Det var så här:

Jag hade en plan. Egentligen handlar det om överlevnad, ett sätt att fylla på depåer som kokar torrt 300 dagar om året.

Att få vara fullt ut fan.

Slippa skriva, släppa av analytikerhatten hemma på hyllan, slippa tänka en enda hel tanke annat än ”CHARGE!!!”. Jo, det behövdes. Och jag hade en plan.

Det började inte bra, och det slutade inte bättre. Det hade varit en sen lördagsnatt, inte blöt men sen, och jag var halvvägs in i dimman efter ett par timmars sömn. Fick en gångplats på flyget, längst bak. Ner på Heathrow, in på expresståget, någon hoppade framför vår vagn. Självmord. Tragisk, ofattbar overklighet. Ut från tåget, mot tunnelbanan. Stängd. Bussar ersätter. Inte alls. Taxi in. 60 quid. Datakrasch på hotellet, kan inte få mitt rum trots att det redan är eftermiddag. Slänger av väskor, byter skor, tvättar ansiktet. Byter dystopier med Erik Niva. Åker ut mot Wembley och känner blodet börja röra på sig igen. Köper en öl. Äter två power bars, dagens första måltid. Promenerar upp mot the Green Man, Spurs pub för dagen. Solen i ansiktet. Having a sing-song. Spurs are on their way to Wembley. Tottenham’s gonna do it again.

Biljetten i handen. Wembley Way, massorna, friendly banter. Går den upp, tittar ner. Erik Niva säger att Dawson ska halka. Att det blir 5–0 eller 0–1. En öl till. Jag jobbar upp lite optimism. Jag jobbar ner lite pessimism: Det är en match som aldrig i helvetet kan vinnas. I bästa fall görs jobbet, i sämsta fall halkar Dawson.

In på Wembley. Ser Bassong halka. Bale halkar. Det där jävla rotlösa Wembley-gräset. Spurs är bättre, men Spurs är inte bra. Hysteriskt felbalanserat, med världens mest baktunga innermittfält och en yttermittfältare (Bentley) som inte utmanar en enda gång. Huddlestone halkar. Får varning. Inget djupledsspel alls, bara Bale som hotar med sitt inläggsspel, och fine Modric som försöker hitta svåra lösningar.

Paus. Det kommer inte att bli 5–0. En halv påse chips, min andra måltid för dagen. Pompey sjunger om Harry. Med all rätt. Det ska de göra. HARRY REDKNAPP’S MEN ARE ON E-BAY. Det börjar bli kallt. En öl till. Dawson har inte halkat än. Mathias, som jag ser matchen med, säger att han börjar få en bra känsla igen. 0–0. Yeah, that will definitely happen. Kissnödig. Förlamad från halsen och ner. Dawson halkar. 0–1. Frédéric Piquionne, mannen som fick blybollen i Frankrike häromåret och som jag avskydde redan förut. Han var en gris när han lämnade ASSE, han var en gris när han gick till Lyon, sedan dess har han mest varit värdelös, men nu har Dawson halkat och då är han jävla David Villa helt plötsligt.

Pompey playing up. Bra fans. Mördad klubb. Gudjohnsen in, mannen som var så usel i Monaco att de började längta efter Jan Koller igen. Vi är bortom all räddning. Kevin-Prince Boateng, av alla, 0–2. Ingen halkar.

40 minuters kö till tunnelbanan. Polishästar. Allergi. Fortfarande kissnödig. Förlamad från halsen och upp. Istid. Kafka. Pompey-hån. Inte bara förlusten, utan att alla objektiva i hela världen med all rätt sympatiserade med their lot. Vi har haft den mest osympatiske tränaren, det minst rörliga anfallsspelet och Michael Dawson at the back.

Erik Niva och Simon Bank äter indiskt, konverserar pliktskyldigt. Hästallergin kickar in på allvar, det drar från dörren, måndagen är på ingång. Borde summera fotbollshelgen i ett blogginlägg, men uppkopplingen ligger nere på hotellet och jag har mer allergi än energi. Ser fotboll på tv, Rory Delap kastar inkast, City dansar mot Champions League. Och så ett snabbsvep från the FA-cup innan jag somnar, samma väg mot avgrunden en gång till fast med färdig karta.

Det är söndag i livet, jag hade en plan, men nu sitter jag och stirrar in i en blå bildskärm och längtar bort. Viker undan det hårt bäddade hotelltäcket, kryper ner och vänder mig mot väggen. Hinner stänga av teven precis innan Dawson halkar. Ser det ändå.

/Simon Bank

Jodå, jag har läst tidningarna. Jag har surfat in på Marca och MD. Jag har sms:at till C-Ron utan att få några svar. Jag har till och med testat att sms:a igen – med smileys – men fortfarande utan att få svar.

