Luis Suárez är beredd att dra Liverpool till skiljenämnd för att tvinga fram en flytt till Arsenal.
En ytterst kontroversiell övergång kan bli verklighet.
Här har jag tittat på affären från tre perspektiv: Liverpools, Arsenals, Luis Suárez.

Ur Liverpools synvinkel
Hela våren visste alla att risken fanns. I takt med att Luis Suárez radade upp stormatcher för ett Liverpool som var långt ifrån toppstriden ökade risken för en flytt.
Hur länge kan Liverpool behålla Suárez, undrade jag i februari.
Det var uppenbart att uruguayarens talang hörde hemma på den allra högsta nivån. Det pratades om intresse från Real Madrid och Bayern München. Fansen, åtminstone en del, antydde att Suárez gjort sig förtjänt av en flytt till en av de största klubbarna i Europa.
I början av sommaren gav Luis Suárez en intervju med medierna i hemlandet där han antydde att han ville lämna Liverpool. Supportrarna ville inte lyssna på det örat. Intervjun analyserades i minsta detalj – kunde han ha blivit felciterad? Hur man nu blir det i en radiointervju?
Klubben har kategoriskt understrukit att spelaren inte är till salu. Men den där klausulen då? Den som betyder att han får flytta om någon klubb lägger med än 40 miljoner pund.
Inga problem, enligt Liverpools ledning. Den betyder bara att vi måste informera spelaren om budet, inte att vi måste acceptera det.

I början av sommaren tror jag att Liverpool var tämligen lugna med situationen. Visst, risken fanns att Luis Suárez skulle be om en flytt, men att sälja till Real Madrid eller Bayern München skulle inbringa en enorm övergångssumma som skulle kunna läggas på nya spelare. Real Madrid var intresserat, det hade ju stått i Marca. Bayern skulle säkerligen ge sig in i budgivningen. Laget skulle ju tränas av Pep Guardiola, bror till Suárez agent.
Men nu står vi här, en vecka in i augusti, och kan konstatera att situationen är en annan. Liverpool har fått två bud på Luis Suárez. Båda från Arsenal.
Arsenal?!
Det som till en början viftades bort med raljant ton av vissa är nu ett högst tänkbart scenario: Liverpool säljer sin bästa spelare till Arsenal.
Just däri ligger problemet för Liverpool.

Att sälja Luis Suárez till Real Madrid, Bayern München eller, rent av Manchester City, hade inte varit något större problem. Det hade inte lett till massdemonstrationer. Dessa klubbar är på en helt annan nivå, kvalitetsmässigt och/eller ekonomiskt.
Arsenal är inte på en helt annan nivå.
Och det är det som smärtar mest.
Londonklubben ligger onekligen ett eller ett par steg framför Liverpool i och med att man har chansen att nå Champions League i höst. Inte historiskt, men här och nu. Arsenal når CL varje år. Men man har samtidigt inte vunnit en titel på över åtta år.
Arsenal framstår i nuläget som Liverpools främsta rival. Om Brendan Rodgers gäng ska ta den där CL-biljetten kan kampen mycket väl stå mot Arsenal.
Att då förstärka sin konkurrent genom att låta bästa spelaren gå dit vore katastrof. Ett gigantiskt självmål.
Dels skulle det avsevärt försämra chanserna att nå fjärdeplatsen den här säsongen, dels skulle det sända ut budskapet att Liverpool inte längre kan konkurrera ens med Arsenal.
£40m är mycket pengar, men vad är kostnaden för en förlorad trovärdighet? Om Luis Suárez säljs och laget blir sämre finns risken att Coutinho – om han utvecklas i önskad takt – kräver en flytt nästa sommar.
Då har Liverpool hamnat i en ond spiral. Sånt är svårt att ta sig ur.
Tajmingen är olycklig. Liverpool fick en tuff inledning under Brendan Rodgers, men under våren fanns tecken på att laget är på rätt väg. Daniel Sturridge och Coutinho har lyft klubben. Fansen tror att laget ska kunna slåss om fjärdeplatsen den här säsongen.
En försäljning av Luis Suárez skulle betyda att Brendan Rodgers bygge tar två steg tillbaka.

Liverpool har blivit inträngt i ett hörn, precis som Arsenal blev förra sommaren gällande Robin van Persie. När pressen har frågat har de varit tvungna att säga att spelaren inte är till salu, att han ska stanna, av den enkla anledningen att motsatsen automatiskt hade sänkt priset. Det är en del av spelet under silly season.
Samtidigt har löftena gett fansen förhoppningar. Nu kan dessa slås i spillror.

Vi vet fortfarande inte vad som står i kontraktet. Liverpool känner sig trygga med att de inte behöver sälja för bud på över £40m, endast att de måste informera spelaren. Luis Suárez hävdar att han fått löften och att det visst står i kontraktet. Om hans case var vattentätt hade han knappast behövt lägga fram det på det här sättet. Min känsla är att det är luddigt, att löftet från Brendan Rodgers är muntligt och att ord står mot ord.
Turerna kan bli smutsiga.

För Liverpools del har Luis Suárez efter gårdagens intervju, gjort sig omöjlig i klubben. Fansen, som hyllade honom i dagarna i samband med Steven Gerrards testimonial, har vänt sig emot honom.
Att behålla en spelare mot sin vilja och som supportrarna inte heller vill ha blir svårt.
Drömscenariot är att Real Madrid värvar Gareth Bale och inkluderar Alvaro Morata i affären. Då behöver Carlo Ancelotti en ny striker och Liverpool skulle gladeligen skeppa i väg Suárez till La Liga för £40m. Säkert för £35m också.
Säljer man till Arsenal är ju risken stor att man sålt bort sina chanser att slå sig in i toppen.

Ur Arsenals synvinkel
Tänk hur olika man kan känna inför händelser som är snarlika varandra. Vid den här tiden ifjol våndades Arsenals fans. Manchester United jagade Robin van Persie. Det som från början framstod som otänkbart blev mer och mer sannolikt.
Parallellen är enkel att dra. Skillnaden är att den här gången är det Arsenal som sitter i förarsätet. Det är deras fans som konstaterar att en klubb måste kunna stå för sina löften, deras fans som visar förståelse för en spelare som vill ta ett steg uppåt i karriären.

