonga i 3 set så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

• I 9 av 10 scenarion går alltså Djokovic vidare till semifinal – därav mitt påstående att den teoretiska chansen för att han ska missa semin är försvinnande liten. Världsettan vinner för övrigt gruppen i 7 av 10 scenarion.

• Murray går vidare i 6 av 10 scenarion. Måste betraktas som hyfsat goda förutsättningar inför morgondagens avgörande.

• Berdych går vidare i 4 av 10 scenarion. Betydligt bättre förutsättningar än för Tsonga…

• … som går vidare i endast 1 av 10 scenarion.

Den självklara tolkningen här är alltså att det ska något helt kolossalt oerhört mycket till för att Tsonga ska kunna ta sig till semifinal – och lika (o)troligt är det att Djokovic åker ur turneringen redan i gruppfasen.

Det riktigt intressanta är alltså om det blir Murray eller Berdych som kniper andraplatsen. Har personligen svårt att tro att Murray skulle vika ner sig mot Tsonga i en så pass viktig match, och att Djokovic skulle tappa två raka set mot Berdych… nej, det känns inte direkt rimligt.

Det är måhända fullt möjligt att Djokovic väljer att inte gå för fullt nu (obs! vänligen notera skillnaden mellan att tanka och att inte spela på den absoluta toppen av sin förmåga, det vill säga inte gå för fullt!) när han i princip redan är klar för semifinal, men Berdych behöver höja sig så fruktansvärt mycket för att komma upp i den nivå som krävs för att plocka två raka set mot honom – och Berdych måste i princip vinna utan att själv tappa set för att ta sig vidare helt av egen kraft (annars är han beroende av hur det går mellan Murray och Tsonga).

Med delar av facit i hand krävdes det med andra ord ingen raketforskare för att fastslå att det faktiskt inte alls är så självklart att Djokovic och Murray seglar vidare till semin.

Bara en entusiastisk tennisbloggare.

Det har gått lite troll i Andy Murrays spel sedan den förlösande US Open-segern i september.

Sedan dess har han tappat matchbollar och låtit till synes bombsäkra segrar glida honom ur händern mot i tur och ordning Milos Raonic (Japan Open), Novak Djokovic (Shanghai Masters) och Jerzy Janowicz (Paris Masters).

Han tycks inte ha lyckats skaka av sig det där lagom till World Tour Finals.

I öppningsmatchen mot Tomás Berdych var han ovanligt stel och spänd, medan dagens match var symptomatisk både för honom och motståndaren Novak Djokovic.

Murray gick nämligen ut stenhårt med ett självförtroende större än Big Ben i första set, som han så ofta gör när det vankas tuffare motstånd, medan trögstartade Djokovic såg ut att ha glömt knyta skorna.

Det var inte som att Djokovic spelade direkt dåligt (som mot Roger Federer i Cincinnati Masters-finalen), han var helt enkelt bara långt ifrån Murrays nivå. Hade inte nog med krut i förstaserven och kom ofta fel till bollen när Murray skickade en lite mer offensiv boll emot honom.

Murray däremot servade helt otroligt bra och vann sina första elva(!) poäng i egen serve (förlorade endast tre poäng totalt). När han väl tappade sin första poäng i egen serve var det med ett dubbelfel.

Skotten fixade hur som helst ett servegenombrott i matchens första game och spelade briljant genom hela setet. Han var flera gånger nära att rubba Djokovic ytterligare, men världsettan har som bekant en förmåga att plocka fram sina mest effektiva vapen när stunden verkligen kräver det.

6-4 till Murray var nästan i underkant med tanke på hur bra världstrean spelade, men att Djokovic ändå följde med så bra trots att han inte riktigt om upp i den nivå som krävdes (särskilt i returtagandet) är ett kvitto på vilken extremt bra tennisspelare han faktiskt är.

I andra set höjde sig serben avsevärt (vilket brukligt är när man ligger under med 1-0 i set i en tresetare – min vilda gissning är att 80-90 procent av matcherna på ATP-touren följer just det mönstret) och visade inga som helst tecken på att vika ner sig.

Murray servade dock fortsatt stabilt, så att han plötsligt som från ingenstans bjöd bort ett break vid ställning 3-2 till Djokovic kom som en överraskning. Djokovic är förvisso fruktansvärt bra på att se skräckinjagande trygg och säker ut när han börjar få medvind, och en mästare på att utnyttja de chanser han får, men Murrays huvudlösa utflykt till nätet i ett risigt utfört serve & volley-trick var bara… dumt. Förmodligen kände sig Murray stressad av att Djokovic började få vind i seglen och sätta mer press. Rivalen lyckades helt enkelt, återigen, leta sig in under huden på skotten.