Jag förstår alltså att det är stormatch på gång nere i Madrid. Men har ni plats för ett par graders split-vision även en lördag som den här?

Klart ni har. Så jag tänkte be er skicka en tanke till ett lag som heter Union Sportive de Boulogne-sur-Mer Côte d’Opale (de kallas ”Boulogne” i folkmun, ingen aning om varför).

I kväll möter Boulogne Lens i en match som inte bara är ett nordist-derby, utan också en match som riskerar att skicka ner Boulogne i Ligue 2 igen, ett år efter att de gick upp.

Det finns ett par skäl att gilla Boulogne. Ett är att de har den alldeles ljuvlige Grégory Thil, en skyttekung som vräkt in mål i varenda division och burit Boulogne hela vägen till Ligue 1. När hans knä gick sönder i höstas minimerades klubbens små chanser att hänga kvar till att bli mikroskopiska. Nu är han tillbaka, ikväll spelar han från start.

– Vi måste vinna, säger Thil.

Rätt så. Men det stora skälet att gilla USBCO är en 1,90 lång, 110 kilo tung man som ser ut som en större variant av Kojak. Jacques Wattez, heter han, och han har gått ner 20 kilo sen han tog över den här klubben.

Låt mig berätta lite om Wattez. Han kvalar nämligen in som en av mina absoluta favoritpresidenter. Vi tar det från början. 1994 åkte Boulogne ner i National 2, franska division fyra. De hade skulder på fyra miljoner franc, snuddade vid konkurs, och borgmästaren som höll i spakarna i föreningen lyfte luren och ringde till en 130-kilosman utan hår.

Jacques Wattez var ju typen som fick saker gjort. Han är uppvuxen i fiskehamnen i Boulogne, Frankrikes största, och hans pappa fick honom att sluta skolan när han var sexton. Istället skickades han iväg till Irland för att bygga företag, prata engelska och lära sig fiskebranschen inifrån.

När han kom hem var han redo att grunda ett imperium, och det hade han gjort. Unipêche är bara ett av företagen han driver. När telefonen ringde och han fick frågan om han ville ta över en skuldsatt division fyra-klubb var ”nej” det enda rimliga svaret.

Så Wattez sa ”ja”.

– Om jag hade lyssnat på mina revisorer och mina rådgivare jämt så hade jag fortfarande haft ett skjul med fisk nere i hamnen i Boulogne, har han sagt.

Han chansade, helt enkelt. Han satte sig i ett möte med klubbledningen i belgiska badorten Knokke-le-Zoute. Mötet avslutades med sex Irish coffees – och att Watez tog över, med stöd av ett par kompisar.

– Han var väldigt hetlevrad i början, men han har lugnat ner sig med åldern, säger Aymeric Sougniez, vd i USBCO.

Allt det här är ju fint och lite roligt. En askungesaga, en liten klubbs väg mot stjärnorna under en stark ledare. Sånt. Men det är inte därför jag gillar Wattez. Det handlar om personlighet.

– Med honom finns inget som är i närheten av normalt. När han ringer har jag aldrig en aning om vad som ska hända, har viceborgmästaren Frédéric Cuvillier förklarat.

– Jacques är 95 procent bra, fem procent svinjobbig, dömer Sougniez.

Jag har aldrig sett honom utstråla något annat än stort, varmt engagemang. När USBCO åkte ur cupen mot ett division fyra-lag i februari dundrade han att ”idag skäms jag över att vara Boulonnais”. Han har kastat en låda i huvudet på en spelare i omklädningsrummet. Han har slagits med en motståndarsupporter efter ett derby mot Saint-Omer.

Men om vi nu ska komma till cloun, den lilla berättelse som för alltid kommer att göra mig till Wattez-fan, så får vi backa två år, till 2008.

Det var i februari, Boulogne hade mött och förlorat mot National-laget Tours i cupen. 2–1, efter förlängning. Efter matchen gick en vansinnig Wattez ner till omklädningsrummet för att höra hur tränaren Philippe Montanier (i Valenciennes sedan i somras) hanterade situationen.

Montanier var också förbannad, men han avslutade sitt förmanande tal med att säga åt spelarna att ”okej, grabbar, då ses vi på träningen imorgon, vanliga tiden”.

”Som vanligt”?

”Som vanligt”?!

Det var då Wattez fick nog, det var då stor-Kojak klev in och tog över.

– Messieurs! I helvete att ni ska träna som vanligt imorgon. Vi ses nere i hamnen klockan 05.00. Så ska ni jävlar i mig få se hur riktiga arbetare ser ut.

Det var inget han bara sa. Morgonen efter släpade sig en trupp hyfsat välbetalda fotbollsproffs ner till fiskehamnen för att se hur riktiga arbetare – dom som köper fotbollsbiljetterna, sitter på läktaren, tittar på tv, köper tröjor till sina ungar – arbetar.

