Gran Hotel Princesa Sofia, Pl. Pius XII, Barcelona.

Senast jag var här hasade Zlatan Ibrahimović omkring i badtofflor nere i lobbyn. Det var morgonen efter den spanska ligapremiären, och en tungtrög Z hade räddat galakvällen med en sen språngnick mot Sporting Gijón.

Annat nu. Ingen Ibrahimović, inget Sporting – men i andra änden av allén ner för kullen ligger Camp Nou kvar i all sin förföriska väldighet.

Det ska visst spelas fotboll där ikväll. Barcelona och Arsenal ska än en gång få alla de där triljoner tv-tittarna flämta om det bästa passningsspel de någonsin sett.

Vi får väl se. Det blir sällan som man tänkt sig. Från början var ju det här dubbelmötet tänkt att handla om Återkomsterna, men Titi Henrys korta cameo på andrahandshemmet Emirats blev ett antiklimax, och ikväll är nu Fran Mérida den enda katalan som kan komma att representera Arsenal på Camp Nous gräsmatta. Cesc Fàbregas är visserligen på plats, men kommer behöva kryckor för att ta sin plats på läktaren.

Om inte återkomsterna, så superstjärnorna? Njae, Arsenal saknar i stort sett hela sin samling av stora kanoner, och där Ibrahimović definitivt inte spelar gör knappast Iniesta det heller. Messi? Xavi? Visst, såklart, men de vet vi vad vi får av.

Istället misstänker jag att den här kvällen kommer att definieras av de där halvt oskrivna korten, de där ersättningsspelarna som kanske kan göra succé, men som precis lika gärna kan misslyckas fullständigt.

Därför – the five to watch ikväll.

Theo Walcott
Kritikstormen mot Walcott nådde sin kulmen efter en ineffektiv insats i träningslandskampen mot Egypten senast. BBC-experten Chris Waddle hade bra ös i motorsågen.
– Jag har aldrig sett någon utveckling i honom. För mig så förstår han sig bara inte på sporten, han begriper inte när han ska göra en löpning innanför ytterbacken, när han ska söka ett väggspel. Jag tror helt enkelt att han saknar fotbollshjärna.
I förrgår inledde så Pep Guardiola sin laggenomgång med en väldigt konkret faktauppgift.
– Theo Walcott springer 100 meter på 10,37.
Den unge engelsmannen må sakna fotbollshjärna, men han saknar definitivt inte sprintergener. Enligt en undersökning i Daily Telegraph sprang han 28,9 meter i samband med sitt reduceringsmål på Emirates förra veckan. Han gjorde det på 2,84 sekunder – och skulle därigenom notera 9,90 på 100 meter ifall han kunnat hålla samma tempo sträckan igenom.
Här i Katalonien ses Walcotts snabbhet nu som det enda realistiska hotet mot Barcelonas avancemang. Ändå har Arsène Wenger varit ytterst reserverad i sina uttalanden om honom inför matchen, och antytt att det är långt ifrån säkert att han får starta.
– Han har en möjlighet att få starta, men om det står 0-0 med 20 minuter kvar kan han lika gärna bli spelaren som kommer in och gör skillnaden. Jag var väldigt, väldigt nöjd med hur Theo påverkade matchen mot Barcelona, men tre dagar tidigare startade han mot Birmingham utan att alls ha samma effekt. Det är alltid svårt att säga vad som är vad med inhoppare… Handlar deras påverkan mest om deras kvalitet, eller mest om hur matchbilden förändrats?

Bojan Krkić
Det var någon gång under sommarens U21-EM som jag tröttnade och skrev en text under rubriken: ”Är du bara en bluff, Bojan?”. Jag tillhör nämligen dem som fortfarande inte övertygats om hur bra Barcelonas yngsta målgörare någonsin egentligen är. Explosionen kommer aldrig. Utvecklingen tar aldrig fart. Kvar finns fortfarande bara den här bollbegåvade lilla veklingen som visserligen kan glänsa när det passar honom, men som gör sig själv osynlig så fort det börjar bli lite tufft därute. Efter två mål mot Athletic i helgen tyder allt på att Bojan tagit sig före den impopuläre Thierry Henry i kön för att ersätta Zlatan. Det har börjat bli dags att ta vara på den sortens chanser. Bojan Krkić är bara tonåring i fyra månader till – har det inte hänt något dess tror jag att spolingen kommer att tvingas växa upp någon annanstans än i Barcelona.

Sol Campbell
Jaaa du, Sulzeer Jeremiah Campbell… För mindre än ett halvår sedan stod du på Christie Park i Morecambe. 3500 åskådare såg hur svårt du hade att hantera den gamle Accrington Stanley-kämpen Paul Mullin, och hur ditt Notts County föll efter att ha släppt in två mål på hörna. Ikväll är det alltså Messi och dom. Camp Nou. Sisådär 7500 kvadratmeter yta att täcka. Världens ögon på dig. Halvskadade 35-åriga ben. Klarar du det här så har du kommit mentalt långt sedan den där West Ham-matchen för drygt fyra år sedan.

Rafa Márquez
Tja, du är inte en 35-åring som nyligen spelade Division Fyra-fotboll, men du har en del att bevisa likafullt. Sedan mexikanen belönades med ett nytt kontrakt förra sommaren har kvaliteten på hans spel sjunkit markant. Han ser tung, trög, osäker och omotiverad ut. Enligt alla de katalanska tidningarna blir det nu ändå Márquez – snarare än Yaya Touré – som startar bredvid Gabi Milito i mittförsvaret. För att slippa få Camp Nou-publiken emot sig för gott behöver han en stadig insats ikväll.

