Andy Murray förhandlar om ett långtidssamarbete med coachen Ivan Lendl, som hjälpte honom att vinna OS-guld i London och karriärens första Grand Slam-buckla i US Open under 2012.

– Ivan och jag har en väldigt god relation. Den är väldigt ärlig och öppen. Det är därför det har gått så bra och anledningen till att vi båda planerar ett långsiktigt samarbete. I slutet av förra året pratade vi mest på kort sikt – ”låt oss se hur de första månaderna går”. Nu är det: ”Vad ska vi göra om fyra-fem år”?, säger Murray.

Det känns givetvis helt naturligt, givet hur lyckat deras samarbete varit hittills (ovan nämnda OS-guld, US Open-titel samt en Wimbledon-final som säsongens höjdpunkter).

Förhoppningsvis kan Lendl efter säsongens triumfer hjälpa världstrean att stärka självförtroendet och den mentala biten ytterligare, samt hitta den stabilitet som krävs för att bärga fler Grand Slam-titlar och klättra på rankningen.

Den åttafaldiga Grand Slam-vinnaren är onekligen rätt man för jobbet.

Vilket han bevisat efter årets succésäsong.

Nästa säsong kommer damernas US Open-final att avgöras på en söndag, herrarnas på en måndag. Detta efter att spelare klagat på att finalen spelats dagen efter semifinalerna.

Fyra av de fem senaste åren har herrarnas final avgjorts just på en måndag, i stället för söndag som schemalagts, på grund av kraftigt oväder. Damernas final avgjordes på en söndag i stället för planerade lördag under 2012 års upplaga av turneringen.

US Open har varit den enda av de fyra Grand Slam-turneringarna som inte haft en dags vila mellan semifinaler och final.

– Vi har lyssnat på spelarna och förstått att vi måste tillmötesgå deras önskan att få en dags extra vila mellan semifinaler och final. USTA (Amerikanska Tennisförbundet, som arrangerar US Open) har varit i kontakt med många toppspelare, agenter och respektive tour (ATP och WTA). Hittills har vi mest fått positiv respons på förändringarna. Vilodagen har omfamnats av alla. Det behövs en extra dags vila på grund av spelets natur och för att säkerställa att en högkvalitativ final kan spelas. Vi insåg det, säger USTA:s talesperson Chris Widmaier enligt Tennis.com.

Förutom att ändra datum (som endast gäller under 2013 – ett beslut för 2014 kommer efter slutet av nästa säsong) har USTA valt att höja prispengarna med 26 miljoner kronor till knappt 200 miljoner kronor. Det är den högsta höjningen i turneringens historia.

USTA har ännu inte beslutat hur de extra 26 miljonerna ska delas upp.

– Både ökningen av prispengar och den extra vilan är fantastiskt för spelarna. De här besluten gör turneringen starkare än någonsin för alla spelare, säger fyrfaldiga US Open-vinnaren Serena Williams.

Även herrarnas US Open-vinnare Andy Murray är nöjd:

– Jag är glad över att USTA har modifierat schemat för US Open och lagt en dags vila mellan semifinalerna och finalen. Det är bra att de lyssnat på spelarna, säger han i ett uttalande.

Andy Murrays stora genombrottssäsong tog som bekant slut i går efter semifinalförlusten i World Tour Finals mot Roger Federer. Efter matchen valde Murray att se säsongsavslutningen från den ljusa sidan:

– Jag hade ingen jättebra träff i andra set, men jag försökte få saker att hända, försökte hitta mina slag i stället för att låta honom diktera varenda poäng, vilket jag tidigare gjort. Jag tror att det är vad jag ska vara mest nöjd med för när jag hade chanserna i de stora matcherna i år så försökte jag ta dem. Jag har fortfarande en del att lära när jag inte har så bra träff, men det är något som kommer med tiden. Men det är i alla fall det jag är mest nöjd med, att jag har försökt gå ut på banan och vinna matcher i stället för att vänta på att motståndaren ska förlora, menar världstrean.

25-åringens lysande säsong kan bäst sammanfattas i tre milstolpar:

• I juli blev han den första britten att nå en Wimbledon-final sedan 1938. Roger Federer blev dock för svår och skotten föll i fyra set – hans fjärde raka Grand Slam-finalnederlag.

• Drygt en månad senare utkrävde han sin hämnd på Federer inför en extatisk hemmapublik i London när han bärgade OS-guldet (och ett silver i mixade dubbeln).

