• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

VECKANS SKIVOR

Bring Me The Horizon ”Sempiternal” (RCA/SONY)

METALCORE/ELECTRONICA Ett sätt att förvirra fansen: Skiljs från gitarristen och rekrytera i stället en keyboardist.

Det kan tyda på en önskan att göra om, vilket också är fallet då det kommer till den inte längre så valpiga Sheffieldtruppen inför fullängdare nummer fyra.

När metalcoregruppen tar steget upp i musikvärldens övre skikt genom att presentera sitt nya album via Sonylierade RCA är det också en väldigt utvecklad trupp som visar upp sig, helt i linje med omkastningen mellan Jona Weinhofens strängattack och Jordan Fishs tangenthanterande.

Jag får erkänna att detta till en början också gjorde mig förvirrad. Efter en snabblyssning på ”Sempiternal” på gymmet twittrade jag aningen överilat ut en magsur formulering om ”emotronica” och klagade över bristen på riktig örfilsattack i leveransen.

Och visst, när det gäller inledande ”Can you feel my heart” så stämmer denna inititalrespons en smula. Det är ett högst elektroniskt färgat öppningsspår, inte soundmässigt långt ifrån det Linkin Park gjorde på senaste fullängdaren ”Living things”, men som snarare har en uppbyggnadsfunktion än det är alltigenom vägledande.

För nog är det här en platta som förtjänar vilka metal-prefix eller -suffix den än kan befästas med. Vilket också poängterades i Jocke Perssons :++++:-recension av skivan, som gick att läsa i Nöjesbladet/Aftonbladet i fredags:

”Med producenten Terry Date (Pantera, Deftones, Slipknot för att skrapa på CV-ytan) har BMTH tagit sin redan gränslösa metal ännu längre. ”Sempiternal” låter mer elektronisk och ambient. De fortfarande aggressiva gitarrerna tar ofta ett steg tillbaka. Men det är sättet som kvintetten väver ihop alla yviga element till en hitmassiv och melodisk hybrid som verkligen imponerar. Ett stort och begåvat metalalbum för alla som vill vara först i framtiden.”

Det känns som en korrekt beskrivning. En rimlig sammanfattning av en skiva som växer för varje lyssning och som visar att en vågad instrumentrockad faktiskt kan ge ett riktigt spännande resultat.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Killswitch Engage ”Disarm the descent” (Roadrunner/ADA/Warner)

METALCORE Det här med medlemsbyten på nyckelpositioner känns lika trendriktigt i scenen som draget att släppa voluminösa dubbelskivor, i ett paket eller uppdelade på flera utgåvor.

De kanske främsta ambassadörerna för amerikansk 2000-talsmetal med rötter i såväl inhemsk hardcoretradition som svensk västkustdöds får därför ses som ledande för detta arbetssätt, efter att de redan i januari 2012 aviserat sin skilsmässa från bultige frontmannen Howard Jones.

I och med att ersättaren knappast var någon duvunge i sammanhanget, utan snarare föregångaren på mikrofonposition, är draget knappast så betydande som man kan tro. Med Jesse Leach, som sjöng på den självbetitlade debuten samt genombrottsalbumet ”Alive or just breathing”, tillbaka i frontmansrollen har det emellertid inneburit att gruppen från Westfield, Massachusetts, har hittat tillbaka till en kämpaglöd och relevans som försvann runt 2006 års ”As daylight dies” – och detta utan att mixtra för mycket med sina grundvärderingar.

”Disarm the descent” är nämligen inget direkt uppror mot den grundläggande metalcoreideologin, om man med detta avser genrens mer moderna utförande. I stället är sjätteskivan snarare en återgång till grundvärderingar och ursprungsintentioner – och det med ett lyckat resultat. Det visar på en vilja att bryta den strikt formatstyrda stagnation som gruppen har dragits under 00-talets senare halva och resulterar i en musikalisk bredd som stundtals tangerar comebackupplagan av Vision Of Disorder (”The hell in me”), Soilwork (”The call”) samt Volbeats mer melankoliska stunder (”Always”).

Det ger en summa av ett album som knappast är sensationellt eller överraskande i sin utformning. Men som ändå är väl värd de som blev Twitterbetyg i fredags.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies” (Universal)

ROCK/METAL Många minnesvärda saker inträffar bevisligen på de opersonliga rumskomplex vi brukar kalla för hotell. Vare sig det handlar om födslar, dödsfall, uppbrott eller möten som varar livet ut är de byggnader där ensamma själar samlas för att under några få timmar dela ett gemensamt tak över huvudet gett upphov till inspiration hos en rad artister genom åren.

