September burkar vara en av årets matigaste musikmånader. Man kan se det som att proppen går ur efter sommartorkan, och att bolagen stångar sig blodiga mot varandra i kampen om skivköparna.

Så även i år. Varför jag inte har någon konventionell recension att bjuda på den här fredagen. Vilket inte heller är någon katastrof, då det just denna vecka är ganska så blekt gällande releaser inom mitt bevakningsområde. I stället blir det i Nöjesbladet anmälningar på färska alster med bland andra Avicii, Manic Street Preachers, Lars Winnerbäck, Elton John och Lisa Miskovsky. För att nämna några.

Emellertid – helt sysslolös har jag inte varit för denna skull. I stället ägnade jag tisdagkvällen åt att gallra och sålla bland aktuella låtar för att få ihop en nervdallrande upplaga av Veckans spellista, som vi kallar den där lilla tingesten som brukar återfinnas längst ner till vänster på musikblockets startsida.

Och en sån blev det ju. En brokig samling som spänner från Bombus till Carcass och från Rise Against till Fit For An Autopsy. Om några ska lyftas upp, vilket de kanske ska. Den som vill läsa några snömosiga rader om varje stycke plockar upp Nöjesbladet i dag, den som nöjer sig med att lyssna på skiten gör det i den här fiffiga spellistan:

Värt att notera angående just denna kollektion är dock att grupperna är rätt, men på vissa håll (Bombus och Fit For An Autopsy) är det andra låtar än de som publicerats i tidningen, då just de utvalda för stunden inte finns på Youtube. Vilket även gäller Gorguts, där det i stället blir en liveversion av ”Le touit du monde” i stället för en studiodito. Bara för att allt inte ska vara så förbannat enkelt här i världen.

Och med detta klargjort återstår väl bara en sak. Nämligen det här:

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Ashes Of Ares” på Spotify eller på Wimp.

Vi kan lugnt kalla det för en chockerande och tumultspäckad vecka i metalvärlden.

Inte nog med att alla dronehipsters fick ett elvatimmarsstycke i form av Sabazius ”The descent of man” (kolla in nedan om du tycker att livet är för roligt) att Twitteryra om – det har också varit dagar då världens bästa Slayer har fått se sig decimerat efter att Dave Lombardo sparkats ur Slayer (mer om detta här).

Det är så klart beklagliga nyheter – speciellt om parterna inte kan enas vid ett senare datum och trummisens tid i kylskåpet permanentas. Inte bara för att thrashikonerna därigenom mister en dunderbatterist, utan även för att gruppen under Lombardos tidigare uppehåll (1992–2001) också med undantag för ”God hates us all” släppte diskografins svagaste plattor.

Nåväl. Konstigare saker har skett än att två trätande parter kommer överens. Speciellt då det handlar om rent finansiella orsaker till ovänskapen. Och därmed är det nog för tidigt att räkna ut Slayer redan nu. Även om det onekligen ser rätt mörkt ut för stunden, med två vikarier i truppen och en skivbolagssituation som gör det osäkert när nästa skiva kan komma att släppas.

Men, nu är det ändå fredag. Läge att slappna av och ha det lite mysigt i februaritröttman.

Och just den här veckan blir det en trevlig blandning färskingvideor som snacks till helgbiran.

Eller, vad sägs om en uppställning bestående av exempelvis Hardcore Superstar, Katatonia, Terror, Year Of The Goat, Cruel Hand, Suffocation, My Dying Bride, Periphery och Ghost? Lika smaskigt som en lyxpåse habanerochips från Blair’s, om du frågar mig.

Och efter en så het uppställning känns det ju extra bra att svalka ner temperamentet lite med ett omfattande liveextra från amerikanska metalkryssningen Barge To Hell tillsammans med Napalm Death och Grave, ännu en stremad låt från Soilworks kommande :++++:-skiva ”The living infinite” samt – inte minst – den där ovan nämnda bautalåten av Sabazius.

En skön inbromsning efter en turbulent vecka, minst sagt.

Tidigare i dag presenterades så slutligen skivfacit i Nöjesbladet. Min högst personliga summering av det gångna året, nedkokat till tio plattor som kallas bäst.

Sådant är alltid provocerande. Ett så kallat sätt att sänka garden och krita en måltavla på bröstet, då det aldrig finns några människor som är helt överens om något här i världen – och knappast då det gäller att rangordna skivor sinsemellan.

Jag har tidigare avhandlat dilemmat i det här inlägget. Ett ångestskri avyttrat den 24 oktober, då 2012 års första summering var tvungen att vara inlämnad till Close-Up Magazine. Det är ett tidigt datum och en vansklig deadline i sig, speciellt då jag vid denna tidpunkt inte ens hade hört de sedermera presenterade släppen med exempelvis Soundgarden och Deftones på grund av att gruppernas respektive skivbolag höll hårt i förhandsexemplaren.

Därför blir också dagens presentation en lätt uppdatering. En remix, om så önskas, där mästerliga ”Koi no yokan” slår sig in på topp tio och därför petar ut Year Of The Goat från elitseriens övre halva.

