Så var den första stora träningsturneringen med Bundesliga-lag över. Under lördagen och söndagen kämpade Bayern München, Hamburger SV, Borussia Dortmund och Werder Bremen om ”säsongens första titel” i just Hamburg.

Förra året vann Dortmund turneringen, i går vann Bremen finalen mot Dortmund efter straffsparksavgörande. Det var första gången Bremen var med i denna försäsongsturnering, det var första gången ”det nya Bremen” visade upp sig på allvar. Det kan tyckas vara en betydelselös titel, men för Bremen lär den betyda mycket. Och för Hamburg, som kom sist, var det här ett slag i magen.

Några snabba intryck från turneringen då:

Hamburger SV hade inte någon rolig helg, det blev ingen vinst för Bundesliga-dinon och Thorsten Fink har en hel del att jobba med. Spelet måste bli betydligt mycket bättre än förra säsongen, problemet är att laget snarare har försvagats än förstärkts. En riktig mittfältsledare saknas tydligt och framåt känns det allt annat än farlig även om en Rudnevs är ett spännande nyförvärv. Men vi vet väl alla hur lång tid Robert Lewandowski behövde på sig för att vänja sig vid Bundesliga – även han kom som bekant från polska Lech Poznan.

Visst fanns det ljusglimtar i spelet också. Dennis Aogo såg spelsugen ut och Bruma kan växa ut till en mittback av ypperlig klass. Men Fink måste hitta på något, och det snabbt.

Bayern München kom trea i turneringen och visade vilken otrolig bredd som finns i offensiven. Xherdan Shaqiri kan bli ligans nye stjärna redan den här säsongen och Franck Ribéry ser lika formtoppad och krigisk ut som förra säsongen. Stortalangen Mitchell Weiser hämtades från Köln i somras och ser redan ut att kunna konkurrera med de stora stjärnorna. Försvaret såg väl inte jättebra ut i varje situation, men det kan ingen förvänta sig heller. Det stora orosmolnet som tornar upp sig över bergen och dalarna i södra Tyskland heter Bastian Schweinsteiger. Han ser fortfarande vilsen ut, han har fortfarande lite ont i kroppen och batterierna verkar vara urladdade. Där måste något hända innan säsongen drar igång på riktigt.

Mario Gomez skadade sig olyckligt nog under helgen och ser ut att bli borta fyra till sex veckor. Vilken tur då att Pizarro och Mandzukic har anslutit till rekordmästarna.

Borussia Dortmund visade stora brister i försvarsspelet, ibland såg det rentav löjligt ut. Presspelet fungerade inte som det skulle, vilket kan ha att göra med försäsongens fysiska ansträngningar, men när det inte fungerar påminner Dortmund mer om ett mittenlag än ett topplag i Bundesliga. Marco Reus gjorde ett gott intryck men som väntat skiljer sig spelet en hel del jämfört med förra säsongen när Shinji Kagawa fanns centralt i stället. Reus satte en frispark direkt i mål, det har inte hänt sedan Nuri Sahin stack till Real Madrid. Alltid något.

Julian Schieber värvades in som Lucas Barrios ersättare men har inte sett det minsta målfarlig under försäsongen, dessutom syns han mindre i spelet. Jürgen Klopp är nog, precis som de andra tränarna, glada över att det faktiskt är tre veckor kvar.

Werder Bremen är egentligen det laget som kan hålla huvudet högst. Inte bara för att de vann en ganska så prestigelös turnering, utan för sättet de gjorde det på. Klaus Allofs och Thomas Schaaf har genomfört den största renoveringen av spelartruppen under modern tid. Elva spelare har lämnat, tio har tillkommit. Den gamla stommen bestående av bland annat Borowski, Pizarro, Rosenberg, Marin, Naldo och Wiese är borta. Yngre förmågor som Elia, Gebre Selassie, Lukimya, De Bruyne och Petersen har anslutit. Det kändes som ett sista desperat försök, det kändes som det sista den gamla duon skulle göra i Bremen.

Utan att dra för stora växlar av den här turneringen så såg det dock väldigt bra ut. De gamla ledarna är borta och ett nytt gäng delar på ansvaret, ingen tar mer plats än någon annan och alla ser ut att dra åt samma håll. De unga presterar och nyförvärven känns intressanta. Schaaf har till och med bestämt sig för att överge sin kära diamant på mitten för att i stället satsa på ett nytt och mer oberäkneligt spelsystem. Okej, det här är fortfarande en stor och vild chansning, men den känns fräsch och genomtänkt. Tjusningen med fotboll är dock att det här projektet lika gärna kan skicka Bremen rakt ner i 2. Bundesliga.

Trots två oavgjorda matcher, som senare vanns i straffläggningen, så är Werder Bremen helgens stora vinnare. Det är min känsla.

Patrick Helmes är dock ingen vinnare. Wolfsburgs tyske anfallare som var stekhet under våren slet av ett korsband mot Manchester City. Ger sig Felix Magath ut på en ny shoppingtur nu?

En annan förlorare från helgen är 1. FC Köln. Holger Stanislawski heter klubbens nye tränare och trots tunga skulder är målet glasklart: Köln ska åter upp i det tyska finrummet. Då kan man givetvis inte förlora med 1-0 på bortaplan mot Eintracht Braunschweig. Skärpning…

…men jag har varit inne på det förr: årets upplaga av 2. Bundesliga är hyperintressant. Så många storklubbar, så många fräscha uppstickare. Så mycket publik. Klockan 20:15 kan ni ta chansen att njuta av 1. FC Kaiserslautern (storklubb) mot 1. FC Union Berlin (fräsch satsning).

Och så bara måste jag få dela med mig av min glädje: spanska FC Malaga står helt plötsligt utan sin schejk. Klubben riskerar konkurs, spelarna flyr och allt är kaos. Jag har inget emot Malaga (om det hade varit innan fotbollens dystra och sjuka värld tog över), nu är jag bara så lycklig. Låt nu detta väcka en välbehövlig diskussion – som tomten i PSG motverkar så gott han kan.

Just det, Markus Rosenberg ser ut att hamna i West Bromwich kanske. Eintracht Frankfurt hade varit roligare.

Nu längtar vi efter DFB-Pokal och Bundesliga. Oj.

/Wingren

Italien gjorde en mycket bra match. Italien spelade, enligt mig, ganska oitalienskt. Man spelade som Tyskland gjorde i VM 2010. En säker och stabil defensiv med blixtsnabba omställningar. Hatten av för det. Det var helt enkelt väldigt välförtjänt. Så grattis, Italien.

Nu till Tyskland. Nu till arma Tyskland. Inför matchen kändes det ganska bra. Det här var ett av de absolut starkaste tyska landslagen på väldigt, väldigt länge. Inför turneringen var defensiven ett frågetecken. Såväl spetsmässigt som i bredden. I gruppspelet och i kvartsfinalen var inte defensiven några större problem. Snarare var den helt plötsligt väldigt orörliga offensiven ett problem. I kvartsfinalen mot Grekland valde så Joachim Löw att matcha Marco Reus, André Schürrle och Miroslav Klose för Thomas Müller, Lukas Podolski och Mario Gomez.

Vad gör sen Löw inför den viktiga semifinalen mot Italien?

Jo, mot ett Italien som Tyskland aldrig vunnit över i EM eller VM så valde Löw att skicka in Gomez och Podolski för Klose och Schürrle. Dessutom tyckte han att det vore en god idé att spela Toni Kroos för Thomas Müller. Han utnyttjade inte sin starka trupp, han läste inte av läget.

Vad hände?

Absolut ingenting. Tyskland skapade ett par farliga halvchanser inledningsvis, precis som mot Portugal, Holland och Danmark. Men man dominerade inte, man hotade inte på allvar. I stället var det Italien som vågade spela sitt aggressiva spel. De vågade trycka på, de vågade gå i offensiven och försvararna tankade så mycket självförtroende.

Italien gjorde 1-0 genom Mario Balotelli. Mats Hummels såg inte bra ut mot Antonio Cassano som skickade in bollen mot Mario Balotelli. Balotelli nickade in bollen i ett ganska lätt läge då Holger Badstuber misslyckades i markeringsspelet. EM:s hittills kanske bästa mittbackspar gjorde ett misstag var. 1-0.

När Balotelli gjorde 2-0 var det Philipp Lahms tur att se misslyckad ut. Som en pojke.

Tre individuella misstag resulterade i två mål för Italien. Två helt välförtjänta mål för ett smart och gott kämpande Italien. Men tre fruktansvärda misstag.

Det är dock inte bara dessa tre herrar som ska hängas ut. Det är även Joachim Löw. Han valde att satsa på Mario Gomez, som får sina medspelare att se dåliga ut. Han valde att satsa på Lukas Podolski som inte alls är i form, och han var usel. Han valde att satsa på Toni Kroos, som för all del har gudabenådade passningar, skott och frisparkar, men som är en ganska odynamisk och arrogant fotbollsspelare. Han valde att, än en gång, spela stackars Bastian Schweinsteiger som har varit skadad och mest ägnar sig åt att slå felpassningar. Joachim Löw gjorde helt fel, när det gällde som mest. Spelarna gjorde som mest misstag, när det gällde som mest.

Bastian Schweinsteiger, Philipp Lahm och Lukas Podolski ser ut att gå en mörk landslagskarriär till mötes. Och det känns inte alls rättvist.

Joachim Löw reagerade redan i halvtid, och bevisade egentligen det vi alla visste: Mario Gomez och Lukas Podolski borde inte ha startat. De byttes ut direkt. In kom i stället Miroslav Klose och Marco Reus. I tio minuter såg det riktigt bra ut, det var intensivt, säkrare och mer hotfullt. Men målet kom aldrig. Och Klose är en sämre inhoppare än Gomez – det borde även Löw förstå. Klose etablerar en matchbild mer än vad han förändrar.

Mesut Özil fick sätta en tysk straff på tilläggstid. Alldeles försent. Endast av kosmetisk karaktär.