Händelsen ledde till att Jacques Wattez fick RMC:s utmärkelse le Micro d’Argent (Silvermicken) 2008. Den innebar också att jag för alltid kommer att hålla en tumme för honom.

/Simon Bank

I väntan på de lite mer genomarbetade, seriösa, tungrodda inläggen hoppas jag att ni har överseende med ett inlägg i genusdebatten. Eller, möjligen, mot genusdebatten. Eller vid sidan av genusdebatten. Över genu…

Äh, vafan. Det finns en prepositionsosäker genusdebatt att hämta här någonstans för den som vill.

I korthet: Arsenal åkte till Barcelona för att möta Barça i veckan. Vet ni ju. Vad ni kanske inte vet är att tv-kanalen Sexta skickade ut en av sina kvinnliga reportrar för att skildra hur engelsmännen värmde upp inför matchen. Ni vet, sådär närvaromysigt och aktuellt.

Man kan välja att se det som inträffar sedan, live, på följande sätt:

A. Som ytterligare ett exempel på att fotbollsvärlden på sina håll är en vidrig sexistisk gegga.

B. Som ett exempel på att världen i stort är en vidrig sexistisk gegga.

C. Som ett exempel på hur mina kvinnliga kollegor konstant på olika sätt förminskas till att alltid och ständigt vara först kön, sedan yrkeskvinnor.

D. Som ett exempel på att man under rubriken ”humor”, alternativt, ”har du ingen humor” kan paketera vilka svinerier som helst.

E. Som en sociologisk studie av engelsk, resande fotbollspublik.

F. Fniss, fniss.

Vad säger juryn?

Själv lutar jag, ska erkännas, åt en kombination av samtliga alternativ, kompletterat med en nyvunnen förståelse för det vanskliga med direktsändningar. Vill ni fördjupa er i parallellfall så finns de här.

/Simon Bank

Ja, om vi nu börjar i den ena änden vore det väl bara fan om vi inte skulle sluta i den andra.

Någon får hålla sig till fakticiteterna, någon annan får ge sig ner i det betydligt vanskligare förutsägningsträsket.

Med andra ord: Erik Niva talar om hur fotbollsspelarna såg ut när de var små – Simon Bank gungfly-jazzar på kalvben rakt ut i det okända.

Vi ska alltså ge oss på att berätta vilka karriärer våra stjärnor allra mest sannolikt kommer att ha landat i om, säg, 25 år.

Vi bläddrar fram till 2035 och ser efter. I tur och oordning, dårå:

Roy Keane, 64:

Yrke: Kassabiträde/restaurangägare, Corks bästa soppkök.

Kommentar?

– Waited long enough? Have you fuck. I’ll fucking hit you hard, is what I’ll do. The bowl was there. Take that, you c*nt. No soup for you. And don’t ever stand over me sneering about fake chicken stock.

Antonio Cassano, 12:

Yrke: Typ jobbar på dagis/författare.

Kommentar?

– Ah. Men hit med brandbilen då. HIT MED! säger jag. ANNARS KOMMER JAG Å SKICKA SATAN EFTER DIG. Och fabbro Cappelo. SATAN OCH CAPELLO OCH FABBRO LIPPI! Och så går jag till Dagiset Smörblomman istället! Vad skulle du säga dåva? ÅWEEOOH-WEEEOH-WEEOHH! Re’brinner re’brinner re’brinner!

– Ja, fröken. Jag vet. Ja. Ja. Det är dom som ska leka me grejjerna. Barna. Jag bara visa lite.

Steven Gerrard, 55:

Yrke: Dörrvakt.

Kommentar?

– Me wuz thinkin like: All’em bouncers keep gettin’em fit birds like. Me canna half play footie nah more, so me’ll be stickin round here fo’good. Tellin ’em southern fookin softies to fookin fook off off me door, like. Sussudio oh oh.

Francesco Totti, 59:

Yrke: Anfallare, Roma.

Kommentar?

– Ahò! Varför jag fortfarande spelar? För la Presidenta sa att jag har kontrakt till 2014, och klockan är bara 11.46.

Zlatan Ibrahimovic, 54:

Yrke: Vicepresident, Amerikas Förenta Stater.

Kommentar?

– Naee, det är som jag sa: Han presidenten har gått för långt till vänster, det är vad han har gjort. Hu’ska jag förklara, jag är inte en sån som stannar i ett land hela livet. Dit man kommer, där vinner man, sen går man vidare. Kanske till Mexiko. Jag menar, man måste vara professionell.

Arsène Wenger, 86:

Yrke: Manager, Arsenal.

Kommentar?