I övrigt ligger den rangordning jag gjorde strax före allhelgona fast. Vilket den nedan presenterade listan visar. Här utökas den dock till hela 20 album, och kompletteras dessutom av ytterligare en rad skivor som har varit riktigt bra, men som av en eller annan anledning inte riktigt kvalar in i toppskiktet.

Varsågoda. Piltavlan är kritad på bröstet. Läs, irriteras och kommentera. Om så önskas.

1. Woods Of Ypres ”Woods 5: Grey skies & electric light”

METAL Den ofrånkomliga grundförutsättningen i sig ger prestationen ett ännu tydligare sorgeflor. Själva insikten att det här sannolikt blir den sista cd vi får från gruppens kreative motor David Gold, som gick bort i en bilolycka strax före jul, gör att de dystra tonerna och textraderna i exempelvis”Death is not an exit” skjuter pansarskott rakt genom hjärtats skyddsmur. I ett stilistiskt gränsområde mellan Type O Negatives svärta, Sisters Of Mercys hänsynslösa cynism och Khomas humanistiska innerlighet är bandets femte installation därför en skiva som drabbar på djupet. Som bygger bo i själen och hänger upp en ”stör ej”-skylt i entrén. Sorgligt, men sant. (Recension publicerad den 10 februari)

2. Converge ”All we love we leave behind”

METALCORE Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 17 låtar som skyr alla konventionella genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför. (Recension publicerad den 12 oktober)

3. Rush ”Clockwork angels”

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det. (Recension publicerad den 8 juni)

4. Neurosis ”Honor found in decay”

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert. (…) ”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet. (Utdrag ur recension publicerad den 26 oktober)

5. Gojira ”L’enfant sauvage”

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst. (Recension publicerad den 22 juni)

6. Katatonia ”Dead end kings”

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste. (Recension publicerad den 31 augusti)

7. Deftones ”Koi no yokan”

METAL Om inget annat är Sacramentogruppens sjunde studioalbum ett strålande tydliggörande om friktionen mellan frontman och gitarrist. För det är när Stephen Carpenter skruvar loss Meshuggah-tunga riff runt Chino Morenos drömska melodislingor som det uppstår en magisk kontrast som är hart när omöjlig att värja sig mot. Likt sin föregångare, den gnistrande ”Diamond eyes”, är ”Koi no yokan” ett förtjusande möte mellan ytterligheter. Mellan melodier som svalkar och en grundläggande tyngd som får fönsterrutor att skälva. Det är musik som både vill kramas och slåss och som därför är helt omöjlig att stå likgiltig inför.

8. Graveyard ”Lights out”

HÅRDROCK I enlighet med tidens tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. I sin själva ideologiska uppsyn är den ju själva motsatsen till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.
Man kan kalla det något äkta. En genuin inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden. (…) På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar. ”I aint gonna bow” heter det i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”. Nej, precis, det är i stället vi som ska buga. Och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en härlig motsägelse i sig. (Utdrag ur recension publicerad den 19 oktober)

9. Nekromantheon ”Rise, vulcan spectre”

THRASH METAL Ganska så långt från nythrash-kollegor som Evile eller Warbringer, såväl ideologiskt som när det kommer till genomförandet, tar trion ett struptag på lyssnaren med vinande toner som går att härleda till 1980-talsuppsättningarna av Slayer, Sodom, Destruction och Sacrifice. Lika läcker som en fullpatchad jeansväst är gruppens andra album också precis vad som krävs för att stå ut med snösmockor, köldchocker och förfrusna örsnibbar. En åttalåtars dopamininjektion rakt in i sinnet i den årstid då den behövs som mest. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 9 februari)

10. Alcest ”Les voyages de L’Âme”

POSTMETAL Att jag inte behärskar mer än en handfull fraser på franska är på något sätt irrelevant. När Neige bjuder in till en själslig resa, precis som titeln tydligen fastslår, är själva ordförståelsen underordnad och själva känsloupplevelsen i stället det centrala. Likt omslagets stilistiska påfågel spänner huvudvisionären upp en praktfullt iögonfallande tonprakt som målar med färgskalans dystraste nyanser, men som snarare går mot det mossgröna och sepialäckra än den grundläggande svärtan. Om det hade låtit så här bra om de norska banden i början av 1990-talet hade lyssnat lika mycket på My Bloody Valentine som på Bathory? Det är såklart rena spekulationer, men samtidigt en hisnande tanke.

11. Year Of The Goat ”Angels’ Necropolis”

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har ryggrad nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare. (Recension publicerad den 30 november)

12. Marduk ”Serpent sermon”

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank. Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet. Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”. (Recension publicerad den 25 maj)

13. Nile ”At the gate of Sethu”

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar. Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning. (Utdrag ur recension publicerad den 29 juni)

14. Meshuggah ”Koloss”

METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra. (Recension publicerad den 23 mars)

15. Baroness ”Yellow & green”

ROCK Själva omfånget – 18 låtar fördelade på två färgkodade skivor – må lukta mastodontprojekt om något. Men här görs på något sätt tvärtom. När den Georgiarotade gruppen fläker ut sig blir resultatet snarare en hyllning till det simpla och avskalade. Vilket blir extra tydligt då Baroness modell 2012 prioriterar själva låten före sludgehäng i basen och lyckas charma lyssnaren sönder och samman genom att låta hittigare än en hel ”Absolute music”-samling. Är gult och grönt det nya svarta? Det verkar sannerligen så.