Samir Nasri
En plusvariant att sluta med då. Efter en ganska tveksam start har lilla Samir Nasri blivit den Arsenal-spelare som utvecklats allra snabbast, och allt oftare sett ut som en uppdaterad Robert Pirès. Men han nöjer sig inte med det. Samir Nasri vill inte vara den där yttern som flyter in och ut ur matcher och dyker upp med ett avslut lite då och då – han vill vara härföraren som dikterar tempot och styr matchen. ”Oavsett vilken spelare du frågar så kommer han alltid säga att han vill spela centralt. Men du måste förtjäna rätten att spela i mitten”, säger Arsène Wenger. Det är verkligen inte enkelt att vara en acceptabel ställföreträdare för Cesc Fàbregas – ikväll får Samir Nasri chansen att visa att han klarar av det.

/Erik Niva

Ni får ursäkta Erik Niva.

Han är från Malmberget, där vet man inte riktigt hur man bär sig åt när man ses efter ett långt uppehåll. Ni vet, det där vi kallar gammaldags vanligt hyfs. ”Hur är läget?”. ”Nämen, kull att ses”. ”Det var inte igår, hörru”. Sånt.

Malmberget, det är mer:

– Nämenvafan.

Vi har ju ett ansvar här också. Eftersom ingen annan i den här förbannade ankdammen bryr sig om de nyheter som verkligen räknas så har det liksom uppstått ett glapp sedan vi slutade rapportera om the everyday reports that need to be reported, to the people.

Vi har, med andra ord, lite uppdateringsbusiness att ta oss an innan vi kastar oss in i framtiden. Vad har egentligen hänt med vårt persongalleri sen senast?

Gigi? Didi? Cyril?

Äh, vi tar väl och ser efter, eller hur?

Vad har hänt, Vladimir Romanov?

Ah. Nuthin much. Hearts, klubben han leker med äger, har ju haft en rätt pissig vår, som bekant. Didi har inte hunnit med så mycket, men han har…

…lovat att gå på fler matcher nästa säsong, eftersom han mest hängt hemma i Litauen i år. Han har också lovat att satsa på Hearts långsiktigt (vilket glädjer världens alla blogg-skribenter).

…sålt säsongsbiljetter med en speciell tävling: En köpare kommer att lottas fram och få en unik all-inclusive-vistelse hemma hos Didi i Litauen. Jag hade kunnat ge min vänstra fot för det!

…sparkat Csaba Laszlo, och satt in Jim Jefferies, vilket lett till ännu sämre resultat (fyra vinster på elva matcher hittills). ”Vi är på samma våglängd. Jag har inga problem alls och allt jag hör är att Mr Romanov är nöjd; må det fortsätta så länge” meddelar Jefferies. Du behöver ju inte satsa allt du har på det, Jimbo.

… uttalat sig bergsäkert om att Jefferies är mannen som kan ”rå på maffian i skotsk fotboll”.

Maffian? undrar ni. Äh, det där är något som Didi myntade i vintras, när han tappade tålamodet med att domarna jävlas med Hearts. Eller, det hade han redan gjort två år tidigare, sa han.

– Det var då jag till och med slutade prata om fotboll och maffian. Det var då jag insåg att det inte finns och inte kan finnas någon fotboll i Skottland.

– Bara förfallna människor kan förnedra sitt land på det här viset och bedra fansen enbart för att Big Firm ska kunna få sina orättvisa titlar.

Jo, jag kan tycka att vi har rätt att vara lite besvikna på Romanovs 2010. Eller, jag tyckte det tills jag lyfte blicken och undersökte vad han haft för sig med sitt andra idrottsprojekt, Zalgiris basketlag i Vilnius. I februari kickade han både tränaren och sportchefen. Sportchefen hade fått två månader på sig, tränaren sex veckor.

– Styrningen ovanifrån är svår att ens beskriva. Det slutade på en nivå där ägaren gav order om när vi skulle göra byten och vilka som skulle spela eller inte spela. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv, förklarade sportchefen Algirdas Brazys.

Där har ni vår Didi.

Vad har hänt, Cyril Rool?

Tja, ni vet ju att jag var ganska oförstående till den där värvningen, och vintern har väl inte direkt ändrat på det.

Cyril har, sedan han kom till Marseille, spelat två matcher från start och aldrig varit med och vunnit. Under vårt lilla uppehåll har han haft ont i en hälsena och inte spelat alls.

Men hoppet är det sista som överger oss, och när OM tog hem ligacupen förra helgen – klubbens första titel på 17 år – borde vi ju förstått vem det egentligen var som låg bakom.

– Alla är delaktiga, till och med de som inte är här. Jag tänker på Benoît, Cyril, Julien och de unga i klubben, sa Hatem Ben-Arfa.

Cyril Rool vann cupen. Det var ju det jag visste.

Vad har hänt, Gigi Becali?

Åh. Gamle fine Gigi.

Det är ju inte bara det att han slagit fast att ”Steaua kan inte undgå att vinna ligan” trots att de bevisligen ligger efter både Vaslui och Cluj. Han har dessutom tagit nästa steg i sin specialgren, journalistförnedring.