• Ytterligare en månad senare befäste han sin position i Big Four genom att äntligen få lyfta sin första Grand Slam-buckla mot taket efter en femsetsthriller mot rivalen Novak Djokovic i US Open.

– Jag hade velat avsluta med en seger, men så blev det inte. Men för mig så har det här varit mitt bästa år med hästlängder. Så att se negativt på det vore bara fånigt för jag har åstadkommit saker jag aldrig åstadkommit förut. Jag måste se det positiva. Det hade varit oroväckande om jag inte gjorde det, säger Murray.

Samarbetet med nye coachen, åttafaldiga Grand Slam-vinnaren Ivan Lendl, gav utdelning direkt i och med skottens seger i Brisbane i början av året.

Men att forne världsettan hjälpt honom att hitta den mentala stabilitet som krävs för att bärga de största titlarna såg vi först i London-OS, då han samlade ihop sig så snabbt efter den svidande förlusten i Wimbledon, och därefter US Open.

– Han har bevisligen hjälpt mig mycket. Vi har tagit många svåra beslut, beslut utanför banan som är väldigt viktiga för ens karriär, sammanfattar Murray.

Så vad kan vi då vänta oss under nästa säsong?

Det är i början av året han har som minst poäng att försvara (av sina just nu 7,600 poäng – poängen i World Tour Finals ej inkluderade – har han spelat in 5,000 under säsongens andra hälft, från Wimbledon räknat) och har alltså goda chanser att öka avståndet ner till segmentet under Big Four, om den fina formen från sensommaren/hösten håller i sig.

Vissa menar att han är en trolig världsetta redan under nästa säsong. Det tycker jag är en smula överilat, men det skulle inte förvåna mig om han lägger beslag på andraplatsen under några veckor eller så.

Han inledde med några riktigt kackiga game och blev bruten direkt. Andy Murray såg helt överlägsen ut och stressade fram misstag efter misstag från schweizaren.

Men när Roger Federer började komma i gång i fotarbetet och hitta bollträffen fick han också skotten i gungning. Efter att ha brutit tillbaka vid ställning 4-3 tvingade världstvåan fram ett tiebreak, där han var betydligt kyligare än i matchen mot Juan Martín del Potro i går.

I samma veva kändes det lite som att Federer stack hål på Murrays ballong. Världstrean såg helt mentalt dränerad ut efter det där tiebreaket och tappade ledning 40-0 i egen serve till break för Federer i andra sets tredje game.

I och med det var genomklappningen fullbordad. I takt med att Federer växte in i matchen och hittade sin stabilitet, krympte Murrays självförtroende och det ena felbeslutet avlöste det andra.

Skotten var ordentligt uppgivet genom hela setet och när Federer bröt på nytt vid ställning 4-2 och servade för matchen såg det ut som att han helt gav upp, som han ofta gjorde under tiden före Ivan Lendl (som tog över tränarrollen inför den här säsongen).

Federer tvingar mig härmed alltså att äta upp mina ord om att 2,20 inte var bjudodds inför matchen.

Skönt att se Ferrers magi, som lyst med sin frånvaro den senaste tiden – men samtidigt riktigt tråkigt att Murray krampade ihop så totalt så fort Federer började få ordning på sitt spel. Om Murray kunnat hålla uppe en del av det grymma spel han bjöd på i början av första set (och framför allt servat bättre; att bara slå in 47 procent förstaservar och vinna blott 43 procent av poängen bakom andraserve är under all kritik) så hade det här kunnat bli en riktigt spännande match.

Nu känns 7-6(5), 6-2 nästan lite i underkant. Ett väldigt ovärdigt avslut på året för Murray, som i övrigt har en enastående säsong bakom sig – men så klart väldigt imponerande från Federer, som nu jagar sin sjunde World Tour Finals-titel i sin totalt åttonde final (där han möter Novak Djokovic).

Det kanske inte hade räckt till seger ändå, även om Murray hade lyckats hålla i momentum efter den fantastiska matchinledningen.

Men då hade han i alla fall förlorat med flaggan i topp, som del Potro gjorde mot Djokovic tidigare i dag.

Trist, med tanke på potentialen den här semifinalen hade.

Samtidigt måste det ju sägas att man aldrig blir riktigt klok på Roger Federer. Från nätrassel till tennismagi över en natt, typ. Känns som att det kommit att bli hans signum det här året. Blandar och ger, ser loj och omotiverad ut ena dagen för att i nästa bjuda på bländande spel.