16. Vision Of Disorder ”The cursed remain cursed”

METALCORE Förvisso släppte gruppen redan 2001 en uppföljare till den monumentala utgåvan ”Imprint”, men den var så trist att jag till och med har förträngt dess namn. Därför är det extra glädjande att Long Island-gruppen firar sin återförening med något som rakt igenom är det naturliga steget efter redan nämnda milstolpe. Vi kan kalla det metalcore, för det är precis vad det är; en blandning av hardcore och metal – dock utan fixering vid svensk slingdöds och gråtmilda emotivrefränger. I Vision Of Disorders genreförening är det ruffiga anslaget tämligen intakt, även om refrängerna ofta är större än bandets hemstat.

17. Kiss ”Monster”

HÅRDROCK Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt överfyllt. Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig. Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra klädsam dekoration. (Utdrag ur recension publicerad den 5 oktober)

18. Paradise Lost ”Tragic idol”

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar rollen som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt. (Recension publicerad den 20 april)

19. Witchcraft ”Legend”

Skivan är bräddfylld med föredömligt redigerad kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital. ”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 1 oktober)

20. Black Breath ”Sentenced to life”

DEATH METAL Redan omslaget skvallrar om ett innehåll utöver det ordinära. Likt en korsning mellan Black Flags ”Damaged”, Metallicas ”Kill ’em all” och Judas Priests ”British steel” naglar det fast musiken och förklarar reservationslöst att den träffar dig likt ett hammarslag i pannan.Gruppens andra fullängdare är ett strålande bevis på att Stockholmsandan runt skärpunkten mellan 1980- och 1990-tal firar nya triumfer i Seattle tjugotalet år senare. Det är ett fullkomligt utsökt legat mellan svensk death metal, brittisk käng och amerikansk hardcore som vältrar sig fram med såväl ursinne som finess. Och som under en intensiv halvtimme känns precis lika klassisk som sin förpackning.

Övrigt bra i år i bokstavsordning: Aborted ”Global flatline”, The Acacia Strain ”Death is the only mortal”, Accept ”Stalingrad”, Acephalix ”Deathless master”, Aeon ”Aeon’s black”, Aerosmith ”Music from another dimension”, A Life Once Lost ”Extatic trance”, Always War ”We are the flood”, Anaal Nathrakh ”Vanitas”, Angelwitch ”As above, so below”, Anti-Flag ”The general strike”, The Architects ”Daybreaker”, As I Lay Dying ”Awakened”, Asphyx ”Deathhammer”, AxeWound ”Vultures”, Behexen ”Nightside emanations”, Black Pyramid ”II”, Blut Aus Nord ”777 – Cosmonophy”, Bombs Of Hades ”The serpent’s redemption”, Brutality Will Prevail ”Scatter the ashes”, Bullet ”Full pull”, Cancer Bats ”Dead set on living”, Candlemass ”Psalms for the dead”, Cannibal Corpse ”Torture”, Cattle Decapitation ”Monolith of inhumanity”, The Chariot ”One wing”, Coheed And Cambria ”The afterman: Ascension”, Crucified Barbara ”The midnight chase”, The Cult ”Choice of weapon”, Danko Jones ”Rock and roll is black and blue”, Dare ”Calm before the storm 2”, Dark Tranquillity ”Zero distance ep”, Daylight Dies ”A frail becoming”, Deathspell Omega ”Drought”, Devin Townsend Project ”Epicloud”, Die Hard ”Conjure the legions”, Down ”IV part I – The purple ep”, Dragged Into Sunlight ”Widowmaker”, Dragonforce ”The power within”, Dr Living Dead ”Radioactive intervention”, Dublin Death Patrol ”Death sentence”, Dying Fetus ”Reign supreme”, Eclipse ”Bleed & screm”, Emmure ”Slave to the game”, Enslaved ”RIITIIR”, Europe ”Bag of bones”, Everytime I Die ”Ex lives”, Evocation ”Illusions of grandeur”, Fear Factory ”The industrialist”, Gallows ”Gallows”, The Gaslight Anthem ”Handwritten”, Gaza ”No absolutes in human suffering”, God Seed ”I begin”, Grand Magus ”The hunt”, Grand Supreme Blood Court ”Bow down before the blood court”, Grave ”Endless procession of souls”, Green Day ”¡Uno!”, Growing Pains ”It’s not a threat, it’s a promise…”, H.E.A.T. ”Address the nation”, High On Fire ”De vermis mysteriis”, I Am War ”Outlive you all”, Imperial State Electric ”Pop war”, Incantation ”Vanquish in vengeance”, Jess And The Ancient Ones ”Jess And The Ancient Ones”, Job For A Cowboy ”Demonocracy”, Khoma ”All erodes”, Killing Joke ”MMXII”, Knuckledust ”Bluffs, lies & alibis”, Kreator ”Phantom antichrist”, Lamb Of God ”Resolution”, Last Autumn’s Dream ”Nine lives”, Last View ”West point”, Lionheart ”Undisputed”, Jeff Loomis ”Nine lives”, Lord Mantis ”Pervertor”, LXOskeleton ”Indian giver”, Madball ”Rebellion ep”, Magnum ”On the 13th day”, The Mars Volta ”Noctourniquet”, Massacre ”Condemned to the shadows”, Massgrav ”Still the kings”, Matt Skiba And The Sekrets ”Babylon”, Mindset ”Leave no doubt”, Ministry ”Relapse”, Monuments ”Gnosis”, Morbus Chron ”A saunter through the shroud”, Motionless In White ”Infamous”, Municipal Waste ”The fatal feast”, Nachtmystium ”Silencing machine”, Naglfar ”Téras”, Napalm Death ”Utilitarian”, Necrovation ”Necrovation”, NettleCarrier ”NettleCarrier”, Nidingr ”Greatest of decievers”, The Night Flight Orchestra ”Internal affairs”, NOFX ”Self-entitled”, Obey The Brave ”Young blood”, Ofermod ”Thaumiel”, Orange Goblin ”A eulogy for the dead”, Overkill ”The electric age”, Parkway Drive ”Atlas”, Pennywise ”All or nothing”, Periphery ”II”, Pig Destroyer ”Book burner”, Primitive Weapons ”The shadow gallery”, Prong ”Carved into stone”, Propagandhi ”Failed states”, Puteraeon ”Cult Cthulhu”, Rival Sons ”Head down”, Royal Thunder ”CVI”, Sabaton ”Carolus Rex”, Saint Vitus ”Lille: F-65”, Sai Nam ”Crush”, Satan’s Wrath ”Galloping blasphemy”, The Scams ”Bombs away”, Secrets Of The Moon ”Seven bells”, Sectu ”Gerra”, Shining ”Redefining darkness”, The 69 Eyes ”X”, Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators ”Apocalyptic love”, Soundgarden ”King animal”, Stone Sour ”House of gold & bones part 1”, Strife ”Witness a rebirth”, Strong Intention ”Razorblade express”, Svartsyn ”The true legend”, Switch Opens ”Joint clash”, The Sword ”Apocryphon”, Sylosis ”Monolith”, Serj Tankian ”Harakiri”, Terrorizer ”Hordes of zombies”, Tesseract ”Nocturne”, Testament ”Dark roots of the earth”, Thick As Blood ”Living proof”, 3 Inches Of Blood ”Long live heavy metal”, Tiamat ”The scarred people”, Torce ”Harmonicraft”, Tormented ”Graveyard lust”, Torture Division ”Satan, sprit och våld”, Tragedy ”Darker days ahead”, Trash Talk ”119”, Troubled Horse ”Step inside”, Turbonegro ”Sexual harassment”, Unisonic ”Unisonic”, Unleashed ”Odalheim”, Unsane ”Wreck”, Van Halen ”A different kind of truth”, Weapon ”Embers and revelations”, Whitechapel ”Whitechapel”, Winterfylleth ”The threnody of triumph”, Wintersun ”Time I”, Wolfbrigade ”Damned”, Xibalba ”Hasta la muerte”, Your Demise ”The golden age”.

