Allting började redan i februari.

Rafael Nadals comeback efter sju månaders frånvaro hade gått som på räls. Federico Delbonis, Daniel Gimeno-Traver och Jeremy Chardy hade alla avfärdats enkelt i raka set.

Finalen inledde han med att vinna sitt sjunde raka set i Vina del Mar.

Då kom vändningen.

Den dittills i princip helt okände Horacio Zeballos satsade allt på ett kort. Spelade så aggressivt och offensivt han bara kunde. Matade tunga grundslag djupt mot Nadals backhand, servade stenhårt, gav spanjoren minimalt med utrymme att kliva fram med sin fruktade forehand. Det gav resultat, och med det kom också självförtroendet – vilket i sin tur gjorde att han vågade ta större risker och spela med små marginaler.

Just den där dagen hade han alla marginaler på sin sida och bärgade sedermera sin största triumf någonsin.

De som höjde Zeballos till skyarna, kallade honom hjälte och förväntade sig fler heroiska insatser från argentinaren har sedan dess fått ett bryskt uppvaknande. Resultaten har uteblivit och i takt med att den vanliga vardagen gjort sig påmind igen har också 28-åringens stjärnglans mattats. Precis som väntat, för vissa av oss.

Horacio Zeballos är nämligen inget utöver det vanliga. Han är inte extraordinär. Han är inte den näste Roger Federer eller Novak Djokovic.

Han är en helt vanlig spelare, just nu rankad 46 och som bara mäktat med fem ATP-segrar sedan den där titeln i Chile för nästan fyra månader sedan.

Och det är just precis det som gör honom så speciell.

Ingen hade ju höjt på ögonbrynen om det varit Djokovic eller någon annan toppspelare som vunnit den där finalen. Det var trots allt Nadals första turnering på över sju månader. Visserligen ett gångbart argument även i det här fallet, men hade det varit en världsstjärna så hade det med stor sannolikhet gått mer obemärkt förbi.

Det Horacio Zeballos bevisade den där dagen är att Rafael Nadal är mänsklig. Till och med på grus. Och att även han har taktiska sårbarheter. De har alltid funnits där och genom åren exploaterats av såväl Djokovic som Federer, men få av spelarna utanför den absoluta toppen har vågat.

De senaste åren har lägre rankade spelare haft sådan enorm respekt för spanjoren på grus att de blivit totalt överkörda bara för att de själva (och alla andra) i princip förväntat sig att bli just överkörda.

Efter Vina del Mar dröjde det knappt en månad innan nästa hardhitters framgångsrikt nyttjade samma taktik som Zeballos – Ernests Gulbis och Juan Martín del Potro i Indian Wells. Deras offensiva kavalkader räckte inte till seger, men båda hade inledningsvis stora spelmässiga övertag (tills bränslet tog slut).

Mönstret upprepade sig i Monte Carlo – där en attackglad Grigor Dimitrov pressade Nadal till tre set i kvartsfinalen och en överlägsen Novak Djokovic vann finalen i raka set – och Rom, där Gulbis återigen vann första set (den här gången med 6-1!) och långa stunder var den klart bättre spelaren.

Det är därför inte särskilt överraskande att gruskungen tappade två set redan i sina två första matcher (dubbelt så många som han förlorade under hela fjolårsturneringen) i årets Franska öppna. Det är helt enkelt fler som vågar försöka slå honom på allvar nu. Som vet att det går och tror att de själva kan göra det.

Den stora frågan är på vilket sätt det påverkar honom inför en eventuell semifinal mot Djokovic, för hur spanjoren kunde tappa set mot 59- respektive 35-rankade Daniel Brands och Martin Klizan på Roland Garros (där han efter gårdagens seger över Fabio Fognini har osannolika 55-1 i matchfacit) är enkel att besvara: De hade bara gjort sin hemläxa.

Efter Vina del Mar kommer Nadal inte längre undan med att bärga busenkla segrar trots svagt spel – ens på grus.

Tacka Horacio Zeballos för det.

Innan vi går igenom herrarnas respektive damernas lottning i Franska öppna måste vi reda ut en sak.

Roger Federers påstådda ”otur” vid lottningar i allmänhet och lottningar till Grand Slams i synnerhet.

I årets upplaga av den anrika grusturneringen hade han som bekant en enorm tur i sin lottning (mer om det i analysen senare).

Ett undantag som bekräftar regeln?

Knappast.

Faktum är att lotten genom åren varit lika rättvis mot schweizaren som man kan förvänta sig, eftersom det enbart handlar om slump och sannolikhet.

Jag har valt att gå igenom de senaste tre årens Grand Slam-turneringar (totalt 13, 14 med årets Franska öppna) eftersom det ger ett tillräckligt statistiskt underlag för att jag ska få fram min poäng.

Innan vi börjar måste vi dock klargöra hur seedning inom tennisen fungerar. Eftersom detta endast gäller de fyra toppseedade spelarna begränsar vi oss till att förklara hur just deras lott faller sinsemellan:

Första- respektive andraseedade spelarna kan aldrig mötas i semifinal, eftersom de alltid placeras på separat halva. Samma sak gäller för tredje- respektive fjärdeseedade spelarna. Ettan måste alltid lottas mot antingen trean eller fyran i semifinal.

Så, då var det utagerat. Då kan vi gå vidare och titta på de 13 Grand Slam-turneringar jag gått igenom.

Av dessa, från Australiska öppna 2010 till Australiska öppna 2013, har den förstaseedade spelaren lottats mot den fjärdeseedade spelaren sju gånger. Den förstaseedade spelaren har därmed lottats mot den tredjeseedade spelaren sex gånger sedan Australiska öppna 2010 (det vill säga cirka 54 procent/46 procent).

Ganska jämnt, eller hur? Räknar vi in årets Franska öppna blir siffran 7-7 (eftersom förstaseedade Novak Djokovic lottats på samma halva som tredjeseedade Rafael Nadal), vilket ju får betraktas som en väldigt jämn siffra eftersom det innebär att ettan och trean hamnar på samma halva i 50 procent av fallen – ettan och fyran i 50 procent av fallen.

Sannolikheten för att den här siffran är ungefär så här jämn även om vi tar fler turneringar i beräkning är som ni förstår väldigt hög eftersom det vid varje enskilt tillfälle är 50-50 hur lotten faller.

Så här ser alltså de konkreta siffrorna ut. Eftersom seedningen handlar om just siffror och absolut ingenting om spelarna bakom siffrorna måste vi härmed vara överens om att lottningen får betraktas som ganska rättvis. Inte sant?

Okej, bra.

Federers ”otur” i lottningen brukar handla om att han alltid lottas mot Nadal eller Djokovic i semifinal, och sällan Andy Murray.

Inte särskilt konstigt med tanke på att det av dessa totalt 13 turneringar endast funnits två tillfällen där han inte under några som helst omständigheter kunnat lottas mot Nadal eller Djokovic (US Open 2012 och Australiska öppna 2013).

• Sex gånger (alltså 46 procent) har hans seedning inneburit att han lottats mot antingen Nadal eller Djokovic i semifinal.

• Fem gånger har hans seedning inneburit att han lottats mot antingen Djokovic eller någon annan spelare (Andy Murray, Juan Martín del Potro, Robin Söderling). Fyra av dessa gånger har han då lottats mot Djokovic (Australiska öppna 2010-2011, Wimbledon och US Open 2010). En gång har han lottats mot Murray (Franska öppna 2010).