För de danska succérockarna hör den bidragande faktorn till en låt på femtealbumet emellertid inte om någon så simpel sak som hemlängtan eller turnéångest – utan om det ögonblick när frontmannen Michael Poulsen på allvar trodde att han skulle dö.

Drabbad av något som kallas sömnparalys, ett tillstånd där medvetnandet vaknar före kroppen, kände sångaren och gitarristen att han inte kunde röra vare sig armar eller ben, att han inte fick fram ett ljud samtidigt som ett oförklarligt tryck över bröstet fick det att kännas som att någon satt på hans överkropp.

Det är den kusliga inspirationen till låten ”Room 24”, en ryslig historia så skrämmande att dess spöklika vision bara skulle kunna fulländas av en viss landsman med liksminkat ansikte och bansheeröst. Mycket riktigt blev det upp till King Diamond att slutföra nämnda centralkomposition, inte bara genom att bidra med text och melodi, utan även genom att göra sitt första skivframträdande sedan ”Give me your soul … please” (2007).

Exemplet ovan är bara ett av några på att den väldigt framgångsrika ensemblen är sin vana trogen att testa exakt vad som kan tänkas rymmas inom dess omfångsrika mixtur av metal, rock, country och punk. Vilket så klart är väldigt mycket, om man bara så tillåter sig.

Och med tanke på att jag väntar till på fredag med att leverera omdömen och betyg gällande ”Outlaw gentlemen & shady ladies” finner jag det motiverat att hålla på värdeorden i den här anmälningen. Men utan att gå händelserna i förväg kan jag konstatera att medlemsrotationen på gitarrplats – där var den där trenden igen – har gett danskarna större tyngd än tidigare. För när Rob Caggiano tog steget från att blott producera skivan till att bli Volbeats nye gitarrist efter avhyste Thomas Bredahl bytte bandet inte bara en dansk mot en amerikan – de fick även en tungt tuggande Anthrax-fostrad metalmössa i stället för en ystert studsande punkslyngel med trendriktiga sjömanstatueringar.

Exakt hur väl det faller ut får ni som sagt läsa om i tidningen inom kort. Fram till dess går det att bekanta sig lite närmare med förstasingeln ”Cape of our hero” på Spotify eller Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Alkaline Trio ”My shame is true”, Cannibal Corpse ”Dead human – 25 years of death metal”, Carved ”Dies irae”, Essence ”Last night of solace”, Iron Reagan ”Worse than dead”, Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine ”White people and the damage done”, Kee Marcello ”Judas kiss”, Old Funeral ”Our condolences”, Terror ”Live by the code”, Thy Art Is Murder ”Hate”, Toxic Holocaust ”From the ashes of nuclear devastation”.

VECKANS KONSERTER

Helloween + Gamma Ray (Arenan, Stockholm, 4/4)

På många sätt är det här ett drömpaket för mången anhängare av übertysk trallmetall. Inte nog med att powerscenens absolut mest stilbildande flaggskepp Helloween kröner kvällen, de får även under aftonen stifta bekantskap med Gamma Ray, gruppen som bildades av Kai Hansen efter dennes avhopp från – just det – Helloween.

Den nu aktuella turnén, som i Sverige även innebär stopp i Karlstad på fredag och i Göteborg dagen efter, är därför en uppföljare till gruppernas gemensamma Hellish Rock-vända som ägde rum 2007. Vilket så klart är festligt, då grupperna förutom sina ordinarie föreställningar även sägs avrunda aftonen i gemensam tropp med ett medley bestående av ”Halloween”, ”How many tears” och ”Heavy metal (is the law)” samt ”I want out” i dess helhet.

Det låter så klart kul. Så som det brukar bli då dessa muntra herrar får scengolv under fötterna, antingen ihop eller för sig. Ett snabbsökande i arkivet blottlägger detta; det är nästan rakt igenom :+++:-recensioner som har fått anmäla gruppernas besök på svensk mark sedan yours truly började bära huvudansvaret för Aftonbladets hårdrocksbevakning.

Ett exempel: Gamma Ray på Sweden Rock förra året, där det bland annat går att läsa följande:

”Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ’Ride the sky’.

Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ’Rebellion in dreamland’, ’Empathy’ eller i det prydande gamla Helloween-smycket ’I want out’.”