Med tanke på det närmast övermäktiga utbudet av konserter de aktuella veckorna så känns det ofta som att det viktiga är det man missar snarare än det man har möjlighet att se.

De senaste veckorna har det inneburit att planerade inspektioner av såväl Nekromantheon som Dying Fetus, As I Lay Dying, Danko Jones och WASP har tvingats utgå ur kalendern. Trist, men sant. Och också en konsekvens av att att jag fortfarande inte har fått igenom min önskan om att förfoga över minst en klon, alternativt att dygnet slutligen görs om till de önskade 36 timmar det borde vara.

På så sätt får man väl säga att de gångna dagarna har förflutit ganska så traditionsenligt – med den behagliga twisten att det faktiskt har hunnit bli lite live också.

Som i lördags. Med tanke på den dunderlineup som serverades på Klubben i Hammarbyhamnen torde jag ha hängt på låset för att inte missa vare sig Junius eller Alcest. Med betoning på ”borde”, för det gjorde jag ju inte.

I stället blev det ett fasligt ståhej och stressande för att hinna i tid till dragplåstret Katatonia. Vilket jag trots allt lyckades med, med en hel kvart till godo. Ibland får man helt enkelt vara glad över de små segrarna i stället för att grotta ner sig i de stora förlusterna, så att säga.

Och visst var det värt det obetydliga omaket att förflytta sig cirka sju kilometer söderut. Med tanke på att hemmatruppens kvalitetsmässiga raketuppskjutning från och med ”Last fair deal gone down” (2001) har lyckats nå nya höjder i och med de luminösa ”Night is the new day” (2009) och årsgiven ”Dead end kings” finns det ju en imponerande repertoartunna att ösa ur.

Vilket också gjordes. ”The parting” och ”The racing heart” kändes precis lika innerliga som på hyfsat färska niondegiven, medan aningen äldre ”My twin” och ”Teargas” väl fyller sina platser i repertoaren. Därtill, en väldigt tjusig ljusshow (mycket lila, mycket sammetsrött) och en för Klubben ovanligt hänsynsfull ljudbild gjorde det hela till en hjärtevärmande upplevelse.