– I will stay until we win a trophy again. Avskedad? Oh. I did not see that paper.

Jens Lehmann, 66:

Yrke: Försvarsminister, Tyskland.

Kommentar?

– Was? Skulle jag ha tappat en bomb? Aber Mensch, det var inte jag. Jag har aldrig tappat en enda boll. Eller bomb. Och dessutom var Danmark så in i helvete offside. Och dessutom skiter jag i vilket.

Marco Materazzi, 62:

Yrke: Cirkuskonsult.

Kommentar?

– Din mamm… åh, förlåt. Inte du. Nä, det började väl egentligen med att vi vann b-lagsserien med Inter, så jag gaddade dit en liten sköld i svanken. Och sen fick jag träningspris av Mou, så då skickade jag dit en liten bild i pannan. Sen krökade jag ner mig och blev sådär skönt 06-nostalgisk igen, så då fick det bli en kartjävel över hela Berlin över magen. Ja, och på den vägen är det.

/Simon Bank

Och vad ska vi säga om Duellen på Drömteatern?

Inte så mycket, eftersom Oliver Kahn förstås redan klivit in och sagt det både mest och bäst. Inför matchen ikväll kommer tyska Sat.1 att sända en intervju med Bayerns gamla måltiger, och utöver att reda ut vad som egentligen talar för Bayern på Old Trafford (att deras extrema kantspel passar United illa, att de har ett psykologiskt tacksamt läge) så reder han ut vad som fattas Bayern München nu för tiden.

Några gissningar?

Well done, all of you. Det har ju inte en tillräckligt bra målvakt nu för tiden.

– FC Bayern behöver naturligtvis en målvakt i världsklass. En med kvalitén hos en van der Sar eller Buffon. Butt är stabil, gör inga misstag och kommer att spela ett år till, men Bayern måste tänka framåt. Det finns flera bra målvakter, och Bayern har alltid haft filosofin att landslagsmålvakten ska spela i Bayern. Då kan nu själva räkna ut vilka som kommer på tal…, förklarar Ollie.

Kahn håller på och samlar erfarenheter inför karriären efter karriären (han vill, säger han, inte bli en Markus Babbel, som hoppar på ett jobb och sen får kicken direkt), men det är skönt att se att han fortfarande har det som krävs.

Frågan är om Bayern verkligen har det, nu när Wayne Rooney alltså ska spela från start trots allt. Messi kan dansa på vattnet, Wazza kontrar med att ta sin bår och gå. 2–1 till United? 1–1 i Bordeaux?

Hur som helst: Det här kommer att bli fantastiskt, hörrni.

/Simon Bank

Dagen efter, morgonen före.

Mina fem öre i fyramålsdiskussionen handlar, som i de flesta andra diskussioner, om Kristus från Sofia. Det är också ett argument för att den stora frågan förstås inte handlar om kvalité, utan om vilket tröjnummer den lilla Messi-loppan kommer att bära nästa gång han möter the Arsenal.

Och om vi ser framåt, som de progressiva framtidsanalytiker vi är?

Ja, då ser vi ju det intressanta strategiska svaret på frågan ”Hur ska Lyon klara sig vidare?”.

Svaret är, fritt översatt: Björn Ferry.

Det är ju nämligen så att den kreative Jean-Michel Aulas – är det bara jag som upplever honom som oändligt mycket mer sympatisk nu när Lyon får slå lite underifrån i sin vardag? – hittat en liten maskot som löser alla Lyons stora problem. Lite som Grosso var för Lippi i VM senast.

Denna maskot heter alltså, fritt översatt, Björn Ferry.

Ni minns kanske den där fantastiska dagen när Storumans ståndaktige storfräsare gick och skrev svensk skidskyttehistoria i Vancouver? Jag var där då. Eller, sanningen är att jag var i presscentrat nere i downtown Vancouver och såg loppet parallellt med en stream från fransk tv, där de visade Lyons match mot Real Madrid.

Grejen är att det fanns åtminstone en man i det där loppet som velat uppleva det på precis samma sätt, med en Lyon-stream bredvid. Mannen heter Vincent Jay, det var han som ledde loppet inför jaktstarten eftersom han vunnit sprinten ett par dagar tidigare.

Jay är inte bara Frankrikes främste skidskytt, och han var inte bara deras förste guldmedaljör i Vancouver. Han är dessutom fanatisk Lyon-fan, och det första han ville veta när han kom i mål som bronsmedaljör i den där jaktstarten var hur det gick för OL mot Real Madrid.

De vann som bekant med 1–0 i den där matchen, och när Aulas fick höra om Vincent Jays vedermödor såg han direkt till att bjuda med skidskytten till Bernabéu för returen. Nu gick det ju ganska så bra för både Kim Källström och Lyon i den matchen, så när Lyon nu står inför en ny tuff bortamatch i Champions League så har Aulas gjort det enda rätta.