Exempel nummer två, Helloween på samma festival ett år tidigare:

”… även om de tyska power metal-innovatörerna även på senare år har släppt material av klass så är det kompositionerna från guldåren som visar upp gruppen från sin bästa sida.

Därför är det initialt katastrofalt att framträdandet vägrar lyfta – trots både ’March of time’ och ’Eagle fly free’ som tidiga inslag. I stället kommer den riktiga uppryckningen i och med ihopbakningen av ’Keeper of the seven keys’, ’King for a 1000 years’ och ’Halloween’, som tillsammans blir en tyskhetstårta av läckraste slag.

Två anmälningar som spår riktigt trevliga kvällar i Sverige framöver.

The Gaslight Anthem (Berns, Stockholm, 5/4)

När allting klaffar för Brian Fallon och hans manskap låter det likt ett blandband som varsamt har fyllts med Wilson Pickett, Bruce Springsteen, The Jam och Lifetime. Precis så tidsöverspännande är New Jersey-kvartettens gärning att den löder ihop fyra decenniers populärmusik och presenterar den som egen.

Personligen kom jag först i kontakt med gruppen inför releasen av andraalbumet ”The ’59 sound”, en skiva som i mångt och mycket kom att bli ett soundtrack till sommaren 2008 då jag föll pladask för dess sturska rotrocksound filtrerat genom hemstatens emosound.

Sedan dess har det hunnit släppas ytterligare två fullängare; 2010 års ”American slang” och förra årets ”Handwritten” och även om jag personligen inte har sett en stegrande kvalitetskurva så har The Gaslight Anthem säkrat sin position som ett halstatuerat alternativ till Ullevifyllande bootsgubbar.

Efter det av Håkan Steen bedömda :+++:-framträdandet på Hultsfredsfestivalen 2012 – ett evenemang som tycks bli det sista av sitt slag – är gruppen nu således tillbaka på svensk mark för att bevisa att den är redo också för de fina salongerna (till vilka vi trots allt kan räkna ett så anrikt etablissemang som Berns). Förhoppningsvis blir det en kväll i paritet med Westcoast Riot i juni 2011, ett gig som jag bland annat beskrev så här i en recension som belönades med näst högsta betyg:

”Det där är finpolerat och glänsande amerikanskt rockguld från inledning till final. Som tar hemstaten New Jerseys musikaliska influensförutsättningar på största allvar, från Bruce Springsteens arenastora gester till Lifetimes innerliga finsmakarladdning.

Musik som är på allvar. Som berättar, förklarar och ingjuter hopp om att drömmen om en bättre morgondag inte avslutas bara för att du öppnar ögonen.

Och som är så autentisk och innerlig att du måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd in i märgen.”

Låter detta intressant finns det ytterligare (minst) två chanser att se The Gaslight Anthem i Sverige i år; på lördag på Trädgårn i Göteborg och nykomlingstillställningen Bråvalla Festival, som anordnas i Norrköping 27–29 juni.

Övrigt sevärt i veckan: …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Stockholm 7/4), Ash Borer/Fell Voices (Stockholm 4/4), Dead Lord (Stockholm 5/4), Grande Roses (Stockholm 3/4), Gösta Berglings Saga/New Keepers Of The Water Tower (Stockholm 6/4), Psychopunch (Västerås 5/4), Stiff Little Fingers (Stockholm 5/4), Swedish Metal Invasion (Malmö 3/4), Tiger Bell/Thundermother (Stockholm 6/4), Wacken Metal Battle (Falun 5/4).

Säg Carcass – och du har mig fast. Det är en hälsningsfras som funkar lika bra som ”hallå” om du ska fånga mitt intresse och villigt få mig att lyssna vidare.

Det är å andra sidan inget konstigt. För trots att gruppen under tidsperioden 1988–1996 egentligen bara släppte fem fullängdare så såg den till att revolutionera death metal-scenen – både en och tre gånger.

Därför finns det så kallade förväntningar på det kommande studioalbumet ”Surgical steel”, det första sedan 17 år gamla ”Swan song”. Exakt hur utfallet blir låter vänta på sig; plattan beräknas inte släppas förrän sent under 2013 och i skrivande stund har Andy Sneap tagit över mixarrollen sedan den ursprunglige ljudfixaren Colin Richardson lämnat slutarbetet, enligt uppgift för att jobba med nästa Trivium-skiva.

Fram till det att sjätteskivan alltså ser dagens ljus har ensemblen – som i dag förutom grundarna Bill Steer och Jeff Walker består av Aborted/Trigger The Bloodshed-kände Dan Wilding och Pig Iron-gitarristen Ben Ash – beslutat sig för att testa liveformen.

