Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.

http://www.youtube.com/watch?v=pB3oKgRBowE

Rutinen.

Det var den, tillsammans med den mentalitet som får David Ferrer att aldrig någonsin under några som helst omständigheter ge upp, som gav spanjoren segern i Paris Masters i dag.

Så rättvist, och så ofantligt välförtjänt efter alla slitsamma år på touren. Han är alltså 30 år, den store lille spanjoren. Att vinna sina första Masters-titel vid den åldern är så klart makalöst i sig.

Och matchen då?

Jo, vi kan börja med att konstatera att det är rysligt svårt att spela på toppen av sin förmåga game efter game, set efter set, match efter match. Det blev Jerzy Janowicz varse i dag.

21-åringen har ju haft en helt magisk resa här i Paris och slagit ut den ena topprankade spelaren efter den andra. I samtliga matcher har han lyckats maxa sin kapacitet på ganska många punkter.

Så även i finalen, i alla fall i första set. Det räckte dock inte den här gången.

Matchen hade tre kolossalt avgörande ögonblick, det första vid ställning 4-4 i set numero uno. Janowicz hängde för första gången med riktigt bra i Ferrers serve, försvarade sig skickligt och tvingade fram ett misstag som gav 21-åringen en breakboll.

Den drämde han i nät, efter en för dagen sällsynt slarvig retur.

Ferrer kunde därefter förhållandevis avslappnat hålla sin serve och sedan sätta ordentlig press i Janowicz serve – vilket räckte för att fixa matchens första break och set i ett svep, 6-4.

Nästa kolossalt avgörande ögonblick kom vid ställning 2-1 till Janowicz i andra set. Janowicz hade precis hämtat in underläge 15-40 och sedermera lyckats bryta Ferrers serve efter aggressivt returnerande, men inledde sedan sitt eget servegame med ett dubbelfel. Han fortsatte sedan att svaja ordentligt i servandet och Ferrer kunde bryta tillbaka.

Det sista kolossalt avgörande ögonblicket kom direkt i nästföljande game (som skulle komma att bli ett maratongame). Janowicz räddar återigen gameboll, sätter hög press på Ferrer och styr ofta spelet helt och hållet. Han får två breakbollar – och bränner båda.

Ferrer håller till slut serven, fixar tre breakbollar i Janowicz serve (bränner två, den tredje slår polacken i nät) och kan sedan gå fram till en 5-2-ledning.

Efter det andra kolossalt avgörande ögonblicket syntes det tydligt att Janowicz hade soppatorsk, men jag tror att han redan efter den första händelsen psykologiskt hade en brant uppförsbacke.

Det var nämligen i mångt och mycket Janowicz som styrde och ställde. Han var obestridlig herre över sin planhalva och var tveklöst den som satte högst press. Han var också den som stod för det mesta av artisteriet och bjöd på flest vackra poäng.

Problemet var att hans ibland överlägsna pondus inte bet på Ferrer psykologiskt. Inte det allra minsta.

Hur många läckra stoppbollar eller otagbara forehands eller blytunga servar eller stenhårda backhandpasseringar han än slog så blev Ferrer aldrig osäker. Trots att Janowicz faktiskt lyckades slå igenom honom och ibland till och med fullkomligt rasera hans annars så ointagliga försvarsmur så vacklade han inte en sekund. Han visste hela tiden att han kunde vinna – och han hade gett sig fan på att han också skulle göra just det.

I slutänden så var det Ferrer som bärgade de mest avgörande poängen, de där livsviktiga som kan vara skillnaden mellan succé och fiasko i en match. Och med de viktiga poängen kom också de andra, lite enklare – de där som skapar trygghet och som fungerar som ett kvitto på att ens taktik är solid och effektiv.

Den här titeln unnar man verkligen Ferrer. Inte bara för att han förtjänar en Master efter allt sitt slit och sin beundransvärda inställning ute på banan, utan för att han i och med detta i någon mån även upprätthöll toppspelarnas heder.

Det kan nämligen inte ses som en slump att spelare som Novak Djokovic, Andy Murray, Juan Martín del Potro och Tomás Berdych åker ut på det sätt de gjorde. Det är nästan lite talande att Tennis.com:s Peter Bodo beskriver segern över Murray på det här sättet:

”Janowicz pulled off the feat on a day when Murray was – at least at the onset – neither cranky nor self-punishing nor wildly off his game.”