2-1 slutade spektaklet. Italien vann välförtjänt, de spelade bra och smart. Tyskland gjorde det dock fantastiskt enkelt för Italien. Än en gång så misslyckades Tyskland när det gällde som mest. Förr i tiden lyckades Tyskland vinna, landslaget kallades för en maskin. Nu är tyskarna ett gäng förlorare, som oftast spelar väldigt underhållande fotboll. Det värsta är att kvällens resultat var helt i onödan. Okej, Schweinsteiger var inte sig själv, men det var inte problemet. Problemet var att misstagen kom när det gällde som mest och att Löw valde att satsa på spelare som drar ner tempot i det tyska spelet, spelare som inte är i form. Löw är en förbundskapten med väldigt god fingertoppskänsla – det visade han inte alls i kväll och det avgjorde.

Och varför i helvete spelar Schweinsteiger en kort boll när sekunder återstår?

Och troligtvis, förhoppningsvis, kan man förvänta sig en mer nyanserad bild av det hela i morgon. Nu utlyser jag landssorg så länge.

/Wingren

Sommaren 2006. Dortmund. Alla sagor har inte ett lyckligt slut. Efter 90 intensiva minuter gick matchen till förlängning. VM-semifinal mellan två fotbollsmakter, Tyskland och Italien. Så gjorde Fabio Grosso det där 0-1-målet. Matchen slutade 0-2. Tyskland var utslaget i sitt eget VM. Inför 60 000 gråtande tyskar i Dortmund. På planen låg spelarna ner, suckade, hade tårar i ögonen. Allt var över. Drömmen förblev en dröm. Det blev ingen VM-final. Än en gång hade Italien överlistat Tyskland. Som alltid i EM eller VM. Tyskland har aldrig vunnit mot Italien i dessa turneringar. Tyskland har inte vunnit en tävlingsmatch mot Italien sedan 1988.

Nu är det dags igen. Sex år efter det bittra nederlaget möts Italien och Tyskland igen. I en semifinal, i EM, i Warszawa.

”Det är ett sånt tillfälle där man står på planen och tänker: nu är det över. Men vad ska man göra?”, säger Lukas Podolski angående nederlaget 2006. Han tror också att Tyskland har bättre chanser den här gången. Det tror jag med.

Det är dags att bryta förbannelsen nu. Italien måste besegras. Joachim Löw har bättre kort på handen den här gången. Tyskland har fått vila längre och spelar en helt annan fotboll jämfört med 2006. Men framför allt har man fått ett nytt gäng med vinnare. Ett gäng som redan har slagit ut Italien i en semifinal.

Det var inte någon överlägsen uppvisning. Men Tyskland slog ut Italien i semifinal 2009. I U21-EM. Sen gick man och vann över England, ganska överlägset faktiskt. Sami Khedira, Manuel Neuer, Mesut Özil, Jerome Boateng, Benedikt Höwedes, Mats Hummels och Marcel Schmelzer är samtliga med i Joachim Löws EM-trupp. Dessa killar var även med den där sommaren i Sverige. När man slog Italien i semifinal. Det här är en ny generation spelare, en fräckare generation. En generation som har alla förutsättningar i världen att bli bäst såväl i Europa som i världen.

Sami Khedira och Mats Hummels har varit ledstjärnorna i det tyska landslaget den här sommaren. När Bastian Schweinsteiger har varit blek och lidit av en krånglande vad har Khedira klivit fram och tagit över ledarrollen på mittfältet. 2009 var hans lagkapten för det lag som vann U21-EM. Det är han inte i dag, men han är en sann ledare på plan.

”Mitt ansvarstagande blir allt större. Det är viktigt att visa vägen på den centrala positionen”, säger Khedira.

Och det är just han som ska se till att det största italienska hotet, Andrea Pirlo, blir osynligt. Pirlo ska inte få ha tid med bollen. Han ska inte få slå sina fenomenala passningar.

De italienska spelarna är säkra på sin sak, de räds inte Tyskland. Den nya generationen tyska spelare känner likadant. De räds inte mardrömsmotståndet, de tror på att förbannelsen kan brytas.

”Om vi visar vad vi kan så kommer vi att slå dem”, säger Mesut Özil.

Benedikt Höwedes säger att ”jag är inte särskilt orolig för den här semifinalen”.

Jag ger de tyska killarna rätt. Om Tyskland spelar så bra som de kan göra så har inte Italien någon chans. Men Tyskland har inte nått sin fulla potential i den här turneringen ännu. Det borde oroa herr Löw. För det är dags nu. Om förbannelsen ska brytas kan inte Schweinsteiger lämna luckor på mitten och ge bort bollen, Boateng kan inte hamna på efterkälen, Podolski kan inte springa runt i tomma intet, Mesut Özil måste få leka med Klose och mittbackarna måste stå för noll misstag.

Och Manuel Neuer måste visa sig vara bättre än Gianluigi Buffon. En match mellan två av världens bästa målvakter.

Italien ska inte underskattas. De har spelat en mycket bra fotboll och förtjänar verkligen en plats i den här semifinalen. Det är ett annat Tyskland, men det är också ett annat Italien.

Efter att startelvan har läckt ut alldeles för tidigt den här turneringen så har Löw valt att hålla den hemlig även för spelarna. Först vid halv sex så kommer spelarna att informeras om vem som får chansen från start.

Ska vi tro på kicker kan startelvan se ut så här:

Neuer
Boateng, Hummels, Badstuber, Lahm
Khedira, Schweinsteiger
Müller, Özil, Podolski
Klose

Personligen hoppas jag att vi får se Marco Reus från start. Han behövs i den tyska offensiven som faktiskt har sett ganska trög ut i gruppspelet. Podolski borde få ta plats på bänken igen. Men när han tre gånger i samma intervju säger att ”jag är övertygad om att jag får starta” så lär det väl bli så. Anfallspositionen är alltid en het potatis, men efter Özils explosion mot Grekland så torde Klose få chansen på nytt. Trist för Gomez, förstås.

På träningen spelade Marcel Schmelzer vänsterback i ”förstaelvan” – betyder det att Löw flyttar över Lahm till höger? Skulle inte tro det.

Bastian Schweinsteiger har inte imponerat, men sägs vara på 100 procent igen. Det hoppas jag. Dels för att han behövs, dels för att hans sviktande form annars blir kostsam. Löw har sagt att han spelar.

20:45 är det dags. Ett nytt tyskt landslag ska försöka göra det som inget tyskt landslag har lyckats med – att slå Italien i en stor turnering. Det här är fotboll när det är som bäst.

/Wingren

Vilken succé. Så otroligt skönt att få se sprudlande anfallsfotboll. Mesut Özils liv leker igen. Sami Khedira är en jätte, Marco Reus ett utropstecken. Nu är det bara Bastian Schweinsteiger jag oroar mig för. Och det kan bli ett problem. Skönt för Löw att hans taktiska förändringar betalade av sig, annars hade det blivit ett jäkla liv, förstås.

Tyskland inledde väldigt överlägset och avslutade på samma sätt. Inledningsvis spelade Tyskland kvickt och häftigt, men utan att göra mål. Sen kom målet, men då kom också kvitteringsmålet. Efter det växlade Tyskland upp och punkterade matchen. Den tveksamma straffen gav Grekland 4-2 – men det var inget annat än av kosmetisk karaktär.

Så vad kan man säga? Tyskland hanterade favoritskapet, spelade bättre anfallsfotboll, slarvade i onödan ibland, hade svårt för att göra mål, hade lätt för att göra mål. Ganska lysande, trots allt.
Tyskland hade ett bollinnehav på 70 procent och är nu klart för sin åttonde EM-semifinal på elva försök. Mäkta imponerande.

”Vi misslyckades med att göra mål i början av matchen, trots alla våra chanser. Men laget reagerade utmärkt efter kvitteringen”, sammanfattar Joachim Löw det hela.

Mot ett defensivt Grekland valde Löw att ändra om ordentligt i startelvan. Mario Gomez, Lukas Podolski och Thomas Müller fick snällt sätta sig på bänken. In kom Miroslav Klose, André Schürrle och Marco Reus. En taktisk förändring som skulle visa sig vara ett genidrag. De nya kantspelarna satte direkt fart, spelade ett härligt kombinationsspel och den tyska offensiven fick ett helt nytt ansikte. Ännu viktigare var Mesut Özils explosion. Plötsligt var playmakern tillbaka, skapade chanser för sina lagkamrater och försökte själv gå på avslut. Något vi kan tacka Miroslav Klose för. Det är förstås trist för Mario Gomez som har gjort tre fantastiska mål. Men det är bra för Tyskland. Och plötsligt har Löw ännu fler spelare som kan hjälpa laget.

Philipp Lahm öppnade upp målskyttet med ett härligt långskott som fick oss att tänka på Costa Rica-matchen i VM 2006. I andra halvlek tappade Tyskland boll och helt plötsligt stod det 1-1 efter att Jerome Boateng varit steget efter Samaras. Då vaknade Tyskland till liv på riktigt. Man fortsatte att spela bra fotboll, men nu lyckades man dessutom peta in bollarna i mål. Sami Khedira nätade med ren och skär vilja, Miroslav Klose nickade elegant in bollen och Marco Reus dundrade upp 4-1-målet i nättaket. Och så fick Grekland ett tröstmål på straff.

Misstagen och bolltappen oroar, men kanske är det inte så konstigt heller när man dominerar en match så mycket. Den nya livfulla offensiven känns bra, det kändes nödvändigt att Tyskland hittade sitt snabba kombinationsspel. Det är fotboll på högsta nivå.

Det som verkligen oroar, det är Bastian Schweinsteiger. Bortsett från matchen mot Holland så har han varit…dålig. I går var absolut inget undantag. Han tappade boll, han slog bort enkla passningar, han fegade och han var blek. Sami Khedira var ensam på det centrala mittfältet – så kändes det. Jag hoppas fortfarande att Bastian ska hitta formen, men nu är det som mest två matcher kvar av turneringen. Kommer Bastian att hitta sig själv innan turneringen är över? Joachim Löw har ett stort problem här. Ska han peta den annars så fantastiske mittfältsgeneralen, eller ska han hoppas på att Schweini tar sig tillbaka? Och vem ska annars spela för honom? Orörlige Toni Kroos på det centrala mittfältet i en semifinal? Bevare mig väl. Men det är endast Kroos som är delvis inspelad i landslaget på denna position. Förstå mig rätt nu: en Kroos på spelhumör är en berikning för varje lag och hans passningsfot är inte av denna värld. Men hans arbetsinsats på den så viktiga positionen är troligtvis inte tillräcklig i en semifinal. Då kommer Hummels och Badstuber få jobba häcken av sig. Den bästa lösningen är troligen att ge Schweinsteiger nytt förtroende och hoppas på en reaktion. Som mot Holland.