Och framför allt: som bäst när det verkligen gäller. Så mycket som jag ogillar den ojämnhet Federer ibland uppvisar, så mycket älskar jag också de där stunderna då han är så där sinnessjukt överlägsen. Och hans lägstanivå är givetvis fruktansvärt imponerande – att vinna över David Ferrer när man servar så uselt, det är minsann ingen barnlek.

Det är med andra ord två värdiga finalister som kommer att göra upp om titeln i morgon.

Jag förväntar mig ingenting mindre än underverk, mirakel och allmänt tennisgodis från båda.

Twittraren @Capellobyw undrar om 2,20 på Roger Federer är ett bjudodds.

Nu är jag ju i och för sig ingen expert på betting, men givet hur han och Andy Murray presterat i årets World Tour Finals skulle jag vilja påstå att det är ett fullt rimligt odds.

Och yes, jag är medveten om att jag kan tvingas äta upp de orden med en nypa salt och en klick ketchup. Helt okej, jag tar den smällen i så fall.

För Federer, sina sex titlar på sju finaler i sammanhanget till trots, har verkligen inte övertygat i årets upplaga av säsongsfinalen. Segern över Janko Tipsarevic i öppningsmatchen kan knappt räknas i och med världsnians urusla form (samt det faktum att han helt enkelt inte riktigt räcker till mot toppspelarna).

Mot David Ferrer servade han som en kratta men lyckades ändå vinna matchen i raka set, mycket tack vare att han har oerhört lätt för Ferrer (särskilt på hardcourt) – som dessutom var en aning sliten efter ett tufft spelschema (vann sin första Masters-titel i Paris förra veckan).

Mot Juan Martín del Potro var han stundtals bedrövlig och blixtrade till endast i andra set. I övrigt servade han överlag stabilt – men när det inte räcker till seger för Federer, ja då är det ett ganska tydligt tecken på svag form.

Och Murray?

Jo, han svajade förvisso en aning mot Tomás Berdych i sin öppningsmatch, men han imponerade verkligen mot Novak Djokovic trots att han förlorade den matchen – och mot Jo-Wilfried Tsonga var han helt omutlig.

Personligen håller jag därför Murray som knapp favorit. Han är starkare sett till formen, helt enkelt.

Däremot är man naiv och okunnig om man räknar ut Federer på förhand baserat på ett par svaga matcher. Schweizaren har som bekant en tendens att inleda turneringar svajigt för att sedan höja sitt spel.

Hade det sett ut så även i London så hade jag inte varit särskilt orolig, eftersom det inneburit att han gjort en bra match mot del Potro.

Nu gjorde han som bekant inte det – det var en klart icke godkänd insats – vilket får mig att tvivla på hans form. Att han dessutom inte är särskilt förtjust i att spela kvällsmatcher gör mig ännu säkrare i mitt val av favorit inför den här semifinalen.

Nåväl. Om någon timme eller så får vi se om jag tvingas äta upp de där orden eller inte.

http://www.youtube.com/watch?v=ZaR1e_nazwE

Det var Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga som hade kniven mot strupen – men det märktes inte ute på banan i dag.

Det började med att Novak Djokovic blåste Berdych av banan i ett första set som slutade 6-2 efter snudd på felfritt spel från världsettan. Förlorade blott sex poäng i egen serve, slog 13 winners och räddade den enda breakboll han hade emot sig, och fixade själv två servegenombrott.

I andra set höjde sig Berdych, efter att ha tappat sin serve vid ställning 1-1. Han bröt tillbaka omgående och båda höll sedan serve fram till tiebreak.

Där tog en offensiv Berdych kontrollen direkt och gick fram till både 5-1 och 6-3 – bara för att sedan bränna samtliga tre matchbollar och tappa fem raka poäng.

Nog för att Djokovic, som alltid, höll huvudet kallt när han hade de där matchbollarna emot sig, men visst borde Berdych ha förvaltat någon av dem och tvingat världsettan till ett avgörande set.

6-2, 7-6(6) innebär att en obesegrad Djokovic vinner gruppen och får i och med det en gyllene biljett till semifinalen.

För övrigt Djokovics nionde raka seger över Berdych, har nu 11-1 i inbördes möten (enda förlusten kom i Wimbledon-semifinalen 2010).

