Vi kanske kan börja med lite begreppsutredning.

Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.

Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.

Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.

Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.

För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.

Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.

Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.

Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

Källa: Alternate Metal Album Covers.

Så här på måndagmorgonen är det ju lätt att känna sig aningen i ofas. Lite vid sidan om tillvaron, aningen opeppad. Speciellt då säsongens första förkylning tycks ha lämnat en bäver i halsen och segt slajm i näsan.

Då kan det ju vara skönt att påminnas om att inte ens den mest ofelbara av ofelbara har rakt igenom strålande dagar på jobbet. Det är ju annars en ganska så vedertagen föreställning om Iron Maidens gällröstade frontman. Vissa kanske hade nöjt sig med att vara sångare i en av världens största heavy metal-grupper och finna nog med utmaningar därigenom. Men icke så, 55-åringen från Notinghamshire har väl aldrig legat på latsidan utan kan i dag titulera sig företagsledare, radioprofil, pilot och föreläsare. För att nämna några punkter på sångarens brokiga cv.

Man får ju lätt uppfattningen att Dickinson är en übermench, liksom. Ofelbar, lyckad, fantastisk och gjord av annat virke än vi vanliga dödliga. Därför känns det väl aningen trösterikt att även detta praktexemplar kan göra misstag. Väldigt offentliga sådana, dessutom.

Videon nedan har förvisso några år på nacken. Men den får visa att ingen är  för stor för att strula till det mellan varven. En påminnelse om att även våra största stjärnor är människor av kött och blod, precis som du och jag. Som andas, skrattar, gråter – och som kan halka på scen inför tiotusentals granskande blickar.

Väl värt att minnas när mycket känns tungt. Så som det ofta gör en måndag i november.

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Källa: Bass Dogs.

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.

VECKANS PLATTOR

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

Formen är satt sedan några veckor tillbaka, men bör ändå poängteras fram till dess att det har fastnat i läsekretsens ryggrad att det här är det traditionsenliga videosvepet som har fått en lite uppsnofsad kostym.

Vilket innebär att några aktuella promotionklipp presenteras med lite längre presentationer – och resten av färskingarna återfinns i en extern spellista på Youtube. Allt klart, inget krångel.

Eller hur?

Port Noir ”Index”

Här kan vi snacka om en efterlängtad premiär. Ända sedan Södertäljegruppen – till synes från ingenstans – släppte låten och videon ”Sun dè man” under namnet A.I. Act har vi varit många som har krävt mer material.

En av dessa är Anders Fridén, ganska känd som sångare i hyfsat erkända In Flames, som tidigt fick upp ögonen för detta Youtubefenomen och inledde ett samarbete. Historien om detta och en närmare presentation av Port Noir går att läsa i det här inlägget, där trummisen Andreas Wiberg berättar om dess uppkomst och framtidsplaner.

Bland dessa märks fullängdaren ”Puls”, som släpps i höst, och singeln ”Index” som beräknas nå valda försäljningsställen i maj. Fram till dess går det ypperligt att trissa upp förväntningarna med ovan anmälda video.

Iron Maiden ”Wasted years”

Det här kan tyckas som ett konstigt drag, att plocka upp en livevideo från 1988 och presentera den som en av veckans fräckaste färskingar.

Emellertid – det är motiverat. Englands stoltaste metalsextett står nämligen i färd med att återsläppa konsertdokumentet ”Maiden England live” för att trissa upp intresset inför sommarens nostalgiskt färgade Europaturné, en vända som når Sverige och Malmö den 10 juli och huvudstaden tre dagar senare.

Ytterligare motivation behövs väl knappast? Du älskar Maiden, jag älskar Maiden – och ingen ens mikroskopiska anledning att nämna dem känns för liten.