1. Han har erbjudit samtliga spelare en semifinalbonus om de går vidare. Kim och gänget cashar i så fall in en miljon var. Katching.

2. Han har sett till att ordna en biljett åt Vincent Jay på hedersläktaren.

UPPDATERAT:

Om ni nu till äventyrs undrar vad vi skulle kunna använda Björn Ferry till så… jo, via svensk kvällspress starkaste skidskyttereporter låter Ferry meddela att han visst har ett favoritlag i fotboll.

Nu gäller det bara för Blattnicksele att kvala in till Champions League också.

/Simon Bank

Ni får ursäkta Erik Niva.

Han är från Malmberget, där vet man inte riktigt hur man bär sig åt när man ses efter ett långt uppehåll. Ni vet, det där vi kallar gammaldags vanligt hyfs. ”Hur är läget?”. ”Nämen, kull att ses”. ”Det var inte igår, hörru”. Sånt.

Malmberget, det är mer:

– Nämenvafan.

Vi har ju ett ansvar här också. Eftersom ingen annan i den här förbannade ankdammen bryr sig om de nyheter som verkligen räknas så har det liksom uppstått ett glapp sedan vi slutade rapportera om the everyday reports that need to be reported, to the people.

Vi har, med andra ord, lite uppdateringsbusiness att ta oss an innan vi kastar oss in i framtiden. Vad har egentligen hänt med vårt persongalleri sen senast?

Gigi? Didi? Cyril?

Äh, vi tar väl och ser efter, eller hur?

Vad har hänt, Vladimir Romanov?

Ah. Nuthin much. Hearts, klubben han leker med äger, har ju haft en rätt pissig vår, som bekant. Didi har inte hunnit med så mycket, men han har…

…lovat att gå på fler matcher nästa säsong, eftersom han mest hängt hemma i Litauen i år. Han har också lovat att satsa på Hearts långsiktigt (vilket glädjer världens alla blogg-skribenter).

…sålt säsongsbiljetter med en speciell tävling: En köpare kommer att lottas fram och få en unik all-inclusive-vistelse hemma hos Didi i Litauen. Jag hade kunnat ge min vänstra fot för det!

…sparkat Csaba Laszlo, och satt in Jim Jefferies, vilket lett till ännu sämre resultat (fyra vinster på elva matcher hittills). ”Vi är på samma våglängd. Jag har inga problem alls och allt jag hör är att Mr Romanov är nöjd; må det fortsätta så länge” meddelar Jefferies. Du behöver ju inte satsa allt du har på det, Jimbo.

… uttalat sig bergsäkert om att Jefferies är mannen som kan ”rå på maffian i skotsk fotboll”.

Maffian? undrar ni. Äh, det där är något som Didi myntade i vintras, när han tappade tålamodet med att domarna jävlas med Hearts. Eller, det hade han redan gjort två år tidigare, sa han.

– Det var då jag till och med slutade prata om fotboll och maffian. Det var då jag insåg att det inte finns och inte kan finnas någon fotboll i Skottland.

– Bara förfallna människor kan förnedra sitt land på det här viset och bedra fansen enbart för att Big Firm ska kunna få sina orättvisa titlar.

Jo, jag kan tycka att vi har rätt att vara lite besvikna på Romanovs 2010. Eller, jag tyckte det tills jag lyfte blicken och undersökte vad han haft för sig med sitt andra idrottsprojekt, Zalgiris basketlag i Vilnius. I februari kickade han både tränaren och sportchefen. Sportchefen hade fått två månader på sig, tränaren sex veckor.

– Styrningen ovanifrån är svår att ens beskriva. Det slutade på en nivå där ägaren gav order om när vi skulle göra byten och vilka som skulle spela eller inte spela. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv, förklarade sportchefen Algirdas Brazys.

Där har ni vår Didi.

Vad har hänt, Cyril Rool?

Tja, ni vet ju att jag var ganska oförstående till den där värvningen, och vintern har väl inte direkt ändrat på det.

Cyril har, sedan han kom till Marseille, spelat två matcher från start och aldrig varit med och vunnit. Under vårt lilla uppehåll har han haft ont i en hälsena och inte spelat alls.

Men hoppet är det sista som överger oss, och när OM tog hem ligacupen förra helgen – klubbens första titel på 17 år – borde vi ju förstått vem det egentligen var som låg bakom.

– Alla är delaktiga, till och med de som inte är här. Jag tänker på Benoît, Cyril, Julien och de unga i klubben, sa Hatem Ben-Arfa.

Cyril Rool vann cupen. Det var ju det jag visste.

Vad har hänt, Gigi Becali?