Tidigare toppnoteringar har handlat om att han sagt åt en journalist som ifrågasatt hans landaffärer med armén att ”du borde blivit skjuten”, och att han dragit med sina livvakter i en misshandel av Malonga Parfait, en svart programledare i tv. Parfait hade drivit lite med Gigi, som förklarade att han inte tänkte ta sån skit från ”en som är från Afrika”.

Häromveckan kom så ett brev från Reportrar utan gränser. Det handlade om Gigi. Cornelia Popescu, journalist på en nättidning i Rumänien, hade ifrågasatt Becalis ägarintressen i företag som han samtidigt beviljat stora lån. Allt handlade om Gigis roll som EU-ledamot, att det kanske inte var så lämpligt. Vad Gigi svarade när den granskande, kvinnliga reportern ringde upp?

– Vad vill du? Suga k*k?

När Steaua-ägaren sedan pressats på det där har han mest förklarat att han är en ”god kristen i en värld av frestelser”. Med det kvalar han in som familjens tonsäkraste bad boy.

Och konkurrensen är ju lite småhård, det ska sägas.

Häromveckan spelade Gigis kusin, Giovani, fotbollsagenten, poker på världstouren. World Poker Tour hade kommit till Bukarest, så det var ju inte mer än rätt. Giovani har tidigare spottat programledare i ansiktet under tv-sändningar, men nu var det poker som gällde. Som gjort för att coola ner. Giovani pyntade in sina 40 000 kronor, som en av 161 spelare, och hoppades på turen.

Hur det gick?

I tre timmar gick det okej. Under den fjärde lackade Giovani ur på att en vid hans bord, enligt rapporterna, ”använt turneringens enda massös alldeles för mycket” (jag vill inte ens spekulera i hur det yttrade sig).

Och sen…? Ja, sen gjorde han vad varje normal Becali skulle gjort.

Så här.

Så. Nu vet ni vad Romanov, Rool och rumänerna sysslat med det sista. Med det kan man väl säga att den här gamla vagnen skakat igång igen.

No Gigi, no party.

/Simon Bank

Nämenvafan, vad säger ni?

6 april
Barcelona-Arsenal

7 april
Bordeaux-Lyon

8 april
Atlético Madrid-Valencia

10 april
Real Madrid-Barcelona

11 april
Tottenham-Portsmouth

14 april
Tottenham-Arsenal

Dags att börja jobba igen. Dags att börja blogga.

/Erik Niva 

VM lottas, och det är väl på sätt och vis ett utkastat rep som drar in oss i 2010. Historier, äventyr, kärleksaffärer, förhoppningar. Men ingen lurar oss nu, den 4 december, när Stockholms gatlampor tänds för kvällen klockan tre och frosten ligger som kylsprej över hjärtat.

Erik tar hand om Hugo.

Jag tar hand om Simon.

Min semester, eller kompledighet, eller vad man nu ska kalla det, börjar nu, jag lyfter fötterna och travar söderut som en somnambul. Jag ska vara oroväckande nära Domenech, lovande nära Cyril Rool, titta in i solen och hälla in Gombrowicz böcker i bröstkorgen. Vakna med briocher och France Football, prata med havet, hålla försäsongsträning inför VM, OS och en säsong i division fem.

Bloggen står och vinkar av, vi får se vart den tar vägen framåt våren.

Det är inte jag som styr de strategiska besluten, det handlar om att prioritera arbetstid, att välja och välja bort. För ett år sen och lite till ombads vi börja blogga, och jag var extremt tveksam till det då. Det som så småningom övertygade mig om att jag hade fel var, kort och gott, ni.

Det gick ju att skriva om östeuropeiska homofober och få det läst av engagerade läsare. Det gick ju att lyfta fram estetiska frågor om fotbollsnamn och få det recenserat av ivriga händer. Det gick att lyfta fram Cyril Rool, Gigi Becali, Loulou Nicollin, Claudio Gentile, läktarkulturen och Irans landslag. Och framför allt gick det att göra det i ett forum som hanterades med respekt, intelligens och kunskap.

”Läsarmedverkan” heter det i den här branschen.

Ett bra fikarum för oss och vårt gäng, har vi tyckt. Vi har lagt ner mycket energi, och fått lika mycket tillbaka. Tack för det, boys and girls.

Nu stänger vi, för vinteridé eller mer än så, men visst har vi haft det rätt kul ändå?

Vi har ju sjungit och gråtit, vi har rest österut för att se på fotboll och sippa champagne när andan fallit på. Vi har sökt svaren på en sorts förbannelser och en annan sorts. Vi har hyllat Pessottino, presidenten och psykopater – och tittat närmare på protestanter. Vi har talat om nynazister och fantasister, och så har vi sjungit lite till. Vi skrockade åt skrock, och blev vuxna under tiden. Vi hissade fanor och flaggade för hjärteämnen. Vi hyllade de döda och de levande, pratade fordon och flyktingar, lyfte fram idoler och homofober. Vi tog på oss sorgband och gick i demonstrationståg. Vi släntrade in i de fina konstgallerierna och startade våldsamma diskussioner. Vi resonerande kring brödraskap och andra sorters brödraskap och ytterligare några sorter. Vi tittade på stamtavlor och skinnhuvuden. We’ve won some, lost some, drawn some (och oftast gjort det på engelska). Vi har rest England runt och grävt ner oss i den sydfranska myllan. Vi har gett oss i kast med religionen och historien. Vi har inte släppt Gigi ur backspegeln, och inte Svennis heller. Vi har pratat med oss själva och med Julius Caesar. Och vi hade ena jävla problem med fontsizarna.