Desto positivare är då Özils väg tillbaka till toppen och Reus fina insats. Det lovar gott. Och som vanligt, helt plötsligt, imponerar Mats Hummels och Holger Badstuber som mittbackspar.

Mina kommentarer på spelarna i startelvan:

Manuel Neuer: Inför matchen undrade den gode Neuer hur Grekland över huvud taget har gjort sina mål eftersom att de knappt skapar några chanser. Nu släppte han in två och undrar säkerligen fortfarande hur tusan det gick till. Kunde sett bättre ut vid 1-1-målet, hade annars inte särskilt mycket att göra. Läste som vanligt spelet bra och agerade som en femte försvarare.

Jerome Boateng: Tillbaka i startelvan efter avstängningen och gjorde det helt okej. Försökte att ge understöd i offensiven och stod även för assisten till det viktiga 2-1-målet. Hängde inte med, eller ville inte hänga med, när Samaras fick stöta in 1-1. Det som om att han inte trodde på att grekerna skulle kunna hota.

Mats Hummels: Det är inte märkligt att Barcelona sägs vilja köpa loss Hummels. Han imponerar med sina uppspel, sina offensiva kvaliteter och sitt gedigna försvarsarbete. Han vinner närkamper och springer omkring som en majestätisk general. Ett par missade passningar igår men som han själv korrigerade. Men han får gärna sluta med felpass i nästa match.

Holger Badstuber: Löw såg rasande ut inledningsvis när Badstuber visade ett sämre passningsspel än vad vi har vant oss vid. Valde att kliva upp mot mittlinjen vilket öppnade för grekernas kontringsmål. Hade dock också några bra aktioner när det väl behövdes och han utgör alltid ett hot på offensiva fasta. Sämre än vanligt dock.

Philipp Lahm: Gjorde det ack så viktiga 1-0-målet och det kändes som en repris från 2006. Ett härligt avslut som gav hela laget en knuff i rätt riktning. Som en kapten ska agera. I princip felfri i försvarsarbetet och pigg i offensiven efter de första 20 minuterna. En mycket bra insats.

Sami Khedira: Planens gigant, kungen på mittfältet. Han var överallt hela tiden. Han vann boll på egen planhalva, stormade mot motståndarnas mål, kastade sig in i närkamper, tog över Bastians jobb, gjorde det viktiga 2-1-målet och var helt enkelt bäst på plan. Så viktig för Tyskland då han även tar det prestigelösa jobbet.

Bastian Schweinsteigers: En av mittfältsgeneralens sämre matcher i landslaget. Tyvärr. Mängder med felpass i inledningen av matchen, ett förvirrat kroppsspråk, stor osäkerhet och osynlig när han inte gjorde misstag. Som tur var stod Grekland, och inte Spanien, för motståndet. Visade ändå klokhet och rutin när han i mitten av andra halvlek valde att säkra upp matchen istället för att försöka ta sig framåt.

Marco Reus: Fick äntligen göra sin mästerskapsdebut och fick fira det med ett praktmål till 4-1. Borde ha gjort ett eller två mål redan i första halvlek, men han kan vara nöjd ändå. Var i princip inblandad i samtliga tyska kombinationer i första halvlek, blev lite blekare i andra men gjorde då mål istället. Helt klart en kandidat för startelvan även nästa match.

Mesut Özil: Har fått utstå en hel del kritik, och det med all rätt. Nu blev det Gomez som ”offrades” för att Özil skulle komma igång. Och med Klose på planen fungerade allting plötsligt mycket bättre för Özil. Han hade ett gäng tama avslut på mål, men i övrigt var även han inblandad i det mesta. En insats som lovar gott inför slutfasen av turneringen. En av giganterna på plan.

André Schürrle: Precis som Reus kom Schürrle plötsligt in i startelvan och bidrog med mycket fart samt en del okej avslut. Gjorde det helt klart bättre än Podolski, men inte tillräckligt bra för att övertyga någon om en startplats. För mycket bolltapp och felbeslut, men ett härligt hastighetsvapen. Växer fram som den perfekte inhopparen. Härligt att vänsterkanten blev ett alternativ igen.

Miroslav Klose: Gamlingen kom in i startelvan och stackars Gomez fick sätta sig på bänken. Kombinationsstarke Klose bidrog med just det alla hade hoppats på – det blev en helt annan fart i offensiven och alternativen för Tyskland blev fler. Fick göra ett tjusigt nickmål men missade också ett par lägen. Såg pigg ut.

Thomas Müller kom in med lite drygt 20 minuter kvar och förstärkte Tysklands dominans i matchen. Han och Reus bör starta nästa match enligt mig. Schürrle är som sagt en perfekt inhoppare med den farten. Nu återstår det att se om Joachim Löw går tillbaka till ursprungselvan, eller om även han vann några nya intryck i går.

Nu väntar alltså England eller Frankrike i semifinal…eller, nej, förlåt, England eller Italien menar jag förstås. Det var André Schürrle som sa att det kvittade om det blev England eller Frankrike i nästa match, journalisterna blev förvirrade och presschefen, Harald Stenger, fick korrigera Schürrle. Men han tycker ändå att det kvittar.

P.S I kväll lottas förresten tyska cupen. Trevligt, säsongen närmar sig. D.S

/Wingren

Det kunde ha blivit en riktig chockstart för Tyskland. Jerome Boateng låg långt bort från Mats Hummels när Robin van Persie fick en boll i djupet. Hummels var inte inne i matchen och förlitade sig på Manuel Neuer som lyckligtvis räddade sitt lag. Hur matchen hade slutat annars vet jag inte, med största sannolikhet hade det slutat med en holländsk vinst.

Neuers räddning var vital för Tyskland. Backlinjen återvann sitt självförtroende, Hummels kom in i matchen och Philipp Lahm började radera ut Arjen Robben. Det började se allt mer tryggt ut, även om holländarna var bollförande. Joachim Löw satsade på samma elva killar som vann med 1-0 mot Portugal och ville onekligen utnyttja kvicke Mesut Özil i mitten. De Jong och van Bommel hade ingen chans mot den rörlige Özil och ute på högerkanten försökte Thomas Müller skapa ännu mer förvirring.

Men det var Bastian Schweinsteiger och Mario Gomez som fixade festen. Två assist från härföraren och två mål från tanken inne i boxen. Det första målet var särskilt snyggt.

I andra halvlek tog Tyskland över allt mer, bestämde hur spelet skulle se ut. Ett tröttkört Holland fick mest titta på och försöka hitta upp till Huntelaar och van Persie. Tyskland borde ha dödat matchen med ett 3-0-mål, men istället blev det onödigt spännande när van Persie stänkte in reduceringen.

Joachim Löw reagerade med samma byten som sist och Tyskland spelade ärligt talat av matchen på ett lysande sätt. Som ett italienskt landslag i sina bästa stunder. Irriterande och frustrerande för motståndarna.

En bild som spred sig med rekordfart igår. Talande för Tyskland på något vis.

Sammanfattningsvis gjorde Tyskland en mycket bra match, bortsett från lite osäkerhet i matchinledningen. Efter det bestämde man spelet, dominerade matchen och vann nästan alla närkamper. Samtidigt saknas mycket av den offensiva flärd som vi vet att Tyskland kan visa upp, men kanske är Löw smart nog för att förstå att offensiv flärd inte vinner något EM-guld. Det här tänket blir extra tydligt när spelare som Marco Reus, André Schürrle och Mario Götze får sitta kvar på bänken. Framförallt är dock Tyskland brutalt effektivt hittills, det är en nyckel för att lyckas i stora mästerskap.

Men vilken reservkraft Joachim Löw har på bänken. Oj.

Jerome Boateng drog på sig sitt andra gula kort och kommer nu att missa matchen mot Danmark. En match som faktiskt är viktig då Tyskland fortfarande kan åka ut. Hur Löw väljer att lösa det hela återstår att se, men så här säger han om de olika möjligheterna:

”Det finns flera alternativ. Man kan flytta Philipp Lahm till höger och låta Marcel Schmelzer spela till vänster. Man kan låta Lars Bender spela till höger, det vore ett bra alternativ. En trebackslinje och en annan offensivuppställning vore också bra mot Danmark då deras defensiv är väldigt tät”.

Jag tror mest på Bender eller trebackslinjen.

Vidare hoppas jag att Löw roterar en aning så att den fantastiska bänken får chansen att visa upp sig och samla lite speltid. Där finns en ohygglig kraft att släppa lös.

Mina kommentarer på spelarnas insatser efter 2-1-vinsten mot Holland:

Manuel Neuer: Visade än en gång vilken världsmålvakt han är. En del kritiker säger att han saknar titlar för att få bära detta epitet, men det är rent skitsnack. Neuer har varit lysande så här långt och gårdagen var inget undantag. Räddade sitt lag med flertalet klassparader, säker med fötterna och bra på att sätta igång spelet. Såg van Persies kanon lite sent.

Jerome Boateng: Inte lika lysande som mot Portugal då han raderade ut Ronaldo, men när den inledande osäkerheten hade lagt sig fungerade det bra. Missar nästa match efter det gula kortet som han maskade till sig. Kommer att saknas, men lyckligtvis borde det gå ändå mot Danmark.

Mats Hummels: Precis som Lahm och Boateng lite osäker i inledningen men spelade sedan upp sig. ”Vann 101 procent av sina närkamper” skriver Tagesspiegel. Hann även med att driva upp bollen i anfall men han Stekelenburg hindrade Hummels från att bli målskytt. Borde gjort det bättre vid Hollands reducering, men stod också för en mycket uppoffrande brytning i boxen.

Holger Badstuber: Matchens bäste försvarare. Ser snäll ut men är en tuff liten typ och som räddade Tyskland, tillsammans med Neuer, när resten av laget sov i början av matchen. Lyckades nicka klubbkamraten Arjen Robben blodig och kämpade hela tiden för att hålla rent.