Just det talar ju för att Murray inte spelade på toppen av sin förmåga – det är ju i de matcher han anser viktiga som han blir ”cranky” och ”self-punishing”, och på senare tid har han använt denna grinighet som välbehövligt bränsle.

Jag säger inte att Djokovic, Murray eller någon av de andra tankade (det vill säga förlorade med flit) eftersom det vore ett helt horribelt påstående (Djokovic ledde med 6-0, 2-0 innan han kollapsade totalt mot Sam Querrey, Andy Murray hade matchboll mot Janowicz), men jag ser ingen anledning att tro att någon av dessa var tillräckligt motiverade att spela på en så hög nivå som krävs i dessa sammanhang.

Det har varit en lång säsong och World Tour Finals står för dörren. En tillfällighet att topp 10-spelarna faller som käglor? Knappast.

Därmed inte sagt att Janowicz inte var en välförtjänt finalist. För det var han. Som han har spelat den här turneringen… Han har verkligen visat att han har kapaciteten att utföra stordåd, han har onekligen både talang och en hel drös med vapen i sin arsenal.

I finalen var han dessutom trött, efter att ha spelat tre kvalmatcher (finalen var hans totalt åttonde i turneringen, Ferrers femte). Det är svårt att inte undra hur matchbilden sett ut om han klivit ut på banan pigg och utvilad.

Jag tror ändå att det är lite för tidigt att dra några långtgående slutsatser av hans magiska vecka i Paris. Vi ska komma ihåg att han hade blygsamma 9-3 i ATP-matchfacit inför turneringen, så sent som i US Open förlorade mot 1,098-rankade Dennis Novikov i första omgången och inte hade besegrat en enda topp 50-spelare före Paris.

Att han har kapaciteten bevisade han alltså i Paris – nu måste han bevisa att han har kontinuiteten för att bli en stabil ATP-spelare (och så småningom toppspelare). Även spelare som David Goffin, Martin Klizan, Jack Sock, Ryan Harrison och Bernard Tomic har ett stort spel i sig, men hittills har de inte nått upp till den höga lägstanivå som krävs i dessa sammanhang.

Janowicz gör hur som helst ett jätteskutt på rankningen i morgon – från 69 till runt 26.

I och med första Masters-titeln i karriären har nu David Ferrer totalt sju titlar i år, fler än någon annan. Han har dessutom flest segrar (72-14 i matchfacit).

Snacka om magisk säsong för 30-åringen. Nu hoppas vi att han kan ta med sig självförtroendet från Paris till London och bjuda på högklassig tennis även i World Tour Finals.

Okej, ett gäng kvartsfinaler och semifinaler har alltså avverkats under helgen.

• Gilles Simon slog Tomás Berdych i sin kvartsfinal. En stor överraskning för mig, trots att Simon ledde med 4-2 i inbördes möten inför matchen (dock var det tre år sedan de sist möttes). Simon spelade smart, höll duellerna vid liv, tog udden av Berdychs power och skickade ner några riktigt snygga vinklade backhandslag i krysset. Fransmannen har ju inte verktygen för att besegra Berdych på tjeckens villkor, så han tog kommandot och försökte hela tiden, framgångsrikt, styra spelet. 6-4, 6-4.

• David Ferrer kämpade ner Jo-Wilfried Tsonga i raka set. Det är ju snudd på omöjligt att penetrera Ferrers försvarsmur hur snabbt eller långsamt underlaget än må vara, och mot Tsonga spelade han riktigt bra. Trodde faktiskt att världssjuan framburen av sin hemmapublik skulle fixa en semifinalplats, men Ferrer visade sig för svår. 6-2, 7-5.

• Jerzy Janowicz utklassade Janko Tipsarevic i andra och tredje set, efter att ha slarvat bort första. När skrällspelaren sedan gick för seger valde Tipsarevic att kasta in handduken vid ställning vid ställning 1-4 på grund av ”sjukdom”. Väldigt osportsligt av världsnian. Dock inte första gången det händer. 3-6, 6-1, 4-1r.