• Två gånger har hans seedning inneburit att han lottats mot antingen Murray eller David Ferrer. Båda gångerna har han då lottats mot Murray.

Att han i just dessa specifika sammanhang fyra av fem gånger lottats mot Djokovic kan ju anses orättvist, eller?

Nja. Det funkar ju inte riktigt att titta på spelaren, som vi fastslog ovan, eftersom seedning enbart handlar om siffror (rankningen).

Tittar vi på siffrorna kan man dock påstå att Federer haft ”otur” i utfallet av de 57 procent där den förstaseedade spelaren möter den tredjeseedade spelaren, om vi betraktar detta som den minst gynnsamma lottningen (där den mest gynsamma lottningen är att som förstaseedad spelare lottas mot den fjärdeseedade spelaren).

Utifrån den aspekten har schweizaren som förstaseedad nämligen fått den mindre gynnsamma lottningen tre av fyra gånger (75 procent).

Räknar vi in de gånger han fått den mindre gynnsamma lottningen som andraseedad (det vill säga lottats mot den tredjeseedade spelaren) blir siffran sex av sju (85 procent).

Räknar vi även in de gånger han som tredjeseedad spelare fått den minst gynnsamma lottningen (ettan mot trean) blir siffran dock genast mycket bättre – nio av 13 gånger (69 procent).

Räknar vi dessutom in årets Franska öppna blir siffran nio av 14 gånger (64 procent).

Okej, dryg sex av tio gånger alltså. Otur? Nja, det är väl kanske inte överdrivet oturligt va? Jag tycker inte det.

Om vi nu också, för skojs skull – eftersom de som pratar om Federers ”otur” vid lottningen gör det – tar en titt på vilka spelare som gömmer sig bakom dessa siffror så blir det åtminstone för mig väldigt tydligt att denna påstådda ”otur” är ett hjärnspöke:

• Som förstaseedad spelare har Federer som bekant lottats mot den tredjeseedade spelaren tre gånger, en gång mot den fjärdeseedade – men av dessa har han mött Djokovic vid två tillfällen och Murray vid två tillfällen. Betraktar vi Murray som den mer gynnsamma lottningen (vilket många av dem som hävdar att Federer har otur vid lottningen gör) har utfallet alltså varit 50 procent, trots att han lottats mot den rankningsmässigt starkaste spelaren tre av fyra gånger.

• Som andraseedad spelare har Federer lottats mot Djokovic två gånger, Murray en gång (och Ferrer en gång om man räknar in årets Franska öppna). Otur?

• I sex av de totalt 13 turneringarna har Federer varit tredjeseedad. Fem gånger har han då lottats mot Djokovic – tre av de gångerna har serben varit förstaseedad, två gånger andraseedad. Enda gången han mött Nadal som tredjeseedad var i Australiska öppna 2012, då Nadal var andraseedad.

För mig är slutsatsen ganska uppenbar: I vissa avseenden har lotten i konkreta siffror fallit lite olyckligt för Federer, men i sin helhet har slumpen varit så rättvis som man kan förvänta sig. Tar man dessutom spelarna bakom siffrorna i beaktande jämnar det ut sig ännu mer.

Viktigt att poängtera är nämligen att Rafael Nadal och Novak Djokovic i samtliga 13 (14) fall på förhand har stått i hans väg. Detta för att någon av Nadal och Djokovic alltid varit minst andraseedad, vilket inneburit att han lottats mot någon av dessa i en eventuell final.

Vad tycker ni, räcker det för att slå hål på påståendet att Federer missgynnas/har otur i Grand Slam-lottningarna?

Nu, mina vänner, ska vi sätta oss ner i lugn och ro och föra ett sansat samtal om tourens ynglingar. Deras styrkor och svagheter, chanser att slå igenom på allvar under den närmaste tiden och vad de faktiskt åstadkommit hittills.

Känns lägligt att göra det efter Grigor Dimitrovs skräll mot Novak Djokovic i går kväll.

Det är, som jag skrev i går, verkligen ingen slump att just Dimitrov pressar Rafael Nadal till tre set i Monte Carlo och sedan slår ut Djokovic i Madrid Masters. 21-åringen har varit i ropet under flera år och fick redan i tonåren smeknamnet ”Baby Federer” i och med sina uppenbara spelmässiga (och framför allt estetiska) likheter med schweizaren.

Redan under förra säsongen började han göra vissa framsteg (förbättrade bland annat sin serve) men det är först sedan han anslut sig till svenska tennisakademien Good to Great i november 2012 som han börjat utvecklas på allvar – och nu alltså bärgat sin största seger i karriären.

Det jag ofta kan tycka är ytterst olyckligt och faktiskt lite tröttsamt efter sådana här matcher är att förväntningarna skruvas upp något så infernaliskt. Vi minns alla hur tongångarna gick efter Jerzy Janowicz skrällresa i Paris Masters så sent som i höstas.

Och hur har det gått för honom? Efter dagens förlust mot Tomás Berdych har han 10-9 i matchfacit hittills i år. Inte jätteövertygande från en spelare som pekades ut som ännu en ”the next big thing”.

Det är inte heller särskilt konstigt. Det tar i regel många år att nå det stora genombrottet efter de där första stapplande stegen.

Kolla bara på Novak Djokovic. Efter sina makalösa Grand Slam-resor i US Open 2007 (finalförlust mot Roger Federer) och Australiska öppna 2008 (finalseger över Jo-Wilfried Tsonga) dröjde det tre år innan han nådde nuvarande nivå – och då vann han ändå sin första ATP-titel redan 2006.

Eller Andy Murray. Vann även han sin första titel 2006, spelade sin första GS-final 2008, vann sin första GS-titel så sent som 2012 – på femte försöket.

Det är bland annat därför jag tycker att det är på sin plats att i sansad ton diskutera potentiella toppspelare som Dimitrov, Milos Raonic, Kei Nishikori, Ernests Gulbis, Bernard Tomic, Ryan Harrison och deras utsikter till framtida stordåd.

Och framför allt: Det här ska inte ses som ett försök att förringa Dimitrovs skräll i går, eller Janowicz i Paris. Bara en liten genomgång av dessa framtidsnamn, med tillhörande spekulationer.

Låt oss för enkelhetens skull inleda med Dimitrov, eftersom han för stunden är den som är mest i ropet. Aktuell rankning i vanlig ordning inom parentes.

* * *

GRIGOR DIMITROV (28)

Ålder: 21 år.
ATP-titlar/finaler: 0/1.
ATP-matchfacit 2013: 16-9 (inklusive matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 65-62 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 3-19.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 2.
Högsta rankning i karriären: 28.

Dimitrov är överlag en allround-spelare, men likt förebilden Federer är hans viktigaste vapen av offensivt slag. Hans raka backhand ”down the line” och defensiva slice är särskilt giftiga, men 21-åringen har under den senaste tiden även utvecklat sin serve avsevärt.

Generellt har returtagandet varit en svaghet, men mot både Djokovic i Madrid och Nadal i Monte Carlo har han bevisat att han utvecklat riktigt goda kvaliteter även på det området (i alla fall när han presterar på topp).