Kompensationsköp: Med tanke på min sena ankomst plockade jag i stället med mig Junius ”Reports from the threshold of death” och Alcests ”Les voyages de l’âme” hem i lyxiga vinylutgåvor.

I går var en ny dag – med nya felkalkyler. Om än ganska så planerade och nöjsamma sådana.

Samtidigt som Wolf som bäst reste ragg nere på Göta Källare stod jag i stället i Lilla Hotellbaren och läppjade förnöjt på en vansinnigt välbryggd Anderson Valley Hop Ottin’ IPA och sniffade förskräckt på bartendern Tobbe Alpadies hiskeliga drinkkreation (en smakdödande kombination av alla spritsorter som vanligtvis finns i en välsorterad bar och toppa med tandkräm till en mjölkigt beige och grumlig sörja). Måhända en miss i sig, men en ack så trevlig sådan. Och dessutom en prioritering som går att leva med.

För även om Örebros tuffaste metalflock är ett starkt gäng i sig är de ändå blott valpar i jämförelse med Accept. Ett klassiskt gäng som har fått en sprakande nytändning i och med värvningen av frontmannen Mark Tornillo och två utmärkta album i form av ”Blood of the nations” och ”Stalingrad” under 2010-talet.

På sitt sätt är det också en fröjd att se vilken energiinjektion han har blivit för bandet. Egentligen ingen stor sångare, mer en raspig Brian Johnson-minnande sandpapperstrupe än en registerfylld monstervokalist, lyckas den 49-årige amerikanen hjälp av ren råstyrka mäta sig med sina avsevärt resligare bandkamrater.

Jag gav gruppen efter giget på Sweden Rock förra året. Ett väldigt rättvist betyg, grundat på inramning och insats. I går var emellertid en avsevärt skarpare insats, berättigad om jag hade varit i tjänst. Vilket jag ju tacksamt nog inte var, utan i stället kunde hänga av mig kritikerblicken i garderoben i entrén och i stället bara vara en del av upplevelsen. Ett privilegium, med tanke på att det tajta klubbformatet passar kvintetten så förbannat bra.

”Fast as a shark”? ”Aiming high”? ”Teutonic terror”? ”Breaker”? ”Restless and wild”? ”Losers and winners”? ”Stalingrad”? ”Metal heart”? ”Balls to the wall”?

Svaret på alla överstående frågor är så klart ja. Lika säkert som att Bruce Willis/Devin Townsend-syskonet Wolf Hoffmanns spexiga överspel vägs upp av gitarristkollegan Herman Franks mer tillbakadragna stil och Peter Baltes vilda hårsvingande på basposition. Ta mig tusan, den två timmar omfattande heavy metal-hyllningen var så skarp att inte ens mitt vanligtvis minimalistiskt drivna sällskap (Close-Ups punktroll Daniel Johansson) lyckades hålla nävarna i fickorna mer än en halv sekund. Kändes det som.

På tunnelbanan hem tjöt det i öronen. Än i dag känns det som att någon har proppat dem fulla med bomull, nacken värker och magen är sådär oskönt IPA-bubblig.

Precis som det kan vara efter en riktigt fullspäckad helg.

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

• Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Katatonia

Dead end kings

Peaceville/Playground

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste.

Bästa spår: ”Ambitions”.

ÅTERBLICKEN: Metallica sätter griller i huvudet på Sveriges hårdrocksskribenter

Ett rum proppat med kreti och pleti inom svensk metalmedia.

Ett dundrande ljudsystem – och ett ännu osläppt album från genrens giganter.

Det var bevisligen nog för att en kvalitetskollskollaps som än i dag förföljer många av oss närvarande.

VAR? Universals kontor i Stockholm.

NÄR? Den 28 april 2003.

VARFÖR? För att begripa den hausse som Metallicas ”St. Anger” initialt åtnöjt, jag är högst medskyldig, måste man sätta utgåvan i sitt sammanhang.

Det handlade ändå om en grupp som efter dundersuccén med sin svarta skiva tolv år tidigare mest fyllt schemat med den ena obegripligheten efter den andra. En svag dubbelladdning via ”Load” och ”ReLoad”. En omfattande coverskiva vid namn ”Garage inc.” – men också ett infekterat nedladdningsbråk och en James Hetfield som tvingats skriva in sig på torken.

Det är måhända just därför gruppens åttonde riktiga studiomacka till en början mottogs likt tonsatt guld.

Själv gjorde jag nästan i byxan av pur upphetsning över att combon spelade hårt igen. Krystade mig högröd i formuleringarna, refererade till Tool, Discharge, Slayer och Meshuggah, men glömde någonstans bort det mest relevanta:

Att ”St. Anger” som album betraktat är rätt drumligt.

Så kan det gå när ivern vinner över eftertanken.

De här raderna kan markera en skiljelinje. Mellan det vänliga och det bistra som tvivelsutan döljer sig bakom några almanacksblad. Mellan nedkoppling, avkoppling och en förnyad måstetillvaro med segrar och nederlag.