Åh. Gamle fine Gigi.

Det är ju inte bara det att han slagit fast att ”Steaua kan inte undgå att vinna ligan” trots att de bevisligen ligger efter både Vaslui och Cluj. Han har dessutom tagit nästa steg i sin specialgren, journalistförnedring.

Tidigare toppnoteringar har handlat om att han sagt åt en journalist som ifrågasatt hans landaffärer med armén att ”du borde blivit skjuten”, och att han dragit med sina livvakter i en misshandel av Malonga Parfait, en svart programledare i tv. Parfait hade drivit lite med Gigi, som förklarade att han inte tänkte ta sån skit från ”en som är från Afrika”.

Häromveckan kom så ett brev från Reportrar utan gränser. Det handlade om Gigi. Cornelia Popescu, journalist på en nättidning i Rumänien, hade ifrågasatt Becalis ägarintressen i företag som han samtidigt beviljat stora lån. Allt handlade om Gigis roll som EU-ledamot, att det kanske inte var så lämpligt. Vad Gigi svarade när den granskande, kvinnliga reportern ringde upp?

– Vad vill du? Suga k*k?

När Steaua-ägaren sedan pressats på det där har han mest förklarat att han är en ”god kristen i en värld av frestelser”. Med det kvalar han in som familjens tonsäkraste bad boy.

Och konkurrensen är ju lite småhård, det ska sägas.

Häromveckan spelade Gigis kusin, Giovani, fotbollsagenten, poker på världstouren. World Poker Tour hade kommit till Bukarest, så det var ju inte mer än rätt. Giovani har tidigare spottat programledare i ansiktet under tv-sändningar, men nu var det poker som gällde. Som gjort för att coola ner. Giovani pyntade in sina 40 000 kronor, som en av 161 spelare, och hoppades på turen.

Hur det gick?

I tre timmar gick det okej. Under den fjärde lackade Giovani ur på att en vid hans bord, enligt rapporterna, ”använt turneringens enda massös alldeles för mycket” (jag vill inte ens spekulera i hur det yttrade sig).

Och sen…? Ja, sen gjorde han vad varje normal Becali skulle gjort.

Så här.

Så. Nu vet ni vad Romanov, Rool och rumänerna sysslat med det sista. Med det kan man väl säga att den här gamla vagnen skakat igång igen.

No Gigi, no party.

/Simon Bank

VM lottas, och det är väl på sätt och vis ett utkastat rep som drar in oss i 2010. Historier, äventyr, kärleksaffärer, förhoppningar. Men ingen lurar oss nu, den 4 december, när Stockholms gatlampor tänds för kvällen klockan tre och frosten ligger som kylsprej över hjärtat.

Erik tar hand om Hugo.

Jag tar hand om Simon.

Min semester, eller kompledighet, eller vad man nu ska kalla det, börjar nu, jag lyfter fötterna och travar söderut som en somnambul. Jag ska vara oroväckande nära Domenech, lovande nära Cyril Rool, titta in i solen och hälla in Gombrowicz böcker i bröstkorgen. Vakna med briocher och France Football, prata med havet, hålla försäsongsträning inför VM, OS och en säsong i division fem.

Bloggen står och vinkar av, vi får se vart den tar vägen framåt våren.

Det är inte jag som styr de strategiska besluten, det handlar om att prioritera arbetstid, att välja och välja bort. För ett år sen och lite till ombads vi börja blogga, och jag var extremt tveksam till det då. Det som så småningom övertygade mig om att jag hade fel var, kort och gott, ni.

Det gick ju att skriva om östeuropeiska homofober och få det läst av engagerade läsare. Det gick ju att lyfta fram estetiska frågor om fotbollsnamn och få det recenserat av ivriga händer. Det gick att lyfta fram Cyril Rool, Gigi Becali, Loulou Nicollin, Claudio Gentile, läktarkulturen och Irans landslag. Och framför allt gick det att göra det i ett forum som hanterades med respekt, intelligens och kunskap.

”Läsarmedverkan” heter det i den här branschen.

Ett bra fikarum för oss och vårt gäng, har vi tyckt. Vi har lagt ner mycket energi, och fått lika mycket tillbaka. Tack för det, boys and girls.

Nu stänger vi, för vinteridé eller mer än så, men visst har vi haft det rätt kul ändå?