Den här omvända matchbilden höll i sig. Frustrationen som Murray stundtals visade i första set över enkla misstag (då han hade övertaget) blev nu en frustration över att han nu många gånger helt enkelt inte räckte till när Djokovic lade i en extraväxel.

Djokovic bärgade setet med 6-3 och fick med sig sitt momentum in i skiljesetet.

Efter ett tidigt break jobbade han sig upp till en trygg 4-2-ledning.

Då vaknade Murray till liv igen.

2-4 blev 5-4 och plötsligt låg pressen på Djokovic.

Som vanligt plockade han dock lägligt fram sin bästa tennis, höll sin serve och bröt till 6-5. När han sedan skulle serva för matchen gick Murray fram till 40-15 efter aggressivt returnerande.

Fyra poäng senare stod Djokovic ändå som segrare, efter ett par stentunga servar och solitt grundspel.

– Det var ännu en grym match, ännu ett fantastiskt framträdande från oss båda. Jag hoppas att folk som såg den håller med mig. Jag väntade mig inget annat än en tuff match, säger Djokovic efter segern.

– Det var troligen matchens två sista minuter som avgjorde den. Han bröt från 15-40, sen hade jag 40-15 i nästa game men lyckades inte bryta… jag hade chansen i tredje set. Man hade hoppats att ett game inte skulle avgöra en hel match, säger en lite bitter Murray efter den snöpliga förlusten.

Tomás Berdych mot Jo-Wilfried Tsonga senare i kväll. Inte riktigt lika spännande som den här matchen. Lite dåligt planerat att lägga Djokovic-Murray som första singelmatch och Berdych-Tsonga som kvällsmatch, kan tyckas.

Att tippa utgången av årets World Tour Finals känns faktiskt svårare i år än många andra år – särskilt i jämförelse med 2011, då både världsettan Novak Djokovic och världstvåan Rafael Nadal var smärtsamt omotiverade och loja.

I år känns det som att precis alla i startfältet går in i turneringen med maximal motivation och kampvilja.

Tänker låta bli att tippa en vinnare så här på förhand, det kan vi ägna oss åt sen när gruppspelsfasen är avklarad och vi fått se i vilken form respektive spelare är.

Låt oss i stället titta på förutsättningarna:

Grupp A: Novak Djokovic, Andy Murray, Tomás Berdych, Jo-Wilfried Tsonga.
Grupp B: Roger Federer, David Ferrer, Juan Martín del Potro, Janko Tipsarevic.

En riktigt stark grupp (A) och en lite svagare (B). På förhand känns det som att en utvilad Roger Federer under precis alla omständigheter helt enkelt bara ska säkra en semifinalplats. Största hotet är förmodligen del Potro, men jag tror inte att argentinaren rår på racketkonstnären i 02 Arena.

David Ferrer är förhoppningsvis vid riktigt gott mod efter karriärens första Masters-titel, och kan eventuellt snuva del Potro på en semifinalplats. Tipsarevic? Nej, jag tror inte alls på honom, och efter det pinsamma uppträdandet i semifinalen mot Jerzy Janowicz i Paris Masters hoppas jag att han inte lyckas ställa till med några skrällar.

Det riktigt intressanta med grupp A är att sannolikheten för att både Djokovic och Andy Murray går till semifinal inte är så hög som man kan tro. Eftersom endast en kan vinna mötet mellan de båda så måste de nämligen i princip gå segrande ur sina andra två fältslag. Både Berdych och Tsonga ska alltså inkassera minst två förluster vardera, medan Djokovic/Murray plockar tre respektive två segrar var.

Någon som är expert på sannolikhetsteori? Det är lite för sent på kvällen för att jag ska orka grotta ner mig i matematiska axiom, men min gissning är att chansen/risken är rätt så stor för att antingen Djokovic eller Murray ska åka på en svidande förlust mot Berdych eller Tsonga.

Murray sviktade faktiskt mot Berdych i dag, men gick till slut segrande ur sin öppningsmatch (3-6, 6-3, 6-4). Tsonga pressade Djokovic, som dock vann i raka set (7-6, 6-3).

Härlig start för gruppfavoriterna, alltså – men det skulle inte förvåna mig det allra minsta om Tsonga skulle fixa en seger mot Murray eller Berdych en mot Djokovic. Ska dock inte sticka under stol med att jag helst ser både serben och skotten i semifinal.

Och finalen? Djokovic eller Murray mot Federer. Det vore så klart drömfinalen.

Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.