De absolut största svagheterna är dock fysiken, balansen och psyket. Även när han inte går all-in och spelar huvudlös och utmattande attacktennis (som i början av sin karriär) händer det ofta att han inte orkar hålla tillräckligt hög nivå genom en hel match. Även de återkommande kramperna tyder på dålig fysisk fitness.

Dimitrov är lång (188 centimeter) och snabb, men den dåliga balansen gör att han tenderar att komma fel till bollen i snabbt tempo och dessutom att han snubblar titt som tätt (höll någon räkningen på hur många gånger han ramlade mot Djokovic i går?).

Mot Djokovic visade han enorma förbättringar på det psykologiska planet – dels när han vände första sets tiebreak och dels när han krigade sig hela vägen in i mål i skiljeset. Annars tappar han ofta fokus i vitala lägen och har därför ibland svårt att bärga de viktigaste poängen och gamen.

På det hela taget har Dimitrov tagit enorma kliv hittills under säsongen, både spel- och resultatmässigt. Vilket till stor del får tillskrivas Good to Great och dess grundare Mikael Tillström, Nicklas Kulti och Magnus Norman (som även tränar Stanislas Wawrinka; Tillström är Dimitrovs officiella coach).

Själv trodde jag faktiskt inte att deras samarbete skulle sätta sådana omedelbara avtryck. Jag trodde snarare att Dimitrov under 2013 skulle ta några steg i rätt riktning, för att sedan börja närma sig sin fulla potential inom de kommande åren.

Nu ser det faktiskt ut som att bulgaren kan börja nosa på en topp 10-placering redan i år – vilket är långt över förväntan.

Jag tror visserligen inte att 21-åringen kommer blomma ut helt och hållet under den här säsongen. Som han presterat hittills (och då menar jag sammantaget, inte bara dessa enstaka riktigt bra matcherna) skulle det förvåna om han inte slår sig in på topp 20, men att han ska bli en kraft att räkna med i Grand Slam-sammanhang – och även övriga av årets Masters – känns just nu väldigt osannolikt.

Nej, jag förväntar mig snarare fortsatt stark utveckling, men det riktigt stora genombrottet låter nog vänta på sig något år till. Framför allt måste han verkligen förbättra sin fysik och det görs som bekant inte i en handvändning. Tog exempelvis ett antal år för både Djokovic och Murray att bygga upp sin styrka och uthållighet.

* * *

JUAN MARTÍN DEL POTRO

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 14/6.
ATP-matchfacit 2013: 17-6.
ATP-matchfacit karriären: 271-113.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 30-53.
Bästa Grand Slam-resultat: Vann US Open 2009.
Högsta rankning i karriären: 4.

Han börjar nästan bli till åren, del Potro. När han slog Federer i US Open-finalen 2009 var han blott 21 år gammal och up and coming. Nu har han äntligen kämpat sig tillbaka efter långvariga skadeproblem och stabiliserat sig som topp 10-spelare.

Ambitionerna är dock betydligt högre och det är inte för inte som del Potro fortfarande lyfts fram som toppkvartettens största utmanare.

Hans styrkor är framför allt serven och forehandsläggan, som i sina bästa stunder är snudd på övermänsklig. Han har dessutom en stabil backhand och ett grymt bra försvarsspel, särskilt med tanke på hans längd (198 centimeter).

Största spelmässiga svagheterna har tidigare varit bristen på variation men också returtagandet. I dessa avseenden har han dock utvecklats sedan han sluggade sig hela vägen in i mål i US Open 2009 och vårdar numera bollen på ett helt annat sätt i längre dueller, men han tenderar fortfarande att tappa i nivå på grund av trötthet i längre matcher.

Återigen är alltså fysiken ett hinder – ett genomgående tema hos de unga framtidslöftena. Argentinaren har dessutom, delvis beroende på sin längd men också på grund av sitt ganska tunga rörelseschema, problem att hantera bollar med låg studs, vilket är en av anledningarna till att gräs är hans svagaste underlag.

Med bättre uthållighet och större variation (han har exempelvis en väldigt underskattad slice) skulle han redan nu kunna tampas om Grand Slam-bucklorna på allvar. Han kommer dock sannolikt att kunna göra det inom en väldigt snar framtid, om han bara får vara skadefri.

* * *

MILOS RAONIC (14)

Ålder: 22 år.
ATP-titlar/finaler: 4/3.
ATP-matchfacit 2013: 18-7 (inklusive de två matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 98-53 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 9-17.
Bästa Grand Slam-resultat: Åttondelsfinal (Australiska öppna, US Open).
Högsta rankning i karriären: 13.

Om det ibland känns konstigt att Dimitrov, som varit i ropet så länge, bara är 21 år gammal är det egentligen ingenting i jämförelse med Raonic. Buzzet kring kanadensaren tog visserligen inte fart förrän 2010/2011, men att som 22-åring redan ha vunnit fyra titlar på totalt sju ATP-finaler (och som bäst varit rankad 13) är väldigt ovanligt i dagens tennisvärld.

Raonics styrkor är vida omtalade: I första hand mammutserven, därefter forehandsläggan.

Precis som för de flesta servekanonerna är framför allt fysiken hans största svaghet. Han rör sig inte överdrivet smidigt med sina 196 centimeter, är inte speciellt kvick och blir snabbt trött i längre bolldueller.

Även backhanden är en svaghet. Förutom att den är direkt opålitlig är den knappt ens i givna lägen ett vapen.

Hans offensiva power är dock ofta tillräckligt för att väga upp de defensiva luckorna. När han får dirigera spelet är han oerhört svårslagen, han besitter bra volleyteknik och är dessutom en med servekanoners mått mätt hyfsat bra returnerare.

För att han ska kunna utmana om de största titlarna och topplaceringarna på rankningen är det i första hand fysiken som måste förbättras, eftersom den begränsar honom så enormt i själva spelet. Det är ganska enkelt för motståndaren att stressa fram misstag och i de längre duellerna är han helt enkelt på tok för instabil.

Trots det har Raonic redan visat att han besitter en enormt hög kapacitet och har potential att hota även de allra bästa. Med tanke på 22-åringens grymt höga arbetsmoral tvivlar jag inte ett dugg på att han kommer bli en av toppaspiranterna i framtiden. Har goda chanser att slå sig in på topp 10 redan i år.

* * *

KEI NISHIKORI (16)

Ålder: 23 år.
ATP-titlar/finaler: 3/2.
ATP-matchfacit 2013: 16-6 (inklusive segern över Troicki i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 115-78 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 7-19
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Australiska öppna).
Högsta rankning i karriären: 15.

Två av de totalt tre ATP-titlarna har faktiskt kommit i ATP 500-turneringar (Tokyo 2012, Memphis 2013) och han har nått ytterligare en 500-final (Basel 2011, förlust mot Federer). Gick dessutom till semifinal i Shanghai Masters 2011. Vilket säger en del om hans kapacitet.

Nishikori påminner spelmässigt en hel del om Novak Djokovic, Andy Murray och David Ferrer. Allra främst Djokovic, eftersom han i grunden är en offensiv baslinjespelare med exceptionella defensiva egenskaper (eller allround-spelare, beroende på hur man ser på saken).

Han är givetvis inte i närheten av Djokovics, Murrays eller Ferrers nivå – i alla fall inte än. Att han har potentialen råder det dock ingen tvekan om.