Vi har ju sjungit och gråtit, vi har rest österut för att se på fotboll och sippa champagne när andan fallit på. Vi har sökt svaren på en sorts förbannelser och en annan sorts. Vi har hyllat Pessottino, presidenten och psykopater – och tittat närmare på protestanter. Vi har talat om nynazister och fantasister, och så har vi sjungit lite till. Vi skrockade åt skrock, och blev vuxna under tiden. Vi hissade fanor och flaggade för hjärteämnen. Vi hyllade de döda och de levande, pratade fordon och flyktingar, lyfte fram idoler och homofober. Vi tog på oss sorgband och gick i demonstrationståg. Vi släntrade in i de fina konstgallerierna och startade våldsamma diskussioner. Vi resonerande kring brödraskap och andra sorters brödraskap och ytterligare några sorter. Vi tittade på stamtavlor och skinnhuvuden. We’ve won some, lost some, drawn some (och oftast gjort det på engelska). Vi har rest England runt och grävt ner oss i den sydfranska myllan. Vi har gett oss i kast med religionen och historien. Vi har inte släppt Gigi ur backspegeln, och inte Svennis heller. Vi har pratat med oss själva och med Julius Caesar. Och vi hade ena jävla problem med fontsizarna.

Nu drar vi ner persiennerna i butiksfönstret. Vi bygger om tills vi ses igen, här eller någon annanstans.

It’s been great having you with us.

/Simon Bank

I dag lyfter Aftonbladet Debatt upp den senaste veckans mest iögonfallande rapport från Europa. Schweiz, det neutrala, ekonomiskt välmående icke-EU-anslutna landet som just förbjudit den stora minoriteten (fem procent) med muslimsk tro att bygga minareter.

Det har, förstås, blivit ett jävla liv om det, både i Schweiz och internationellt.

Men hade vi, med måttlig insyn i det schweiziska varandet, kunnat se det här komma? Hade omvärlden kunnat få några små gratissignaler om vilken sorts land som Schweiz är på väg att bli?

Tja, vi hade ju alltid kunnat titta på fotboll.

För två veckor sedan vann Schweiz U17-VM, och de gjorde det med en trupp och ett lag där majoriteten inte hade sina rötter i Schweiz. Finalen avgjordes av en bosnisk supertalang (ytterligare en av alla som berikar europeisk fotboll) som heter Haris Seferovic, och tretton av de 20 världsmästarna är naturaliserade schweizare; två från Bosnien, två från Albanien, en serb, en kroat, en kosovar, en ghanan, en kongoles, en chilenare, en portugisk, en italienare…

…och en tunisisk grabb som heter Nassim Ben Khalifa.

Nassims farsa, Hedi, kom till Schweiz för 30 år sedan, för att utbilda sig och arbeta. Mamma Salima följde efter åtta år senare, och de rotade sig snabbt i landet.

– Min prioritet när jag kom till Schweiz var att skaffa vänner. Integrationen gick utan problem, har Salima berättat för tunisiska tidningar.

– Jag känner mig fullkomligt schweizisk, säger Nassim själv.

Han besöker Tunisien två gånger per år, älskar landet – men är schweizare i både pass och hjärta. Hans familj är muslimer, icke-praktiserande men ändå muslimer, och de har förstått fått frågor om minaret-debatten.

– De ville inte hamna i det, att behöva prata om förslaget mot minareter, till exempel. Man ska inte blanda ihop allt, vi vill att vi håller oss till sporten, säger Nassim.

– Jag kommer från Tunisien, och vi har rätt många bosnier och kosovarer. Även om vi alla är schweizare, eftersom vi är födda i Schweiz, så har ingen av oss glömt sitt ursprungsland. Att vi kunnat blanda olika mentaliteter har tveklöst varit ett plus för laget.

– Jag tror att alla tjänar på det, inte bara i laget. Schweizarna har tagit för vana att vänja sig vid utlänningar, och var och en tjänar på att ta in den andres kultur. När det gäller ett lag som vårt så har blandningen ytterligare förstärkt vår lagkänsla. En del ur-schweizare har till och med börjat prata serbiska!

Och det var det hela? Nassim mötte en del rasism som liten, men nu är han superstjärna i landslaget och representant för ett schweiziskt black-blanc-beur-under precis som det franska 1998?

Världen var inte så enkel i Frankrike. Bilarna fortsatte brinna i les banlieus. Och världen är inte så enkel i Schweiz heller.

I veckan berättade Nassim Ben Khalifa i en intervju att han ”beundrar” Tariq Ramadan. Ramadan är en muslimsk filosof, teolog och debattör. En stor intellektuell. Han lever i Schweiz men har ett stort inflytande över hela Europa. Och han är inte okontroversiell.

– Ramadan är inte den reformist som han gärna vill framställa sig som. Han är en konservativ muslim, som håller fast vid en gammal tradition, säger Saida Keller-Messahli, representant för det progressiva ”Forum für einen fortschrittlichen Islam”.

När Khalifa lyfte fram Tariq Ramadan fick han massiv kritik från många håll. Hans ”integration” ifrågasattes. Och häromdagen backade han i en intervju med gratistidningen 20 minuten:

– Jag beundrar bara sättet som Tariq Ramadan pratar och för sig på i tv. Det där är inte mitt område.