Möjlighet finns att blicka tillbaka på; såsom gripandet av Lamb Of Gods frontman Randy Blythe i Tjeckien för dråp, den farsartade rättegången och sedermera domen mot punkkollektivet Pussy Riot i Moskva, jubla över att Century Media har svalt förtreten och numera gör musik tillgänglig på Spotify och att därtill sörja Deep Purple-organisten Jon Lords tragiska bortgång. Jag skulle ju också kunna rabbla fram många bokstäver om exakt hur bra Primitive Weapons och Incindiary var på den där klubben i Brooklyn, om att Katatonias kommande ”Dead end kings” svalkade som värsta luftkonditioneringen i ett luftfuktigt SoHo eller om trevliga vinylfynd på Generation Records.

Allt sånt är fullkomligt möjligt, och kanske även motiverat.

Men jag skådar hellre framåt för stunden. Låter de semesterladdade batterierna kopplas upp mot kommande månader fyllda av trevliga konserter och evenemang.

Ja, första inlägget efter bloggtystnaden blir precis ett sådant.

En så kallad guide, med förslag och uppmaningar på god förströelse och dundrande glädjeämnen som räcker året ut.

I kalenderkorrekt ordning – det här är hetast hösten 2012:

• Terror, Kulturhuset, Stockholm 31/8 Förra besöket i huvudstaden, i en lällare i Hipstersöders västligaste kvarter, var ett av de tuffaste och energiska hardcoregig jag har sett i 08-land sedan benknäckarföreställningen med 25 Ta Life någon gång förra århundradet. Och inget talar för att bandets comeback i år kommer bli något annat än ett timslångt gympapass med många scendyk och virvlande dansrörelser i den så kallade gropen. Support kommer från brittiska Brutality Will Prevail, amerikanska Naysayer samt de blågula gängen Guilty och Hårda Tider. För våra vänner på västkusten är det också värt att notera att turnépaketet spelar på fängelset i Göteborg den 30 augusti.

• Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 6–7/9 Höstens första stora kryssningsnyhet (vi återkommer till den andra längre fram) är att Sveriges längst levande hårdrockstidning utökar höstprogrammet till två båtar. Den första lägger ut första veckan i september och har ett program som lär få skutan att kränga vilt – även vid värsta stiltje. Dragplåstret heter Soulfly, ett hyfsat känt band med en hyfsat känd Max Cavalera i spetsen, och som följer upp giget på Metaltown i somras och senaste cd:n ”Enslaved” med vild seglats på Östersjön. Därtill kommer en Peter Tägtgren-dubbel med Pain och Hypocrisy, holländska Asphyx första Sverigegig sedan 1991, snart albumaktuella The 69 Eyes, livefavoriterna Raubtier samt sleazetrupperna CrashDïet och Sister. Och därtill stilla pianobarsmys med Nicke Borg Homeland, hårdrockskaraoke, taxfree-möjligheter och annat trevligt. De som är intresserade av att mönstra på gör detta på Tallink Siljas hemsida.

• Nekromantheon, The Liffey, Stockholm 22/9 Coola klubben Püssy A Go Go:s höstprogram ser väldigt fräckt ut och borde egentligen återges i sin helhet. Vad sägs bara om kommande tillställningar med såväl Pagan Altar, In Solitude och Degial (28/9) som kultmangel med Aura Noir och Hellish Crossfire (23/11)? För att blott försiktigt skrapa på ytan när det gäller höstrepertoaren? I en bevisligen övertuff uppställning måste jag ändå flagga för ovan nämnda norskgäng – speciellt då den tidigare i år släppta andraskivan ”Rise, Vulcan spectre” med råge kan klassas som överlägsen i höghastighetsthrashgenren. Fullt ställ förväntas på The Liffey, beläget på Stora Nygatan 40 i Gamla stan i Stockholm.

• Dying Fetus, KB, Malmö 27/9 Megamangel i massor är närmast en garanti och i sig en fullgod orsak till närvaro. Speciellt då smattertrions gig på Getaway Rock var tvunget att prioriteras bort till förmån för Manowars jönserier var det som krävde anmälning. Med andra ord finns det många skäl att ta revansch i höst, då Marylandgruppen gör gemensam sak med Job For A Cowboy i Sverige. Till dess – låt hyfsat färska ”Reign supreme” blåsa vaxet ur öronen. Och se till att vara redo att bli ”subjected to a beating” på ovan nämnda lokal eller på Sticky Fingers i Göteborg samt Klubben i Stockholm.

• Sweden Rock-kryssningen, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 4–6/10 Höstens andra Östersjönyhet är att även Sweden Rock kör två vändor från Sverige till Finland – dock i ett svep. Den som pallar med 48 timmar kryssningsvanvett kan därmed njuta två set från tyska Rage, och därtill framträdanden från såväl Michael Monroe, Magnum, Portrait, Macabre och Satyricon. För att nämna några. Biljetter bokas här.

• Nasum, Debaser Medis, Stockholm 6/10 Föreställningen på Metaltown i somras (en ganska så reservationslöst hyllande recensent vid namn Mattias Kling fläskade på med :++++:) hade måhända räckt som sentillkommen avrundning. Tacksamt nog har Örebros finest valt att förlänga sin avskedsturné med en handfull svenska höstdatum. Göteborgs Truckstop Alaska får höghastighetsbesök 21/9, medan det den första helgen i oktober byggs upp för grind finale i Malmö på fredagen och i Stockholm på lördagen. Support kommer från Massgrav, Skitsystem och Black Breath – och i huvudstaden gäller dessutom fri entré innan klockan 21. Fler skäl för närvaro? Kolla in den här filmen från Göteborg i somras.