Nishikoris styrkor är främst snabbheten och bollsäkerheten. Likt Ferrer saknar han ett riktigt vapen, men är i stället genomgående väldigt stabil. Största spelmässiga svagheten är den klena serven – men likt många andra unga spelare är det framför allt fysiken som är bristfällig.

I det här fallet åsyftas dock inte uthållighet eller styrka, utan skadebenägenheten. Nishikori går nämligen sönder titt som tätt, vilket är den största anledningen till att han ännu inte nått högre under karriären.

När han presterar på topp håller han dock redan nu topp 10-klass och borde kunna slå sig in där under 2014-2015.

Eller redan under 2013? Nja, det är riktigt trångt kring topp 10-strecket just nu så för det krävs inte bara att han håller sig frisk och hel utan även att han presterar på jämn nivå under hela säsongen.

I övrigt anser jag att Nishikori har potential att inom några år parkera sig på topp 5-10.

* * *

ERNESTS GULBIS (47) 

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 3/2.
ATP-matchfacit 2013: 17-6.
ATP-matchfacit karriären: 141-132.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 9-34.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Franska öppna).
Högsta rankning i karriären: 21.

Den bortskämda letten Ernests Gulbis beskrivs enklast som en tokoffensiv talang med udda forehandrörelse, kraftfull och svårläst backhand, tung serve och ofta irrationell ”shot selection” (tenderar exempelvis att bryta av dueller med stoppbollar, även i positioner bakom baslinjen).

Utöver detta har han ett bra returspel och bollsäkerhet. Däremot slår han många oprovocerade misstag till följd av sin oerhört aggressiva attacktennis.

Den tydligaste spelmässiga svagheten är hans dåliga andraserve, men de absolut största bristerna är rent mentala. När allt klaffar har han de offensiva vapnen för att blåsa nästan vem som helst av banan på i princip alla underlag, men är på tok för ojämn och labil. Hans många raseriutbrott är ett stående skämt i tennisvärlden och det heta temperamentet har kostat honom en hel del segrar genom åren.

Dessutom har arbetsmoralen hittills varit i det närmaste obefintlig och Gulbis har ofta problem med motivationen.

Med ett smartare, mer taktiskt grundspel och stabilitet skulle han utan tvekan slåss om större titlar. Mot till exempel Tommy Haas i München förra veckan var han helt överlägsen när han fick diktera spelet och matchrytmen var intakt, men så fort den rubbades slängde han i princip bort hela matchen.

Haas seger var visserligen välförtjänt eftersom han generellt var klart bättre och dessutom är en mycket smartare tennisspelare, men så sent som i Delray Beach i februari visade Gulbis vad han går för när motivationen finns där (mot bland andra just Haas). Då tappade han bara tre set på totalt åtta matcher (tre kvalmatcher, fem i huvudturneringen) och vann hela kalaset.

När han presterar på topp och har huvudet med sig förstår man verkligen varför han hajpades så mycket runt 2010-2011.

Dags för ny hajp nu? Ja, och hittills med all rätt. Men det där kan ju ändras snabbt. Vi får se på vilken sida han vaknar nästa vecka. Och veckan efter det.

Och så vidare.

* * *

JERZY JANOWICZ (24)

Ålder: 22 år.
ATP-titlar/finaler: 0/1.
ATP-matchfacit 2013: 10-9 (inklusive matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 30-25 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 2-4.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 3 (Australiska öppna, Wimbledon).
Högsta rankning i karriären: 24.

Höjdes till skyarna efter Paris Masters 2012, där han tog sig hela vägen till final (förlust mot David Ferrer). Karriärens hittills enda ATP-final för 22-åringen.

Likt del Potro är serve och forehand tyngsta vapnen, men Janowicz har även en potent backhand. Han är dessutom överraskande snabb och rörlig för sin längd (204 centimeter) och försvarar sig bra. Största bristerna är främst psykologiska och taktiska – dels tenderar han att spela för aggressivt vilket genererar många enkla misstag, dels störs han lätt av yttre omständigheter.

Att han är som allra bäst inomhus (22-10 i matchfacit, 77 procent, och svaga 7-15, 31 procent, utomhus) och dessutom haft svårt att hantera förväntningarna efter succén i Paris har bidragit till en relativt haltande säsongsinledning. 10-9 är inte ett katastrofalt facit, men på säsongsrankningen återfinns han först på plats 103 med blott 200 inspelade poäng och siffrorna bleknar förstås i jämförelse med fjolårets 14-4 i ATP-matchfacit (dessutom tre Challenger-titlar på fyra finaler plus en Futures-final).

För att Janowicz ska behålla sin plats inom topp 30 och svara för prestationer i proportion med dem i Paris krävs inte bara att han hittar tillbaka till det stabila spel han visade upp i höstas utan också förmodligen att han anlitar en riktigt bra mental coach som kan hjälpa honom att vinna ”dåliga” matcher och hantera pressen som förväntningarna medför.

* * *

ALEXANDR DOLGOPOLOV (23)

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 2/3.
ATP-matchfacit 2013: 11-9 (inklusive förlusten mot Robin Haase i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 105-91 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 3-21.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Australiska öppna).
Högsta rankning i karriären: 13.

En väldigt udda fågel på touren. Dels rent speltekniskt/estetiskt (extremt snabb serverörelse och rappa svårlästa grundslag). Likt Ernests Gulbis är han oerhört aggressiv och det är däri både hans styrkor och svagheter ligger.

Styrkorna framför allt i att han är offensivt oberäknelig och duktig på att fånga motståndaren på fel fot. Svagheterna i hans svårigheter att spela enkelt och effektivt (inte helt olikt en viss Jo-Wilfried Tsonga).

Andra styrkor är hans breda slagregister. Hans offensiva slice är väldigt knepig och han har en kuslig förmåga att växla tempo snabbt och naturligt. Är grymt skicklig på att ta farten ur bollen och sedan utmanövrera sin motståndare med snävt vinklade slag.

En annan bekymmersam svaghet är den sjukdom han lider av (Gilberts syndrom) som enligt egen utsago kan göra honom väldigt trött efter regelbundna och långa resor.

Hans säsongsinledning har tyvärr varit katastrofal och personligen har jag svårt att förstå anledningen till hans svaga resultat. Dolgopolov har tappat tio placeringar på rankningen sedan toppnoteringen 13 i januari förra året. Inledde 2013 rankad 18, men de poäng han spelat in hittills räcker bara till plats 53 på säsongsrankningen.

Hoppas dock fortfarande på fortsatt utveckling från 24-åringens sida och kan han bara hålla sig frisk så har han tveklöst topp 10-potential.

* * *

BERNARD TOMIC (53)

Ålder: 20 år.
ATP-titlar/finaler: 1/0.
ATP-matchfacit 2013: 14-9 (inklusive förlusten mot Radek Stepanek i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 61-60 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 2-15.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Wimbledon).
Högsta rankning i karriären: 27.

En av tourens riktigt unga spelare, men har ändå några år på nacken redan. Det är så klart väldigt anmärkningsvärt att han redan har en titel (som bärgades i Sydney i år) och en GS-kvartsfinal (Wimbledon 2011, efter seger över Robin Söderling, bland andra) på meritlistan.

Tomic är en ytterst kompetent spelare med goda offensiva och defensiva kvaliteter. Tung serve, bra forehand, stabil backhand, giftig slice, okej returtagande. En typisk allround-spelare. Personligen skulle jag gärna se honom utveckla försvars- och kontringsspelet ytterligare, eftersom det skulle göra honom mer komplett som spelare.