* * *

Inte heller Jo-Wilfried Tsonga hade en särskilt bra dag på jobbet. Andy Murray tog kommandot direkt och bärgade första set med 6-2 efter två servegenombrott och 28-18 i poäng totalt.

Tsonga hade stora bekymmer att hitta sitt spel och hamnade titt som tätt i svåra baslinjedueller med Murray, som skotten oftast vann. Han fick dessutom slita för varenda poäng han lyckades vinna (som exempel kan nämnas att världstrean returnerade nästan 90 procent av Tsongas servar, en makalöst bra siffra).

I andra set såg matchbilden likadan ut, då Murray fixade ett tidigt break.

Men vid ställning 4-2 inträffade två omvälvande skeenden i samma game – precis som i matchen mot Djokovic tappade Murray plötsligt fokus i egen serve och gick från tvärsäker till första-dagen-i-skolan-darrig, samtidigt som Tsonga hittade sin borttappade nyckel till trollerilådan.

Tsonga skruvade upp offensiven och utmanade Murray framme vid nät, vilket tycktes störa skottens matchrytm.

4-2 blev snabbt 4-5, som snart blev 6-6 och avgörande i tiebreak.

Där hade dock Tsonga inte samma udd som Berdych, utan föll snabbt i underläge. Efter en bränd matchboll vid 6-2 kunde Murray sträcka sin knutna näve mot taket när Tsonga i nästa duell skickade en backhand någon decimeter över baslinjen.

Då hade Murray redan varit kvalificerad för semifinalen i ett helt set, eftersom han bara behövde vinna ett set för att säkra en plats bland de fyra bästa.

Skönt för Tsonga att avsluta med flaggan i topp. Hade inte varit kul att bli helt mosad i två raka, nu fick han ändå ordning på sitt spel och visade upp lite av sin kapacitet i andra set.

Att gå från final 2011 till 0-3 i matcher och 1-6 i set året därpå svider nog tillräckligt ändå…

Tomás Berdych vann alltså kvällsmatchen mot Jo-Wilfried Tsonga i går: 7-5, 3-6, 6-1.

Väldigt viktig match eftersom den helt avgjorde vem av dessa båda herrar som har bäst chans att faktiskt ställa till med en liten skräll och knipa den andra semifinalplatsen (ja, det finns förvisso en teoretisk chans att Novak Djokovic inte går till semi, men den känns på förhand försvinnande liten).

Extra viktigt för Berdych att bärga tredje set så överlägset som han gjorde. Detta har gett följande ställning i grupp A:

Detta skapar i sin tur en mängd olika scenarion. Låt oss gå igenom dem:

1. (Oavsett resultat) Om Djokovic besegrar Berdych och Murray besegrar Tsonga så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

2. (Oavsett resultat) Om Berdych besegrar Djokovic och Tsonga besegrar Murray så vinner Berdych gruppen och Djokovic går vidare som grupptvåa.

3. Om Djokovic besegrar Berdych i 2 set och Tsonga besegrar Murray i 2 set så vinner Djokovic gruppen och Tsonga går vidare som grupptvåa.

4. Om Djokovic besegrar Berdych i 2 set och Tsonga besegrar Murray i 3 set så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

5. Om Djokovic besegrar Berdych i 3 set och Tsonga besegrar Murray i 2 set så vinner Djokovic gruppen och Berdych går vidare som grupptvåa.

6. Om Djokovic besegrar Berdych i 3 set och Tsonga besegrar Murray i 3 set så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

7. Om Berdych besegrar Djokovic i 2 set och Murray besegrar Tsonga i 2 set så vinner Murray gruppen och Berdych går vidare som grupptvåa.

8. Om Berdych besegrar Djokovic i 2 set och Murray besegrar Tsonga i 3 set så vinner Berdych gruppen och Djokovic går vidare som grupptvåa.

9. Om Berdych besegrar Djokovic i 3 set och Murray besegrar Tsonga i 2 set så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

10. Om Berdych besegrar Djokovic i 3 set och Murray besegrar Tsonga i 3 set så vinner Djokovic gruppen och Murray går vidare som grupptvåa.

• I 9 av 10 scenarion går alltså Djokovic vidare till semifinal – därav mitt påstående att den teoretiska chansen för att han ska missa semin är försvinnande liten. Världsettan vinner för övrigt gruppen i 7 av 10 scenarion.

• Murray går vidare i 6 av 10 scenarion. Måste betraktas som hyfsat goda förutsättningar inför morgondagens avgörande.