• WASP, Arenan, Varberg 6/10 Ett 30-årsjubileum ska naturligtvis firas med buller, bång, konfetti och serpentiner. Och kanske därtill en sågklinga i skrevet och en rakbladsröst i fronten. Klart är i alla fall att Blackie Lawless ämnar fira tre decennier i branschen med en spektakulär föreställning. Två timmar show, uppdelad i tre akter, utlovas med en blandning av gammalt och nytt samt en nedbantad genomkörning av det högst förnämliga albumet ”The crimson idol”. Och därtill videoskärmar, bomber och granater samt ”inslag från gruppens tidiga scenshow”. Är Siwert Öholm varnad om detta? Övriga Sverigedatum: 7/10 Linköping (Cupolen), 9/10 Uppsala (Katalin), 10/10 Hässleholm (Qpoolen), 11/10 Trollhättan (Älvshögsborg), 12/10 Sundsvall (Spegelsalen), 13/10 Örebro (Conventum), 14/10 Eskilstuna (Lokomotivet), 25/10 Huskvarna (Teaterladan), 26/10 Stockholm (Rockklassiker-kryssningen) samt 27/10 Karlstad (Nöjesfabriken).

• Dragonforce, Tyrol, Stockholm 16/10 När högst kompetente frontmannen ZP Theart tackade för sig 2010 låg den höghastighetsspelande power metal-ensemblen ganska så pyrt till. Lösningen: att söka en minst lika röststark ersättare på nätet. Till slut lyckades hitta rätt – och sedan dess är det Marc Hudson som svingar mikrofonen i bandet. Tidigare i år släpptes den nyrenoverade sättningens första album tillsammans, döpt till ”The power within” och i Sverige spelar de även i Lund den den 21 oktober och i Göteborg kvällen efter.

• Accept, Trädgårn, Göteborg 3/11 Årets så här långt bästa heavy metal-skiva? ”Stalingrad”, så klart. Det var nog många som höjde på ögonbrynen när tyskarna aviserade en fortsättning på formationsriffandet utan sin omhuldade exfrontman Udo Dierkschneider – och desto fler som tappade hakan över exakt hur bra hans roll axlades av ersättaren Mark Tornillo. Übertüsk allsång blir det även på Münchenbryggeriet (så klart) i Stockholm dagen efter.

• Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 15–16/11 Hårdrocksmagasinets andra seglats i höst går årstidsriktigt i väldigt mörka färger – i alla fall om man ser till dragplåstren Turbonegro och Candlemass. Den brittisk/norska comebacktruppen ämnar bevisa att de fortfarande är helvetesbra utan sin gamle frontman, medan huvudstadens mest meriterade doomcombo seglar vidare på hyllningarna efter den tidigare i år släppta avskedsskivan ”Psalms for the dead”. Därtill kommer Nicke Anderssons Imperial State Electric och östrogensprutande huvudstadsgänget Thundermother som ljusglimtar i novembersvärtan. Hyttplats bokas turbosnabbt här.

• Marilyn Manson + Rob Zombie, Hovet, Stockholm 5/12 Jag var kanske aningen hygglig mot Brian Warner efter giget på Metaltown (recension går att läsa här). Måhända en smula överentusiastisk över det blotta faktum att 43-åringen i alla fall gjorde ett underhållande försök att uppträda med energi och närvaro efter fiaskoföreställningen på samma festival tre år tidigare. Nåväl. Tre plus blev i alla fall betyget, så här i efterhand var det nog ett för mycket. Ytterligare upprätning kan således krävas då provokationsrockaren gör gemensam sak med Rob Zombie i huvudstadens näst största inomhusarena. Oavsett vilket är det svårt att missa tilldragelsen som sådan.

• Muse, Globen, Stockholm 6/12 Första gången jobbade jag med annat – och Håkan Steen tvingades gäspa sig igenom bandets föreställning på Hovet i oktober 2009. Och när det var dags för revansch för denna schemakrock, sommaren därefter, ställde gruppen in sitt framträdande på Zinkensdamm av grumliga skäl. Trions besök i Globen under årets sista darrande veckor blir därmed tredje gången gillt för mig att musa lite (ursäkta ordvitsen) med Matt Bellamy och grabbarna. En trevlig uppföljning till det i oktober stundande studioalbumet ”The 2nd law”, med andra ord. Och jag förutsätter att det blir jag som denna gång kniper recensentjobbet, så att Aftonbladets Steenhårdaste Växjöson kan dra timmerstockar annorstädes.

• Converge, Strand, Stockholm 7/12 Vänersborg, maj 1999: Frontmannen Jacob Bannon sprutar saliv över de vilt krängande främre raderna – och jag är nära att göra i byxan över att äntligen få se detta högst innovativa metalcoregäng i levande livet. En upphetsning jag fortfarande känner, så här 13 år senare. Man glömmer förvisso aldrig första gången, men visst blir vissa saker bättre med tiden. Stämmer det överens på mig och Converge? Facit avges senare, var så säkra.