I övrigt är hans största brist psyket och attityden. Han tenderar att ge upp i tuffa underlägen och låter ofta sina privata utsvävningar påverka hans prestationer på banan.

Vad Tomic skulle behöver för att gå långt som spelare är mycket enkelt: En riktig tränare (helt enkelt någon annan än hans pappa), några terapisessioner och en lektion i hur man blir bäst genom att investera i sig själv i form av blod, svett och tårar.

* * *

RYAN HARRISON (78)

Ålder: 21 år.
ATP-titlar/finaler: 0/0.
ATP-matchfacit 2013: 4-9.
ATP-matchfacit karriären: 46-62.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 0-17.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 2.
Högsta rankning i karriären: 43.

Det började surras om Ryan ”the next big thing” Harrison under hans år som junior och har vid flera tillfällen pekats ut som Andy Roddicks arvtagare.

Likt typ alla andra amerikanska spelare förlitar sig Harrison på en tung serve och hårda flacka grundslag. Lite av en offensiv baslinjeslugger, med andra ord.

Tycker dock att Harrison kompletterar sina offensiva kvaliteter med tät defensiv och bra spelkänsla. Den klart största svagheten är hans heta temperament. Det är helt enkelt i huvudet de flesta av hans brister sitter. När han tappar humöret – och det händer tyvärr alltför ofta – brukar han nämligen också tappa sin rytm. Totalt.

Precis som i Tomics fall är det framför allt en mental coach Harrison behöver. Med tanke på att han bara är 21 år gammal kan så klart hans grundspel finslipas, men han skulle vinna något oerhört på att hitta mental stabilitet.

Tänk om Pete Sampras eller Andre Agassi skulle axla rollen som mentor? Det skulle ju var nåt.

Personligen tror jag att vi kommer få vänta ett tag till innan Harrison gör väsen av sig på allvar, men att han svalt förtreten och börjat spela lite Challenger-turneringar igen tycker jag är ett steg i rätt riktning. På tennisens bakgård kan han nämligen ladda om och bygga upp sitt självförtroende igen, och sedan återvända till ATP-touren på heltid när han är mogen uppgiften.

Novak Djokovic offrade sig för sitt Serbien i Davis Cup – och kan i värsta fall ha spolierat sin grussäsong.

Nu ska vi inte måla fan på väggen redan, vi vet ju inte exakt hur allvarlig skadan är.

Men om det så bara är världsettans medverkan i Monte Carlo Masters som är hotad så är det ett blytungt avbräck för herrtennisens europeiska grussäsong.

Och apropå fan: Visst är det just själve fan att Novak ska trampa snett precis nu, när rivalen Rafael Nadal äntligen kommit tillbaka och svarat för en hittills succébetonad comeback efter sju månaders skadeuppehåll?

När vi nu tagit klivet in i april månad har ju tanken varit att gruskungen och världsettan ska stånga sig blodiga i dramatiska kraftmätningar inför Franska öppna.

Missar Djokovic Monte Carlo och tvingas till flera veckors vila är risken att han inte hinner hitta formen lagom till Roland Garros. Tidigt uttåg i Madrid och förlust mot en Nadal som fått upp ångan ordentligt i Rom (fullt rimliga scenarier) kan grusa även Djokovics självförtroende, det råstarka psyket till trots.

Utan Djokovic ligger dessutom vägen helt öppet för Nadal att bärga sin nionde raka titel i Monte Carlo. Med tanke på hans övertygande insatser i Acapulco och Indian Wells finns det i dagsläget bara en spelare som kan utmana honom på gruset, och han haltar i skrivande stund omkring med en fotskada.

Om Djokovic står över Monte Carlo som en säkerhetsåtgärd, för att inte förvärra skadan, så behöver vi nog inte oroa oss alltför mycket. Visst, han förlorar viktiga poäng och ger Andy Murray ytterligare chanser att närma sig världsettan på rankningen, men det relevanta här är att rehabiliteringen blir så pass snabb och smärtfri att han åtminstone kan träna någorlunda hårt och hålla sig i form inför Madrid och Rom.

Att döma av de rapporter vi hittills fått lutar det åt att vi inte får se Novak i Monte Carlo.

Vilket är ett stort avbräck i sig.

Men det är ingenting mot vad hans totala frånvaro under grussäsongen – vilket än så länge bara är en farhåga och ett worst case scenario – skulle innebära: total avsaknad av dramatik.

Såvida inte Nadals knä kastar in handduken. Då skulle 2013 kunna bjuda på den mest öppna, märkligaste och på så vis i särklass mest dramatiska grussäsong på år och dar (av helt fel anledningar, dock).

Men det är givetvis ingenting vi hoppas på.

Så krya på dig nu, bäste herr Novak Djokovic.

Det röda gruset behöver dig.

Den åttafaldige Grand Slam-vinnaren Jimmy Connors, 60, har lanserats som det stora dragplåstret inför årets Kings of Tennis, tillsammans med landsmannen och forne rivalen John McEnroe, 54.

Men legendaren tvingas nu lämna dystra besked till sina svenska fans: Han kommer inte.

Anledningen är att han fått känningar i sin tidigare opererade höft, skriver arrangören av Kings of Tennis (som drar i gång tisdagen den 12 mars i Stockholm Waterfront Congress Center) i ett pressmeddelande.

”– Det är naturligtvis väldigt tråkigt eftersom så många hade sett fram emot att se honom här i Stockholm, säger turneringschefen Thomas Enqvist. Han försökte in i det sista, men eftersom han har en så professionell inställning, ville han inte komma hit utan att vara 100% redo för matchspel, fortsätter han.

– Jag såg verkligen fram emot att komma tillbaks till Stockholm och Sverige och visa upp att jag forfarande är i god form, säger den forna världsettan Jimmy Connors, som så sent som 1991 var i semifinal i US Open”, skriver arrangören i pressmeddelandet.

Fransmannen Henri Leconte, 49, eller australiern Pat Cash, 47, kommer att ersätta Connors. Besked kommer att meddelas under söndagen.

Sedan tidigare klara spelare är John McEnroe, Stefan Edberg, Mats Wilander, Magnus Larsson och Mikael Pernfors.

16-årige Elias Ymer har vunnit sina 6 första rankningspoäng. Detta efter en imponerande insats i en Future-turnering (tennisens division tre) i portugisiska Faro.

Ymer inledde med att slå 350-rankade, femteseedade Enrique Lopez-Perez i tre set (4-6, 6-3, 6-2), och följde upp den segern med två i raka set: 7-5, 6-3 mot 912-rankade Andre Gaspar Murta och 6-1, 6-2 mot 311-rankade, tredjeseedade Steven Moneke.

I semifinalen blev rutinerade 231-rankade Pedro Sousa, som spelat drygt sju ATP-matcher under sin karriär, för svår: 1-6, 2-6.

Riktigt imponerande från en av Sveriges absolut mest lovande spelare (lillebror Mikael hör också till den kategorin). För att ge er lite perspektiv på exakt hur imponerande det här är så kan vi väl säga som så, att det här är segrar som skulle göra Sveriges just nu högst rankade spelare, Patrik Rosenholm, avundsjuk.