Det kan möjligen tyckas märkligt att Arsenal är berett att gå så långt för att värva en spelare med så många skandaler i bagaget.
Men det är samtidigt väldigt enkelt. Luis Suárez är liraren som kan förändra Arsenal som klubb.
Vi talar om en klubb som år efter år har tittat på när de andra storklubbarna lagt ut stora pengar på stora stjärnor. Vi talar om en tränare, Arsène Wenger, som fått utstå enorm kritik från supporterhåll för att han inte har öppnat plånboken. ”Spend some fucking money”, har Arsenalfansen skanderat med jämna mellanrum.
Nu kan allt vara förlåtet.
Skulle Arsenal värva Luis Suárez har man inte bara brutit klubbrekordet för övergångar. Man har brutit nya barriärer. Gjort ett statement inför fotbolls-Europa. Visat att snacket om att den betalda arenan ska löna sig inte bara är snack.
Fansen skulle älska det. De skulle vara så lyckliga att de skulle glömma bort att spelaren som värvats varit enormt hatad på alla arenor i England, inklusive Emirates.
Fotbollen har inget minne. Älskad ena dagen, hatad nästa. Och vice versa. Det är så det fungerar.

Men Luis Suárez är inte en populistisk värvning för att blidka fansen som vädjar om att spendera pengar. Den detaljen är en tacksam synergieffekt.
Uruguayanen är framför allt den bricka som Arsenal behöver för att ta titlar.
Med vårens uppryckning i minnet, där Laurent Koscielny och Per Mertesacker blev ett tryggt mittbackspar, har Arsène Wenger de flesta bitar på plats. Vad de inte har är en striker i världsklass. En anfallare som kan sysselsätta en hel backlinje och garanterar +20 mål.
Luis Suárez skulle ge den dimensionen.
Hans entré skulle direkt föra upp Arsenal som en utmanare till ligatiteln. Större än så är inte skillnaderna under en säsong där topptrion Chelsea, Manchester City och Manchester United bygger nytt.

Brendan Rodgers har beskyllt Arsenal för att ”sakna klass”, men jag kan inte se vad Arsenal gjort för fel. De har spelat efter konstens alla regler och är det någon klubb som fått känna av dessa ”regler” är det väl Arsenal efter de utdragna transfersopporna med Cesc Fábregas, Samir Nasri och Robin van Persie.
Arsenal fick förstås vetskap om klausulen från Luis Suárez agent. De lade ett bud på £40 000 001 eftersom de fått information om att bud över £40m skulle utlösa klausulen.
Vad skulle de ha lagt extra? £10? £100? £10000? £1m? Ingen lägger väl mer än man behöver?

£40m är mycket pengar för en spelare som framstår som ett riskfall. Suárez har varit avstängd sammanlagt 18 matcher under sin Liverpoolkarriär, hans labila karaktär innebär att det kan bli fler kommande år.
Samtidigt är £40m väldigt lite pengar på en marknad där Gareth Bale värderas till £100m.
Arsenal har chansen att göra ett kap och samtidigt försvaga en direkt konkurrent.
Tillfället är för bra för att missa.

Ur Luis Suárez synvinkel
Förra sommaren hade Luis Suárez ett erbjudande från en utländsk toppklubb. Han hade just avslutat en turbulent säsong med Evra-bråket och den långa avstängningen. Han kände sig orättvist behandlad. Det hade varit förståeligt om han hade bytt land och börjat om på ny kula.
Luis Suárez stannade. Han älskade ju Liverpool. Sa han.
Så han skrev ett nytt kontrakt. Samtidigt fick han, enligt egen utsago, löften från tränaren Brendan Rodgers. Denne ska ha sagt: ”Om vi inte når topp fyra ska jag se till att du får flytta nästa år”.
Huruvida det står skrivet i ett bindande avtal är oklart, men enligt spelaren är det glasklart att klubben brutit sina löften.
Är det rent av Liverpool som har svikit Suárez?

Spelare som byter klubb för att få spela Champions League är inget nytt fenomen. Det händer varje sommar.
Ingen, eller iallafall väldigt få, kan förneka att Luis Suárez hör hemma på den högsta nivån i fotbolls-Europa. Han förtjänar att spela i CL. Liverpool har inte kvalificerat sig de senaste åren och var inte nära att göra det i våras heller.
Luis Suárez är 26 år. Skulle han stanna i Liverpool får han tidigast spela CL under den säsong när han ska fylla 28 år. Men inte heller det är någon garanti.
Liverpoolfansen förstår hans önskan om att spela Champions League.
Det man inte har förståelse för är att han är beredd att tvinga fram en flytt till en av rivalerna.

För nästan exakt ett år sedan satt Luis Suárez och flinade med hela ansiktet på Ian Ayres kontor. Trots spekulationer under sommaren hade tecknat ett nytt långtidskontrakt med Liverpool.
Han pratade om hur lycklig han var i staden, hur lycklig han var i klubben, hur väl fansen behandlat honom.
Supportrarna har onekligen stått bakom honom i vått och torrt. Även när han inte förtjänat det.
Suárez borde vara tacksam för att klubben och fansen stöttat honom genom alla stormar. Han borde vara tacksam över att han förlåtits efter varje snedsteg.
När han kräver en flytt till Arsenal, en direkt rival, pissar han på dem på samma sätt som Robin van Persie pissade på alla Arsenalfans som stått bakom honom under de svåra, skadefyllda åren.