Nu drar vi ner persiennerna i butiksfönstret. Vi bygger om tills vi ses igen, här eller någon annanstans.

It’s been great having you with us.

/Simon Bank

I dag lyfter Aftonbladet Debatt upp den senaste veckans mest iögonfallande rapport från Europa. Schweiz, det neutrala, ekonomiskt välmående icke-EU-anslutna landet som just förbjudit den stora minoriteten (fem procent) med muslimsk tro att bygga minareter.

Det har, förstås, blivit ett jävla liv om det, både i Schweiz och internationellt.

Men hade vi, med måttlig insyn i det schweiziska varandet, kunnat se det här komma? Hade omvärlden kunnat få några små gratissignaler om vilken sorts land som Schweiz är på väg att bli?

Tja, vi hade ju alltid kunnat titta på fotboll.

För två veckor sedan vann Schweiz U17-VM, och de gjorde det med en trupp och ett lag där majoriteten inte hade sina rötter i Schweiz. Finalen avgjordes av en bosnisk supertalang (ytterligare en av alla som berikar europeisk fotboll) som heter Haris Seferovic, och tretton av de 20 världsmästarna är naturaliserade schweizare; två från Bosnien, två från Albanien, en serb, en kroat, en kosovar, en ghanan, en kongoles, en chilenare, en portugisk, en italienare…

…och en tunisisk grabb som heter Nassim Ben Khalifa.

Nassims farsa, Hedi, kom till Schweiz för 30 år sedan, för att utbilda sig och arbeta. Mamma Salima följde efter åtta år senare, och de rotade sig snabbt i landet.

– Min prioritet när jag kom till Schweiz var att skaffa vänner. Integrationen gick utan problem, har Salima berättat för tunisiska tidningar.

– Jag känner mig fullkomligt schweizisk, säger Nassim själv.

Han besöker Tunisien två gånger per år, älskar landet – men är schweizare i både pass och hjärta. Hans familj är muslimer, icke-praktiserande men ändå muslimer, och de har förstått fått frågor om minaret-debatten.

– De ville inte hamna i det, att behöva prata om förslaget mot minareter, till exempel. Man ska inte blanda ihop allt, vi vill att vi håller oss till sporten, säger Nassim.

– Jag kommer från Tunisien, och vi har rätt många bosnier och kosovarer. Även om vi alla är schweizare, eftersom vi är födda i Schweiz, så har ingen av oss glömt sitt ursprungsland. Att vi kunnat blanda olika mentaliteter har tveklöst varit ett plus för laget.

– Jag tror att alla tjänar på det, inte bara i laget. Schweizarna har tagit för vana att vänja sig vid utlänningar, och var och en tjänar på att ta in den andres kultur. När det gäller ett lag som vårt så har blandningen ytterligare förstärkt vår lagkänsla. En del ur-schweizare har till och med börjat prata serbiska!

Och det var det hela? Nassim mötte en del rasism som liten, men nu är han superstjärna i landslaget och representant för ett schweiziskt black-blanc-beur-under precis som det franska 1998?

Världen var inte så enkel i Frankrike. Bilarna fortsatte brinna i les banlieus. Och världen är inte så enkel i Schweiz heller.

I veckan berättade Nassim Ben Khalifa i en intervju att han ”beundrar” Tariq Ramadan. Ramadan är en muslimsk filosof, teolog och debattör. En stor intellektuell. Han lever i Schweiz men har ett stort inflytande över hela Europa. Och han är inte okontroversiell.

– Ramadan är inte den reformist som han gärna vill framställa sig som. Han är en konservativ muslim, som håller fast vid en gammal tradition, säger Saida Keller-Messahli, representant för det progressiva ”Forum für einen fortschrittlichen Islam”.

När Khalifa lyfte fram Tariq Ramadan fick han massiv kritik från många håll. Hans ”integration” ifrågasattes. Och häromdagen backade han i en intervju med gratistidningen 20 minuten:

– Jag beundrar bara sättet som Tariq Ramadan pratar och för sig på i tv. Det där är inte mitt område.

Nassim Ben Khalifa och hans lag blev en symbolfråga, på samma sätt som minareterna är en symbolfråga. Och symboler betyder saker.

– Jag erkänner att jag inte förstår det där förslaget. Vad tjänar man på det? Det finns inget problem med integrationen av muslimer. För mig är det ett krig om symboler. Men vi lever i ett demokratiskt land, och man måste acceptera lagarna. Om vi nu måste rösta, så rösta, säger Nassim själv.

Schweiz röstade nej, och om det har jag bara två saker att säga (eller, två saker som inte alla andra redan sagt).

Den ena är om det praktiska argumentet, som alltid anförs mot minareter. Att det är så jobbigt med de där ropen. När jag var sju år gammal flyttade min familj, vi hamnade ett par meter ifrån ett kyrktorn som väsnades varje morgon när jag ville sova.

Det är klart att vi var lite oroliga över hur det skulle lösa sig. Så berättade min pappa om poeten som bodde likadant, men som förklarade att han inte längre hörde klockorna, eftersom han levde inuti dem.