Och att göra det i sin blott andra proffsturnering (den första var Challengern i Eckental förra året; förlust mot Grega Zemlja) är så klart makalöst – och ger oss ytterligare ett kvitto på Elias Ymers enorma potential.

Nu hoppas vi att Elias lägger juniortouren bakom sig snart och börjar fokusera helhjärtat på Futures – och kanske Challengers. Där han hör hemma.

FOTNOT: Jag skrev av misstag att Elias mötte Rui Machado i semifinalen. Detta var felaktigt, då Machado spelade mot Niels Desein. Elias mötte alltså Pedro Sousa. Ber om ursäkt för missförståndet.

31-årige Julien Benneteau har aldrig vunnit en ATP-titel – trots hela åtta finaler.

Men han är inte ensam. Faktum är att 42 procent av topp 100-spelarna på ATP:s världsrankning fortfarande jagar sin första buckla.

Så, när Benneteau nu tvingats uthärda sin åttonde raka svidande finalförlust, vad sägs om att vi plockar russinen ur kakan och listar tourens 10 bästa spelare som aldrig vunnit en titel?

Ja, så gör vi. Vi börjar i omvänd ordning, för spänningens skull. Aktuell rankning inom parentes.

http://www.youtube.com/watch?v=lsgc2Z14GGE

10. RICARDAS BERANKIS (87)

En aggressiv baslinjespelare som hittills mest gjort sig ett namn på Challenger-touren och i kvalsammanhang. Fick sitt genombrott i Los Angeles förra året, då han (som kvalspelare) slog ut tre seedade spelare och nådde sin första ATP-final i karriären.

Den förlorade dock 22-åringen mot hemmafavoriten Sam Querrey i raka set.

I årets Australiska öppna tog han sig till tredje omgången, där han bjöd världstrean och träningspartnern Andy Murray på en tuff match men föll i raka set.

Berankis spelar ofta väldigt flackt och tar bollen så tidigt som möjligt (inte helt olikt en viss Andre Agassi) och har en okej serve, bra fotarbete och en penetrerande forehand. Får han ordning på skadeproblemen, som redan hämmat honom under hans korta karriär, har han potential att inom något år slå sig in på topp 40-50.

I och med sin 87-plats är han redan Litauens högst rankade spelare genom tiderna och dessutom landets första någonsin inom topp 100.

9. RYAN HARRISON (69)

Lyfts ofta fram som USA:s stora framtidshopp, efter en lysande juniorkarriär. Harrison är på alla sätt och vis en typiskt amerikansk spelare. Tyngdpunkten ligger på en hård serve, explosiv forehand och aggressivt baslinjespel. Till skillnad från vissa andra amerikanska framtidshopp har han dessutom ett smidigt rörelseschema och bra kontringsvapen.

Akilleshälen har hittills varit hans häftiga humör, som kostat honom en och annan seger.

Om 20-åringen bara ges tid att mogna har han potential att etablera sig betydligt högre upp på världsrankningen.

8. FABIO FOGNINI (44)

Å ena sidan en defensiv specialist med fantastisk fingertoppskänsla och elegant rörelseschema.

Å andra sidan en frustrerad och nonchalant konstnärssjäl, som alldeles för ofta låter sin egen briljans stiga honom åt huvudet.

För det är tveklöst huvudet som hindrat honom från att nå fler än två ATP-finaler (båda 2012; förlust mot Gilles Simon i Bukarest, mot Martin Klizan i St. Petersburg).

Han har ett grymt kontringsspel som låter honom vända försvar till attack i en handvändning, vilket är en enorm styrka på grus. Hans rappa forehand och träffsäkra raka backhand är två av hans mest effektiva vapen.

Om det inte vore för temperamentet hade han säkerligen bärgat en titel vid det här laget. Minst.

http://www.youtube.com/watch?v=6PGag9CBQQg

7. ALEJANDRO FALLA (60)

Han är måhända inte lika underhållande som Fognini (och vid 29 års ålder har han knappast lika mycket potential som Harrison eller Berankis), men colombianen Alejandro Falla är en stabil spelare som samlat på sig en jäkla massa rutin under sina år på touren – men aldrig lyckats ta sig längre än till semifinal i ATP-sammanhang.

Däremot har han vid två tillfällen varit nära att chockbesegra Roger Federer. Första gången var i öppningsmatchen i Wimbledon 2010 (då Federer alltså var regerande mästare). Han vann de två första seten och servade för matchen vid ställning 5-4 i fjärde set (han var blott tre poäng från seger), innan Federer vände och vann (5-7, 4-6, 6-4, 7-6, 6-0).

I London-OS förra året låg han under mot samme Federer – återigen i första omgången – med 3-6, 2-5, men lyckades vända och vinna andra set. I tredje föll han dock med 6-3, men hade schweizaren i rejäl gungning ett tag.

Likt många andra colombianska spelare har han ett flackt grundspel. Han bygger oftast metodiskt upp sina poäng och söker avslut antingen med en vinklad forehand eller volley vid nät. Trots det flacka spelet har han historiskt varit framgångsrik på grus, och vunnit sju av nio Challenger-titlar på underlaget (samt tre i Future-sammanhang).

Att han inte genom åren lyckats bärga åtminstone en titel i någon av de mindre sydamerikanska grusturneringarna är för mig en gåta.

6. DENIS ISTOMIN (63)

Istomin är en stabil offensiv baslinjespelare med få svagheter men tyvärr lika få styrkor. Till de senare hör framför allt det effektiva kontringsspelet och den penetrerande forehanden.

Till svagheterna hör den begränsade rörligheten. Han är helt enkelt inte så snabb. Vilket är synd, för när han får tid att komma rätt till bollen har han en grym träff och bra speluppfattning.

När han spelar på topp väger han dessutom upp den något svaga serven med bra returtagande, vilket borde göra honom giftigare än han hittills visat sig vara. Två finaler (förlust mot Sergej Stakhovskij i New Haven 2010, mot Milos Raonic i San José 2012) är lite i lägsta laget för 26-åringen.

http://www.youtube.com/watch?v=LX11yeIaKUE

5. BRIAN BAKER (52)

De flesta känner vid det här laget till historien om USA:s egen comeback kid. Var alltså borta från ATP-touren i över sex år på grund av fem olika operationer. Gjorde comeback i Future- och Challenger-sammanhang under 2011, innan han tog klivet upp till ATP igen.

Comebacken gick över förväntan, får man lov att påstå. Han började med att chockslå Gaël Monfils i Nice, innan han slutligen tog sig hela vägen till final i samma turnering.

Han följde upp den sensationen med att ta sig till andra omgången i Franska öppna och åttondelsfinalen i Wimbledon.

Allt detta skvallrar naturligtvis om det tenniskunnande som huserar i Brian Bakers kropp och själ.

Det intressanta med 27-åringen är att han bryter av från det moderna amerikanska mönstret. Han har visserligen en bra serve, men det som imponerar mest är returtagandet och spelförståelsen. Kombinerat med ett smidigt rörelseschema (trots att han är drygt 190 centimeter lång) gör att han påminner mer om Novak Djokovic än, säg, Sam Querrey.

Om det inte hade varit för skadehelvetet så skulle det inte ha förvånat mig om han spelat i samma liga som Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray. Så mycket talang har han, 27-åringen.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

4. JERZY JANOWICZ (26)

Paris Masters kanske var en engångsföreteelse, och jag har sedan dess hela tiden avrått från att dra förhastade, långtgående slutsatser (vilket många gjorde då).