I januari gav Luis Suárez en intervju med Daily Mail. Han slog fast att han skulle stanna även om Liverpool missade Champions League.
Det verkade som att han var beredd att betala tillbaka för den kärlek han fått.
Men så kom sommaren. Luis Suárez gav först den där intervjun i Uruguay där han antydde att han ville byta klubb. Han skyllde på de engelska medierna som jagade hans familj.
Otroligt nog fick han sympati från vissa håll. Men alla utom de mest inbitna Liverpoolfansen kunde se igenom det uttalandet som komplett bullshit.
Det var inte medierna som jagade i väg Suárez. Han var sugen på att byta upp sig och använde det som svepskäl.
Luis Suárez räknade kallt med intresse från kontinenten. Det skulle bli enkelt att krita på för Real Madrid eller Bayern München. Liverpools ledning skulle gå med på att sälja. Fansen skulle förstå. Och sedan skulle ärendet vara ur världen.
Men Suárez missbedömde läget. De nämnda klubbarna var inte tillräckligt intresserade.
Enda alternativet var Arsenal. Visserligen en Champions League-klubb (såvida man klarar kvalet), men inte utanför Englands gränser.
Situationen är skrämmande lik Robin van Persie-fallet ifjol. Han hade också fått sympati om han flyttat till utlandet. Nu valde han Manchester United.
Och däri ligger problemet.
Det är okej att flytta utomlands. Det kan vara okej att flytta inom landet, men inte till en direkt konkurrent.
Liverpoolfansen kan inte förstå att samme man som berättat hur mycket han älskar klubben, han som berättat hur hans dotter sjunger ”You’ll never walk alone”, ens kan tänka tanken att tvinga fram en övergång till Arsenal.

Ju starkare kärleken är, desto brutalare blir sveket.
Luis Suárez hade agerat snyggare om han varit ärlig med sina intentioner. Om han inte hade lovat att stanna även vid en missad fjärdeplats. Om han lagt korten på bordet direkt efter säsongen.
Sagt att han var inställd på en flytt till en Champions League-klubb.
Han skulle inte ha väntat till augusti och sedan, via intervjuer med engelska tidningar (de han avskydde), låtit hälsa att han var beredd att dra Liverpool till domstol.
Med det naiva tillägget att ”fansen skulle förstå”.
Fansen skulle förstå mycket, men de skulle aldrig acceptera en flytt till Arsenal.

***
Så vad händer?
Min gissning hela sommaren har varit att Luis Suárez, Gareth Bale och Wayne Rooney flyttar. Cesc Fàbregas blir kvar i Barcelona. Manchester United får nöja sig med Marouane Fellaini. Typ så.

***
Läs mer:
17 aug 2012: ”RvP-affären ur tre olika synvinklar”.

Har Premier League tappat sin status hos stjärnorna? Är det en liga på nedgång?
När toppnamn efter toppnamn tidigare i sommar valde bort Premier League till fördel för La Liga, Serie A, Bundesliga och Ligue 1 var det en del som tydde på det.
Premier Leagues dragningskraft har onekligen minskat.
Men det finns de som dragit nytta av det nya tv-avtalet – och det talar för en riktigt intressant säsong.

Då var semestern över. Egentligen var den över redan förra veckan, men då ägnade jag tiden åt ett par texter till den årliga Ligabibeln som inom kort dyker upp i en butik nära dig.
Förr när man gick på ledighet tyckte man det var skönt att missa silly season. Numera är den galna säsongen i mångas ögon lika intressant som själva matcherna. Det märks inte minst på det enorma intresset för Silly season-bloggen och Silly-podden.
Från stranden och uteserveringarna har jag följt det som hänt – och det som inte hänt (vilket är minst lika mycket).
Det var väntat att många klubbar i Europa skulle spendera stort, att sommaren skulle bjuda på några spektakulära värvningar. Så blev det också, men för Premier Leagues del var det mindre action än väntat.
Någon artikelförfattare, minns inte vem, ställde frågan om Premier League är en liga på väg utför, och ja, på transfermarknaden verkar det så.

Edinson Cavani, Falcao, Henrikh Mkhitaryan, Isco, Mario Gomez, Mario Götze, João Moutinho, Thiago Alcantara, Neymar, Pierre-Emerick Aubameyang, Marquinhos, Kevin Strootman, James Rodriguez, David Villa, Lucas Digne, Gonzalo Higuaín, Dimitri Payet, Heung-Min Son…
En bit in i juli hade dessa spelare bytt klubb.
Alla hade, direkt eller indirekt, valt bort Premier League.
Där och då var det enkelt att peka på en rubbad maktordning där Premier Leagues status var ifrågasatt.
Nyrika klubbar som Anzji förändrade förutsättningarna redan för ett par år sedan när de värvade Samuel Eto’o, men det handlade fortfarande om undantag.
Den här sommaren har fotbollskartan ritats om radikalt.
Nu har makten på transfermarknaden koncentrerats till Frankrike där AS Monaco och Paris Saint-Germain utspelat en egen duell i kapprustning.

Real Madrid kan fortfarande fullborda den största affären om man lyckas säkra Gareth Bale, men det är framför allt Frankrike som har satt käppar i hjulet för Premier League-klubbarna.
Förr hade en klubb som Liverpool (som uppges ha visat intresse) handplockat en talang som Lucas Digne. Nu skrev vänsterbacken istället på för PSG.
Europas hetaste strikers, Falcao och Cavani, hade säkerligen hamnat i England (eller Spanien i Cavanis fall) för tre år sedan. Nu har båda valt att fortsätta karriären i Ligue 1.
Det var inte särskilt förvånande med tanke på de enorma övergångssummorna som Monaco respektive PSG lade upp, men det finns fler exempel. Att Mario Gomez, Gonzalo Higuaín och David Villa ratade PL var mer överraskande.
Thiago Alcantara valde att bli en av sjuttioåtta mittfältare i Bayern München istället för nyckelspelare i Manchester United (officiellt är det är fortfarande oklart om United var intresserat, men jag utgår från det). Pierre-Emerick Aubameyang skrev på för Dortmund.
Lägg till det faktum att två av de största stjärnorna, Gareth Bale och Luis Suárez, kan ha lämnat England innan fönstret stänger.
Det har inte varit någon lyckad sommar för Richard Scudamore.

Manchester City har ”räddat äran” genom att lägga ut stora pengar på Jesús Navas, Fernandinho och Alvaro Negredo. Men de är inte spelare i den allra yppersta världseliten. Ingen av dem är ordinarie i sitt landslag.
Det gyllene undantaget är Stevan Jovetic, en superstjärna som mer än väl fyller luckan efter Carlos Tévez.
Tottenham har också dragit sitt strå genom Paulinho och Roberto Soldado, två finfina nyförvärv.
Men i övrigt är det glest.
Chelsea har fortfarande inte fått in sin striker.
Manchester United har fortfarande inte fått in sin lösning på det centrala mittfältet.
Arsenal fick ge sig i kampen om Gonzalo Higuaín och har inte värvat alls, bortsett från Bosman-spelaren Yaya Sanogo.
Liverpool blev blåsta på den värvningen som såg ut att vara i hamn (Mkhitaryan) och nu meddelar Diego Costa (där Liverpool betalat utköpsklausulen) att han vill stanna i Atlético.

