VM lottas, och det är väl på sätt och vis ett utkastat rep som drar in oss i 2010. Historier, äventyr, kärleksaffärer, förhoppningar. Men ingen lurar oss nu, den 4 december, när Stockholms gatlampor tänds för kvällen klockan tre och frosten ligger som kylsprej över hjärtat.

Erik tar hand om Hugo.

Jag tar hand om Simon.

Min semester, eller kompledighet, eller vad man nu ska kalla det, börjar nu, jag lyfter fötterna och travar söderut som en somnambul. Jag ska vara oroväckande nära Domenech, lovande nära Cyril Rool, titta in i solen och hälla in Gombrowicz böcker i bröstkorgen. Vakna med briocher och France Football, prata med havet, hålla försäsongsträning inför VM, OS och en säsong i division fem.

Bloggen står och vinkar av, vi får se vart den tar vägen framåt våren.

Det är inte jag som styr de strategiska besluten, det handlar om att prioritera arbetstid, att välja och välja bort. För ett år sen och lite till ombads vi börja blogga, och jag var extremt tveksam till det då. Det som så småningom övertygade mig om att jag hade fel var, kort och gott, ni.

Det gick ju att skriva om östeuropeiska homofober och få det läst av engagerade läsare. Det gick ju att lyfta fram estetiska frågor om fotbollsnamn och få det recenserat av ivriga händer. Det gick att lyfta fram Cyril Rool, Gigi Becali, Loulou Nicollin, Claudio Gentile, läktarkulturen och Irans landslag. Och framför allt gick det att göra det i ett forum som hanterades med respekt, intelligens och kunskap.

”Läsarmedverkan” heter det i den här branschen.

Ett bra fikarum för oss och vårt gäng, har vi tyckt. Vi har lagt ner mycket energi, och fått lika mycket tillbaka. Tack för det, boys and girls.

Nu stänger vi, för vinteridé eller mer än så, men visst har vi haft det rätt kul ändå?

Vi har ju sjungit och gråtit, vi har rest österut för att se på fotboll och sippa champagne när andan fallit på. Vi har sökt svaren på en sorts förbannelser och en annan sorts. Vi har hyllat Pessottino, presidenten och psykopater – och tittat närmare på protestanter. Vi har talat om nynazister och fantasister, och så har vi sjungit lite till. Vi skrockade åt skrock, och blev vuxna under tiden. Vi hissade fanor och flaggade för hjärteämnen. Vi hyllade de döda och de levande, pratade fordon och flyktingar, lyfte fram idoler och homofober. Vi tog på oss sorgband och gick i demonstrationståg. Vi släntrade in i de fina konstgallerierna och startade våldsamma diskussioner. Vi resonerande kring brödraskap och andra sorters brödraskap och ytterligare några sorter. Vi tittade på stamtavlor och skinnhuvuden. We’ve won some, lost some, drawn some (och oftast gjort det på engelska). Vi har rest England runt och grävt ner oss i den sydfranska myllan. Vi har gett oss i kast med religionen och historien. Vi har inte släppt Gigi ur backspegeln, och inte Svennis heller. Vi har pratat med oss själva och med Julius Caesar. Och vi hade ena jävla problem med fontsizarna.

Nu drar vi ner persiennerna i butiksfönstret. Vi bygger om tills vi ses igen, här eller någon annanstans.

It’s been great having you with us.

/Simon Bank