• Michael Llodra slog en märkligt oinspirerad Sam Querrey. Eller oinspirerad – amerikanen var inte särskilt bra, helt enkelt. Kanske hade han slut på soppa efter segrarna mot Novak Djokovic och Milos Raonic? Nåväl. Bör så klart nämnas att Llodra var grymt taggad. Helt otroligt hur denne veteran kan traggla igenom en hel säsong nästan helt i skymundan, med en hel drös risiga framträdanden, för att sedan lyfta sig så osannolikt mycket hemma i Paris. 7-6(4), 6-3.

Och så semifinalerna: Jerzy Janowicz hade inga större problem med Gilles Simon: 6-4, 7-5.

Skönt. Dels är jag som bekant inget stort fan av Simon, och dels är det ju riktigt roligt att en 69-rankad kvalspelare tar sig hela vägen till final i en Masters-turnering.

I finalen ställs han mot David Ferrer, som avfärdade Llodra i raka set: 7-5, 6-3. Ferrer har faktiskt bara tappat ett set så här långt, mot Stanislas Wawrinka i tredje omgången.

Vem som vinner finalen?

Well, med den omvända logik som råder i Paris Masters borde det rimligtvis bli Jerzy Janowicz, eftersom David Ferrer i mina ögon är den självklara favoriten.

Alldeles oavsett matchens utgång ska det bli riktigt intressant att se om Jerzy lyckas slå igenom Ferrer (inte särskilt troligt, eftersom det bevisligen är oerhört svårt) och hur han justerar sin taktik under matchens gång. Det ska också bli intressant hur Ferrer påverkas av Janowicz ryckiga spelstil, med många oförutsägbara stoppbollar – slagna med känsliga handleder – och allmän variation i slag och placering.

Eftersom det är snudd på omöjligt att trötta ut Ferrer eller tvinga fram enkla misstag gäller det att ta kommandot över duellerna och hitta vägar fram till vinnande slag. I och med att Ferrer är en rysligt bra returnerare är det också viktigt att variera sin serve och ha en hög procent förstaservar.

Man unnar ju verkligen Ferrer att äntligen bärga en Master, efter tre finalförluster (Rom 2010, förlust mot Rafael Nadal, Monte Carlo 2011, förlust mot Nadal, Shanghai 2011, förlust mot Andy Murray).

Samtidigt vore det som sagt kul om toppkvartettens dominans bryts av en doldis.

Hugget som stucket, alltså.

Att tippa Paris Masters 2012 har visat sig vara snudd på omöjligt. Spelarna som jagade en plats i nästa veckas slutspel i London – Nicolás Almagro, Richard Gasquet, Milos Raonic och John Isner – befinner sig alla i till synes väldigt djupa formsvackor och föll som käglor. Inte speciellt lägligt, om man säger så.

Novak Djokovic och Andy Murray slarvade bort sina matcher mot Sam Querrey respektive Jerzy Janowicz och kan således inte upprätthålla toppkvartettens totala dominans över Masters-turneringarna.

Så klart alltid roligt med skrällar, men det är mycket som känns underligt i Paris i år. Det här att turneringen kofotats in mellan Basel/Valencia och World Tour Finals är ju allt annat än optimalt. Det har varit en lång och krävande säsong för toppspelarna, och att misstänka att de inte gick för fullt i sina matcher (kanske till och med tankade) är knappt ens att betrakta som särskilt konspiratoriskt.

Förstår inte varför man inte kunnat skjuta fram slutspelet en vecka (ja, jag vet att spelarna ville korta ner säsongen, men ändå), alternativt göra en rockad så att Paris Masters spelades veckan där Basel/Valencia låg.

För jovisst, det är kul med skrällar och kul när andra spelare får chansen att visa vad de går för – men inte under dessa omständigheter. Och det är i ärlighetens namn ett kvitto på den här turneringens låga kvalitet (2012 årets upplaga av den, alltså) när samtliga av de fyra spelare som vanligtvis gör upp om finalplatser och titlar inte ens finns med i kvartsfinalfältet:

1. Tomás Berdych vs Gilles Simon.
2. Janko Tipsarevic vs Jerzy Janowicz.
3. David Ferrer vs Jo-Wilfried Tsonga.
4. Sam Querrey vs Michael Llodra. 

Personligen tror jag att det med största sannolikhet blir Tomás Berdych eller Jo-Wilfried Tsonga som gör upp om titeln. Om nu inte David Ferrer fäller Tsonga i dagens kvartsfinal, vilket är fullt möjligt.