Det var ju inte så här det var tänkt.
När det nya tv-avtalet offentliggjordes förra sommaren (börjar gälla nu) var det vissa som antydde att Premier League skulle skaffa sig ett försprång gentemot andra ligor. I tider av Financial Fair Play får man bara spendera de pengar man själv genererat om man vill spela Champions League i framtiden.
Få saker underlättar det arbetet lika bra som ett tv-avtal med en 70-procentig höjning av arvodena.
Manchester United fick 60 miljoner pund i tv-pengar förra säsongen när laget vann ligan. Det nya avtalet är så stort att den klubb som slutar sist kommande säsong får mer än så i tv-pengar. Mer än 60 miljoner pund!
Inte konstigt att QPR var beredda att göra allt och lite till för att stanna i Premier League.

Det nya tv-kontraktet borde ha betytt att klubbarna skulle kunna locka fler stjärnor till öarna.
Så har det inte blivit och orsaken är förmodligen att Premier League inte längre har samma dragningskraft.
Konkurrensen från andra ligor har ökat.
Tidigare var det bara Barcelona och Real Madrid som hade större makt än de engelska toppklubbarna. Nu finns utmanare även i Frankrike, Ryssland, Tyskland och Italien.
I Frankrike handlar det om att två klubbar har berikats med så mycket pengar att det inte går att konkurrera med dem eftersom de samtidigt verkar strunta i allt vad FFP är.
Tyskland surfar på en framgångsvåg, med två superklubbar i täten och en läktarvänlig, sund föreningsmodell. Det har i sin tur lockat kontinentens mest eftertraktade tränare, Pep Guardiola, vars entré ytterligare höjt statusen för ligan.
I Spanien har La Liga förlorat fyra av de sex bästa målskyttarna från förra säsongen (förutom Real Madrid och Barcelona). Men dragningskraften till de två stormakterna är fortfarande enorm och i sommar har Barcelona lockat till sig Neymar och rycker i David Luiz och Jan Vertonghen och Real Madrid jobbar på Gareth Bale.
Även Italien har lyckats bättre än senaste åren med nytillskott som Carlos Tévez, Fernando Llorente, Kevin Strootman, Mario Gomez, Gonzalo Higuaín, Dries Mertens. Napoli kan göra en ny kupp om de löser Jackson Martinez.
Premier League och La Liga framstår hittills som förlorarna. Men medan La Liga kan läka såren av flyktande Falcao, Roberto Soldado, Jesús Navas och Alvaro Negredo med värvningar av Gareth Bale och Luis Suárez sätter Premier League hoppet till Cesc Fábregas. En tilltänkt rotationsspelare i Barcelona.
Samtidigt har Premier Leagues största stjärna gått i pension – Sir Alex Ferguson. Paul Scholes har lagt skorna på hyllan för sista gången. Frank Lampard, Ryan Giggs och Steven Gerrard börjar bli till åren.

Premier Leagues storklubbar har inte kunnat dra nytta av det nya tv-avtalet, åtminstone inte i jakten på de största stjärnorna.
Men tv-avtalet har gett effekt i andra delar av tabellen. Vinnarna finns i mitten och på den undre halvan. Och det känns riktigt roligt.
I sommar är Norwich, Swansea och Southampton tre av de klubbar som lyckats allra bäst under silly season. Norwich har bland annat köpt Ricky van Wolfswinkel (€10m), Gary Hooper (€6,3m), Leroy Fer (€5,5m), Martin Olsson (€2,9m) och Nathan Redmond (€2,3m).
Swansea har värvat Wilfried Bony (€13,9m) och Jonjo Shelvey (€5,9m).
Southampton drämde till med Victor Wanyama (€14,5m) och Dejan Lovren (€10m). Närmare €25 miljoner euro på två spelare.
Nykomlingen Cardiff City chockade förra veckan genom att köpa Steven Caulker från Tottenham för €10m.
Det är det som gör Premier League unikt. Det är den enda toppligan där lagen på den undre halvan kan värva en enskild spelare för närmare €15m.
Jag älskar det.

Det finns fortfarande en barriär för att ta sig upp till Champions League-platserna, men bakom dessa blir det jämnare och jämnare. Newcastle slutade femma för 1,5 år sedan. Everton slutade sexa i våras. Får Swansea allt att stämma den här säsongen kan de sluta på topp sju.
Premier League må ha gått miste om många stjärnnamn den här sommaren.
Men om det nya tv-avtalet gör att mitten- och bottenklubbarna kan satsa och minska avståndet mot toppen så kan det i alla fall leda till något positivt.

***
Det lutar åt att jag hoppar över jippomatchen som spelas på Friends ikväll och istället tränar fotboll för egen maskin.
Tror inte att det är något jag kommer att få ångra.

Brasilien krossade Spanien i natt i finalen i Confederations Cup.
Ett bevis för att tiki-takan är död?
Nja, inte nödvändigtvis.
Men väl ett tecken på att Bayern Münchens fartfotboll redan spritt sig till andra världsdelar.
Och att Vicente Del Bosque behöver utveckla La Rojas spel om de ska kunna gå hela vägen i VM nästa år.

Jag vet. Jag har egentligen semester.
Men inga regler utan undantag. Förutom att jag i natt såg en alldeles fantastisk fotbollsmatch mellan Brasilien och Spanien fick jag svar på en av de frågor som jag gått och funderat på sedan Champions League-semifinalerna i våras. Så därför tar jag paus i rekreationen och ägnar mig åt brådskande saker:
Är det en revolution vi ser? Är Spanien på väg att bli avslöjat?