Nassim Ben Khalifa och hans lag blev en symbolfråga, på samma sätt som minareterna är en symbolfråga. Och symboler betyder saker.

– Jag erkänner att jag inte förstår det där förslaget. Vad tjänar man på det? Det finns inget problem med integrationen av muslimer. För mig är det ett krig om symboler. Men vi lever i ett demokratiskt land, och man måste acceptera lagarna. Om vi nu måste rösta, så rösta, säger Nassim själv.

Schweiz röstade nej, och om det har jag bara två saker att säga (eller, två saker som inte alla andra redan sagt).

Den ena är om det praktiska argumentet, som alltid anförs mot minareter. Att det är så jobbigt med de där ropen. När jag var sju år gammal flyttade min familj, vi hamnade ett par meter ifrån ett kyrktorn som väsnades varje morgon när jag ville sova.

Det är klart att vi var lite oroliga över hur det skulle lösa sig. Så berättade min pappa om poeten som bodde likadant, men som förklarade att han inte längre hörde klockorna, eftersom han levde inuti dem.

Lever vi i klockorna hör vi dem inte längre, jag vill tro att det är samma sak med minareterna.

Och det andra? Dagen före VM-finalen gick Peter Gilliéron, ordförande i det schweiziska fotbollsförbundet, ut i en egen politisk debatt, ett starkt och konkret uttalande i Sonntag:

– Det vore bra om det kunde bli lättare för unga människor att naturaliseras. Vi skulle stödja snabbare beslut om medborgarskap.

/Simon Bank

Ballon d’Or till Leo Messi?

Jo, det visste vi redan innan France Football släppte världens – traditionsenligt – sämst bevarade nyhet för ett par minuter sedan.

Det överraskande var kanske marginalen, det brukar alltid finnas någon överambitiös jurymedlem som försöker hitta motargument och motkandidater – men Messi valdes nära nog enhälligt till det senaste årets bästa spelare.

Det är inte mycket att säga om det. Det har inte funnits någon som varit i närheten av honom i år, och det finns inte många som någonsin spelat sin fotboll på en så egen nivå. Han får så mycket stryk, den där lilla kroppen blir så sparkad och dragen och misshandlad – och precis som med Maradona så är det en inverterad storebrors-lillebrorslek varje gång han får bollen.

Ni vet, när man var liten och storebror höll en godispåse eller boll eller bil eller vad det nu var, och höll den precis så högt att du inte kunde nå den. Den retfulla överlägsenheten. Maradona gjorde samma sak, Messi gör samma sak – men de är de små som retar de stora.

Den lilla loppan, la Pulga, visade de där sakerna mot Real Madrid också. Hans första två spellösningar kom på omöjliga problem, när han var fångad – men ändå klackade fram bollen. Först till Dani Alvés (den gick fram), sen till Sergi Busquets (den gick inte fram). Han gjorde det inte för att stila, utan för att det var funktionellt.

Han har alltid varit liten. Nu är han störst i världen.

Och resten av listan?

Det blir inte så mycket kvar att diskutera eftersom Messi stulit alla poäng. Jag tycker att Wayne Rooney förtjänar en bättre placering, att Henry fått sympatiröster för den han var snarare än den han är. Och Zlatan Ibrahimovic har en rätt bra plattform att ta spjärn mot den gång han lyckas i den där jävla Champions också. Han får inte Ballon d’Or 2010 (det får den som lyckas i VM), men han är med där uppe, och det visste vi redan.

UPPDATERAT:

Bragdguldet till Helena Jonsson?

Jaha. Vi lever alltså i ett land av skidskyttar. En liten enklav där vi bestämt oss för att ett VM-guld i skidskytte är en större prestation – en större bragd – än att bli den förste svensk som vinner skytteligan i Serie A sedan Gunnar Nordahl, den förste svensk någonsin som – kommer tillbaka efter skada och… där har ni bragdursäkten – och avgör världens största ligamatch i världens i särklass största idrott hösten 2009.

Grattis, Helena Jonsson. Du har gjort en bragd och förtjänar alla hyllningar du får. Du förtjänar inte att få ett pris som blir ifrågasatt, lika lite som Anja Pärson förtjänade att få skit för att inte Tre Kronor fick priset 2006.

Min bragdlista: 1. Zlatan Ibrahimovic, 2. Sarah Sjöström. By an inch, really.

Och, apropå det vi började med: Det är ju de utmärkta medarbetarna på tidningen Offside som lämnar Sveriges röster till Ballon d’Or. De röstade så här i år:

1. Messi.

2. Xavi.

3. Zlatan.

4. Cristiano Ronaldo.

5. John Terry.

/Simon Bank