Berdych borde helt enkelt sätta stopp för Simon, som tog sig hit tack vare att Kei Nishikori tvingades lämna walkover.

Kvartsfinalen mellan Querrey och Michael Llodra kan gå lite hur som helst, och ärligt talat spelar det mig ingen större roll vem som tar den semifinalplatsen. Att de två möts i en Masters-kvart och alltså gör upp om en biljett till semin känns minst sagt… märkligt.

När nu Tipsarevic efter gårdagens seger över Juan Mónaco – och Nicolás Almagros förlust mot Tsonga – är klar för World Tour Finals är risken ganska stor att han är ungefär lika motiverad att vinna som Djokovic/Murray/del Potro. Jerzy Janowicz har med andra ord en riktigt god chans att ta sig till semifinal. Vilket faktiskt vore riktigt kul.

Så, vad tror ni om en semi mellan Berdych och Janowicz, och en mellan Tsonga och Querrey?

Gårdagen bjöd som bekant på en hel del drama – och inte bara en, utan två ordentliga praktskrällar.

Det hela började med att världstrean Andy Murray brände en matchboll i egen serve och lät matchen mot 21-årige Jerzy Janowicz rinna honom ur händerna. Mycket påpassligt dagen efter rivalen Novak Djokovics kollaps när han med dunder och brak chockbesegrades av Sam Querrey efter att ha vunnit åtta raka game i första och inledningen av andra set.

Senare under torsdagen föll också formstarka Juan Martín del Potro, som hade elva raka segrar inför åttondelsfinalen, i raka set mot 121-rankade veteranen Michael Llodra (som dessförinnan slagit ut John Isner): 6-4, 6-3.

Så kan det gå.

* * *

Som tur var gjorde åtminstone några toppspelare sitt jobb:

• David Ferrer hade visserligen bekymmer mot Stanislas Wawrinka efter en övertygande matchinledning, men kunde slutligen vinna ganska enkelt i skiljeset: 6-2, 4-6, 6-2. Minns faktiskt inte när jag sist såg träffsäkra Ferrer svara för så många oprovocerade misstag. Ett ganska tydligt tecken på att underlaget är en smula… underligt.

• Tomás Berdych blev helt överkörd i första set mot Kevin Anderson, men samlade ihop sig och säkrade en biljett till kvartsfinalen: 1-6, 6-3, 6-4.

• Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika lätt för Nicolás Almagro som Berdych hade i Stockholm Open. Franske hemmahoppet behövde två tiebreak för att avfärda spanjoren: 7-6(4), 7-6(3).

• Juan Mónaco bjöd sannerligen upp till kamp, men Janko Tipsarevic stod pall och bärgade segern: 6-3, 3-6, 6-3. Serbiske världsnian har därmed säkrat en plats i World Tour Finals nästa vecka, eftersom utmanarna Mónaco, Richard Gasquet, John Isner och Milos Raonic fick tidiga respass här i Paris.

Raonic, ja. Han hade inte överdrivet mycket att säga till om i matchen mot Sam Querrey. Var typ inte i närheten av att rubba amerikanen i dennes serve och föll i raka set: 6-3, 7-6(1). Så var det med den saken.

Mer om dagens kvartar inom kort.

* * *

Alla resultat:

Så var det alltså avgjort – för första gången på två år kommer någon utanför toppkvartetten att bärga en Masters-titel.

Detta efter att Jerzy Janowicz räddat en matchboll och sedermera besegrat världstrean Andy Murray i tre set: 5-7, 7-6(4), 6-2. Dagen efter amerikanen Sam Querreys chockseger över Novak Djokovic. Två skrällar som tillsammans utgör en total tokchockskräll. Only happens in Paris (Masters).

Jag skrev i går att Querreys chock öppnar för Murray, men att det inte förvånar mig om det lurar ytterligare en skräll i någons bakficka.

Den bakfickan visade sig tillhöra 21-årige Jerzy Janowicz. En spelare som inledde året rankad som nummer 221 i världen. Nu är han den förste polska spelaren att nå kvartsfinal i en Masters-turnering någonsin och kommer att slå sig in på topp 50 när veckan är slut.