Ingen har undgått Bayern Münchens framfart under säsongen. Även de mest inbitna La Liga-fantasterna tvingades tillstå att tyskarnas tempofyllda, raka och strategiska spel demolerade Barcelonas tiki-taka. 7–0 över två semifinaler var svårt att snacka bort.
Att Bayern München under säsongen var världens bästa klubblag tror jag få argumenterar emot.
Men var det en triumf för systemet/taktiken eller tack vare att man hade en speciell spelargrupp? Bayern München är inget vanligt lag. De har trots allt en av världens bästa målvakter (Neuer), två av världens bästa ytterbackar (Lahm/Alaba), två av världens bästa centrala mittfältare (Schweinsteiger/Martínez), två av världens bästa yttrar (Ribéry/Robben), en av världens mest lojala arbetshästar (Müller) och världens bäste (?) defensive striker (Mandzukic).
Frågan som gnagt i mitt huvud sedan dess: Kan andra lag lyckas med det Bayern München gjorde mot Barcelona?
Confederations Cup har gett oss en hint.

Efter den imponerande manglingen av ett passivt, osynkroniserat Uruguay i gruppspelet har vi sett ett Italien som gett Spanien stora problem i semifinalen.
Receptet: Trebackslinje, enormt löpvilliga wing-backs (Maggio/Giaccherini) och ett rakt anfallsspel byggt på snabba omställningar.
Igår såg vi ett Brasilien som fullständigt malde sönder Spanien med fyrbackslinje, förvånansvärt högt och intensivt presspel i kombination med snabba omställningar.
Det var den tyska fartfotbollen i sambaskrud.
Brasilien använde inte exakt samma taktik som Bayern, men grundidén var densamma: Pressa tufft och hårt. Driv upp tempot. Ställ om snabbt och använd farten.
Jag sparade ned några bilder från sändningen i SVT Play för att visa specifikt vad som var lyckosamt för Brasilien i gårdagens match.

Höga presspelet
Vilket försvar passar bäst mot tiki-takan? Lågt zonförsvar eller högt presspel? Efter att ha sett Inter och Chelsea nå framgång med ultralåga försvar mot Barcelona (och Schweiz mot Spanien) har jag ansett att lågt zonspel är den bästa taktiken mot Spanien.
När Bayern München lattjade bort Barcelona valde de att sjunka hem till mittlinjen och låta Barcelona ha bollen i ofarliga ytor – för att sedan pressa intensivt så fort bollen spelades framåt eller ut mot en av ytterbackarna.
Därför var det intressant (och glädjande) att Luiz Felipe Scolari valde en annan taktik. Han beordrade extremhög press. Inte bara första tio minuterna som vi sett andra lag göra. Brasilien pressade högt i princip matchen igenom.
De spelade på gränsen till det tillåtna. Dels för att störa Spanien, dels för att utnyttja en av lagets konkurrensfördelar (storleken).
Det mest imponerande var hur hängivna spelarna var i sitt arbete. När de stressade sina motståndare joggade de inte fram lite lätt för att infria tränarens önskan. Det var maxlöpningar varje gång. Därigenom fick Spanien aldrig en lugn stund. De fick smaka på sin egen medicin och klarade inte av att hantera det under första halvlek. De hade fler bolltapp och slarviga passningar i den här matchen än de haft sammanlagt i hela turneringen.
Brasiliens taktik hade förstås inte varit möjligt utan spelare i fysiskt toppskick (de hade dessutom en vilodag mer än Spanien). På det sättet påminner de om Bayern München. De har anammat Barcelonas pressidé, men praktiserar den med större och mer kraftfulla spelare.

(Röd pil=bollens väg, blå pil=spelarens väg, svart linje=avstånd mellan spelare, turkos pil=alternativ passningsväg).

Den här bilden är från tredje matchminuten. Tre spelare som jagar i full fart. Mittfältare som är beredda att kliva fram i nästa läge.
Det är många lag som försökt pressa högt mot Barcelona/Spanien, men misslyckats för att de inte får tillräckligt med understöd.

Notera därför hur Hulk (inringad längst bort) redan i det här skedet – när Alvaro Arbeloa spelar hem bollen till Iker Casillas – har satt fart för att pressa i nästa läge.


I vanliga fall brukar Spanien kunna spela sig ur såna här situationer, men tack vare Hulk maxlöpning för att kliva upp i rygg på Sergio Ramos tvingas Iker Casillas rensa i väg bollen. Den här detaljen fungerade prickfritt för Brasilien och den är ytterst viktig. Att pressa med spelare ett och två är inga problem. Svårigheten är att spelare tre, fyra, fem måste vara beredda att kliva in i nästa läge. Brasilien klarade det – konsekvent.
Det handlade om att offensiva stjärnor tog på sig jobbet som grovarbetare. På samma sätt som Jupp Heynckes fick Ribéry och Robben att jobba stenhårt i defensiven, fick Scolari spelare som Hulk och Oscar att springa livet ur sig för att pressa och täcka igår.

Ett måste mot Spanien: Lås alla insparkar för att inte låta Spanien rulla igång och sätta igång passningskarusellen.

Hur såg Brasiliens grunduppställning ut när Spanien fått tid och utrymme att rulla igång? Jo, så här. Här ser vi hur yttrarna Hulk och Neymar (närmast) håller koll på ytterbackarna. Märk väl att Neymars avstånd till Arbeloa är tämligen stort; han vill styra spelet dit. Brasilien satte nämligen extra stor press på Spaniens högerback (den svaga länken i backlinjen). Vi ser hur Oscar har sugit upp Sergio Busquets, vi ser framför allt hur Paulinho närmarkerar Xavi (ringen närmast). Notera hur Fred (ringen längst bort) startar från bortre sidan för att skära av Sergio Ramos.

Fred springer i en båge (den typ av löpning som Henke Larsson var mästare på). I det här läget är den bortre mittbacken, Ramos, avskärmad. Piqué har bara ett passningsalternativ, spela upp bollen på fötterna på Fernando Torres.

…men då är mittbacken David Luiz redo att storma fram i rygg.

Det här djärva sättet att fullfölja i pressen, även med mittbackarna, var framgångsrikt. Här har Brasilien gjort en överflyttning till vänstersidan, Spanien lyckas ändå spela sig ur, men eftersom Luiz har flyttat upp i rygg på Fernando Torres en bit in på offensiv planhalva, vinner man boll i nästa skede.