• Berdych går vidare i 4 av 10 scenarion. Betydligt bättre förutsättningar än för Tsonga…

• … som går vidare i endast 1 av 10 scenarion.

Den självklara tolkningen här är alltså att det ska något helt kolossalt oerhört mycket till för att Tsonga ska kunna ta sig till semifinal – och lika (o)troligt är det att Djokovic åker ur turneringen redan i gruppfasen.

Det riktigt intressanta är alltså om det blir Murray eller Berdych som kniper andraplatsen. Har personligen svårt att tro att Murray skulle vika ner sig mot Tsonga i en så pass viktig match, och att Djokovic skulle tappa två raka set mot Berdych… nej, det känns inte direkt rimligt.

Det är måhända fullt möjligt att Djokovic väljer att inte gå för fullt nu (obs! vänligen notera skillnaden mellan att tanka och att inte spela på den absoluta toppen av sin förmåga, det vill säga inte gå för fullt!) när han i princip redan är klar för semifinal, men Berdych behöver höja sig så fruktansvärt mycket för att komma upp i den nivå som krävs för att plocka två raka set mot honom – och Berdych måste i princip vinna utan att själv tappa set för att ta sig vidare helt av egen kraft (annars är han beroende av hur det går mellan Murray och Tsonga).

Med delar av facit i hand krävdes det med andra ord ingen raketforskare för att fastslå att det faktiskt inte alls är så självklart att Djokovic och Murray seglar vidare till semin.

Bara en entusiastisk tennisbloggare.

Det har gått lite troll i Andy Murrays spel sedan den förlösande US Open-segern i september.

Sedan dess har han tappat matchbollar och låtit till synes bombsäkra segrar glida honom ur händern mot i tur och ordning Milos Raonic (Japan Open), Novak Djokovic (Shanghai Masters) och Jerzy Janowicz (Paris Masters).

Han tycks inte ha lyckats skaka av sig det där lagom till World Tour Finals.

I öppningsmatchen mot Tomás Berdych var han ovanligt stel och spänd, medan dagens match var symptomatisk både för honom och motståndaren Novak Djokovic.

Murray gick nämligen ut stenhårt med ett självförtroende större än Big Ben i första set, som han så ofta gör när det vankas tuffare motstånd, medan trögstartade Djokovic såg ut att ha glömt knyta skorna.

Det var inte som att Djokovic spelade direkt dåligt (som mot Roger Federer i Cincinnati Masters-finalen), han var helt enkelt bara långt ifrån Murrays nivå. Hade inte nog med krut i förstaserven och kom ofta fel till bollen när Murray skickade en lite mer offensiv boll emot honom.

Murray däremot servade helt otroligt bra och vann sina första elva(!) poäng i egen serve (förlorade endast tre poäng totalt). När han väl tappade sin första poäng i egen serve var det med ett dubbelfel.

Skotten fixade hur som helst ett servegenombrott i matchens första game och spelade briljant genom hela setet. Han var flera gånger nära att rubba Djokovic ytterligare, men världsettan har som bekant en förmåga att plocka fram sina mest effektiva vapen när stunden verkligen kräver det.

6-4 till Murray var nästan i underkant med tanke på hur bra världstrean spelade, men att Djokovic ändå följde med så bra trots att han inte riktigt om upp i den nivå som krävdes (särskilt i returtagandet) är ett kvitto på vilken extremt bra tennisspelare han faktiskt är.

I andra set höjde sig serben avsevärt (vilket brukligt är när man ligger under med 1-0 i set i en tresetare – min vilda gissning är att 80-90 procent av matcherna på ATP-touren följer just det mönstret) och visade inga som helst tecken på att vika ner sig.

Murray servade dock fortsatt stabilt, så att han plötsligt som från ingenstans bjöd bort ett break vid ställning 3-2 till Djokovic kom som en överraskning. Djokovic är förvisso fruktansvärt bra på att se skräckinjagande trygg och säker ut när han börjar få medvind, och en mästare på att utnyttja de chanser han får, men Murrays huvudlösa utflykt till nätet i ett risigt utfört serve & volley-trick var bara… dumt. Förmodligen kände sig Murray stressad av att Djokovic började få vind i seglen och sätta mer press. Rivalen lyckades helt enkelt, återigen, leta sig in under huden på skotten.