En framtidskraft att räkna med, alltså.

Vilket han visade mot Murray.

Skotten servade alltså för matchen vid ställning 7-5, 5-4 och brände en matchboll vid 40-30. I efterföljande tiebreak tog Janowicz kommandot, bröt sedan Murray två gånger och räddade tre breakbollar när han servade för matchen vid ställning 5-2 i skiljeset.

– När jag servade för matchen gjorde jag inte ett särskilt bra game och missade några slag som jag hoppades sätta. Han vann förmodligen självförtroende efter det och började spela bättre. Han gjorde ett bra tiebreak, spelade aggressivt, erkänner Murray efter den svidande förlusten.

Det är tredje turneringen i rad som Murray bränner matchbollar. I Japan Open föll han i semifinalen mot Milos Raonic efter att ha missade två matchbollar och i Shanghai Masters-finalen mot Novak Djokovic brände han hela fem innan Djokovic slutligen vände och vann.

Nu hoppas världstrean åtgärda vad som nu gått snett inför World Tour Finals nästa vecka.

– Jag måste tajta till saker nästa vecka, om jag får sådana möjligheter i matcherna. Måste se till att det inte händer i 02 (arenan i London där slutspelet avgörs), säger han.

Och vad händer nu i Paris Masters, när båda de toppseedade spelarna redan fallit som käglor?

Vem vet. Även Kei Nishikori, som jag såg som en potentiell finalist/titulant, missar kvartsfinalen. Han tvingades lämna w/o på grund av skada och Gilles Simon får således ett glidarpass till the last eight.

Skrällarnas turnering, var det ja. Kan Jerzy Janowicz till och med gå hela vägen nu, efter att ha fällt toppspelare som Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic och Andy Murray?

Tja, varför inte. Konstigare saker har hänt på vår älskade tennistour.

Det här att Caroline Wozniacki ”sparkar” Thomas Johansson… ja, jag finner det en smula märkligt.

Jag skriver ”sparkar” inom citationstecken eftersom pappa Piotr menar att överenskommelsen endast gällde fram till US Open och att beslutet att gå tillbaka till den gamla ordningen (där Piotr är huvudcoach) inte är att betrakta som att man sparkar Johansson, enligt danska Ekstrabladet.

Hur det än ligger till med den saken har jag svårt att förstå hur familjen Wozniacki resonerar. Ja, hon avslutade 2011 som världsetta, anlitade Ricardo Sanchez i december och inledde sitt ras på rankningen i början av 2012. Men att gå tillbaka till ett system som uppenbarligen inte funkade, i alla fall inte vad gäller Carolines stora mål, är knappast rätt väg att gå.

Sanches fick kicken redan i februari (trots att Caroline trots allt tog sig till kvartsfinal i Australiska öppna) och när Johansson tillträdde som ny coach i maj var Wozniacki världsnia.

Samarbetet kan knappast beskrivas som en succé – Wozniacki åkte ut i tredje omgången av Franska öppna och fick respass direkt i både Wimbledon och US Open.

Men nya sätt att tänka och arbeta tar tid. Se bara på Andy Murray – hans samarbete med Ivan Lendl, som inleddes i början av året, bar frukt först i US Open nio månader senare, efter en Wimbledon-final (och ett OS-guld, men en Grand Slam-titel var ju det stora målet även för Murray).

Om Wozniacki någon gång vill stå därute på banan på Melbourne, Roland Garros, Wimbledon eller Flushing Meadows och med glädjetårar i ögongen lyfta en Grand Slam mot skyn så måste hon hitta sätt att utveckla sitt spel. Det gamla systemet räckte till att bli världsetta, men närmare en GS än en final (i US Open 2009, förlust mot Kim Clijsters) har hon ju faktiskt inte kommit. Det året var hon dessutom världsnia, så det är knappast placeringen på rankningen som är avgörande i Wozniackis fall.

Jag är övertygad om att Johansson på sikt hade kunnat hjälpa henne en bit på vägen. Om deras samarbete slutligen nått ända fram lär vi aldrig få veta.

– Vi vet båda vad som måste göras. Vi sparkade inte Thomas. Vi hade bara en överenskommelse till US Open. Han är fortfarande vår vän och granne [i Monaco] och vi hoppas att vi ska kunna träna med honom i Monaco och dra nytta av hans taktiska input, säger Piotr Wozniacki.