Vilket den gjorde i går, på The Underworld i London.

Hur det såg ut och lät kan ni inspektera nedan. Bar för att ni, som jag, hajar till så fort någon brister ut i ett growlande ”Carcass”.

VECKANS PLATTOR

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

Okej, tilltaget är inte längre speciellt innovativt eller ens överraskande.

Sedan det blev kutym i hårdrockskretsar att återvända till mer eller mindre klassiska och banbrytande utgåvor och framföra dem i sin helhet har också kreti och pleti gjort detta. I parti och minut.

Vissa plattor är emellertid så pass fräcka och betydelsefulla att de håller för en komplett rekapitulation. En av dessa: Graves debutverk ”Into the grave”, ursprungligen förlöst 1991 under den första svenska dödsmetallexplosionen.

Och vet ni vad?

Snart blir detta verklighet ännu en gång.

Inom kort blir det nämligen offentligt att Gotlands främsta bidrag till musiken vid sidan av Susanne Alfvengren, Di Sma Undar Jårdi och Ainbusk Singers ämnar mönstra på Close-Up Båten, som avgår från Stockholm den 19 april. Det numera 08-baserade bandet gör därmed redan offentliggjorda Entombed, Skitarg, The Kristet Utseende, Scar Symmetry, F.K.Ü., Corroded och Brutal Truth (fatta peppen!) sällskap på vårens fräckaste metalbalja på Östersjön.

Det här blir blott andra gången som kvartetten framför detta verk i sin helhet på hemmaplan – lite beroende på exakt var båten befinner sig när Ola Lindgren och gossarna går på scen – efter ett exklusivt 20-årsgig på Kulturhuset i Stockholm i november 2011.

Här kan du köpa biljetter till kryssningen.

http://www.youtube.com/watch?v=uDR4WMBPRGg

VECKANS SKIVA

Necrocurse ”Grip of the dead” (Pulverised/Sound Pollution)

Per definition är alla band med ordet ”necro” i dopnamnet väldigt dödstuffa. Så är det bara. Och ni som tycker något annat kan ju fortsätta lyssna på One Direction och äta lättyoghurt med Kalaspuffar.

Enligt denna stolta namntradition är också Uddevallagänget, som här begår fullängdsdebut efter att ha existerat i nio år, en väldigt fräsig skapelse. Vad som har beskrivits som en återträff från högstadiet sammankallad av basisten Niklas Rudolfsson (Runemagick, Sacramentum, Swordmaster med flera) är också precis så, en hyllning till det nitbeklädda 1980-tal som har flytt men som aldrig tycks försvinna ur metalvännernas medvetande.

Släng in de vanliga misstänkta – Bathory, Sodom, Sarcófago, Possessed och Nihilist för att nämna några – i diskussionen och få kommer nog att protestera. Det är fullkomligt naturliga referenspunkter som också kan fungera som någon slags kvalitetsstämplar då ”Grip of the dead” inte direkt hade skämts för sig om den hade släppts under death/black-genrenas ursprungsdagar.

Extra stjärnglans åt kalaset (där ”The devil cobra” och ”Death metal rebels” också förstärker dess dogmatiska ambition) skänks dessutom av en viss herre vid namn Per Gustavsson. Måhända ett något anonymt namn i sammanhanget, men ganska mer känd som Hellbutcher i Nifelheim och den andra halvan av radarparet Bröderna Hårdrock.

Ja, ni fattar. Det här är ännu ett Necro-band att hålla ögonen på. Och dessutom avsevärt mer underhållande än vilken skolåterträff du kan tänka dig.

Övrigt hörvärt i veckan: Blood Tsunami ”For faen!”, Generous Maria ”III”, Kill! Kill! Pussycat! ”Death from above”, Lifeless ”Godconstruct”, New Keepers Of The Watertower ”Cosmic child”, Taake ”Gravkamre, kroner og troner”.

VECKANS KONSERTER

Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 7/3)

Det händer ganska så sällan, vilket gör att närvaroplikten känns extra stor. För hur mycket man än kan säga om detta utmärkta Umeåkollektiv – speciellt strategiska är medlemmarna inte.

På så sätt känns det väldigt uppfriskande med ett band som inte följer gängse normer. En ensemble som inte, pådrivna av en vikande skivförsäljning, spelar sig själv sönder och samman utan som i stället ger sig ut och giggar enbart när den känner att det är motiverat.