Philipp Lahm: Släppte Robben förbi sig i början av matchen, men spelade sedan upp sig och efter det syntes inte Robben till. En bra mycket bättre match av Lahm, även om vi gärna ser honom delta mer i det offensiva spelet. Nu får vi se om han spelar till vänster eller till höger nästa match.

Sami Khedira: Inte lika framträdande som i mötet med Portugal, men det beror nog mer på att kompanjonen Schweinsteiger var mer dominant. Stängde luckor, störde Hollands anfallsspel och slet hela tiden. En viktig del av laget.

Bastian Schweinsteiger: Äntligen är mittfältsgeneralen tillbaka, även om det givetvis fattas en hel del fortfarande. Ger liv åt klyschan ”blir allt bättre för varje match”. Hur bra är Bastian om Tyskland tar sig till final, undrar jag? Vann närkamper, var spelbar, stod för två assist och dirigerade mittfältet. En mycket stark insats.

Thomas Müller: Kämpade som vanligt väldigt hårt och hade den smutsigaste tröjan efter slutsignalen. Försökte lura sina motståndare med sina kluriga löpningar och ville mycket. Men det här är fortfarande inte Müllers turnering, inte heller Müllers säsong. Växer förhoppningsvis lite till.

Mesut Özil: Kunde gjort mål tidigt men hans fina volleyskott tog i stolpen. Sökte upp utrymmet mellan backlinje och mittfält på ett fenomenalt sätt men får fortfarande inte ut lika mycket som vi önskar. När Özil vaknar till liv på riktigt kan det här bli väldigt roligt.

Lukas Podolski: Tog mer defensivt ansvar jämfört med förra matchen och slet faktiskt lika mycket som Schürrle eller Reus hade gjort. Men offensivt var han inte bara dålig, utan usel. Valde fel alternativ, dribblade bort sig, passade fel och kom knappt med i det tyska anfallsspelet. Märkligt att Löw inte byter ut Poldi.

Mario Gomez: Den här gången tystade han sina kritiker på allvar. Han är fortfarande ingen Klose i spelet, men han gör målen och det är det som räknas. Stod för en fin fotbollskonst när han tog med sig Bastians pass i vändningen och avslutade kallt till 1-0. Han var skillnaden mellan lagen på många sätt, då han gjorde vad van Persie inte förmådde. Skönt för honom att lyckas.

/Wingren

Det var inte mycket att hurra över, men kanske inget att sörja över heller. 2-0 mot Israel, två snygga mål av Mario Gomez och Andre Schürrle. Motståndarlaget brydde sig mest om stå kompakt och försvara sig mot ett spelmässigt överlägset Tyskland. Visst borde det kanske ha blivit fler tyska mål, men jämfört med matchen mot Schweiz var åtminstone organisationen bättre. Jag är inne på Joachim Löws linje: jag är inte orolig, men jag är inte helt nöjd heller.

Positiva nyheter från landslaget förresten: Bastian Schweinsteiger ska kunna träna med laget på måndag. Det återstår dock att se i vilken form han är. Problemet just nu är väl att Toni Kroos inte var jättebra i en ganska enkel mittfältsmatch mot Israel. Vi har alltså fortfarande inte få ett svar på frågan vem som ska starta av dem två.

Löw valde att spela med en backlinje bestående av Jerome Boateng till höger, Per Mertesacker och Holger Badstuber som mittbackar och lagkapten Philipp Lahm till vänster. Det fungerade bra, Boateng visade att han håller hög klass som ytterback – åtminstone i en sån här match. Med största sannolikhet är det dessa fyra spelare som får inleda mot Portugal.

Eller är Löw så lurig att det egentligen är Mats Hummels som är given, och att Badstuber och Mertesacker gjorde upp om sista platsen? Nja, jag tror inte det. Hummels var inte glad efter matchen, så han kan knappast ha fått något positivt besked av Löw tidigare under veckan.

Sami Khedira känns given, han är ett lokomotiv som Tyskland har stor nytta av. Jag hoppas att Schweinsteiger är pigg nog att starta mot Portugal för annars får Tyskland ett oangenämt problem. I en intervju med Kicker säger Löw att försvararna måste kunna vinna sina närkamper på egen hand. Och det är givetvis helt rätt – och det är därför vi troligtvis inte ser Marcel Schmelzer i startelvan. Men att han i samma intervju menar att understödet från mittfältarna inte är viktigt oroar mig. Med ett sådant spel, en sådan inställning, så vinner man inga titlar i ett EM. Mot Portugal och Holland kommer det inte att hålla. Därför vill jag se Khedira och Schweini på mitten – eftersom att de två faktiskt tar ett defensivt ansvar, vare sig Löw vill det eller ej. Det känns oerhört viktigt just nu.

Vi vet att Tyskland kan ösa in mål, offensivt är alternativen många. Oavsett hur kul, vackert och underbart det är med offensiv fotboll så får inte Löw och laget glömma bort defensiven. Till och med en hyllad nation som Spanien har vunnit sina mästerskap tack vare en gedigen defensiv.

Adidas räknar med att sälja en miljon matchtröjor i Tyskland den här sommaren.

Lukas Podolski då, ska han starta? Prinsen av Köln har inte imponerat tillräckligt mycket på mig, men att döma av uppställningen mot Israel så tyder det mesta på att VM-laget kommer att spela mot Portugal. Det mesta tyder på att Miroslav Klose går före Mario Gomez, det mesta tyder på att Müller, Özil och Podolski får chansen från start. Och det mesta tyder väl på att Khedira bildar mittfältsduo med Schweinsteiger. Det är backlinjen som förändras jämfört med VM. Friedrich ut och Badstuber in, Lahm till vänster och Boateng till höger.

Alltså, trolig EM-startelva:

Neuer
Boateng, Mertesacker, Badstuber, Lahm
Khedira, Schweinsteiger/Kroos
Müller, Özil, Podolski
Klose

Bänkspelarna med störst chanser till en hygglig speltid i EM? Mario Gomez, Mario Götze, André Schürrle, Marco Reus, (Toni Kroos). Tror jag. Men Löw är alltid god för en eller ett par överraskningar. Och just nu känns det mer ovisst än på väldigt länge, det är just därför jag tror att Löw väljer internationell erfarenhet och ett samspelt lag före någonting annat.

Det som känns mest givet just nu är att Borussia Dortmund-spelarna kommer att få snålt med speltid. Och det ska bli intressant att se vad det får för betydelse till nästa säsong. En önskan om att röra på sig? Knäckt självförtroende?

Men att börja oroa sig inför EM känns inte aktuellt. Matchen mot Portugal känns dock väldigt avgörande. Är automatismen tillbaka? Organisationen? Kloses kyla framför mål? Schweinsteigers vad?

Det hör nämligen till att Tyskland strular till det i en träningsmatch precis innan en stor turnering. Inför VM i Sydafrika vann tyskarna dock sina matcher, men annars har vi 2-2 mot Vitryssland (2008), 2-2 mot Japan (2006), 0-2 mot Portugal (2004), 0-1 mot Wales (2002). Inför EM 2000 vann tyskarna dock sina två generalprov – och det slutade med stor besvikelse och bara ett poäng i gruppspelet.

Låt oss lite försiktigt optimistiskt blicka framåt mot Portugal-matchen. Det här kan bli ett förbannat stort och trevligt äventyr för Tyskland. Men alla måste vara införstådda med att det kan få ett abrubt slut, så låt oss få se ett lag, ett kollektiv, spetsat med individuell klass.

Hur tror ni att Löw resonerar angående startelvan?

/Wingren

Dagen efter den stora finalen. Det är fortfarande svårt att ta in allt, svårt att sätta fingret på alla olika känslor som strömmar omkring. Det finns inte så mycket nytt att tillägga om gårdagens match. Det mesta har redan sagts. Bayern München styrde spelet, var laget som anföll, som skapade chanser. Chelsea var laget som ville att den där nollan skulle stå sig, när den inte gjorde det skickade man fram fantastiske Didier Drogba. Bayern var laget som inte tog tillvara på matchbollarna. Chelsea stod till sist som vinnare i München. Fick höja den där åtråvärda pokalen i München-natten. Och det är inte så mycket att orda om. Det handlar om att vinna – det är just vad Chelsea gjorde. Spelarna slet som djur och behöll kylan och tron.

Igår skrev jag en text, mitt i nattens känslourladdningar. En aning förvirrad är kanske texten. För att förtydliga vad jag egentligen var ute efter: jag kommer aldrig att förlika mig med tanken på miljardärer som går in i en fotbollsklubb och pumpar in miljarder. Jag kommer aldrig att gilla det. Med det sagt så är det väl på plats att påpeka att jag unnar Chelseas spelare och ledare den här segern. Fan, jag unnar till och med Abramovich det här. Han spelar efter fotbollens regelverk. Han har investerat och drömt om den här titeln. Äntligen fick han den. Hans spelare visade hjärta igår och Di Matteo är en fantastiskt effektiv och smart cup-tränare. Det är inte Chelseas fel att den moderna fotbollen ser ut som den gör.

Men jag gillar det inte. Jag avskyr det.

FC Bayerns president, Uli Hoeneß, har fått sin värsta mardröm besannad. Den gode korvtillverkaren är knappast fotbollens mest sympatiske man, men han är definitivt en av fotbollens smartaste ledare. Det var han som var härligt skadeglad när Bayer Leverkusen slutade tvåa i alla turneringar. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Det fanns ingen vinnargen där, så fort det gällde föll Neverkusen ihop, tyckte Hoeneß.

Nu är det hans FC Bayern som har tagit över den rollen. Inga titlar på två säsonger är inte mindre än en katastrof för de tyska rekordmästarna. Det här är man inte van vid. 2012 slutade Bayern tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Då är det en klen tröst att man spelar attraktiv fotboll. För vem bryr sig om det i Bayern-lägret? Inte en jäkel just nu.

Bayern Münchens spelare och ledare snackade om en vinst mot Borussia Dortmund inför en avgörande ligamatch i april. Man skulle visa vem som rockade tysk fotboll. Dortmund svarade inte med ord utan med ett energiskt spel, en galen inställning. Dortmund vann med 1-0 och Arjen Robben brände en straff i slutet av matchen. Borussia Dortmund vann ligan.