Lever vi i klockorna hör vi dem inte längre, jag vill tro att det är samma sak med minareterna.

Och det andra? Dagen före VM-finalen gick Peter Gilliéron, ordförande i det schweiziska fotbollsförbundet, ut i en egen politisk debatt, ett starkt och konkret uttalande i Sonntag:

– Det vore bra om det kunde bli lättare för unga människor att naturaliseras. Vi skulle stödja snabbare beslut om medborgarskap.

/Simon Bank

Ballon d’Or till Leo Messi?

Jo, det visste vi redan innan France Football släppte världens – traditionsenligt – sämst bevarade nyhet för ett par minuter sedan.

Det överraskande var kanske marginalen, det brukar alltid finnas någon överambitiös jurymedlem som försöker hitta motargument och motkandidater – men Messi valdes nära nog enhälligt till det senaste årets bästa spelare.

Det är inte mycket att säga om det. Det har inte funnits någon som varit i närheten av honom i år, och det finns inte många som någonsin spelat sin fotboll på en så egen nivå. Han får så mycket stryk, den där lilla kroppen blir så sparkad och dragen och misshandlad – och precis som med Maradona så är det en inverterad storebrors-lillebrorslek varje gång han får bollen.

Ni vet, när man var liten och storebror höll en godispåse eller boll eller bil eller vad det nu var, och höll den precis så högt att du inte kunde nå den. Den retfulla överlägsenheten. Maradona gjorde samma sak, Messi gör samma sak – men de är de små som retar de stora.

Den lilla loppan, la Pulga, visade de där sakerna mot Real Madrid också. Hans första två spellösningar kom på omöjliga problem, när han var fångad – men ändå klackade fram bollen. Först till Dani Alvés (den gick fram), sen till Sergi Busquets (den gick inte fram). Han gjorde det inte för att stila, utan för att det var funktionellt.

Han har alltid varit liten. Nu är han störst i världen.

Och resten av listan?

Det blir inte så mycket kvar att diskutera eftersom Messi stulit alla poäng. Jag tycker att Wayne Rooney förtjänar en bättre placering, att Henry fått sympatiröster för den han var snarare än den han är. Och Zlatan Ibrahimovic har en rätt bra plattform att ta spjärn mot den gång han lyckas i den där jävla Champions också. Han får inte Ballon d’Or 2010 (det får den som lyckas i VM), men han är med där uppe, och det visste vi redan.

UPPDATERAT:

Bragdguldet till Helena Jonsson?

Jaha. Vi lever alltså i ett land av skidskyttar. En liten enklav där vi bestämt oss för att ett VM-guld i skidskytte är en större prestation – en större bragd – än att bli den förste svensk som vinner skytteligan i Serie A sedan Gunnar Nordahl, den förste svensk någonsin som – kommer tillbaka efter skada och… där har ni bragdursäkten – och avgör världens största ligamatch i världens i särklass största idrott hösten 2009.

Grattis, Helena Jonsson. Du har gjort en bragd och förtjänar alla hyllningar du får. Du förtjänar inte att få ett pris som blir ifrågasatt, lika lite som Anja Pärson förtjänade att få skit för att inte Tre Kronor fick priset 2006.

Min bragdlista: 1. Zlatan Ibrahimovic, 2. Sarah Sjöström. By an inch, really.

Och, apropå det vi började med: Det är ju de utmärkta medarbetarna på tidningen Offside som lämnar Sveriges röster till Ballon d’Or. De röstade så här i år:

1. Messi.

2. Xavi.

3. Zlatan.

4. Cristiano Ronaldo.

5. John Terry.

/Simon Bank

Natten efter kvällen före. Ni får ursäkta att det inte blir något söndagssvep – en resdag bjuder varken på tid eller uppkoppling nog för sådana sensuella surforgier (google: surfing+sensual+orgies – några nya läsare ska vi väl kunna locka hit på det?).

Spanien har reagerat som Spanien reagerar på matchen igår. Ni skrattar åt de lokalchauvinistiska sporttidningarna här nere, men översatt till svenska handlar det om att både Madrid– och Barcelonapressen behandlar sina respektive lag ungefär som svensk press behandlar Sveriges landslag.

Samma hejaklackande, samma hysteri. Idag sörjer Marca och As de missade chanserna, medan el Mundo Deportivo och Sport hyllar Barça och Ibrahimovic (Puyol mer än Zlatan dock, med all rätt). Själv trillade jag in på en sen lunch, men tillräckligt tidig för att dela restaurang med Titi Henry och Maxwell. Titi hängde i sitt hörn, Maxwell åt storlunch med sin agent (Mino Raiola) och familjen.

Men nog om det. En ny vecka har börjat, och vi har två stora ämnen att ta tag i. Men det tar vi sen. För att få energi nog till det måste jag få mitt också.

Med andra ord: Dags för lite skrivande om fransk fotboll och homofobi igen.

So Foot har träffat Loulou Nicollin, och jag behöver ju inte göra det svårare för mig än att jag berättar vad han sa. Att träffa sopåkar-magnaten, Montpellier-presidenten, storpåven och toppgalningen Nicollin är ju, som tidningen så rättvisande slår fast, inte ett parti schack.

Ni får åka med, och förundras över hur man kan vara sammansatt och ändå driva en elitklubb 2009. Det är ungefär lika roligt som det är tragiskt.