Vilket det tydligen är just nu. I en skarv i turnéschemat med Cult Of Luna finner nämligen Johannes Persson och Fredrik Kihlberg motivation att göra sina första spelningar under Khoma-flagg sedan ett exklusivt festivalframträdande i september förra året.

Det ska vi sannerligen vara tacksamma för. Buga och bocka och niga och hurra – och sluta upp i horder på torsdag i huvudstaden, i Örebro dagen efter och därefter i Malmö (lördag) och Göteborg (söndag). Om inte annat för att inspektera hur de udda styckena som släpptes på förra årets arkivrensning ”All erodes” ter sig live, eller om konsertformen är lika bra som när Aftonbladet senast tog den under besiktning, i slutet av mars 2010.

Så här skrev Jocke Persson då, om spelningen på hemmaplan i Umeå:

”I den stunden blottar bandet sin enorma styrka, den sköra nervtråden mellan massiv Breach-tyngd, känslig rock och laddat lugna partier. Den som alltid ser ut att spricka och dra med sig både bandet och publiken i fallet.

Som en fulländad hybrid mellan hård posthardcore, mörk krautrock och Radioheads vackraste melodier är spelningen ett vågspel med känslorna inom dig. Roulette med själen.”

Något säger mig att veckans spurt inte blir mindre dramatisk. Våga inte missa. Man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Manowar (Nöjesfabriken, Karlstad, 8/3)

Världens mest manliga metalkrigare, med extra testosterondressing och väldigt högt mixad elbas, är tillbaka!

Ja. Äntligen. Efter succén på Getaway Rock förra året firar Manowar 2012 års ”The lord of steel” med en knippa konserter på blågul mark för att poängtera att alla riktiga män spelar med samtliga volymreglage i botten, gärna ägnar halva showtiden åt att hålla tal och spela solon och sjunger ordet ”metal” med en sådan frekvens att man tappar räkningen efter en halv låt.

Ja. Äntligen är kvartetten tillbaka som huvudakt i svenska konserthallar.

Okej. Ska sluta vara ironisk nu och återgå till mig själv. För ni som har läst mina åsikter om de asahyllande jänkarna vet att jag burkar ha invändningar så fort de ska bedömas. Och det av rätt, anser jag. För det handlar ändå om en grupp som jag i grund och botten gillar, men som gör det väldigt svårt för mig att den numera mest är ett spektakelsällskap med mycket yta och desto mindre innehåll.

Vilket jag också poängterade i min recension av nyss nämnda framträdande i Gävle förra året. Betyget blev ett futtigt i en recension där man bland annat kunde läsa följande rader:

”I stycken likt ’Gates of Valhalla’, ’Sign of the hammer’ och ’Kill with power’ är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.”

Låter detta synonymt med din idé om en fantastisk metalshow har du också fler möjligheter att slå dig för bröstet och göra hammartecknet framöver. Förutom nämnda Sverigepremiär i pärlan vid Vänern spelar Manowar nämligen också i Örebro på lördag och i Stockholm på söndag.

Övrigt sevärt i veckan: The 69 Eyes (Stockholm 6/3; Göteborg 8/3; Malmö 9/3), Attentat (Göteborg 9/3), Blaze Bayley/Paul Di’Anno (Falkenberg 6/3; Stockholm 7/3; Eskilstuna 8/3; Södertälje 9/3), Candlemass/Corroded/Wolf (Gävle 9/3), Hardcore Superstar (Borlänge 8/3; Bollnäs 9/3), Köttgrottorna (Stockholm 6/3), Tribulation (Stockholm 9/3), Witchcraft/Year Of The Goat/Skraeckoedlan (Norrköping 9/3).

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec

VECKANS SKIVOR

Soilwork ”The living infinite” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid ett besök i Phoenix, Arizona, för fyra år sedan blev frontmannen Björn ”Speed” Strid serverad en drink spetsad med metamfetamin och tvingades igenom ett drogrus där han var övertygad om att han var död.

Det blev startskottet för den mentala process som nu resulterar i XL-given ”The living infinite”. Det är en omfångsrik historia, tjugo låtar fördelade på två skivor och som tillsammans mäter cirka 80 minuter, som också ger den Helsingborgsrotade gruppen möjlighet att spänna ut livremmen och låta överflödsfläsket fladdra fritt på ett högst förtjusande sätt.