Men det spel han visade upp på vägen till och sedan i finalen mot David Ferrer vittnade om 22-åringen har ett riktigt stort spel i sig.

Han har en blytung serve.

En slägga till forehand.

En effektiv backhand.

Känsliga handleder.

Ett heltäckande rörelseschema.

Och solid defensiv.

När han spelar på sin absoluta topp, alltså. Det har han inte gjort sedan Paris Masters. Vilket inte heller är särskilt konstigt. I den turneringen tog han alla på sängen. Den fördelen har han inte längre. Dessutom är det en ordentlig omställning att gå från underdog till framtidshopp.

Janowicz har inte upprepat sin bedrift från i höstas än. Men ger vi honom bara lite mer tid kommer första titeln så småningom.

Och med den garanterat fler löften om framtida stordåd.

http://www.youtube.com/watch?v=lrl21hnIjqs

3. BENOIT PAIRE (39)

Fransmannen har seglat under radarn ett tag men har sedan januari 2011 klättrat 113 placeringar på rankningen – och dessutom avverkat sina två första ATP-finaler (förlust mot Andreas Seppi i Belgrad 2012, mot Richard Gasquet i Montpellier förrförra veckan).

Paire är en oerhört talangfull 23-åring med stabilt grundspel och goda all-court-kvaliteter.

Hans akilleshäl är det något svaga spelsinnet. Han väljer ofta enklast möjliga slag och fastnar lätt i percentage tennis (som i korta drag går ut på att spela väldigt säkert och undvika de allra svåraste slagen om inte förutsättningarna är exemplariska). Han är dessutom ganska lynnig och kan vika ner sig i även i lägen där han till synes har medvind.

Hans talang och potential går dock inte att ta miste på, och med rutinen kommer säkerligen också självsäkerheten – och första titeln.

2. JULIEN BENNETEAU (31)

Han må ha spelat flest finaler på den här listan, men spelmässigt får han trots allt anses vara näst bäst.

Veteranen är en typiskt knepig motståndare, särskilt för topprankade spelare. Hans hemlighet ligger i den enorma variation han utsätter sina motståndare för – och hans förmåga att läsa deras svagheter.

I finalen i Kuala Lumpur i höstas, för att ta ett exempel, insåg han att Juan Mónaco inte är speciellt förtjust i att själv sätta fart på bollen och började sedermera försvara sig som bollfösarnas bollfösare Gilles Simon. Det störde Mónacos matchrytm, och trots skadekänningar kunde han tvinga fram ett tredje set.

Han är helt enkelt väldigt bra på att servera just de bollar hans motståndare helst av allt vill slippa – och när han är på sin absoluta topp mixar han upp det med oförutsägbara tempoväxlingar och nätattacker.

Hans stora svaghet är att han strategiskt är väldigt skicklig på ovanstående saker, men inte tillräckligt bra rent tekniskt. I slutänden förlorar han ofta på att motståndaren genomför sin egen strategi med större säkerhet.

Det blev särskilt tydligt i helgens final i Rotterdam mot Juan Martín del Potro, där Benneteau helt enkelt inte lyckades störa argentinarens matchrytm i tillräckligt hög utsträckning.

Jag hade hur som helst unnat honom minst en av de där åtta titlarna – och hoppas att han någon gång äntligen får göra sig av med epitetet ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel”.

1. GRIGOR DIMITROV (34)

Han har bara spelat en enda ATP-final i karriären, och den nådde han så sent som i år (i Brisbane, förlust mot Andy Murray).

Men spelmässigt råder det ingen tvekan om att 21-åringen har den högsta kapaciteten på den här listan. I sina bästa stunder gör han skäl för namnet ”Baby Federer” (eftersom han behärskar så många delar av den moderna tennisen) och bara det senaste året har han dessutom lyckats förbättra sina största svagheter: serven, uthålligheten och balansen.

Framför allt balansen står fortfarande ut som hans främsta akilleshäl. Jag vet inte om det kan bero på dålig avståndsbedömning, men han hamnar ofta i lägen där han måste böja sig bakåt och kommer då antingen fel i svingen eller ramlar omkull.

Vilket givetvis inte är så bra.

Uthålligheten var tidigare ett problem eftersom han springer på i stort sett varenda boll och tröttar lätt ut sig själv.

Det där börjar han få ordning på nu, liksom returtagandet.

Lyckas han göra några sista finslipningar och justeringar skulle det inte förvåna mig om första titeln kommer redan i år.

Bernard Tomics triumf i Sydney tidigare i år borde sporra bulgaren ytterligare. För inte vill han vara sämre än sin 20-årige kollega?

Att Bernard Tomics pappa är en av orsakerna till talangens ojämna säsong 2012 råder det nog ingen tvekan om. Att döma av klippet ovan, från årets Miami Masters i mars, har de inte en särskilt konstruktiv sportslig relation.

Lösningen?

Kicka farsan. Kryp till korset och be Australiska Tennisförbundet om ursäkt. Anställ en riktig coach.

Då har han i alla fall kommit en bit på vägen.

Ytterligare en ATP-veteran väljer att lägga racketen på hyllan efter säsongen 2012. Juan Ignacio Chela har har vunnit sex ATP-titlar i singel och tre i dubbel, alla på grus.

33-åringen har i flera veckor antytt att han planerar pensionera sig och meddelade sitt beslut på Twitter i går: ”Efter många år är det dags för mig att gå vidare till en annan fas i livet, jag lägger av med professionell tennis.”

Argentinaren har nått tre Grand Slam-kvartsfinaler i sin karriär: Franska öppna 2004 och 2011 och US Open 2007.

Chela avslutar sin 14 år långa karriär med 326-277 i matchfacit. Han var som bäst rankad 15 i världen (augusti 2004). Senaste titeln bärgade han i Bukarest 2010 efter finalseger över Pablo Andújar.

Juan Ignacio Chela spelade sin sista singelmatch i årets Wimbledon, där han förlorade en episk öppningsmatch mot framtidslöftet Martin Klizan (5-7, 6-3, 6-7, 6-1, 9-11). Även sista dubbelmatchen spelade han i Wimbledon – efter två segrar i par med Eduardo Schwank tog det stopp mot Daniele Bracciali/Julian Knowle i åttondelsfinalen.

När Chela nu lägger av gör han det som rankad 176 i världen. Han har under karriären spelat in 6,5 miljoner dollar i prispengar.

Vi har betat av plats 11-15 och plats 6-10 på listan över framtidslöften med störst potential. Bara plats 1-5 som återstår, alltså. Pang på’t bara!

http://www.youtube.com/watch?v=qsWHv4IIoug

5. DAVID GOFFIN (49)
21 år, ATP-matchfacit 2012: 17-14, 0 titlar (2 Challenger-titlar).

Hamnade i blickfånget under årets Franska öppna, där han som lucky loser (förlorade mot Joao Souza i sista kvalomgången, men fick en plats i huvudturneringen tack vare Gaël Monfils återbud) tog sig hela vägen till åttondelsfinalen. Väl där plockade han första set mot självaste Roger Federer, innan han föll i fyra. Utöver det har han bland annat nått tre ATP-kvartsfinaler (Chennai, Winston-Salem, Valencia) och tagit några imponerande skalper. Det Goffin inte har i storlek och styrka väger han upp med grym bollkontroll, en enorm blick för spelet och taktisk briljans. Han tar ofta bollen väldigt tidigt och sätter på så vis hård press på motståndaren och avslutar gärna poängen med en volley framme vid nät. Att han dessutom är väldigt snabb gör det svårt att slå igenom hans försvar. Sammantaget gör det honom till något av en aggressiv allroundspelare med offensiv spets. Vad han behöver jobba på är främst serven – returtagandet är redan en av hans största styrkor – och möjligen lite mer variation i slagen. När han mejslat fram en stabilare serve kommer han att vara rysligt farlig.