SF: Känns det inte som att du är den siste mohikanen?

– Den siste mohikanen? Nä, hurså?

SF: Alla Yvinecs (Brest, min anm), Bez (Claude Bez, Bordeaux), Tapies (Bernard, OM) och Borellis (Francis, PSG)… det är slut, det finns bara du kvar!

– Äh! Du har ju fortfarande Le Graët (Guingamps president) av oss ”gamla”. Men han är i Ligue 2, den. Han har inga stålar. Han kanske kommer igen nästa år… Och sen, vi har inte sprängt spargrisen som han har dom. Dom sprängde spargrisen! Men jag, jag hade det festligt: det var eran Bez, Tapie, Rocher. Det var fina tider, det.

SF: Och när du i intervjuer pratar om ”perioden då du stilade”?

– Vad betyder det?

SF: Men det är ju du som sagt det!

– Nej. Vaddå stila?

SF: Alltså, den perioden då ni också hade storhetsvansinne och…

– Storhetsvansinne? Jag har aldrig haft storhetsvansinne! Aldrig! Nej, jag har alltid haft fötterna på marken. För att i min klubb finns bara en som betalar: Jag. Och Frêche (borgmästaren i Montpellier) litegrann.

(Sen går Lolou på i ullstrumporna ett tag, vi hoppar vidare till de tyngre frågorna)

SF: Och den ökända ödesmatchen Ajaccio–Montpellier som fick många att prata (när Montpellier var på väg ner i tredjedivisionen, många har hävdat att matchen var uppgjord)?

– Jamen, det där… Jag skiter på dem! Jag kn***ar dem i röven, till och med! Jag var på matchen och ja, vi vann med 1–0 och den där Mandrichi, som har spelat i Nîmes, han träffade stolpen med avsikt… Inte illa! Bra gjort, grabben gjorde det med flit.

Han pratar sådär, Loulou. Han kallar folk för ”bögjävlar” och är allmänt vulgär. Men han är också mannen bakom Groupe Nicollin, ett av Frankrikes största sopföretag med en miljardomsättning. När han var ung lät hans far honom köra sopbil och slita hårt, och det var så han fick sin bildning. Eller – sin brist på bildning.

SF: Så har du tagit din studentexamen till slut?

– Nej, är du galen eller!

SF: Har du det?

– Nej, jag skiter totalt i det!

SF: Hur många gånger försökte du?

– Tre. Jag skiter fullkomligt i det.

SF: Hur var ditt liv mellan 20 år och…

– Ja, soptunnorna! Jag körde truck. För guds skull, tror du att min far skulle låta mig plugga hela livet!

Nicollin är, som ni förstås, en bonnlurk, en sopåkare med en jävla massa pengar. Han är också rasande underhållande, som de flesta män med för mycket makt och för lite av mycket annat. Loulou skulle inte känna igen politisk korrekthet om den satte sig i hans knä och presenterade sig. Han kan affärer, och han har drivit Montpellier sedan innan jag ens var född. Med framgång.

Men just nu får han inte röra sig i närheten av laget, inte de närmaste två månaderna.

Förbundet gillade inte att han trillade tillbaka i sin gamla vanlig homofob-jargong efter en match mot Auxerre.

– Pedretti styrde allt där ute, men när han kommer till Montpellier ska vi nog ta hand om honom. Den där typen är une petite tarlouze, en liten bög.

So Foot frågar: Är Montpellier en anakronistisk klubb?

– Vad betyder det? Var och en kn***ar sin kvinna som han vill… Aha! Okej, vi har inte 40 sekreterare, en armé idiotchefer, den grejen, nä. Vi har det bra som vi har det.

/Simon Bank

Man kan ju tycka att den första reaktionen när en svensk för första gången avgör Spaniens och på sätt och vis Europas tyngsta ligamatch, när han gör det i första försöket, efter fyra minuters spel och efter att ha varit skadad… man kan tycka att den reaktionen borde handla om att det är FAN-TA-STISKT! eller OTRO-LIGT! eller nåt åt det hysénska AAOOJ-OJ-OJJ-hållet.

Men jag reagerade inte så. Det första jag tänkte när Dani Alvés slog det där inlägget och en lång konstnär från Rosengård i Malmö skickade in det med en felfotad volley var det här:

– Typiskt.

Zlatan Ibrahimovic gör ju exakt den här sortens saker. Han har aldrig avgjort el clásico förut och han har den där jävla Champions som ett rött skynke – men han är en fullkomlig mästare på just den här sortens utmaningar. När alla tittar på, när det finns mer att vinna än att förlora. Om och om igen är han sin egen självuppfyllande profetia, en saga som skriver sig själv, en överraskning som vi egentligen visste om redan från början.

Barcelona–Real Madrid 1–0.

Typiskt Zlatan Ibrahimovic.

Annars, då?

Äh, jag var nöjd över att det bara blev en match. Mitt i alla 60-sidorsbilagor och all huvudlös larger-than-life-hausse så var det som att det lilla momentet hade kommit bort. Det var en gigantisk fotbollsmatch, men fortfarande bara en fotbollsmatch, elva mot elva och allt det där, och till slut var det en helt vanlig match.

Sämre stämning än det var i Genua igår. Förmodligen sämre intensitet än i London idag. Garanterat med fler stora spelare än någon annanstans i världen.