Ovan presenterade klipp är som sagt hämtat från den dubbelmacka till dvd som släpps på onsdag. Lejonparten av nämnda utgåva är en konsert – inspelad över två kvällar i Birminghams NEC Arena i november 1988. Mer om nämnda release i storvulen presentationsform går att läsa på bandets hemsida. Om det inte räcker med att lyssna på Ardian Smiths hemlängtanshymn, det vill säga.

Kvelertak ”Månelyst”

Jag har redan haussat den här videon i just det här forumet. Vilket så klart är helt i sin ordning. Inte bara för att den är blodigt tuff, på ett sleazigt och smutsigt skräckfilmssätt, utan också för att låten är den skarpaste på nya skivan ”Meir”, en skiva som sångaren Erlend Hjelvik har beskrivit så här i en nyligen publicerad Aftonbladetintervju:

– Den är väldigt skamlös. Vi har tagit ett steg vidare. Men de som gillade den första plattan, kommer gilla den här lika mycket. Det är nordisk mytologi och domedag i en god blandning.

Och därmed behöver jag ju inte svamla mer härom. En recension av nämna album hittar ni längre ner i bloggen. En liten anmälning som redogör varför jag inte riktigt tycker att skivan är det bästa som har kommit från vårt västra grannland sedan ”Flåklypa grand prix” 1975.

***

Och därmed kan vi sluta pärmarna runt vecka tolv 2013. Några snurriga dagar då vintern återigen pungslog Sverige, Hultsfred flyttade till Sigtuna och då Tommy Nilsson blev Black. Eller hur det nu egentligen var.

Klicka er nu vidare in på Youtube för att ta del av övrigt rörligt godis som har offentliggjorts de senaste dagarna. Vilket exempelvis innebär nyredigerade promotionsnuttar från Avantasia, Gama Bomb, Lost Society och W.E.T. samt smakprov från kommande plattor signerade bland andra Uncle Acid & The Deadbeats, Killswitch Engage och Rob Zombie.

Det får således anses vara alldeles nog och lite till.

Jag har länge funderat på att göra om det här ständigt återkommande inslaget en smula.

Mest för att det på ett sätt stör mitt estetiska öga när jag kollar på det i efterhand. Och dels för att det känns aningen slappt att bara skriva något bladder om veckan som har gått och sen dundra in en herrans massa videolänkar mot slutet.

Därför tänkte jag prova en ny form från och med den här veckan. Att i stället för att använda tidigare nämnda upplägg i stället välja ut några videor som jag de facto skriver något drönigt om – och i stället gör en mer omfattande rekapitulation av veckans videor och streamingklipp som en spellista på Youtube som bara presenteras som en länk här.

Ingen total revolution, med andra ord. Utan mer en lätt ansiktslyftning, för att göra det hela lite mer spännande för både mig och för er.

Bra eller anus? Eller till och med branus? Kommentera gärna och kom med synpunkter. Så lovar jag att i alla fall ta dem i beaktande när det gäller FGIF-inläggens framtida utformning.

Nog babblat om detta. Nu kör vi – med veckans fem coolaste klipp.

Devourment ”Parasitic eruption”

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag redan har uppmärksammat detta högst hänsynslösa Texasgäng, senast då senaste brutalistuppvisningen ”Concieved in sewage” släpptes för två veckor sedan. Just därför känns det extra festligt att i dag kunna presentera första riktiga videon från nämnda verk, en bildsättning som i sammanhanget faktiskt känns relativt sansad. Fjärran från exempelvis Cattle Decapitations gorebonanza ”Force gender reassagnment” visar den mest gruppen som står och spelar i ett sporadiskt upplyst rum. Och en snubbe i en hemsk gorillamask. Creepy!