Varför pressar inte alla lag så här? Är det verkligen så svårt? Det ser enkelt ut.
Jo, det är krävande.
Brasilien grejade det tack vare att man…
…var enormt aggressiva och spelade på gränsen. Oscar hade tur som klarade sig undan en varning i första halvlek. Med ett gult kort blir det svårare att gå fullt in i pressen.
…hade individuellt skickliga spelare, inte minst Paulinho och Luiz Gustavo. I vanliga fall brukar Xavi och Andrés Iniesta kunna vända bort eller väggspela bort spelare som ”jagar”. Igår kom de sällan förbi Brasiliens mittfältsduo.
…hade ett kokande Maracanã i ryggen. Sällan har en hemmapublik skapat en sådan energikälla. Med högljudda och uppjagade supportrar i ryggen offrade sig Brasiliens spelare mer än man trodde var möjligt.

Det finns förstås en baksida med att pressa så högt och låta mittbackarna kliva upp i rygg: När man missar släpper man till öppna lägen. Som igår i första halvlek.

Juan Mata passar till Fernando Torres och tar en löpning i djupet. Thiago Silva har följt med i ryggen på Torres och lämnar en jätteyta bakom sig…

…vilket Spanien utnyttjar. Det här ledde till jätteläget där David Luiz räddade med en heroisk täckning.

Offensiven
Det Jupp Heynckes gjorde med Bayern München till den här säsongen var att han plockade vissa delar ur Barcelonas filosofi (Bayern var det laget i Europa med näst högt bollinnehav) och sedan utvecklade systemet. Bayern München 2012/13 hade presspelet och förmågan att spela bollen efter backen. Dessutom hade de dimensioner som Pep Guardiolas Barcelona aldrig hade: Det raka spelet, de snabba omställningarna, huvudspelet, fysiken.
I Confederations Cup var Luiz Felipe Scolaris Brasilien ett skärsnitt av Bayern.
De har den tekniska kvalitén för att spela på få tillslag. De har farten för att såra motståndare med kontringar. De har fysiken för att pressa sönder en motståndare som Spanien.
Presspelet har vi tittat på. Farten exemplifierades framför allt när Neymar ryckte sig fri i första halvlek, vilket renderade en varning för Alvaro Arbeloa, Hulk ställde om och Oscar blev neddragen av Sergio Ramos och när Neymar fick Gerard Piqué utvisad.
Den tekniska kvalitén vill jag demonstrera med två situationer på egen planhalva från andra halvlek.

Spanien har flyttat över och fångat in Thiago Silva (bollförare). I såna här situationer är vi vana vid att försvararen slår en långboll som hamnar hos Spaniens försvarare och sedan är passningskarusellen igång igen. Men tack vare Silvas skicklighet löser han situationen på ett annat sätt.

Han dribblar sig förbi Fernando Torres, spelar hem till Luiz Gustavo som flyttat ned i backposition – och denne kan därmed enkelt vända spelet ut på en helt fri yta.
Trots att Spanien, som synes, har sex spelare på bollsidan lyckas Brasilien spela sig ur och få Spanien att fortsätta jaga – enbart tack vare Thiago Silvas individuella kvalité i förstaläget.
Det här visar lite om hur viktiga Silva och David Luiz, två spelande backar, var igår.

Liknande situation. Marcelo har fått en jobbig situation med Pedro jagandes i ryggen. Naturligt val: Spela hem till målvakt som får lyfta långt.

Men Marcelo har skickligheten/självförtroendet/modet att vända bort Pedro.

De spanska spelarna som tror att man knutit åt säcken får se hur Marcelo vänder spelet ut på en helt fri Dani Alves.
Ergo: Precis som Bayern München har Brasilien den individuella skickligheten för att lösa svåra situationer.

Hur går Spanien vidare?
Efter en kväll då Spanien åkt på en uppläxning och hegemonin på allvar är hotad är det lätt att dra förhastade slutsatser. Spanien spelade trots allt 120 minuters kraftödslande semifinalfotboll i torsdags mot Italien och fick bara två vilodagar jämfört med Brasiliens tre. Sådant gör skillnad på den här nivån. Det vore fel att blunda för det.
Samtidigt kan vi konstatera att Italien redan i semifinalen lyckades med mycket av det som bar frukt för Brasilien i natt. I första halvlek skapade Italien tillräckligt många heta chanser för att göra ett par mål.
Så verktygen för att tämja Spanien finns där, några få lag/länder har hittat dem. Vicente Del Bosque har fått en del att fundera på.
Det enkla vägen – dem som många neutrala skriker efter – hade förstås varit att bygga om och leta efter andra spelartyper. Ge hypersnabbe yttern Jesus Navas – en mer ”direkt” spelare – en större och viktigare roll.
Men jag tror istället att det kan bli tvärtom.
De senaste åren när Spanien fått leva med sin ”tråkstämpel” har valet att spela utan anfallare varit det som framkallat mest kritik. Kausaliteten av det valet har varit att Del Bosque föredragit att spela med två defensiva mittfältare, Sergio Busquets och Xabi Alonso. Med den duon som sopkvastar framför backlinjen tog Spanien VM-guld utan att släppa in ett mål i slutspelsmatcherna.
”Spanien är så bra att de inte behöver dubbla pivotes”, har det hetat från folk som vill ha fart och fläkt.
Argumentet fick än mer bäring efter den imponerande segern mot Uruguay där det spanska mittfältet (som bestod av fem spelare från Barcelona) knappt lånade ut bollen.
Men klarar sig Spanien utan dubbla pivotes mot de bättre lagen? Matchen igår antyder att de inte gör det.
Brasilien fick en mängd omställningslägen. Det kändes farligt nästan varje gång.
Vicente Del Bosque kommer förstås överväga att återgå till systemet med två defensiva mittfältare så fort Xabi Alonso är fit och i form. Han kan inte ha gillat vad han såg igår på Maracanã: Att Spaniens patenterade bollinnehav var rekordlågt första halvtimmen, att laget hade svårt att spela sig ur motståndarnas press, att Brasilien tog sig till så många farliga lägen (och att Italien gjorde det några dagar tidigare).
Ett frågetecken är Xavi. Detta fenomen som varit symbolen för tiki-taka-filosofin har tappat betänkligt senaste året. Nu framstår han som en sidledsspelare, oförmögen att influera spelet mot de bästa landslagen. Förr var Xavi och Iniesta en garanti för dominans. Igår var Ineista bra (igen) medan Xavi blev uppkäkad av Paulinho och Luiz Gustavo.
Xavi är 34 år i Rio nästa år. Kan Del Bosque peta honom? Tveksamt, men förbundskaptenen borde leka med tanken. I bakfickan finns spännande namn som Isco och Juan Mata, spelare som ger mer fart och tempo.
En Alonso-comeback bör därför betyda att Andrés Iniesta flyttas ut till vänster och får utgå från en kantposition. Synd, tycker jag, eftersom han visat i den här turneringen att han är världens bästa centrala mittfältare.
Med Cesc Fábregas som falsk nia (?) kan Spanien gå tillbaka till systemet som gav EM-guld förra sommaren. Mer packat mittfält, större kontroll, större bollinnehav och samtidigt bättre täckning defensivt.
Roligare att se på? Knappast.
Men Spanien föredrar nog att leva med tråkstämpeln och mästerskapstitlar jämfört med att se på när fotbollsvärlden springer om dem.