• The Scorpions, Göransson Arena, Sandviken 8/12 Enligt uppgift är det klassiska hårdrocksbandet inte välkommet tillbaka till Sweden Rock så länge vissa personer sitter kvar i ledningen. Hårt kan tyckas. Måhända orättvist. Men samtidigt, de headlinegig veteranerna har gjort nere i Norje har lämnat allt annat att önska – vilket gör att de nu lägger sin avskedsföreställning i Sverige hela 724 kilometer och sex månader från landets största årliga hårdrockssammankomst. Samtidigt sägs det vara sista gången kvintetten nöter väg tillsammans och gör de inte en Judas Priest är det därmed också sista chansen att höra ”Rock you like a hurricane”, ”Still loving you”, ”The zoo” och andra stycken framföras av detta gäng.

• Kreator + Morbid Angel, Arenan, Stockholm 10/12 Maken till fyrerkeri lär du nog inte få se på den här sidan den 31 december, det är då säkert. Bara huvudakterna är gott nog, men därtill kommer bonusmangel från arkeologiskt influerade Nile samt retrothrash à la Bay Area från uppkomlingarna Fueled By Fire. En rensande helaftonsföreställning som heter duga, med andra ord. För västkustelakingar delas de hårda klapparna helt rättvist ut dagen efter, på Trädgårn i Göteborg.

Annat kul i höst: Grave + Diabolical + Netherbird, Strand, Stockholm 30/8; Opeth, Gröna Lund, Stockholm 14/9; The Gallows + Feed The Rhino + Red Doves, Strand, Stockholm 27/9; Fu Manchu, Strand, Stockholm 3/10; The Architects + While She Sleeps + Heights, Debaser, Malmö 12/10; Nordfest, Sundsvall 12 & 16/10 (WASP, Necrophobic, Year Of The Goat, Entomed med Nordiska Kammarorkestern, Corroded med flera); Danko Jones, Debaser Medis, Stockholm 17/10; Steel Panther, Tyrol, Stockholm 23/10; Master + Blood Mortized + Puteraeon, Truckstop Alaska, Göteborg 26/10; Superrock Weekend, Örebro 26–27/10 (Meshuggah, Torture Division, Coldworker med flera); Trivium + As I Lay Dying + Caliban + Upon A Burning Body, KB, Malmö 30/10; August Burns Red + The Devil Wears Prada + Whitechapel, Brewhouse, Göteborg 1/11;  Jeff Loomis + Monuments + Vildhjarta + Stealing Axion, Sticky Fingers, Göteborg 2/11; Katatonia + Alcest + Junius, KB, Malmö 2/11; Devin Townsend Project + Fear Factory, Nalen, Stockholm 10/11; Parkway Drive + Emmure + The World’s Alive + Struc/Tures, Debaser Medis, Stockholm 21/11; Kamelot, Göta Källare, Stockholm 22/11.

Den så kallade supergruppen – med folk från Pantera/Damageplan, Mudvayne och Nothingface – var aktuell för hårdrocksfesten i Göteborg redan för några år sedan. Men i år får vi hoppas på bättre närvaro för Hellyeah, som är en av Metaltowns senaste bokningar.

Övriga nya bidrag till uppställningen i Frihamnen den 18–19 juni är brittiska Skindred, samt den svenska treklövern Katatonia, Walking With Strangers samt From This Moment.

Dessutom meddelar arrangörerna att man i morgon, onsdag den 5 maj, vid tio på morgonen släpper ett begränsat antal endagsbiljetter för 850 kronor stycket. För att snyta åt dig en sådan rekommenderas ett kvickt besök på evenemangets hemsida.

++++

Katatonia

Night is the new day

Peaceville/Playground

METAL Att den nya dagen anländer med förvinterns första huvudstadssnö känns på något sätt helt naturligt. I en så djupt karvande rakbladsmånad som november är ”Idle blood” en varm filt att svepa in sig i när vinden tjuter och ”The longest year” en påminnelse om att ännu en årscykel snart drar sitt sista andetag. Då är det trösterikt att söka närhet hos ett sublimt tonskapande som målar inom en känsloram lika omfattande som en fotbollsplan och söka stryka hos melodier som kan skalla månen. Goth? Doom? Prog? Beteckningar likt dessa är irrelevanta. Den enda benämning Katatonias metal behöver är ”fantastisk”.

Bästa spår: ”Liberation”.

Mattias Kling

+++

Slayer

World painted blood

American/Sony BMG

THRASH METAL Efter att ljudjuristerna Rick Rubin/Greg Fidelman processat skiten ur Metallica är det dags för nästa veterangäng att finna sitt sound komprimerat till ett frimärkes storlek. En så här digitaldistad produktion torde på papperet passa kvartetten som en blodig dusch, vilket också är fallet när punkigt koncisa ”Hate worldwide”, ”Psychopathy red” eller ”Unit 731” stänker rött på väggarna. Rent kaotiskt blir det emellertid i en annars utmärkt ”Public display of dismemberment”, medan ”Americon” är ett stelt försök att göra thrash ’n’ roll à la Entombed. När Slayer låter som Slayer är det bäst, trots alla försök till nedtryckning.

Bästa spår: ”Not of this God”.

Mattias Kling