Jo, tjena. Vill både äta kakan och ha den kvar – och sedan ta åt sig hela äran om hon någon gång i framtiden röner framgångar i GS-sammanhang.

– Nu går vi tillbaka till det gamla systemet, som tog Caroline till toppen. Jag bryr mig inte om vad experterna säger. Att hon inte kan slå vinnare och bara kan springa. Vi kommer att spela som vi spelar och sedan långsamt förbättra det som vi gjort bra.

Med Victoria Azarenka, Maria Sjarapova, Serena Williams och Agnieszka Radwanska – för att nämna några – som alla hittat (i vissa fall tillbaka till) både jämnhet och motivation är det lättare sagt än gjort.

Så lycka till med det, hörrni.

Han hade inte besegrat en topp 10-spelare på ett år (Jo-Wilfried Tsonga i Valencia Open 2011) – och han lyckades bara plocka totalt tio poäng i första set mot världstvåan Novak Djokovic i Paris Masters.

Men skam den som ger sig.

Två set senare stod han som vinnare – efter att ha vänt ett till synes omöjligt 0-6, 0-2-underläge, dundrat in 18 servess och räddat sex av tio breakbollar: 0-6, 7-6(5), 6-4.

Onekligen 23-rankade amerikanens största seger hittills i karriären.

Så här svarade han på frågan om hur tankarna gick när han låg under med 0-2, och alltså tappat åtta raka game, i andra set:

– Det var lite pinsamt. Jag gick till platsen där Casey, min fysioterapeut/kiropraktor sitter […] och sa ”jag hoppas att jag kan vinna två game i det här setet”. När jag väl hade vunnit de där två gamen fann jag mig tillrätta. Jag kände att ”okej, det är allt jag vill ha”. Men sen började det gå bra och jag fick större självförtroende, började serva bättre och blev lite mer aggressiv.

Djokovic, som blir ny världsetta på måndag och dessutom blir krönt som säsongsetta efter Roger Federers beslut att stå över Paris Masters, missade samtliga fem breakbollar i avgörande set och har nu 70-12 i matchfacit i år. ”Sam spelade väldigt bra, han servade väldigt bra”, var hans förklaring till den snöpliga förlusten.

Undrar om Federer ångrar beslutet att hoppa över Paris Masters nu…

Och undrar hur världstrean Andy Murray hanterar det här. Det ligger väldigt nära till hands att tro att han lägger i ytterligare en växel för att bärga sin första Masters-titel i år och på så vis upprätthålla toppkvartettens totala dominans över 1000-turneringarna.

Med tanke på att både knepiga Marin Cilic (förlust mot Jerzy Janowicz) och nu även rivalen Djokovic är undanröjda höjs hans chanser att vinna, som redan innan var goda, markant.

Inte sedan Robin Söderling vann just Paris Masters 2010, efter finalseger över Gaël Monfils, har en spelare utanför topp 4 (Federer, Djokovic, Murray, Rafael Nadal) vunnit en Master. Dessa fyra spelare har alltså bärgat de 17(!) senaste tusingarna. Backar man bandet ännu längre bak är det endast fyra av de senaste 35 som bärgats av någon annan än Federer, Djokovic, Murray och Nadal (dessa fyra är Nikolaj Davydenko i Shanghai 2009, Ivan Ljubicic i Indian Wells 2010, Andy Roddick i Miami 2010 och Söderling i Paris 2010).

Kanske blir 2012 året då en lägre rankad spelare, inspirerad av Sam Querreys enorma bedrift, kliver fram och sätter Big Four i ordentlig gungning?

Favoritskapet vilar nu tungt på Murray. Personligen hoppas jag att han pallar trycket – även om jag inte skulle bli förvånad om ännu en dunderskräll lurar i någons bakficka. Paris Masters är trots allt något av en skrällarnas turnering.

Och det finns en hel del spelare utanför topp 4 som har potential att gå hela vägen: Juan Martín del Potro, Tomás Berdych (titulant 2005), David Ferrer, Jo-Wilfried Tsonga (titulant 2008) och Kei Nishikori för att nämna några.

Detta är i sanning spännande tider, mina vänner.