Slutsats
Bayern Münchens demolering av Barcelona i Champions League visade att det går att bemästra tiki-takan med högkvalitativ fartfotboll.
Brasiliens triumf igår visade att de nya trenderna sprider sig snabbt.
Scolaris gäng använde ett direkt, snabbt spel och sårade Spanien.
Så svaret på frågan som jag gått och funderat på sedan i maj:
Ja – andra länder/lag kan utföra Bayern Münchens moderna attackfotboll.
Inte lika bra, men ändå tillräckligt bra för att sätta käppar i hjulet för det landslag som dominerat världsfotbollen de senaste fem åren.
Men Brasilien visade också att man inte behöver sjunka djupt ned på egen planhalva för att värja sig från passningskarusellerna.
Brasilien pressade ultrahögt igår och fick spanjorerna att tappa rytmen. De löste svåra situationer tack vare hög individuell skicklighet (som Thiago Silva och Marcelo), vilket medförde att Spanien fick retirera på ett sätt de inte är vana vid.
Är tiki-takan död? Nej, än så länge är det bara de bästa som klarar av att hantera Spaniens fotboll. Fråga Uruguay.
Tyskland gick i bräschen för den nya fartfotbollen. Brasilien visade igår att fler är kapabla att ta efter.
Det är upp till Spanien att svara.

Fotnot: Bilder från SVT Play. Vill ni se matchen finns länk här.

Sommaren är här, silly season-karusellen snurrar för fullt. Då tar bloggen långledigt.
Jag har gått på semester. Det innebär att jag ska fokusera på sol, bad, paraplydrinkar och fotbollsspel (för egen del) snarare än Premier League.
Jag ska försöka koppla bort den där ligan så gott det går och inte göra som för tre år sedan när jag satt på Tylösand och författade ett inlägg om Joe Coles övergång till Liverpool på mobilen.
Det kanske blir något inhopp i Sillypodden, annars ska jag ladda batterierna till nästa säsong. Och det lär behövas eftersom den kan bli något alldeles extra. För första gången sparkar ligan igång utan Alex Ferguson vid tränarbänken i Manchester United. José Mourinho är tillbaka. Arsène Wenger har spenderat pengar (?) under sin sista (?) säsong i England. Liverpool har byggt för framtiden. Manchester City har storsatsat (igen).
Man längtar redan till premiären.

Eftersom tidningsläsandet går upp sommaren (när folk ligger på stranden eller i hängmattan och har överflöd av tid) har jag samlat de mest omtyckta/omtalade blogginläggen från säsongen.
Kanske har ni missat något dokument, kanske finns det någon analys som är värd att begrunda igen?

MAJ
23 maj: Säsongens sämsta värvningar.
21 maj: ”Det var hög tid för Pulis att lämna Stoke”.
21 maj: Säsongens 15 bästa värvningar.
13 maj: ”Varför vill Chelsea släppa Lampard?”.
10 maj: ”Moyes främsta utmaningar i United”.
8 maj: ”Ferguson – historierna vi aldrig glömmer”.
6 maj: Dokument: ”Mannen bakom Hulls succé”.

APRIL
22 apr: Därför vinner Man United titeln.
18 apr: Därför kommer jag att sakna Wigan.
15 apr: Di Canio är Sunderlands räddare.

MARS:
24 mar: ”van Wolfswinkel kan ta Norwich till ny nivå”.
23 mar: Skrtels förvandling – från stjärna till bänkspelare.
19 mar: ”Taktiska detaljer från helgen”.
6 mar: Analys: ”Uniteds taktik perfekt – i 56 minuter”.
4 mar: ”Taktiska detaljer från helgen”.

FEBRUARI
26 feb: Dokument: ”Bales väg från bänken till stjärnorna”.
22 feb: ”Hur länge kan Liverpool behålla Suárez?”
20 feb: Analys: ”Arsenals försvarsspel”.
13 feb: Hur Real Madrid hjälpte United att vinna Europacupen.
12 feb: Analys: ”Taktiska detaljer från helgen”.
7 feb: ”Liverpool förlorar en del av sin själ”.
5 feb: Analys: Taktiska detaljer från helgen”.

JANUARI
28 jan: Dokument: ”Från mardröm till superskräll”.
26 jan: ”Därför är Berbatovs sort (tyvärr) utdöende”.
25 jan: ”Lukas Podolski förblir en gåta”.
23 jan: Analys: ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”.
21 jan: Dokument: ”Kultspelaren som lyfter nykomlingen”.
21 jan: ”Newcastles öde kan avgöras vid förhandlingsbordet”.
17 jan: ”Beviset på att WIlshere är tillbaka”.
16 jan: Dokument: ”En talangs uppgång och fall”.
15 jan: ”Zabman” – mästarnas hjälte i det tysta.
12 jan: Dokument: ”Demba Ba – fyndet som få klubbar har råd med”.
9 jan: ”Matchen kan avgöra Hooivelds karriär”.
8 jan: ”FIFPro XI var ett skämt – som väntat”.
7 jan: ”Suárez gjorde vad alla andra spelare hade gjort”.
5 jan: Analys: ”Lagarbetet bakom Suárez mål”.
3 jan: ”Gerrards renässans”.