Inför cupfinalen kunde vi höra att ”ytterligare en förlust är inget alternativ”. Det var inte sant. FC Bayern, som brukar ha så lätt för att vinna allt, förlorade med 5-2. Vad hände egentligen?

Nåväl. Vad är en tappad ligatitel och cuptitel mot en Champions League-final på hemmaplan? Det var nu Bayern skulle visa att man är vinnare, att man har haft det här som det stora målet för säsongen. Bayern spelade bättre fotboll, men inte lika framgångsrik. För de vann ju inte. Visst är straffläggning lite av ett lotteri, men när vissa Bayern-spelare inte ens vågade ta en straff – då är något riktigt fel i södra Tyskland. Vad har hänt med den här segervissa, självsäkra och självgod föreningen? Man har gått och blivit förlorare. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League – Uli Hoeneß mardröm.

Uli Hoeneß deppar – en allt för vanlig syn på sistone.

Vi kan se det som karma kanske, men jag tror att förklaringen är mycket enklare. Då Bayern är som de är, krävs vissa profiler även på plan. Jupp Heynckes är en mysfarbror, Christian Nerlinger syns inte till och på planen saknas en Effenberg, Kahn, Hoeneß eller en Beckenbauer. Bayern Münchens spelare är för vanliga, för tillbakadragna. Och det finns för mycket utrymme för egoism. Man har tappat sitt kantra, man har förlorat Mia San Mia-stämpeln.

Visst kunde allting ha slutat annorlunda. Om inte Petr Cech hade varit en fantom i målet igår, om Drogba inte hade nickat in den där bollen, om Robben hade satt den där straffen, om Gomez hade haft en normal dag och gjort mål på någon chans. Då hade Bayern vunnit. Då hade ingen brytt sig över Borussia Dortmunds nationella dominans. Bayern har spelat fantastiskt bra fotboll, kämpat otroligt hårt, visat hjärta och ledarskap. Men inte när det verkligen, verkligen har gällt. Det är inte likt den här klubben, snarare brukar det vara tvärtom. Det är när det gäller som mest som ledarna brukar träda fram och vinnargenen brukar genomsyra allt.

Nu var det ju inte så. Chelsea försvarade sig bra och spelade med mycket hjärta. Men chanserna för Bayern fanns där, likaså 20 hörnor som inte resulterade i något. Det är inte en slump, det var inte en straffläggning som vanns av Chelsea på ren tur. Det var helt enkelt ett Bayern som har tappat hammaren och som inte längre förmår att sätta sista spiken i kistan. Och det var ett Chelsea som inte brydde sig om något annat än att vinna.

De tyska giganterna kommer förstås att resa sig igen och komma tillbaka. Det är en naturlag. Men just nu önskar nog Hoeneß att han själv hade kunnat snöra på sig fotbollsskorna igen och visa killarna vad det handlar om.

”Jag har ingen förklaring till varför vi förlorade matchen. Chelsea hade inte en enda chans. Ändå så fixar vi inte det – det är oförståeligt. När man har så många chanser att avgöra en match, då måste man också nyttja dem. Det är svårt att smälta förlusten. Och fortsättningsvis har jag ingen lust på att komma tvåa. Det är inget tillstånd som jag accepterar. Man måste fråga sig varför det här händer”, säger Hoeneß.

Jag tror att mycket kommer att hända i den här föreningen den här sommaren. Det är min gissning.

Och än en gång: givetvis ett stort grattis till Chelsea. Men spelet bakom klubbens nyvunna framgångar är inget som jag kan förlika mig med.

/Wingren

Jag är glad och nöjd. Inte för att Bundesliga-säsongen är över för den här gången, utan för att EM fortfarande är någon månad bort. Det ger mig tid att sortera mina tankar, försöka summera säsongen, lyfta fram det bedrövliga och spektakulära, hylla, kritisera och gräva i allt väsentligt. Det görs inte på en dag.

Men så här måndagen efter omgång 34 tänkte jag bjuda på det mest självklara – tabellen i sin helhet efter 34 fantastiska omgångar. Jag tar mig även en snabb titt på mästarna Dortmunds rekordsäsong i siffror, kaoset i Köln och det stundande kvalet mellan Hertha Berlin och Fortuna Düsseldorf.

Vi börjar väl med tabellen då?

Bundesliga säsongen 2011/2012:

1. Borussia Dortmund +55 81p
2. Bayern München +55 73p
3. Schalke 04 +30 64p
———
4. Borussia Mönchengladbach +25 60p
———
5. Bayer Leverkusen +8 54p
6. VfB Stuttgart +17 54p
7. Hannover 96 -4 48p
———
8. VfL Wolfsburg -13 44p
9. Werder Bremen -9 42p
10. 1. FC Nürnberg -11 42p
11. TSG Hoffenheim -6 41p
12. SC Freiburg -16 40p
13. FSV Mainz 05 -4 39p
14. FC Augsburg -13 38p
15. Hamburger SV -22 36p
———
16. Hertha Berlin -26 31p
———
17. 1. FC Köln -36 30p
18. 1. FC Kaiserslautern -30 23p

Vi får tre riktigt starka lag direkt till Champions League, ett spännande Gladbach som åtminstone får spela i Europa League och ytterligare tre stabila och starka klubbar som får chansen i Europa League. Det hade inte kunnat bli mycket bättre, sett till chanserna i Europa. Werder Bremens säsong räddades av sommaren – tio matcher till och jag tror att Bremen hade fått kvala i stället för Hertha.

Hertha Berlin vann mindre snyggt, men effektivt, mot Hoffenheim med 3-1. Det innebär att König Otto och huvudstadslaget lever ännu. I kvalspelet väntar Fortuna Düsseldorf. Det blir ingen lätt uppgift, inte alls. Men chansen att klara sig kvar finns där och då kommer plötsligt sportchefen Michael Preetz billigt undan. Detsamma gäller Otto Rehhagel, som i ärlighetens namn, inte har gjort något starkt intryck. Skulle han nu rädda kvar Hertha så blir det en perfekt avslutning på en sällsynt storslagen tränarkarriär. Men Rehhagels stora räddning var helt enkelt att Köln var ännu sämre än Berlin. Lite synd är det att vi blir berövade på jättederbyt mellan Köln och Düsseldorf – men det kanske är lika bra med tanke på vilket humör Köln-supportrarna har varit på den här säsongen.

Ett stort grattis till framför allt Freiburg (Streich) och Augsburg (Luhukay) som har gjort det omöjliga möjligt och hållit sina lag kvar i Bundesliga. Jos Luhukay kommer dock inte att träna Augsburg nästa säsong då han har valt att träda tillbaka på grund av interna problem.

Kaiserslauterns säsong var aldrig någonsin rolig och det blir återigen dags för nya tag i Zweite. Men vad fasen händer med Köln? Mer om det sen…

***

Skytteligan 2011/2012

Schalkes Klaas-Jan Huntelaar har blivit en trofé och 50 000 euro rikare då han snuvade Mario Gomez på skytteligavinsten.

1. Klaas-Jan Huntelaar, Schalke 04, 29 mål
2. Mario Gomez, Bayern München, 26 mål
3. Robert Lewandowski, Borussia Dortmund, 22 mål
4. Lukas Podolski, FC Köln, 18 mål
-. Claudio Pizarro, Werder Bremen, 18 mål
– Marco Reus, Borussia Mönchengladbach, 18 mål

Klaas-Jan Huntelaar med den symboliska kanonen.

Och det är bara att erkänna: de tre herrar som toppar listan håller absoluta världsklass. Mycket roligt att få följa dem i Bundesliga.

***

Borussia Dortmund tyska mästare 2012 – i siffror

81: Borussia Dortmund är tyska mästare – och det med 81 poäng efter 34 matcher. Aldrig tidigare har en klubb plockat så många poäng i Bundesliga. Därmed är BVB ”rekordmästare” och tar över det rekord som Bayern har hållit sedan början av 70-talet (79 poäng). Stort. Bayern är dock fortfarande tyska Rekordmästare – med överlägset flest ligatitlar.

80: Tyska mästarna 2012 gjorde 80 mål. Det är ett nytt klubbrekord.

47: Borussia Dortmund tog 47 av 51 poäng i Rückrunde. Rekord.

28: BVB är obesegrat i 28 matcher. Ett nytt ligarekord. Hannover slog Dortmund med 2-1 den 18:e september 2011, sen dess har ingen lyckats ta tre poäng mot Klopps lagbygge.

25: Borussia Dortmund tangerar Bayern Münchens rekord på 25 segrar från säsongen 1972/73. Nytt klubbrekord.

15: Så många matcher höll laget nollan, Nytt klubbrekord.

Südtribüne i Dortmund var full med flaggor i lördags.

80 521: Publiksnittet på Westfalenstadion. Sammanlagt besökte 1 368 860 människor Dortmunds hemmaborg den här säsongen. Mäktigt.

Hatten av till Jürgen Klopp och hans lagbygge. En värdigare mästare får vi leta väldigt länge efter.

***

På tal om åskådare och publiksnitt

Bundesliga är fortsatt attraktiv. Här spelas fantastiskt fotboll och spänningen är stor. Det märks även på alla fantastiska supportrar som stöttar sina lag. Än en gång har ett nytt publikrekord satts. I snitt besökte 45 116 åskådare varje match. Totalsumman landar den här säsongen på 13 805 496 besökare, förra säsongen var det 13 057 899. En markant och imponerande ökning.

Borussia Dortmund har satt nytt klubb- och ligarekord med snittet på 80 521 (högst i Europa dessutom). Bayern München kan stoltsera med en fullsatt stadion i samtliga 17 hemmamatcher.

Åskådartoppen:

1. Borussia Dortmund, 1 368 860, 80 521
2. Bayern München, 1 173 000, 69 000
3. Schalke 04, 1 040 714, 61 218
4. VfB Stuttgart, 936 524, 55 090
5. Hamburger SV 908 910, 53 465

Placering, klubb, totalt, snitt

Hur ser det ut i botten då?