Bring Me The Horizon ”Sleepwalking”

2013 är året då Yorkshires mest välfriserade gossar ska ta över världen på allvar. Mycket tyder i alla fall på det, med uppbackning från jättebolaget Sony Music och med ett ganska så uppstädat sound som initialt fick mig att gubbmuttra om ”emotronica” och likna dem vid ett ”Linkin Park med halstatueringar”. Jag kan inte påstå att jag ännu riktigt är vän med ”Sempiternal”, i handeln den 3 april. För samtidigt som jag förstår att ett uppstädat sound, tillfixat av Deftones/Limp Bizkit-relaterade Terry Date, är önskvärt om man söker intresse utanför skaran av redan frälsta så känns en dylik utveckling inte helt önskvärd. Vi får se hur åsikterna förändras fram till releasedatum.

Alkaline Trio ”I, pessimist”

De som med någon slags regelbundenhet att följt mitt dravel här på bloggen vet att jag har ett väldigt gott öga till det här Illiniosbördiga gänget. Så till den milda grad att jag till och med har dess förnämliga heartskull-logo tatuerad på ett väldigt lämpligt ställe, en hedersbetygelse som blott två andra band kan stoltsera med (vilka dessa är kan vi nog återkomma till någon annan gång). I alla fall. Den 3 april släpps bandets åttonde riktiga fullängdare – jag vägrar erkänna 2011 års ”Damnasia” som en sådan – kallad ”My shame is true”. Det är faktiskt en väldigt bra skiva. På många sätt trions starkaste och piggaste sedan genombrottsplattan ”Good mourning” för tio år sedan. Och på just nämnda stundande alster hittar ni så klart denna låt, där gruppen dessutom får hjälp av Rise Againsts Tim McIlrath. I Youtubespellistan som det länkas till nedan kan ni dessutom spana in den officiella vidon till tidigare offentliggjorda ”I wanna be a Warhol”. Inte illa.

Today Is The Day ”Sick of your mouth”

Även om Steve Austins oljudsensemble inte ämnar gå in i studion förrän senare i år tänker de inte lämna sina fans svältfödda på ny musik. Därför har trion i veckan offentliggjort ett väldigt hallucinatoriskt klipp som tillfälligt näringstillskott i väntan på uppföljaren till den för två år sedan släppta ”Pain is a warning”. En varning kan vara på sin plats: de med epileptiska anlag bör nog undvika det här färg- och bildbombardemanget. Liksom de som anser att sönderdistad skriksång är irriterande och jobbigt.

Pyrithion ”The invention of hatred”.

Okej, här går jag direkt mot reglerna om att en så kallad lyric video – det nya svarta som är dunklare än kolsvart – inte ska komma med bland de omskrivna klippen. Nåväl. Säg de rättesnören som inte håller att tänjas på, vilket är extra sant i det här fallet. För visst måste man uppmärksamma detta projekt lite extra, då det är en extra tuff dödsmetallstuvning som kokats ihop av As I Lay Dyings Tim Lambesis, Ryan Glissan från Allegaeon och Andy Godwin (ex-The Famine). Tufft låter det i alla fall. På ett sätt som något ens relaterat till kristen metalcore inte borde göra. Och därmed langar vi väl upp ett kors i taket för det.

Om detta nu inte räckte för att göra fredagen lite fräckare så är det bara att följa den här länken in på Youtube – och exempelvis spänna ögonen i Rival Sons live hos Jimmy Kimmel, hur Iron Maidens ”Fear of the dark” låter då den framförs på harpa samt spana in bonusvideor från exempelvis Funeral For A Friend, As They Burn och Stratovarius. För att nämna några.

Trevlig helg, vänner och fiender.

Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

Det nyligen jubilerande Nottinghambolaget har måhända inte gjort sig känt som några större tekniska innovatörer på Steve Jobs-nivå.

Klart är emellertid att Digby ”Dig” Pearsons skötebarn redan 2006 kastade sig in i gamingvärlden i och med Playstation2-spelet ”Earache extreme metal racing” – det vill säga sju år efter Iron Maidens ganska så lökiga ”Ed hunter” – samt att det ganska tidigt insåg att digital spridning var ett måste för att möta de nya sätten att konsumera musik på.