Jag tyckte att Real Madrid gjorde en oerhört bra första halvlek, saklig och modig med en lysande Xabi Alonso som flyttade boll och en ännu bättre Kakà som ställde sig vid löpande bandet och matade fram små delikatesser till alla som ville ha.

Sedan kom de i foulnöd efter varningarna, och när Zlatan pressade ner backlinjen ett par meter till hade Barça fått övertaget igen. De fick med sig poängen och ytterligare en bekräftelse på att Ibrahimovic ger dem egenskaper de behöver, Real Madrid fick med sig noll poäng, men en bekräftelse på att de kan växa ikapp sin egen potential om de fortsätter så här.

Utanför de kritade linjerna kan jag glädja er med att litet personporträtt. Simon Bank är inte bara den sorts person som talar om sig själv i tredje person – han är dessutom den sorts person som i ett par år går runt med en regnkappa i sin väska ”för att den kan vara bra att ha”, bara för att att glömma bort det när den verkligen skulle vara bra att ha.

Jag såg mitt tredje Clásico iklädd vatten och textilier. I den ordningen. Det kunde jag ha.

Svennis? Jodå, han var på hugget:

Môcke bra:

Zlatan Ibrahimovic – Iker Casillas

Môcke, môcke bra:

Victor Valdés – Xabi Alonso

Môcke, môcke, môcke bra:

Carles Puyol – Kakà

/Simon Bank

18.22, Barcelonas målvakter joggade just in, slagna av domartrion med halvannan minut (domaren har förresten dömt superclásicon tre gånger förut, Real Madrid har aldrig vunnit). Det är ett sjuhelvetes väder, åska och ösregn – och innan ni brister ut i skadeglädje ska ni ha klart för er att det är jag som hänger under pressläktartaket och dricker cola med Michael Laudrup.

Jag är förresten inte helt säker på att det är regn. Det kan lika gärna vara TV4 som gråter. Ingen Ibrahimovic från start, och det kommer att heta att det handlar om att han varit skadad i veckan, att man vill vara säker.

Så är det förstås. Också. Men inte bara. Man chansar med Messi, men inte med Ibra, och det handlar knappast enbart om skadeläget. Vi får se vad Pep säger.

Regnet, förresten, är knappast en fördel för Real Madrid. Om vi antar att Barça är bollförande – som de varit i varenda hemmamatch sen jag föddes – berövas de möjligheten att spela långt från Xabi mot Higuaín. Eller, det kommer att krävas oerhört mycket mer för att den sortens spel går hem. Blötan är bättre för kortpassningsspelet.

18.29, nu kom de vita in. Ett sjuhelvetes oväsen – och de vanliga banderollerna om att ”Barça skapar, Madrid köper”.

18.36, och där går Coldplay igång – och elva lysgula springer in. Kärlek i luften.

Det ska nog gå att slå ihjäl de här timmarna också.

/Simon Bank

En lördag senare, och här står vi med halva huvet och lite till i väntan på en löjligt tät söndag.

Jag har ju lallat runt i Spanien/Katalonien i en vecka och det har, kan man säga, påverkat utblicken en del. Igår svor jag över en värdelös Spurs-stream, innan jag fick hotellet att ordna fram Lanterna-derbyt på en kanal utan ljud.

Fotboll är sämre utan ljud.

Men eftersom jag såg vad jag såg så kan vi gott ta avstamp där. Det var nämligen ett sjuhelsikes fyrverkeri till Genua-derby. De brukar vara snällare, både på planen och läktaren, men när vi summerade tre röda kort, åtta gula, ansatser till läktarbråk, inkastade fyrverkipjäser och ett par brål på planen så hade Genoa vunnit med väldigt klara 3–0.

Rossi inledde med att sparka lusten ur författaren Cassano, sedan rullade målen in. Det var det gamla, löpivriga Genoa som spelade, men de hade lagt till två ton cynism, och Samp såg ut att inte riktigt vara förberett på det.

1–0 Milanetto (str).

2–0 Marco Rossi, efter patetiskt försvarsspel.

3–0 Palladino, straff igen.

Gasperini och Gradinata Nord vann på knock. Genoa 3, Ciclisti 0. Palladino provocerade Samp-curvan onödigt (just i Genua finns det ingen riktig anledning till den sortens gester), men jag var annars mer imponerad av Genoa än besviken på Samp, och här har ni vad gamle Samp-hjälten Svennis tyckte:

Môcke bra:

Milanetto – Gastaldello.

Môcke, môcke bra:

Criscito – Castellazzi.

Môcke, môcke, môcke bra:

Palladino – ingen.

I Friulien visade Antionio Di Natale vem som är årets stora skyttekung i Serie A, med en frispark som var så fin att till och med duktige Livorno-målvakten Alfonso De Lucia fick titta på. Sen serbsköt Lukovic ett inlägg i skallen på Floro Flores, och så var den matchen slut. 2-0 till Udinese.

På Öarna var det viktigaste som hände att de skickade över en signal till Sveriges Television igen. Erik Niva har redan sagt, skrivit, och halvliggande berättat allt väsentligt som finns att säga om Tipsextra. Mitt eget bestående minne, utöver att det aldrig – vare sig förr eller senare – funnits ett så tydligt fokus i mina veckor som det fanns då, är ljudet. Det lågfrekventa surret, stundtals brutet av en sång där man inte riktigt kunde urskilja beståndsdelarna, världens mest exotiskt hemtama vaggsång. Om det gavs ut på cd skulle jag köpa två, en att lyssna på och en att hålla om när jag sov.