Klubbar med mindre än 30 000 i snitt:

15. Bayer Leverkusen, 484 397, 28 494
16. TSG Hoffenheim, 476 450, 28 026
17. VfL Wolfsburg, 469 446, 27 614
18. SC Freiburg, 385 500, 22 676

***
Kaoset i Köln

Det är sant som de säger. Köln är den klubb där mål och verklighet ligger längst ifrån varandra. Klubbledningen och fansen drömmer alltid om fornstora dagar, och sätter höga krav på laget. Hoppas mycket, tror på mycket, vill mycket och begär mycket. Verkligheten är dock en annan, men det är det ingen som vill inse eller erkänna. En omstart känns nödvändig. En riktig, äkta omstart. För man tycker ju att Köln borde sluta fundera på att, rent sportsligt, vara en storklubb. Köln har tvingats ner i Zweite Bundesliga fyra gånger tidigare. Helgens 20:e förlust för säsongen (1-4 mot Bayern) innebär att det blir en femte gång. Och vi snackar om åren 1998, 2002, 2004 och 2006. Kanske är det dags att inse sanningen?

Den här säsongen kanske varit ännu mer kaotisk. Champions League-tränaren Ståle Solbakken misslyckades fatalt och fick sparken bara några veckor efter att sportchefen, Volker Finke, sparkats. 75 insläppta mål gör att Köln dessutom kan stoltsera med att ha ligans sämsta försvar. Någon president fanns inte i klubben under en bra tid och Lukas Podolski har nu gjort sitt. Och man åker som sagt ner i Zweite Bundesliga, man lyckades inte ens fixa kvalplatsen. En ordentlig och kostsam missräkning. Nu måste Köln göra sin läxa.

En tårögd Podolski lämnar sitt Köln som förlorare. En trist avslutning. Tröja nummer tio kommer att pensioneras i Köln så länge Poldi fortfarande spelar fotboll.

Tyvärr har även fansen uppträtt dåligt allt för många gånger. Det har kastats sten på bussar, det har varit slagsmål och allmänt kaos. Inte var det bättre i lördags. Rökbomber och knallskott brändes av på hemmaklackens sektion och domaren valde att blåsa av matchen i förtid. En stor polisinsats krävdes för att hålla läget under viss kontroll när en del huliganer försökte storma planen. Spelarna flydde direkt till omklädningsrummen.

Besvikna ”supportrar” ställde till med kaos.

Mario Gomez till Sky efter matchen: ”Redan 30 sekunder innan slutsignalen så sa domaren till oss att vi skulle ta oss till omklädningsrummen direkt när han blåste av. Det är inte fans, det där är idioter som använder sig av fotbollen”.

Väl talat, Gomez.

Nu ska det bli sanslöst spännande att följa Köln nästa säsong. En klubb som verkligen hör hemma i Bundesliga, men nu är det verkligen dags att stå med båda fötterna på jorden. I media pratas det redan om Fürths succétränare Mike Büskens eller arbetslöse Holger Stanislawski som efterträdare till tillfällige lösningen Frank Schaefer.

Kaotiska Köln, alltså.

***

Zweite Bundesliga 2011/2012

Jag ska väl kunna bjuda på andraligans slutplaceringar också:

1. Greuther Fürth, +46, 70p
2. Eintracht Frankfurt, +43, 68p
– – – – –
3. Fortuna Düsseldorf, +29, 62p
– – – – –
4. St. Pauli, +25, 62p
5. SC Paderborn, +9, 61p
6. 1860 München, +16, 57p
7. Union Berlin, -3, 48p
8. Eintracht Braunschweig, +2, 45p
9. Dynamo Dresden, -2, 45p
10. MSV Duisburg, -5, 39p
11. VfL Bochum, -14, 37p
12. FC Ingolstadt, -15, 37p
13. FSV Frankfurt, -16, 35p
14. Energie Cottbus, -19, 35p
15. Erzgebirge Aue, -24, 35p
– – – – –
16. Karlsruher SC, -26, 33p
– – – – –
17. Alemannia Aachen, -17, 31p
18. Hansa Rostock, -29, 27p

Greuther Fürth har gjort en ”Augsburg”. Inte för att klubben härstammar från Bayern, jag tänker snarare på det tålmodiga och långsiktiga arbetet. Nu står man helt välförtjänt, och välmående, som mästare och är klara för spel i Bundesliga. Äntligen får man väl säga. Nu återstår det att se om man får behålla tränaren Mike Büskens.

Eintracht studsar upp direkt, precis som Berlin gjorde förra säsongen. Även Frankfurts försäsong och agerande på transfermarknaden blir intressant att följa. Tränare Armin Veh ville som bekant ha vissa garantier för att stanna.

Fortuna Düsseldorf har gjort en jättesäsong, men likt Gladbach en division högre, så har det gått tyngre och tyngre. Nu fixade man en kvalplats till sist, även om det var på håret.

St. Pauli har inget att skämmas för, men en del onödiga förluster förstörde säsongen. SC Paderborn förtjänar mycket beröm och en stor eloge. Med en minimal budget var man med och spelade om kvalplatsen. Imponerande.

Imponerad blir jag även av Dynamo Dresden som, likt många andra gamla öst-klubbar, alltid måste brottas med ekonomin. En farlig och delikat balansgång. Dresden kvalade sig upp från trean och slutar på en stark och säker mittenplacering. Kul.

Besviken blir jag på Cottbus, Bochum, Duisburg, Karlsruhe, Aachen och Rostock som kan bättre. Som ska kunna bättre. Nu är det riktigt tufft för Aachen och Rostock som tappar livsviktiga intäkter. Rostock ligger allra värst till och snart får vi ett svar på hur framtiden blir.

Karlsruher SC klarade att hålla fast vid kvalplatsen och ställs nu mot SSV Jahn Regensburg.

För övrigt är det SV Sandhausen och VfR Aalen som tar steget upp till Zweite från Dritte Bundesliga. Carl Zeiss Jena har fortsatta problem och tvingas ner till Regionalliga tillsammans med Rot-Weiß Oberhausen och Werder Bremen II.

***

Kval till Bundesliga och 2. Bundesliga

Alltså, kvalmatcherna ser ut som följer:

10.05.2012
Hertha Berlin – Fortuna Düsseldorf

11.05.2012
SV Jahn Regensburg – Karlsruher SC

14.05.2012
Karlsruher SC – SV Jahn Regensburg

15.05.2012
Fortuna Düsseldorf – Hertha Berlin

Så där, det var åtminstone en början. Puh. Vilken säsong.

Och jag tackar er för ert sällskap så här långt! Det har varit roligt hela vägen.

/Wingren

Skeppet tar in vatten och är på god väg att gå under. Folkmassorna rör sig i panik, försöker göra sina röster hörda och kämpar för sin överlevnad. Men räcker det? Finns det någon som kan få det här skeppet att hålla sig flytande? Igår fylldes hela lastutrymmet med vatten och sakteliga sjunker det väldiga skeppet allt längre ner under vattenytan. Endast övre däck och masterna är synliga, men än är det inte för sent. Räddningen kan finnas runt hörnet.

FC Hansa Rostock. Det traditionsrika skeppet är minst sagt i gungning. FC Hansa, från staden Rostock, är ett av få lag från gamla öst som har spelat i Bundesliga med en viss konstans. När Tyskland återförenades, när väst och öst blev ett, var det inte bara företagen, arbetarna och städerna i gamla öst som fick problem med att anpassa sig till det kapitalistiska Västtyskland. Fotbollsklubbarna har gått samma tuffa och krävande väg. Balansen är fortfarande inte återställd.

För att förenkla problemet och peka på en viktig faktor till varför vi inte har något gammalt öst-lag i Bundesliga, kan man säga att klubbarna i väst har gjort en ekonomisk och kommersiell tjuvstart. Med tanke på i vilken brutal takt som fotbollen kommersialiseras, moderniseras och globaliseras är det inte särskilt förvånande att öst-lagen inte hänger med. Strukturen finns inte där, och den är svår att uppnå när du inte ens får spela i Bundesliga.

FC Hansa Rostock är dock ett av få lag som på allvar lyckades ta upp kampen under ett tiotal säsonger i Bundesliga – från mitten av 90-talet till mitten av 00-talet. Säsongen 2007/08 stack Hansa upp igen, men den här gången orkade inte klubben hålla sig kvar. Det var en bitter sanning som stack laget i ögonen. Detsamma gäller Energie Cottbus, ett lag som har pendlat upp och ner mellan första- och andradivisionen, men som nu sakta men säkert tappar mark även i Zweite Bundesliga. För Rostock är det värre än så, igår blev det helt klart att klubben får återvända till Dritte Bundesliga. Det blev bara en säsong i Zweite. Ännu värre är dock det faktum att klubben står på ruinens brant – konkursen lurar bakom hörnet som ett stort, fett och obehagligt monster.

Freddy Borg är nu ensam svensk i Hansa. Sen övergången i vintras har anfallaren gjort fem mål.

Hansa Rostock hade en mängd profiler i laget under Bundesliga-tiden, och lyckades knipa ett par fina sjätteplatser. Mest handlade det förstås om att överleva. Det gjorde FC Hansa bland annat med hjälp av svenska spelare. I december 2002 blev svenskarna, och Hansa Rostock, historiska när Prica, Lantz, Wibrån, Jakobsson, Arvidsson och Persson stod i startelvan. Det var första gången ett Bundesliga-lag ställde upp med sex utländska spelare från samma land.

Men den här långvariga kampen kan alltså vara över nu. Allt fint och imponerande som Rostock har uträttat kan gå i graven under kort. Det öst-tyska flaggskeppet kan gå under. Det vore allt bra synd, och det visar tyvärr exakt hur sjuk fotbollens värld är.

Igår spelade Hansa Rostock mot Union Berlin i Zweite Bundesliga. En match som inte betydde särskilt mycket för klubben från huvudstaden då de inte kan åka ur eller kämpa för att ta sig upp. För Hansa betydde dock matchen oerhört mycket, matchen var det där sista halmstrået att gripa tag i. Det började fantastiskt bra. Hansa ledde med 2-0 efter bara tio minuter. Men hemmalaget kom igen och gjorde ett, två och tre mål på bara 18 minuter. Galet. Och värre skulle det bli.