Okej, gårdagen bjöd alltså på en hyfsat stor skräll: 69-rankade kvalspelaren Jerzy Janowicz spöade 15-rankade Marin Cilic i raka set: 7-6(6), 6-2. 21-årige Janowicz tappade endast tio poäng i egen serve och dundrade in nio servess.

Matchen var över på drygt en och en halv timme.

Imponerande.

21-åringen möter troligen världstrean Andy Murray i nästa omgång.

* * *

Ovan nämnde Murray möter i dag forne världstolvan Paul-Henri Mathieu, som slog Roberto Bautista-Agut i raka set: 6-4, 7-5.

* * *

Vi bjöds på ytterligare en liten skräll i går: 75-rankade Igor Sijsling besegrade Valencia Open-finalisten Alexandr Dolgopolov efter bara en timmes spel: 6-4, 6-2.

Sijsling möter världsnian Janko Tipsarevic i nästa omgång.

* * *

Sjätteseedade hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga överlevde en riktig nagelbitare mot landsmannen Julien Benneteau: 6-2, 4-6, 7-6(2).

Vad som i första set såg ut att bli en promenadseger för världssjuan utvecklades till en betydligt mer dramatisk historia.

– Det var mycket spänning, mycket intensitet, en väldigt komplicerad öppningsmatch för mig. Jag kämpade till slutet. Jag höll mig kvar och jag är glad över att jag klarade det för det var inte enkelt, säger en lättad Tsonga efter den darriga segern.

Tsonga behöver bara vinna en till match, och på så vis nå kvartsfinal i Paris, för att säkra en plats i World Tour Finals nästa vecka. Förra året gick han till final i både Paris och WTF, och föll båda gångerna mot Roger Federer.

Tsonga möter Nicolás Almagro eller Albert Ramos i åttondelsfinalen.

* * *

Kei Nishikori, som drog sig ur Swiss Indoors i Basel förra veckan på grund av skada, seglade enkelt vidare till åttondelsfinal efter seger över wildcard-spelaren Benoit Paire: 7-6(2), 6-2.

Nishikori förvaltade fyra av tio breakbollar och stängde matchen efter en timme och 35 minuters spel.

Han möter forne världssexan Gilles Simon eller lucky losern Victor Hanescu i nästa omgång.

* * *

Det blir amerikanske servekanonen Sam Querrey som står för motståndet i Novak Djokovics första match i turneringen. Querrey ledde över spanjoren Fernando Verdasco med 6-1, 1-1 när Verdasco tvingades kasta in handduken på grund av en nackskada.

* * *

Alla resultat:

Han har tillsammans med sin yngre bror setts som Sveriges stora tennishopp en tid nu.

Och i dag visade 16-årige Elias Ymer att han förtjänar rubriken ovan.

Tack vare sin starka säsong på juniortouren tilldelades han ett wildcard till en Challenger-turnering (tennisens andradivision) i Eckental/Nürnberg i dag. Motståndaren var ingen mindre än Grega Zemlja, en 51-rankad 26-åring från Slovenien som spelade final (mot Juan Martín del Potro) i en ATP 250-turnering i Wien så sent som för två veckor sedan.

Utsikterna för att Elias skulle göra en Patrik Rosenholm var därför inte så ljusa, milt uttryckt.

Men 16-åringen gick ut stenhårt och respektlöst, bärgade första set med 6-2 och tvingade fram ett tiebreak i andra trots två tappade servegame.

I tiebreaket tog han ledningen med 3-1 innan Zemlja håvade in sex raka poäng. Det låg då säkerligen nära till hands att tro att tredje set skulle bli en dans på rosor för den betydligt mer erfarne Zemlja – men Ymer vägrade vika ner sig och pressade 51-rankade slovenen att plocka sju game innan svensken slutligen tvingades se sig besegrad: 2-6, 7-6(3), 7-5.

Givetvis oerhört imponerande av Elias Ymer, även om man kan misstänka att Zemlja inte gick för fullt och/eller var oinspirerad under stora delar av matchen.

Plötsligt känns liksom inte det där tjocka svenska tennismörkret riktigt lika ogenomträngligt längre.

Addera Elias yngre bror Mikael, som av vissa anses vara en ännu större talang är storebrodern, i ekvationen – och man börjar skymta ett glimmande ljus i slutet av tunneln.