PROGNOS 2013: 15-30.

PROGNOS KARRIÄREN: Topp 10, het Grand Slam-kandidat.

4. MARTIN KLIZAN (30)
23 år, ATP-matchfacit 2012: 19-15, 1 titel (4 Challenger-titlar).

Stod för en av säsongens största skrällar när han slog ut Jo-Wilfried Tsonga ur US Open redan i andra omgången. Han följde upp skrällen med en övertygande seger över Jeremy Chardy i tredje omgången, innan det tog stopp mot Marin Cilic i åttondelsfinalen. Drygt två veckor senare bärgade 23-åringen sin första ATP-titel i karriären efter finalseger över Fabio Fognini i Kreml Open. Slog sig in på topp 100 första gången redan i slutet av 2011 och började klättra mot högre höjder efter att ha nått andra omgången i årets Franska öppna i våras (förlust mot Nicolas Mahut). Har överlag ett väldigt stabilt spel: bra serve, explosiv forehand, pålitlig backhand, kvicka fötter och fin förmåga att läsa spelet. Hans största styrka är egentligen att han saknar svagheter – han är en vass returtagare, har god fysik och störs inte alls lika mycket av tempoväxlingar som många andra spelare på touren. Absolut ingenting talar för att klättringen på rankningen ska stanna av under 2013…

PROGNOS 2013: 10-20.

PROGNOS KARRIÄREN: En oslipad diamant som faktiskt redan har det som krävs för att bli en framtida topp 10-spelare, Grand Slam-utmanare och superstjärna – det handlar mest om finjusteringar och att samla på sig erfarenhet.

3. MARIN CILIC (15)
24 år, ATP-matchfacit 2012: 39-19, 2 titlar.

De flesta experter hade nog väntat sig att Marin Cilic redan skulle ha etablerat sig som en stabil topp 10-spelare vid det här laget, efter skrällsegern över Andy Murray i US Open 2009 och semifinalplatsen i Australiska öppna 2010. Riktigt så blev det inte. 2011 blev något av ett mellanår och inledningen av 2012 spolierades av en knäskada. 24-åringen är en stor spelare (1,98 lång) med tunga grundslag och fin serve. Han är bra på att flytta på motståndaren med sin djupa forehand och hittar ofta svåra vinklar. Han har dessutom en fin slice, ett okej rörelseschema, stabilt försvarsspel och god fysik. Största svagheten är, precis som hos de flesta spelare av hans storlek, att han är ganska långsam och därför är sårbar i försvarsspelet i sidled. Dessutom har han en tendens att vika ner sig i de stora matcherna, särskilt i motgång. Trots att 2012 inte var ett jättebra år för Cilic visar han ändå att han är stabil nog för att hålla sig kvar uppe i toppen. Med större självförtroende och starkare psyke har han alla vapen som krävs för att etablera sig som en stadig topp 10-spelare.

PROGNOS 2013: Är en het kandidat att ta Janko Tipsarevics plats inom topp 10-sfären. Borde kunna slå sitt personbästa (världsnia) och ta sig till minst en Grand Slam-semifinal.

PROGNOS KARRIÄREN: Stabil topp 10-spelare, troligtvis några placeringar bakom Novak Djokovic och Andy Murray, som är i hans ålder (födda 1987, Cilic född 1988). Lär åtminstone ta sig till en och annan Grand Slam-final innan karriären är över.

http://www.youtube.com/watch?v=9RZp_hinUBE

2. KEI NISHIKORI (19)
22 år, ATP-matchfacit 2012: 37-18, 1 titel.

Hade toppat den här listan om det inte vore för skadehistoriken. Nishikori är en defensiv specialist som påminner mycket om Novak Djokovic och Andy Murray i alltifrån snabbhet till spelsinne. Serven är en svaghet, men bemästrar stora delar av både de defensiva och offensiva moderna teknikerna. Han är fantastiskt bra på att hålla bollen i spel och kan i en handvändning vända ett hårt pressat underläge till poängseger. När han är hundraprocentig rent fysiskt är det oerhört svårt att slå igenom honom och likt Djokovic, Murray och David Ferrer tvingar han motståndaren att slita hårt för varenda poäng. Hade det inte varit för skadebekymren hade han säkerligen gått i Djokovics och Murrays fotspår och nått åtminstone en Grand Slam-semifinal vid det här laget. Kan han bara få ordning på det så är han en av de mest självklara tronarvingarna på touren i dag.

PROGNOS 2013: Gjorde några riktigt starka turneringar efter skadefrånvaron i våras, men avslutade säsongen med en ny skada. Kan han bara hålla sig hel och frisk borde han åtminstone börja nosa på en topp 10-placering under 2013.

PROGNOS KARRIÄREN: Topp 10 och het Grand Slam-kandidat. En självskriven tronarvinge, helt enkelt.

http://www.youtube.com/watch?v=Q7e9pNzv69E

1. MILOS RAONIC (13)
21 år, ATP-matchfacit 2012: 45-20 (2 titlar).

Det mesta har redan sagts om kanadensaren Milos Raonic: mammutserven och den blytunga forehanden är hans främsta vapen, men kompletterar med ett bra nätspel och mjuka handleder. Spelar väldigt offensivt, vilket ger en hel del winners men också många oprovocerade misstag – det är inte ovanligt att han har ett 40-tal i en match och ändå vinner. Största svagheterna är att han är långsam (mycket på grund av sin längd: 1,96) och otymplig, vilket så klart påverkar hans försvarsspel negativt. Han har dock utvecklats otroligt under 2012 och börjat tillämpa flera olika taktiker (volley vid nät, bland annat) för att inte fastna i förutsägbarhetens skoningslösa kvicksand. Under året som gått har jag imponerats av hans jämnhet – han har helt enkelt bevisat att han med god marginal har topp 20-kvalitet om han bara kan undvika skador. Men det räcker förstås inte för en spelare av hans kaliber, med så höga förväntningar både från honom själv och från omgivningen. I de stora sammanhangen har framgångarna lyst med sin frånvaro. Ska 2013 bli året då han tar det där sista klivet och blommar ut ordentligt? Experterna nöjer sig nämligen inte med mindre än semifinaler – kanske till och med finaler – i Grand Slam- och Masters-sammanhang.

PROGNOS 2013: Slår sig in på topp 10. Når för första gången en Grand Slam-kvartsfinal. Semifinal eller final? Nja, det dröjer nog ett år till.

PROGNOS KARRIÄREN: Givetvis en framtida tronarvinge, annars hade han inte toppat den här listan. Förväntningarna är skyhöga, men han har flera gånger bevisat att han kan fälla tunga pjäser och han har onekligen kapaciteten att slåss om GS-titlar i framtiden.