Att tippa Paris Masters 2012 har visat sig vara snudd på omöjligt. Spelarna som jagade en plats i nästa veckas slutspel i London – Nicolás Almagro, Richard Gasquet, Milos Raonic och John Isner – befinner sig alla i till synes väldigt djupa formsvackor och föll som käglor. Inte speciellt lägligt, om man säger så.

Novak Djokovic och Andy Murray slarvade bort sina matcher mot Sam Querrey respektive Jerzy Janowicz och kan således inte upprätthålla toppkvartettens totala dominans över Masters-turneringarna.

Så klart alltid roligt med skrällar, men det är mycket som känns underligt i Paris i år. Det här att turneringen kofotats in mellan Basel/Valencia och World Tour Finals är ju allt annat än optimalt. Det har varit en lång och krävande säsong för toppspelarna, och att misstänka att de inte gick för fullt i sina matcher (kanske till och med tankade) är knappt ens att betrakta som särskilt konspiratoriskt.

Förstår inte varför man inte kunnat skjuta fram slutspelet en vecka (ja, jag vet att spelarna ville korta ner säsongen, men ändå), alternativt göra en rockad så att Paris Masters spelades veckan där Basel/Valencia låg.

För jovisst, det är kul med skrällar och kul när andra spelare får chansen att visa vad de går för – men inte under dessa omständigheter. Och det är i ärlighetens namn ett kvitto på den här turneringens låga kvalitet (2012 årets upplaga av den, alltså) när samtliga av de fyra spelare som vanligtvis gör upp om finalplatser och titlar inte ens finns med i kvartsfinalfältet:

1. Tomás Berdych vs Gilles Simon.
2. Janko Tipsarevic vs Jerzy Janowicz.
3. David Ferrer vs Jo-Wilfried Tsonga.
4. Sam Querrey vs Michael Llodra. 

Personligen tror jag att det med största sannolikhet blir Tomás Berdych eller Jo-Wilfried Tsonga som gör upp om titeln. Om nu inte David Ferrer fäller Tsonga i dagens kvartsfinal, vilket är fullt möjligt.

Berdych borde helt enkelt sätta stopp för Simon, som tog sig hit tack vare att Kei Nishikori tvingades lämna walkover.

Kvartsfinalen mellan Querrey och Michael Llodra kan gå lite hur som helst, och ärligt talat spelar det mig ingen större roll vem som tar den semifinalplatsen. Att de två möts i en Masters-kvart och alltså gör upp om en biljett till semin känns minst sagt… märkligt.

När nu Tipsarevic efter gårdagens seger över Juan Mónaco – och Nicolás Almagros förlust mot Tsonga – är klar för World Tour Finals är risken ganska stor att han är ungefär lika motiverad att vinna som Djokovic/Murray/del Potro. Jerzy Janowicz har med andra ord en riktigt god chans att ta sig till semifinal. Vilket faktiskt vore riktigt kul.

Så, vad tror ni om en semi mellan Berdych och Janowicz, och en mellan Tsonga och Querrey?

Gårdagen bjöd som bekant på en hel del drama – och inte bara en, utan två ordentliga praktskrällar.

Det hela började med att världstrean Andy Murray brände en matchboll i egen serve och lät matchen mot 21-årige Jerzy Janowicz rinna honom ur händerna. Mycket påpassligt dagen efter rivalen Novak Djokovics kollaps när han med dunder och brak chockbesegrades av Sam Querrey efter att ha vunnit åtta raka game i första och inledningen av andra set.

Senare under torsdagen föll också formstarka Juan Martín del Potro, som hade elva raka segrar inför åttondelsfinalen, i raka set mot 121-rankade veteranen Michael Llodra (som dessförinnan slagit ut John Isner): 6-4, 6-3.

Så kan det gå.

* * *

Som tur var gjorde åtminstone några toppspelare sitt jobb:

• David Ferrer hade visserligen bekymmer mot Stanislas Wawrinka efter en övertygande matchinledning, men kunde slutligen vinna ganska enkelt i skiljeset: 6-2, 4-6, 6-2. Minns faktiskt inte när jag sist såg träffsäkra Ferrer svara för så många oprovocerade misstag. Ett ganska tydligt tecken på att underlaget är en smula… underligt.

• Tomás Berdych blev helt överkörd i första set mot Kevin Anderson, men samlade ihop sig och säkrade en biljett till kvartsfinalen: 1-6, 6-3, 6-4.

• Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika lätt för Nicolás Almagro som Berdych hade i Stockholm Open. Franske hemmahoppet behövde två tiebreak för att avfärda spanjoren: 7-6(4), 7-6(3).