För det här är verkligen Soilwork med extra allt. Att skivbolaget har kallat given för den melodiösa dödsmetallgenrens första dubbelalbum känns därför närmast som ett förminskande omdöme, med tanke på att en sådan benämning blott förvirrar och inskränker. För nionde fullängdaren är så mycket mer än fyrkantig thrashdeath med mjukglassrefränger.

I stället är ”The living infinite” en uttrycksbrokig historia där alltifrån blastbeats till trådig progkomplikation och vänligt Marillion-plock får utrymme att breda ut sig. Det är en extra allt-inramning som passar Soilwork förbluffande bra och som tydligt visar exakt hur spännande gruppen kan vara då den gör upp med alla tänkta genrebegränsningar.

Väl värd de som också blev tweetbetyget i fredagens publikation.

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Utan att överdriva alltför mycket kan man beskriva resan fram till studioalbum nummer sex som turbulent, på ett sånt sätt att piloten Mr Lordi vid upprepade tillfällen har tvingats styra sin skapelse genom turbulenta förhållanden. Inte nog med att karriären efter Eurovisionsuccén med ”Hard rock hallelujah” för sju år sedan inte riktigt har hittat en bekväm flyghöjd eller att keyboardisten Awa förra året valde att lämna flottan – i februari 2012 decimerades kabinpersonalen ytterligare då trummisen Otus (Tonmi Lillman) hittades död.

Efter halvfloppen med föregångaren ”Babez for breakfast” (2010) har monstren från tomtens hemby Rovaniemi emellertid gett producenten på nämnda album, White Lion/Skid Row-meriterade Michael Wagener, förnyat förtroende och med en nya medlemmar på såväl keyboard- som bas-position är latexklubben ännu en gång redo att presentera en samling mysrysliga hårdrocksstycken som nog gärna vill vara Kiss men som egentligen mest låter som om Alice Cooper runt ”Trash” kompad av Accept.

En uppryckning jämfört med senaste presentationen är ”To beast to beast” likafullt, även om gruppen saknar mycket av den explosiva hitcharm som präglade ”The monsterican dream” (2004) eller ”The arockalypse” (2006). Några klatschiga refränger har man dock lyckats få till i exempelvis ”Candy for the cannibal” eller ”The riff”, men det mest bestående intrycket är ofta att gruppen har lagt större vikt vid själva titlarna – ”Happy new fear” och ”We’re not bad for the kids (we’re worse)” än att fylla dem med lika fräckt innehåll. Och det är ju skakigt, om något.

Devourment ”Concieved in sewage” (Relapse/Cosmos)

Även i en uttalat brutalistisk genre är Dallasgruppen en väldigt våldsam företeelse. Den liksom maler sig fram med otäck tyngd, likt en muterad vildsvinsbest från Clive Barkers fantasivärld, bökar runt så att spån och flisor far och kroppsdelar badar bland likmaskar och avfall.

Att gruppen tidigare har släppt album på bolag som heter saker likt United Guttural, Brutal Bands och Corpse Gristle känns därför ganska naturligt. Det är knappast långsökt då man har fyllt karriären med låttitlar som får Cannibal Corpse att framstå som sansade och försiktiga eller då musiken ofta är så oborstat breakdownfylld att den får Bolt Thrower att framstå som rena fartdårarna i jämförelse.

”Concieved in sewage” är gruppens blott fjärde fullängdare sedan debuten med ”Molesting the decapitated” 1999 och rekommenderas egentligen bara till de mest plåtmagade genrefantasterna. Utan att ens minsta ansats till finlir bultar sig kvartetten igenom exempelvis ”Fucked with rats”, ”Parasitic eruption” och ”Heaving acid” på ett sätt som får knäna att skälva och magen att vända på sig. Detta så klart sagt i främsta välmening, vilket även gäller omdömet att Ruben Rosas vokala insats oftare låter som en spolande toalett än något som brukar lämna en strupe.

Övrigt hörvärt i veckan: Dethrone ”Humanity”, Hardcore Superstar ”C’mon take on me”, Krokus ”Dirty dynamite”, Mortillery ”Origin of extinction”, Rotting Christ ”Kata ton diamona eaytoy…”, Saxon ”Sacrifice”.

VECKANS KONSERTER

Cult Of Luna (Debaser Medis, Stockholm, 28/2)

Jag vet fortfarande om jag riktigt har hämtat mig efter den sinnesbläddrande chock som senaste albumet ”Vertikal” (väldigt starka vid recension i Aftonbladet nyligen) innebar. För sådan är den Umeågrundade gruppens sjätte fullängdare. En cineastisk upplevelse som liksom vintervädret pendlar mellan lynnighet och välkomnande och som rent musikaliskt känns likt en totalitär propagandaaffisch.