Detta kan utgöra bakgrunden till att pionjärlabeln – i grunden ansvarig för att ha presenterat alla från Napalm Death, Entombed, Morbid Angel och Carcass till Rival Sons för världens skivköpare – nu har valt att ytterligare liera sig med världens största streamingtjänst.

Syftet till detta är säkert tudelat. Märk väl att nedanföljande resonemang är spekulationer från min sida, men samtidigt känns slutsatserna inte helt orimliga.

Det uppenbart ädla syftet kan så klart vara att sprida fräck musik till människor som i andra fall kanske inte hade upptäckt den. Som att få en genomsnittlig Evile-fantast (blott ett exempel) att via slumpen upptäcka exempelvis Phobia eller Pig Destroyer och på så sätt få sin smakhorizont vidgad.

Men lika mycket handlar det så klart om att som bolag täcka upp för de förlorade intäkter som en dalande skivförsäljning av fysiska exemplar, en marknad som tappade 15 procent i Sverige när det gäller album bara under 2012 enligt statistik från intresseorganisationen IFPI som går att fördjupa sig i här. För samtidigt som antalet avyttrade skivor av traditionellt snitt fortsätter sin kräftgång står den digitala försäljningen förra året för 63 procent av intäktskakan – och av den delen är hela 90 procent från strömmade musiktjänster.

Således är det också helt naturligt att Earache nu önskar skära till sig en allt större slice av denna tårta. För samtidigt som exempelvis Spotify tycks vara en ganska så dålig affär för artisterna i sig (mer om detta går att läsa i den här utmärkta artikeln) medan ägarna till själva inspelningarna får 60 procent och publishingförlaget tar tio procent av intäkterna. Och streamingtjänsten i sig tar resterande del.

Förvisso i sig inget revolutionerande upplägg. En liknande modell appliceras även när det gäller traditionell skivförsäljning, men det är siffror som kan förklara varför skivbolaget över huvud taget ger sig in i appbranschen.

Nämligen att se till att dess artister spelas mer och därmed genererar högre intäkter till verksamheten. För när jag testkörde Metalizer första gången gjorde jag det i styfte att utröna hur stor del av musiken den så att säga ”slumpgenererar” som går att härleda till just Earache.

Okej. Sagt och gjort.

Som ni ser ovan består själva gränssnittet av fyra reglage, där man som användare kan stryra hur mycket mangel man vill ha på sin spellista, samt hur många låtar den ska ha.

Själv är jag ingen större vän av måttlighet, i alla fall när det kommer till musik, så jag maxade samtliga val. Alltså, beordrade appen att fyra av så mycket metal, death, thrash och grindcore den absolut kunde – och metalizerade hela konkarrongen.

Resultatet av detta: Ungefär hälften av låtarna går att härleda till bolagets diskografi om man även räknar in dess underettiketter Wicked World, Elitist och Necrosis – ett antal som tycks öka när tonvikten läggs mer på grind och death än på traditionell metal. Av väldigt uppenbara skäl.

Grundtesen får på så sätt anses vara bekräftad, även om det så klart är berömvärt att Metalizer inte enbart begränsar sig till upphovsföretagets repertoar. Och hur man än vrider och vänder på saken är det alltid trevligt att få sig en överraskande spellista innehållande såväl Insect Warfare som At The Gates, Godflesh och Hate Eternal som extra energiinjektion en glåmig måndagförmiddag.

Låter ovan nämnda upplägg intressant hittar du Metalizer i Spotifys apputbud, där den också utgör ett välkommet inslag för den med mangelsmak. Troligtvis kommer jag inte att använda den dagligen, kanske inte ens med någon större regelbundenhet, men för dagar då veligheten över soundtrack är extra stor kommer den säkert att fylla sitt syfte.

Även om dess egentliga oumbärlighet är ganska så tveksam.

Källor: ifpi.se, hypebot.com, earache.com