• Juan Mónaco bjöd sannerligen upp till kamp, men Janko Tipsarevic stod pall och bärgade segern: 6-3, 3-6, 6-3. Serbiske världsnian har därmed säkrat en plats i World Tour Finals nästa vecka, eftersom utmanarna Mónaco, Richard Gasquet, John Isner och Milos Raonic fick tidiga respass här i Paris.

Raonic, ja. Han hade inte överdrivet mycket att säga till om i matchen mot Sam Querrey. Var typ inte i närheten av att rubba amerikanen i dennes serve och föll i raka set: 6-3, 7-6(1). Så var det med den saken.

Mer om dagens kvartar inom kort.

* * *

Alla resultat:

Han hade inte besegrat en topp 10-spelare på ett år (Jo-Wilfried Tsonga i Valencia Open 2011) – och han lyckades bara plocka totalt tio poäng i första set mot världstvåan Novak Djokovic i Paris Masters.

Men skam den som ger sig.

Två set senare stod han som vinnare – efter att ha vänt ett till synes omöjligt 0-6, 0-2-underläge, dundrat in 18 servess och räddat sex av tio breakbollar: 0-6, 7-6(5), 6-4.

Onekligen 23-rankade amerikanens största seger hittills i karriären.

Så här svarade han på frågan om hur tankarna gick när han låg under med 0-2, och alltså tappat åtta raka game, i andra set:

– Det var lite pinsamt. Jag gick till platsen där Casey, min fysioterapeut/kiropraktor sitter […] och sa ”jag hoppas att jag kan vinna två game i det här setet”. När jag väl hade vunnit de där två gamen fann jag mig tillrätta. Jag kände att ”okej, det är allt jag vill ha”. Men sen började det gå bra och jag fick större självförtroende, började serva bättre och blev lite mer aggressiv.

Djokovic, som blir ny världsetta på måndag och dessutom blir krönt som säsongsetta efter Roger Federers beslut att stå över Paris Masters, missade samtliga fem breakbollar i avgörande set och har nu 70-12 i matchfacit i år. ”Sam spelade väldigt bra, han servade väldigt bra”, var hans förklaring till den snöpliga förlusten.

Undrar om Federer ångrar beslutet att hoppa över Paris Masters nu…

Och undrar hur världstrean Andy Murray hanterar det här. Det ligger väldigt nära till hands att tro att han lägger i ytterligare en växel för att bärga sin första Masters-titel i år och på så vis upprätthålla toppkvartettens totala dominans över 1000-turneringarna.

Med tanke på att både knepiga Marin Cilic (förlust mot Jerzy Janowicz) och nu även rivalen Djokovic är undanröjda höjs hans chanser att vinna, som redan innan var goda, markant.

Inte sedan Robin Söderling vann just Paris Masters 2010, efter finalseger över Gaël Monfils, har en spelare utanför topp 4 (Federer, Djokovic, Murray, Rafael Nadal) vunnit en Master. Dessa fyra spelare har alltså bärgat de 17(!) senaste tusingarna. Backar man bandet ännu längre bak är det endast fyra av de senaste 35 som bärgats av någon annan än Federer, Djokovic, Murray och Nadal (dessa fyra är Nikolaj Davydenko i Shanghai 2009, Ivan Ljubicic i Indian Wells 2010, Andy Roddick i Miami 2010 och Söderling i Paris 2010).

Kanske blir 2012 året då en lägre rankad spelare, inspirerad av Sam Querreys enorma bedrift, kliver fram och sätter Big Four i ordentlig gungning?

Favoritskapet vilar nu tungt på Murray. Personligen hoppas jag att han pallar trycket – även om jag inte skulle bli förvånad om ännu en dunderskräll lurar i någons bakficka. Paris Masters är trots allt något av en skrällarnas turnering.

Och det finns en hel del spelare utanför topp 4 som har potential att gå hela vägen: Juan Martín del Potro, Tomás Berdych (titulant 2005), David Ferrer, Jo-Wilfried Tsonga (titulant 2008) och Kei Nishikori för att nämna några.

Detta är i sanning spännande tider, mina vänner.

Okej, gårdagen bjöd alltså på en hyfsat stor skräll: 69-rankade kvalspelaren Jerzy Janowicz spöade 15-rankade Marin Cilic i raka set: 7-6(6), 6-2. 21-årige Janowicz tappade endast tio poäng i egen serve och dundrade in nio servess.

Matchen var över på drygt en och en halv timme.

Imponerande.

21-åringen möter troligen världstrean Andy Murray i nästa omgång.

* * *

Ovan nämnde Murray möter i dag forne världstolvan Paul-Henri Mathieu, som slog Roberto Bautista-Agut i raka set: 6-4, 7-5.