Med en sådan skiva i ryggen är det också fullkomligt naturligt att Cult Of Luna bygger en stor del av sin nu aktuella repertoar på just nämnda alster och endast kompletterar med varsitt stycke från ”Somewhere along the highway” samt ”Eternal kingdom” som extra garnityr.

På pappret känns det korrekt. Ett upplägg som premierar en mental närvaro där du snarare vaggar försiktigt än plockar fram de stora åskådargesterna och tillåter ingen slentriannärvaro.

Därför är det full koncentration som gäller. Inte minst för undertecknad, som på torsdag faktiskt får första tillfället att recensera dess scenprestation på närmare tio år. När det senast begav sig, på Hultsfredsfestivalen 2003, kunde man dagen efter läsa följande rader i Aftonbladet:

”Det unga Umeåkollektivet är i mångt och mycket den raka motsatsen till ett traditionellt festivalband. Utspelet på scen är introvert, på gränsen till nonchalant, och de svepande mastodontkompositionerna till låtar kan te sig rejält ogenomträngliga för ett otränat öra.

Men låter man Cult Of Lunas husockupantmetal fungera som en bombastisk ljudkuliss levererar de sju gossarna ett närmast perfekt mantra att meditera över. Stycken från andraplattan ”The beyond” får sällskap av två nya kreationer och bildar tillsammans en 45 minuter lång enhet nästan helt befriad från svackor eller sprickor.”

Ska i förhand inte dra i för stora växlar. Men jag har ändå en stark känsla av att upplevelsen snart ett decennium senare inte direkt kommer att vara sämre.

Facit avges på fredag i valfri Aftonbladetkanal.

Hardcore Superstar (KB, Malmö, 2/3)

Sleazemetaltruppen från Göteborg kan vara en av de akter som har fått mest spridda betyg från undertecknad. Och det av förklarliga skäl – när jag första gången recenserade dem (i oktober 2003) var det en grupp på dekis och utan vilja som kämpade mot inre slitningar, missbruk och vikande kvalitet och som först i och med den självbetitlade fullängdaren två år senare lyckades återuppfinna sig själv som en seriöst menad partymaskin med både kraft och finess.

I sammanhanget är därför den nu åtta år gamla ”Hardcore Superstar” en central skiva. Till och med så viktig att medlemmarna själva räknar den som combons egentliga debut och dessutom startskottet på en kometkarriär som har förstärkts ytterligare i och med värvningen av gitarristen Vic Zino från Crazy Lixx inför 2009 års ”Beg for it”.

I veckan når dessutom nya albumet, det nionde i ordningen, handeln så räkna med en livepeppad grupp som på lördag sparkar igång en turné som även når Borlänge (8/3), Bollnäs (9/3), Mariestad (15/3), Göteborg (16/3), Sälen (21/3), Stockholm (22/3), Västerås (23/3), Jönköping (20/4), Kalmar (26/4) och Vara (27/4) de närmaste månaderna.

Extra kul i sammanhanget: enligt uppgift från basisten Martin Sandvik har man repat in extra många låtar från utsökta ”Dreamin’ in a casket”. Exakt hur långt det räcker får ni läsa mer om i tidningen på söndag.

House Of Metal (Folkets Hus, Umeå, 1–2/3)

Vid sidan av de stora sommardrakarna (läs Sweden Rock och Metaltown) har tilldragelsen i den västerbottniska pärlan sedan premiären 2007 växt sig till ett mycket trevligt inslag i festivalutbudet.

Så sägs det i alla fall. Av diverse anledningar, för det mesta jobb med annat, har jag ännu inte lyckats få möjlighet att besöka evenemanget – vilket det dessvärre inte blir förändring på i år. För samtidigt som Naglfar sparkar igång festligheterna på fredag kväll sitter jag troligtvis i lätt deadlinedelirium för att få ihop helgens tidningar. Sad but true, som Metallica brukar säga.

Vilket känns extra trist i år, med tanke på att uppställningen visar upp såväl übertüsk hederlighetsthrash från Sodom och Tankard som höghastighetsondska från exempelvis Mayhem (bilden), Anaal Nathrakh och Aura Noir och gothfärgad melankoli från Katatonia och Amorphis.