Den här omvända matchbilden höll i sig. Frustrationen som Murray stundtals visade i första set över enkla misstag (då han hade övertaget) blev nu en frustration över att han nu många gånger helt enkelt inte räckte till när Djokovic lade i en extraväxel.

Djokovic bärgade setet med 6-3 och fick med sig sitt momentum in i skiljesetet.

Efter ett tidigt break jobbade han sig upp till en trygg 4-2-ledning.

Då vaknade Murray till liv igen.

2-4 blev 5-4 och plötsligt låg pressen på Djokovic.

Som vanligt plockade han dock lägligt fram sin bästa tennis, höll sin serve och bröt till 6-5. När han sedan skulle serva för matchen gick Murray fram till 40-15 efter aggressivt returnerande.

Fyra poäng senare stod Djokovic ändå som segrare, efter ett par stentunga servar och solitt grundspel.

– Det var ännu en grym match, ännu ett fantastiskt framträdande från oss båda. Jag hoppas att folk som såg den håller med mig. Jag väntade mig inget annat än en tuff match, säger Djokovic efter segern.

– Det var troligen matchens två sista minuter som avgjorde den. Han bröt från 15-40, sen hade jag 40-15 i nästa game men lyckades inte bryta… jag hade chansen i tredje set. Man hade hoppats att ett game inte skulle avgöra en hel match, säger en lite bitter Murray efter den snöpliga förlusten.

Tomás Berdych mot Jo-Wilfried Tsonga senare i kväll. Inte riktigt lika spännande som den här matchen. Lite dåligt planerat att lägga Djokovic-Murray som första singelmatch och Berdych-Tsonga som kvällsmatch, kan tyckas.

Att tippa utgången av årets World Tour Finals känns faktiskt svårare i år än många andra år – särskilt i jämförelse med 2011, då både världsettan Novak Djokovic och världstvåan Rafael Nadal var smärtsamt omotiverade och loja.

I år känns det som att precis alla i startfältet går in i turneringen med maximal motivation och kampvilja.

Tänker låta bli att tippa en vinnare så här på förhand, det kan vi ägna oss åt sen när gruppspelsfasen är avklarad och vi fått se i vilken form respektive spelare är.

Låt oss i stället titta på förutsättningarna:

Grupp A: Novak Djokovic, Andy Murray, Tomás Berdych, Jo-Wilfried Tsonga.
Grupp B: Roger Federer, David Ferrer, Juan Martín del Potro, Janko Tipsarevic.

En riktigt stark grupp (A) och en lite svagare (B). På förhand känns det som att en utvilad Roger Federer under precis alla omständigheter helt enkelt bara ska säkra en semifinalplats. Största hotet är förmodligen del Potro, men jag tror inte att argentinaren rår på racketkonstnären i 02 Arena.

David Ferrer är förhoppningsvis vid riktigt gott mod efter karriärens första Masters-titel, och kan eventuellt snuva del Potro på en semifinalplats. Tipsarevic? Nej, jag tror inte alls på honom, och efter det pinsamma uppträdandet i semifinalen mot Jerzy Janowicz i Paris Masters hoppas jag att han inte lyckas ställa till med några skrällar.

Det riktigt intressanta med grupp A är att sannolikheten för att både Djokovic och Andy Murray går till semifinal inte är så hög som man kan tro. Eftersom endast en kan vinna mötet mellan de båda så måste de nämligen i princip gå segrande ur sina andra två fältslag. Både Berdych och Tsonga ska alltså inkassera minst två förluster vardera, medan Djokovic/Murray plockar tre respektive två segrar var.

Någon som är expert på sannolikhetsteori? Det är lite för sent på kvällen för att jag ska orka grotta ner mig i matematiska axiom, men min gissning är att chansen/risken är rätt så stor för att antingen Djokovic eller Murray ska åka på en svidande förlust mot Berdych eller Tsonga.

Murray sviktade faktiskt mot Berdych i dag, men gick till slut segrande ur sin öppningsmatch (3-6, 6-3, 6-4). Tsonga pressade Djokovic, som dock vann i raka set (7-6, 6-3).

Härlig start för gruppfavoriterna, alltså – men det skulle inte förvåna mig det allra minsta om Tsonga skulle fixa en seger mot Murray eller Berdych en mot Djokovic. Ska dock inte sticka under stol med att jag helst ser både serben och skotten i semifinal.

Och finalen? Djokovic eller Murray mot Federer. Det vore så klart drömfinalen.

Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.