* * *

Vi bjöds på ytterligare en liten skräll i går: 75-rankade Igor Sijsling besegrade Valencia Open-finalisten Alexandr Dolgopolov efter bara en timmes spel: 6-4, 6-2.

Sijsling möter världsnian Janko Tipsarevic i nästa omgång.

* * *

Sjätteseedade hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga överlevde en riktig nagelbitare mot landsmannen Julien Benneteau: 6-2, 4-6, 7-6(2).

Vad som i första set såg ut att bli en promenadseger för världssjuan utvecklades till en betydligt mer dramatisk historia.

– Det var mycket spänning, mycket intensitet, en väldigt komplicerad öppningsmatch för mig. Jag kämpade till slutet. Jag höll mig kvar och jag är glad över att jag klarade det för det var inte enkelt, säger en lättad Tsonga efter den darriga segern.

Tsonga behöver bara vinna en till match, och på så vis nå kvartsfinal i Paris, för att säkra en plats i World Tour Finals nästa vecka. Förra året gick han till final i både Paris och WTF, och föll båda gångerna mot Roger Federer.

Tsonga möter Nicolás Almagro eller Albert Ramos i åttondelsfinalen.

* * *

Kei Nishikori, som drog sig ur Swiss Indoors i Basel förra veckan på grund av skada, seglade enkelt vidare till åttondelsfinal efter seger över wildcard-spelaren Benoit Paire: 7-6(2), 6-2.

Nishikori förvaltade fyra av tio breakbollar och stängde matchen efter en timme och 35 minuters spel.

Han möter forne världssexan Gilles Simon eller lucky losern Victor Hanescu i nästa omgång.

* * *

Det blir amerikanske servekanonen Sam Querrey som står för motståndet i Novak Djokovics första match i turneringen. Querrey ledde över spanjoren Fernando Verdasco med 6-1, 1-1 när Verdasco tvingades kasta in handduken på grund av en nackskada.

* * *

Alla resultat:

Efter förlusten i Basel-finalen och beslutet att stå över Paris Masters står det nu klart att Roger Federer nästa måndag petas från tronen som världsetta.

Då, den 5 november, tappar nämligen schweizaren sina poäng från förra årets Swiss Indoors, Paris Masters och World Tour Finals – vilket även innebär att han inte kommer att kunna spela in tillräckligt mycket poäng för att gå om rivalen Novak Djokovic på säsongsrankningen och avsluta året som världsetta.

Novak Djokovic, som blev petad som världsetta den 9 juli i år av just Federer, blir nu den första spelaren att avsluta en säsong som världsetta för andra året i rad sedan Federers dominans 2004 till 2007.

Djokovic blev efter förra årets Wimbledon den första serbiske spelaren någonsin att bli världsetta på ATP-rankningen. Han var sedan världsetta i totalt 53 veckor.

Nuvarande världstvåan har i år svarat för ännu en lysande säsong, med en Grand Slam-titel (Australiska öppna) på tre finaler (förluster i Franska öppna och US Open), tre Masters-titlar (Miami, Toronto, Shanghai) på sex finaler (förluster i Monte Carlo, Rom och Cincinnati) och 70-11 i matchfacit hittills.

25-åringen kommer officiellt att krönas till säsongsetta under World Tour Finals nästa vecka.

Endast 16 personer har avslutat en säsong som världsetta under ATP-rankningens 40-åriga historia:

2012 Novak Djokovic
2011 Novak Djokovic
2010 Rafael Nadal
2009 Roger Federer
2008 Rafael Nadal
2007 Roger Federer
2006 Roger Federer
2005 Roger Federer
2004 Roger Federer
2003 Andy Roddick
2002 Lleyton Hewitt
2001 Lleyton Hewitt
2000 Gustavo Kuerten
1999 Andre Agassi
1998 Pete Sampras
1997 Pete Sampras

1996 Pete Sampras

1995 Pete Sampras

1994 Pete Sampras

1993 Pete Sampras

1992 Jim Courier

1991 Stefan Edberg

1990 Stefan Edberg
1989 Ivan Lendl

1988 Mats Wilander
1987 Ivan Lendl

1986 Ivan Lendl
1985 Ivan Lendl
1984 John McEnroe
1983 John McEnroe
1982 John McEnroe
1981 John McEnroe
1980 Bjorn Borg
1979 Bjorn Borg
1978 Jimmy Connors
1977 Jimmy Connors
1976 Jimmy Connors
1975 Jimmy Connors
1974 Jimmy Connors
1973 Ilie Nastase