Mer info om festivalen och viktiga hållpunkter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Biffy Clyro (Stockholm, 3/3), Candlemass (Jönköping, 2/3), Crashdïet + Sister + Toxic Rose (Stockholm, 27/2; Uppsala, 1/3; Borlänge, 2/3), High On Fire (Stockholm, 2/3), Lillasyster (Fagersta, 1/3), Mimikry + Asta Kask + Charta 77 + Dökött (Karlstad, 1/3), Quireboys (Gävle, 28/2; Borlänge, 1/3; Norrköping, 2/3), Tormention + Loch Vostok (Sundbyberg, 2/3).

Vi kan lugnt kalla det för en chockerande och tumultspäckad vecka i metalvärlden.

Inte nog med att alla dronehipsters fick ett elvatimmarsstycke i form av Sabazius ”The descent of man” (kolla in nedan om du tycker att livet är för roligt) att Twitteryra om – det har också varit dagar då världens bästa Slayer har fått se sig decimerat efter att Dave Lombardo sparkats ur Slayer (mer om detta här).

Det är så klart beklagliga nyheter – speciellt om parterna inte kan enas vid ett senare datum och trummisens tid i kylskåpet permanentas. Inte bara för att thrashikonerna därigenom mister en dunderbatterist, utan även för att gruppen under Lombardos tidigare uppehåll (1992–2001) också med undantag för ”God hates us all” släppte diskografins svagaste plattor.

Nåväl. Konstigare saker har skett än att två trätande parter kommer överens. Speciellt då det handlar om rent finansiella orsaker till ovänskapen. Och därmed är det nog för tidigt att räkna ut Slayer redan nu. Även om det onekligen ser rätt mörkt ut för stunden, med två vikarier i truppen och en skivbolagssituation som gör det osäkert när nästa skiva kan komma att släppas.

Men, nu är det ändå fredag. Läge att slappna av och ha det lite mysigt i februaritröttman.

Och just den här veckan blir det en trevlig blandning färskingvideor som snacks till helgbiran.

Eller, vad sägs om en uppställning bestående av exempelvis Hardcore Superstar, Katatonia, Terror, Year Of The Goat, Cruel Hand, Suffocation, My Dying Bride, Periphery och Ghost? Lika smaskigt som en lyxpåse habanerochips från Blair’s, om du frågar mig.

Och efter en så het uppställning känns det ju extra bra att svalka ner temperamentet lite med ett omfattande liveextra från amerikanska metalkryssningen Barge To Hell tillsammans med Napalm Death och Grave, ännu en stremad låt från Soilworks kommande :++++:-skiva ”The living infinite” samt – inte minst – den där ovan nämnda bautalåten av Sabazius.

En skön inbromsning efter en turbulent vecka, minst sagt.

Länet Ayrshire i sydvästra Skottland är mest känd för att vara en av de bördigaste regionerna, där det också odlas mycket potatis, samt att ha fött Johnnie Walker-whiskyn.

Det är också den hörna av världen som Biffy Clyro kallar hemmavid, närmare bestämt samhället Kilmarnock i landskapets nordöstra del.

För att fira att gruppen, vid formationen 1995 kallad Screwfish, i år fyller körkort gav trion tidigare i år dubbelplattan ”Opposites” – och fortsätter sitt jubeltåg med två konserter i Sverige de kommande veckorna.

Sugen att vara med och blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan? Bra. Det är precis den responsen jag önskade mig.

Tillsammans med Warner Music har jag nämligen nöjet att bjuda två läsare på gratis entré till gruppens kommande gig i Göteborg (lördag den 23 februari) och i Stockholm (söndag den 3 mars), ett erbjudande som även innefattar möjligheten att plocka med sig en vän. Och dessutom har skivbolaget lovat att bjussa vinnarna på varsin lp-version av ovan nämnda album.

En superdeal, med andra ord. Som bara kräver en ganska så simpel motprestation från din sida.

Vi skiter i någon fråga den här gången. Kommer inte på någon lagom klatschig eller klurig för att göra ett sådant förfarande relevant.

I stället räcker det med att du mejlar in namn och vilken stad du vill gå på konserten i till mig på mattias.kling@aftonbladet.se. Lyckas du även döpa nämnda brev till ”Biffy Clyro-tävling” så minskar risken för att den hamnar i papperskorgen.

Senast torsdag kväll vill jag ha just ditt bidrag, när klockan har slagit fredag vid midnatt stänger jag igen tombolan för denna gång.

Lycka till, som man brukar säga.