0-2 hade alltså blivit 3-2 och första halvlek var inte ens färdigspelad. Gusche nickade in 3-3 strax före halvtid. I andra halvlek dröjde det inte länge innan hemmalaget tog ledningen med 4-3. Men ikonen Mintal, vem annars, vägrade att ge upp och stänkte in 4-4. Hansa Rostock hade på mindre än en timme tappat en 2-0-ledning, hamnat i underläge och kvitterat två gånger om. Vilket spektakel. Vilken överlevnadskamp. Det skulle dock inte räcka. I 69:e minuten fastställde Göhlert resultatet till 5-4. Union Berlin vann, Hansa Rostock förlorade och bokade därmed biljetten till Dritte Bundesliga. Kanske var det även dödsstöten.

Ett lag som i sin kamp för överlevnad tappar en sån här match förtjänar antagligen att åka ur. Hansas säsong har sett ut så här, det har varit upp och ner, högt och lågt. Dessvärre har det varit mer dalar än toppar. Om det är svårt att få ihop ekonomin i Bundesliga två så behöver jag väl knappast meddela att det är ännu svårare i trean.

Hansa Rostock, ett av få gamla öst-lag som har spelat en betydande roll i Bundesliga, är på väg att gå i graven. Skeppet tar in vatten. Och nu är det upp till staden Rostock att rösta ja till klubbens räddningspaket – föreningens öde ligger i politikernas händer. Den nionde maj ska vi få ett beslut. Blir det en omstart i tredjeligan – eller sjunker det tidigare så stolta skeppet till havets botten?

Hansa Rostocks supportrar vädjar till politikerna..

Det minsta jag kan göra är att tacka Hansa Rostock för att de, tillsammans med Union, bjöd oss på den galnaste matchen i Europa den här helgen. Tack.

***

Hur ser det ut kring de viktiga strecken i tabellen efter söndagens omgång då?
_ _ _

3. Fortuna Düsseldorf 61p +29
_ _ _

4. SC Paderborn 61p +14
5. St. Pauli 59p +20
_ _ _

Düsseldorf i förarsätet, som har allt i egna händer inför mötet med MSV Duisburg. Värre är det för St. Pauli som gick och förlorade mot Dynamo Dresden. Intressant nog är det just Paderborn och Pauli som möts i sista omgången, skulle rapporter från Düsseldorf börja komma in om att Duisburg leder så kan jag bara tänka mig hur galen den matchen blir.

I botten ser det ut på följande vis, observera att Hansa ligger sist på 26 poäng och inte har någon chans att nå kvalplatsen längre.
_ _ _

14. Energie Cottbus 32p -20
15. Erzberige Aue 32p -25
_ _ _

16. Karlsruher SC 30p -27
_ _ _

17. Alemannia Aachen 28p -18

Karlsruhe lär inte uppskatta det faktum att Aachen har en bättre, eller mindre dålig, målskillnad. En vinst för Aachen och ett kryss för KSC innebär nämligen att lagen byter plats. Samtidigt kan inte Cottbus eller Aue känna sig säkra på att få spela i Zweite nästa säsong, även om det ”bara” är en kvalplats som hotar. Vi har en spännande, men garanterat dyster, avslutning att se fram emot.

***

Borussia Dortmunds superstjärna Shinji Kagawa kommer med största sannolikhet att lämna mästarna för spel i England. Japanen har tackat nej till ett nytt kontrakt efter långdragna förhandlingar, det bekräftade sportchefen Michael Zorc igår. Kagawa har varit en starkt bidragande anledning till Dortmunds två mästerskap, men engelska Premier League ropar på honom nu. Kontraktet sträcker sig till 2013 och Dortmund måste sälja om man vill ha några pengar för succévärvningen.

Det är oroväckande att se Borussia Dortmund tappa ännu en nyckelspelare (Nuri Sahin förra säsongen). Kagawa är en speciell spelare som inte går att ersätta rakt av, innebär detta att klubbens uppträdande i Champions League blir lika miserabelt som den här säsongen? Eller hinner Klopp och gänget spela in Marco Reus i tid? Risken känns faktiskt överhängande.

Angående Shinji, som ryktas till Manchester United och Chelsea, så hoppas jag för hans skull att det blir Chelsea. Så som United spelar har jag svårt att se hur Kagawa skulle passa in och komma till nytta. Men en sak är säker: en världsstjärna anländer till England. En kille som dansar fotboll i klass med Messi.

***

Och just det ja, det som vi har varit säkra på så länge är nu helt officiellt: Lukas Podolski flyttar från Tyskland och Köln till England och London. Där ska han tillsammans med Per Mertesacker spela för Arsenal. Ännu en tysk Bundesliga-stjärna tackar för sig. Det är lite trist, men inte det minsta konstigt att han vill testa sina vingar på riktigt nu.

***

Bundesliga då, för det har spelats fotboll även i det tyska finrummet. Vad kan man säga? Borussia Dortmund på rekordmarsch, Bayern vässar CL- och DFB-Pokal-formen, Europa League-platserna bjuder på en svettig kamp och Köln samt Berlin är helt enkelt urusla. Egentligen förtjänar inget av lagen att klara sig kvar, men det gör å andra sidan inte Kaiserslautern heller. Men hur kan det gå så snett? Varför är det de större traditionsklubbarna som uppvisar problem i Tyskland medan mys-föreningar som Freiburg, Fürth och Augsburg imponerar? Är det en självgodhet som står ivägen för ärligt och hårt arbete? Hur som helst, den sista omgången blir väldigt intressant. Köln möter Bayern München och Hertha Berlin möter – just det – Markus Babbels TSG Hoffenheim. Vilket lag är starkt nog att vinna? Eller förlorar båda igen? Just nu lutar det ändå åt att Rehhagels Hertha Berlin har en större chans. Samtidigt vore det oerhört typiskt om just Babbel fick hamra i sista spiken i kistan.

Schalke 04 krossade Berlin i lördags och är därmed garanterade spel i Champions League nästa säsong då Borussia Mönchengladbach inte längre har någon chans att ta tredjeplatsen.

Bayer Leverkusen och VfB Stuttgart har säkrat Europa League-spel, eller åtminstone en kvalplats. Men den sista EL-platsen, plats sju, bjuder fortfarande på en nervkittlande kamp. Fyra lag gör upp om den ack så viktiga platsen nästa omgång.
_ _ _

7. Hannover 96 45p -5
_ _ _

8. VfL Wolfsburg 44p -12
9. Werder Bremen 42p -8
10. FC Nürnberg 42p -8
_ _ _

Det behövs inte några vidare kommentarer va? Det blir en kamp in på mållinjen för dessa klubbar vars målskillnad dessutom är förhållandevis jämn. Sista omgången ser ut så här för de stridande lagen:

FC Nürnberg – Bayer Leverkusen
Werder Bremen – Schalke 04
Hannover 96 – FC Kaiserslautern
VfB Stuttgart – VfL Wolfsburg

Visst får vi väl helt enkelt ge Hannover klar fördel här? Slomkas lag ligger redan på den åtråvärda placeringen och möter dessutom tabelljumbon Kaiserslautern som bara har någon sorts ära att spela för – inte ens framför sin egna publik utan på bortaplan. Men en tidigt bortamål där och det lär ta hus i helvete i de andra matcherna.

Botten då? Som sagt, Hertha har Hoffenheim kvar att möta och FC Köln går upp mot rekordmästarna från München.

_ _ _

16. 1. FC Köln 30p -33
_ _ _

17. Hertha Berlin 28p -28
_ _ _

Fördel Berlin trots allt, då Köln garanterat inte kommer att spruta in mål på Bayern. Då kan en Berlin-vinst bli guld värd om Köln makalöst nog lyckas kryssa mot München.

Det som lockar mest är det kommande kvalet. Tänk om vi får Köln mot bittra rivalerna från Düsseldorf – då är det ett möte som ingen får missa. Det kommer att bli hett. Helt jävla galet hett.

Vad kan vi mer säga om helgen som gick? Patrick Helmes fortsätter att visa EM-form i Wolfsburg, Stephan Keißling likaså och även Markus Rosenberg måste ha stärkt sina EM-aktier på sistone.

Ett stort grattis säger vi till Augsburg som makalöst nog är klart för spel i Bundesliga även nästa säsong – och det med en omgång kvar att spela. Även Hamburg har rest på sig, borstat av sig skiten och spelat till sig ett Bundesliga-kontrakt. Nu kan Frank Arnesen åter planera framtiden.

TSG Hoffenheim då? Vad händer där? Var det inte Dietmar Hopp som sa att han skulle ta handen ifrån föreningen, låta den stå på egna ben och satsa på unga talanger från regionen? Jo, tjena. Tim Wiese kopplas starkt ihop med Hoffenheim, Eren Derdiyok sägs vara klar och Delpierre är redan klar till nästa säsong. Det är inga billiga eller unga talanger från regionen direkt. Hmpf.

Bundesliga omgång 33:

VfL Wolfsburg – Werder Bremen 3-1
Rutinerade gamlingen Salihamidzic gjorde 1-0 för Felix Magaths vargar, som jagar en Europa League-plats precis som Werder Bremen. Men Markus Rosenberg, som har gjort en stark säsong och dessutom fått till målskyttet mot slutet, nickade in kvitteringen. Patrick Helmes var dock den anfallaren som skulle visa sig vara starkast. Han har gått från att vara petad skogsmotionär till den viktigaste pjäsen i Wolfsburg. Hans två mål sätter rejäl press på Hannover.

Får vi se Patrick Helmes typiska målgest i EM?

Bayer Leverkusen – Hannover 96 1-0
En Europa League-duell mellan två lag som har bytt formkurva de senaste matcherna. Nu är det plötsligt Hannover som inte kan vinna, som har svårt att göra mål och som saknar det där flytet. Leverkusen däremot lever igen efter Sami Hyypiäs inträde på tränarbänken. Hyypiä har faktiskt inte förlorat någon match ännu. Ya Konans ledningsmål blev felaktigt bortdömt för offside, tungt för Slomka och Hannover då man just nu har problem med målskyttet. I stället kunde Kießling göra sitt tionde Rückrunde-mål och skickade därmed upp Leverkusen på plats fem i tabellen – vilket innebär att man slipper kvala till Europa League.