Iallafall. Om vi ska utse dagens män så har ni dem här:

1. Wayne Rooney.

Pompey höll emot i en halvlek, sen tryckte Wazza på Croxteth-gasen och försvann, allt för att vi inte helt skulle glömma bort honom nu när Xavi, C-Ron och Messi ska dela ut metallbollar till varandra. Två straffar – ett spelmål.

2. Jimmy Bullard

I grunden har vi ju en enorm motvilja mot alla för regisserade målcelebrationer, men det finns ju undantag. Och Jimmy Bullard är väldigt ofta, på väldigt många sätt, ett undantag. Hans Phil Brown-imitation efter 1–1 mot City var förstås ren jävla klass.

3. Michael Dawson.

Toppmatch för the nearly-theres. Villa fick med sig ett Gabby-mål som höll nästan hela vägen hem, men Spurs andra halvlek förtjänade ett fint mål – och Daws gav dem oss det.

4. Ryan Giggs

En fin frispark, hans hundrade mål i Premier League. Så var det inte mer med det.

5. SWP

Före Bullard’s Comedy Show så var det här matchens höjdpunkt. Det tyckte Mark X Hughes också

6. WHUFC & the Clarets.

5–0, 5–3 – äh, här har ni hela paketet.

•••

Härifrån då? Spanien och grejer? Jodå, det mest uppseendeväckande var andalusderbyt, där ett släpande, svackande Malaga fick en utvisning efter tio minuter, men lik förbannat trummade iväg till 2–0 borta mot Sevilla. Luis Fabiano ordnade till oavgjort efter paus, men Sevilla missade att profitera på det faktum att Barcelona och Madrid ska stjäla poäng av varandra i kväll.

…det gjorde i och för sig Valencia också. Villa-Maravillas obligatoriska mål räckte bara till 1–1 mot Mallorca hemma på Mestalla.

•••

Från Tyskland ska vi rapportera om att FC Hollywood hållit ett – lugnt – årsmöte. Uli Hoeness tar över presidentsklubban (om de har en sån, jag vet faktiskt inte) från Kaiser Franz, medan Rummenigge a) gjorde klart att Toni Kroos ska återbördas till fadershuset nästa säsong och b) gjorde klart att han inte gjort någonting fel (på transfermarknaden, och förmodligen någonsin).

På planen var, och det här har ni hört förut, superbosniern Edin Dzeko omgångens snyggaste man.

Mot Werder Bremen gjorde han både snygga och smarta mål, när lagen spelade 2–2 (Mertesacker kvitterade till slut).

Eftersom min katalanska uppkoppling inte är vad den borde får vi hålla resten kort. Men vi ska i alla fall konstatera att Herthas mardröm fortsätter. 1–3 mot Eintracht Frankfurt, fem poäng på fjorton matcher – och inget lag har i Bundesligas historia lyckats undvika nedflyttning med en så usel start. Rasmus Bengtsson? Skadad. Ermüdigungsbruch (jag antar att det är någon slags förslitningsskada?).

Resten i korthet då:

Lurig dag i Ligue 1. OM stångade sig trött mot Lens publik och köttmur, tills Eduardo Dos Santos nickade in 1–0 för RCL i slutsekunderna. Jag ska inte säga att det gladde mig, men jag håller lite på Lens. Lyssna på publiken efter matchen. Det är vackert, de förtjänar ett lag i ligan.

PSG – vars spelare dominerade i U21-landslaget i veckan – stoppade Jean Fernandez Auxerre-tåg, Jérémy Clement gjorde jobbet efter ett fantastiskt fint Makelele-Sessegnon-anfall. Coupet skadade sig illa, benbrott. Stackarn.

Här har ni lite känsla från nordiste-derbyt Lille-Valenciennes, som absurt nog Lille vann med 4–0. Bastos-ersättaren Gervinho börjar se ut som just det nu.

I Turkiet noterar vi som hastigast att Fener nog inte ska ha kvar Volkan om han tillåter Kasimpasa att göra så här efter en halvminut, och sen vinna med 3–1 i Kadiköy. Kasimpasa, herregud.

Till sist ska vi rekommendera en titt på Viktor Elms två mål mot Waalwijk, och gratulera Partizan till en rätt fin vinst.

Partizan gick in till det 137:e veciti derbi mot Zvezda på bortaplan, och det finns – som vanligt – rätt mycket värt att lägga fem minuter på i den matchen. Här har ni alltihop, och om det finns en sak som är värd att berätta mer än andra så är det att Cleo, brassen som sådär vackert curlar in 2–1 och ger Zvezda deras första ligaförlust för säsongen, alldeles nyligen blev den förste spelaren på mer än 20 år som använde en säsongspaus till att gå till Partizan från Röda Stjärnan.

Om ni tycker att det vore skäl nog att inte tokfira ett segermål på bortaplan så är ni helt klart av ett annat virke än Cleo.

Och om ni tycker att en söndagsförmiddag är till för något annat än en promenad genom Barcelona och uppladdning inför årtusendets superclásico så är ni av ett annat virke än mig.

Det här blir nog bra, va?

/Simon Bank