Hamburger SV – FSV Mainz 05 0-0
HSV säkrade Bundesliga-kontraktet genom att spela 0-0 mot Mainz. Paolo Guerrero var tillbaka i startelvan efter sin åtta matcher långa avstängning. Det finns väl inte så mycket att säga om matchen i övrigt, det märktes att det var två lag som kände sig säkra på spel i Bundesliga nästa säsong.

TSG Hoffenheim – FC Nürnberg 2-3
Så fick Nürnberg äntligen sin första seger mot Hoffenheim. Och det i en inte alls betydelselös match. Markus Babbels Hoffenheim hade givetvis som mål att göra ett sista ryck och utmana om sjundeplatsen. Nu blev det i stället Nürnberg som åtminstone skaffade sig en teoretisk chans att ta hand om den platsen. Och det var tack vare Pekharts Doppelpack och lysande Didavis mål. För Hoffenheim fick lagkapten Andreas Beck göra sitt första mål och fansen stöttade målvakten Tom Starke, som ryktas vara på väg bort till fördel för Wiese.

Bayern München – VfB Stuttgart 2-0
Jupp Heynckes förändrade laget på åtta positioner jämfört med Madrid-matchen. Och det var inte bara för att ge spelarna välbehövlig vila, Heynckes ville även studera vilka spelare som ska ersätta Alaba, Gustavo och Badstuber i Champions League-finalen. Det måste ha varit skönt för den nykomponerade backlinjen att få hålla nollan mot ett målfarligt Stuttgart. München var det bättre laget, särskilt under den första halvtimmen. Mario Gomez fick också göra sitt 26:e mål för säsongen efter 32 minuter. Nu vaknade Stuttgart till liv och pressade Bayern, men trots ett par heta chanser blev det inget mål. I andra halvlek fortsatte Stuttgart att spela modigt, men sista passningen och genomslagskraften saknades. Mot slutet kunde i stället Thomas Müller fastsställa slutresultatet till 2-0. Hans-Jörg Butt sa tack och hej till Allianz Arena och höll nollan.

SC Freiburg – FC Köln 4-1
Historien upprepade sig för Köln. Ståle Solbakken är borta, Frank Schaefer har kommit in och klubben har till och med en president igen. Efter krysset mot Stuttgart fanns tron där, och Lukas Podolski kunde spela trots lite problem under veckan. Och Freiburg skulle vara ett överkomligt motstånd då de redan är klara för spel i Bundesliga nästa säsong. Men Michael Rensing presenterade sig på ett mindre smickrande sätt när hemmalaget gjorde 1-0. Till andra halvlek satsade Schaefer offensivt och satte in Novakovic, Podolski gjorde också 1-1 omgående. Men så gjorde Guedé 2-1, och helt traditionsenligt föll Köln ihop som ett korthus. 4-1 blev slutresultatet, det kan ha varit kostsamma baklängesmål i streckstriden.

Borussia Mönchengladbach – FC Augsburg 0-0
Inte så mycket att tala om. Precis som för Hamburg räckte det att uppträda ordentlig och hålla nollan för Augsburg, därmed är klubben garanterade spel i Bundesliga nästa säsong. För Borussia Mönchengladbach var resultatet en besvikelse då det nu är kval till CL som gäller. Å andra sidan finns det egentligen inget att klaga på, trots en formsvag vår, för det Lucien Favre och Gladbach har gjort tillsammans är extraordinärt bra. Hatten av till båda lag.

FC Kaiserslautern – Borussia Dortmund 2-5
Jürgen Klopp förändrade laget på en hel del positioner, mycket på grund av skadekänningar, och gav bland annat Barrios, Santana, Löwe, Owomoyela och Langerak speltid. Även Mario Götze var åter med i startelvan – sist han var det var den elfte december mot just Kaiserslautern. Santana gjorde självmål efter att FCK försökt trycka på framåt. Då startade Dortmund igång sin offensiv och Barrios gjorde två mål innan just Götze placerade in 3-1 innan halvtid. Kaiserslautern vägrade dock att ge upp och när Subotic och Langerak stod för ett litet misstag nickade de Wit in 2-3. Barrios skulle dock utnyttja Sippels huvudlösa dribbling och fullbordade sitt hattrick. Just Barrios av alla. Perisic knorrade sedan in slutresultatet. Dortmund har nu inte förlorat på otroliga 28 matcher, och kan dessutom slå Bayerns poängrekord för tidigt 70-tal. En seger mot Freiburg skulle innebära 81 poäng, Bayerns rekord ligger på 79 omräknat till tre poängs-regeln.

Schalke 04 – Hertha Berlin 4-0
Hertha Berlin hoppades på ett under mot Schalke, som i sin tur ville säkra direktplatsen till CL. Det här var även Raúls sista hemmamatch innan resan går vidare för spanjoren. Huntelaar gjorde 1-0 och sen brände Schalke flera klara målchanser. Men det skulle inte straffa sig mot ett underlägset Hertha. Holtby gjorde 2-0, Raúl gjorde 3-0 och Huntelaar gjorde 4-0. En helt välförtjänt seger för Schalke, och Berlin står med ett ben i Zweite Bundesliga. Raúl har nu gjort 28 mål på 66 Bundesliga-matcher, gamlingen kan ännu. Och en annan som kan, det är Huntelaar som nu står på 27 mål – ett mer än Mario Gomez.

/Wingren

Okej. Jag ska erkänna att jag blev överlycklig när Chelsea slog ut Barcelona i går. Inte för att jag helt oreserverat hyllar det där italienska försvarsspelet, det fotbollsdödande. Utan för att jag är så uppriktigt jäkla trött och less på Barcelona. Så är det. Det är min åsikt. Att Chelsea då kunde injicera nytt liv i den europeiska fotbollen var fantastiskt glädjande. Jag kände att det fanns hopp för fotbollen. Att allt vi älskar med spelet inte behövde vara över.
Även om jag inte gillade sättet Chelsea spelade på. Skickligt och kämpande – ja. Underhållande och älskvärt – nja.

Så kom kvällens match. En match som jag hade höga förväntningar på. Det visade sig att jag hade det med all rätt.

Cristiano Ronaldo får slå in en synnerligen hårt dömd straffspark efter bara några minuter. Bayern München reser sig direkt och trummar på framåt men får en kniv inborrad i hjärtat när tyskarnas försvar visar varför det kritiserats tidigare, och plötsligt står det 2-0 till Real Madrid. Ronaldo igen. Bayern läckte, blödde, mådde dålig och behövde vård. Spelarna fixade dock omplåstringen själva. FC Bayern vred upp tempot och visade varför tysk fotboll är så förbannat underhållande. Real Madrid tyckte att det var jobbigt, ja, rent ut sagt oförskämt.

Och?

Inte fasen brydde Bayern sig om det. Jupp Heynckes beordrade sina spelare att spela det spel som Bayern kan – full fart framåt. Vinn matchen genom att vara offensivt starkare. Det här spelet bjöd förstås ett sylvasst Madrid på chanser, men några fler mål gjorde de inte. I stället var det Bayern som fick en straff när Mario Gomez revs ner. Arjen Robben, av alla tänkbara syndabockar, satte det via Iker Casillas. Kalas.

I andra halvlek var Bayern till och med det dominanta laget, som i ärlighetens namn borde ha avgjort. Ju längre matchen led dock, ju mer avslaget blev det.

Det gick till straffar. Manuel Neuer trädde fram som en hjälte. Behöver jag säga något mer?

Bayern München vann den här matchen helt välförtjänt. Sett över två matcher var FC Bayern starkare, farligare och visade mer hjärta än Real Madrid. Det räckte för att säkra drömfinalen den 19:e maj på Allianz Arena. Uli Hoeneß är förstås överlycklig nu – men det förtjänar han i kväll. Ett stort grattis Bayern München – jag lyfter på min blogg-hatt. Vilka hjältar vi fick se på planen i kväll.

Den här kvällen gav mig tron tillbaka. Fotboll behöver inte vara en cynisk sport som bara handlar om att nå final. Den här kvällen visade mig varför fotboll är så älskvärt. Real Madrid och Bayern München bjöd upp till dans, den finaste sortens dans. Och alla som såg matchen kunde gunga med i takten, njuta av framförandet och med gott mod applådera artisterna efteråt. Det var fotboll i dess renaste form, med två lag som vill vinna för att de är bättre på att utnyttja hela spelytan. Det var vackert att se.

Jag är kär igen – Finale dahoam!

___

Man kan ju dock inte låta bli att undra hur bortskämd man är? Jag sitter och stör mig på Franck Ribéry och Arjen Robben. Jag sitter och bespottar dem, tycker att det är en skam för fotbollen i allmänhet och tysk fotboll i synnerhet. Sen kommer en kille som Pepe och visar med all tydlighet varför jag inte uppskattar spansk fotboll. Skönt ändå, på något sätt. Men vart är vi på väg? Är det den här typen av fotboll vi vill se? Är det någon som på allvar uppskattar det? Inte jag. Och nej, nu menar jag inte bara Pepe, jag syftar på samtliga spelare som plötsligt bara föll ihop och upplevde förlossningssmärtor.

___

Och så var det det här med gula kort. Nu missar David Alaba, Holger Badstuber och Luiz Gustavo matchen. Trist för dem, trist för Bayern. Trist för Uefa och trist för Champions League. Chelsea lider av samma problem. Det är synd att det skulle bli så här. Det tycker jag. Så långt det är möjligt vill man se de bästa spelarna utkämpa en kamp om den åtråvärda pokalen. Men är man avstängd så är man, antar jag.

Hur kan Bayern tänkas ställa upp i en final då? En gissning drar jag till med, kvällen till ära:

Neuer
Rafinha, Boateng, Tymoschuk, Lahm
Schweinsteiger, Kroos
Ribéry, Müller, Robben
Gomez

I kväll förtjänar spelarna och ledarna att hyllas. Och alla Bayern-supportrar kan ta ett glas vin, eller en öl, med gott samvete. I kväll tog Bayern ett jättekliv. Ett kliv som nästan bara Tyskland trodde på, experterna var eniga: Real och Barca möts i final. Jo, jag tackar jag.

/Wingren