DECEMBER
28 dec: ”Carrick – spelaren United inte kan avvara”.
21 dec: Analys: ”Newcastles smarta hörnvariant”.
18 dec: Analys: ”Theo Walcott som striker”.
14 dec: Analys: ”Därför har Benítez blivit ett lyft för Torres”.
11 dec: Analys: ”Taktiken som sårade City”.
8 dec: Därför är Sunderland på väg mot fiasko.
7 dec: Dokument: ”Så blev Fellaini en kultspelare”.
2 dec: MK Dons–AFC Wimbledon – höstens match.
1 dec: Dokument: Från hackkyckling till publikfavorit.

NOVEMBER
26 nov: Därför gör West Bromwich succé.
22 nov: ”Benítez – överskattad eller underskattad?”.
13 nov: Analys: ”Zonspel vs man-man vid fasta situationer”.
13 nov: Dokument. ”Doldisens långa väg till landslaget”.
2 nov: Dokument: ”Coles mardröm i Liverpool”.

OKTOBER
30 okt: Analys: ”Rooneys förvandling till defensivspecialist”.
26 okt: Analys: ”Taktiken bakom Evertons succé”.
23 okt: Dokument: ”Så blev lille Mata störst i Premier League”.
19 okt: Dokument: ”Clarke tystar sina kritiker”.
11 okt: Dokument: ”Baines långa väg mot stjärnorna”.
8 okt: Analys: ”Uniteds taktiska revolution”.
5 okt: Nani – från superstjärna till frågetecken.
1 okt: Så blev Bullard ligans roligaste karaktär.

SEPTEMBER
28 sep: Dokument: ”Besegrade cancern – på väg mot Premier League”.
27 sep: ”Rekordmånga talanger i Ligacupen”.
22 sep: Dokument: ”Raheem Sterling – Liverpools räddare”.
21 sep: Dokument: ”Så blev Arsenal tätt tack vare Bould”.
14 sep: Dokument: ”Superfyndet kan skriva historia”.
13 sep: ”23 år efter Hillsborough kom sanningen fram”.
9 sep: Dokument: ”Diaby – från bortglömd till glödhet”.
6 sep: Analys: ”Rooneys framtid – mittfältare”.

AUGUSTI
30 aug: ”Dembélé är den perfekta ersättaren till Modric”.
29 aug: ”Sebastian Larssons nya roll i Sunderland”.
24 aug: Analys: ”Uniteds offensiv med van Persie”.
22 aug: ”Bakgrunden till försäljningen av Song”.
17 aug: ”RvP-affären ur tre olika synvinklar”.

Har ni ytterligare tid över kan ni ge er på det blogginlägg som tog överlägset mest tid och energi att göra: Analysen som Barcelonas taktiska revolution.
Och vill ni ha en nostalgisk tillbakablick kan ni köpa Plus och läsa min artikelserie om Premier League-legendarer där jag har porträtterat runt 30 profiler.

Nu återstår bara att önska er alla en riktigt trevlig sommar!

Vi har rankat tränarna och de 50 bästa spelarna i Premier League.
Hur skötte sig de andra?
I den här genomgången betygsätter vi samtliga spelare.

”Hur kunde du inte ge Santi Cazorla/Eden Hazard en femma?”.
Jag gissar att det kommer att vara en av de mest frekventa frågorna från den här delen. Så därför ger jag förklaringen direkt.
Jag vägde fram och tillbaka här och från början satte jag slentrianmässigt femmor på dessa herrar. Men sedan funderade jag lite till, tänkte på kriterierna och kände att världsklass betyder, eller bör betyda, att man varit en av de bästa spelarna i världen (i sin position).
Så motiveringen: För att få femman=världsklass ska man ha varit en av världens 3-4 bästa spelare i sin position den här säsongen. Jag tycker inte att Cazorla har varit en av de tre-fyra bästa centrala offensiva mittfältarna i världen.
Fantastisk, visst, men det man framför allt saknar från hans sida är förmågan att göra skillnad även i de stora matcherna. Mot Chelsea, Manchester City och Manchester United har han istället varit tämligen anonym. Det är det sista lilla klivet som krävs för att han ska ta steget upp bland de riktigt stora i världen.
Eden Hazard har varit bra i vissa toppmatcher, men i hans fall var formsvackan under senhösten/vintern för lång och för djup för att motivera en femma. Jag tycker inte heller att han varit en av världens 3–4 bästa vänstermittfältare den här säsongen. Så därav ingen femma.
Vilka som har varit bättre i mina ögon?
Offensiva centrala mittfältare (Cazorla): Gareth Bale, Juan Mata, Toni Kroos, Andrés Iniesta. För att ta några exempel.
Vänstermittfältare (Hazard): Cristiano Ronaldo, Franck Ribéry, Marco Reus. För att ta några exempel.

Både Cazorla och Hazard får urstarka fyror. Det gör att fyran blir ett brett betyg. Spelarna på plats 40–50 på min 50-lista fick också fyror trots att de inte varit lika vassa som Cazorla/Hazard. Men det är smällar man får ta. Hur man än gör finns det för- och nackdelar.

Riktlinjer/kriterier
> Bedömningen gäller endast Premier League, inte Champions League eller andra cuper.
> I den här betygssummeringen har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade. Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit bänkad/petad (anledningen till att man är bänkad är ju ofta att man inte är tillräckligt bra).
> Jag har försökt att inte ta hänsyn till mina eller andras förväntningar på spelaren eller framtida potential. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar positivt eller negativt. Om spelaren blir bra i framtiden är oväsentligt – här tittar vi bara på prestationen den här säsongen.
> Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid. Det är bättre att ni i så fall ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera.
> Jag har en snävare syn på begreppet världsklass i år. Därför kommer endast en exklusiv skara belönas med femman, inte som ifjol där spelaren 1–15 på 50-listan fick betyg 5.
> I bedömningen struntar vi fullständigt i om det är spelarens första år i ligan eller den tionde säsongen. Eller om tränaren använt spelaren i en ovan position. Det är förmildrande omständigheter i supporterögon, men inte i den här genomgången.
> Vi kör efter skolbetygsprincipen. Man kan inte få sämre betyg än 1=underkänd. Det finns ingen anledning att slå på den som ligger.
> 1–5-skalan gör att betygen blir ”breda”. Det är skillnad på en svag trea och en stark trea, men det framgår inte här. Det kan tyckas hårt, men livet är hårt. Det var som min gamla mattelärare som sa till mig: ”Jag har aldrig satt en så stark fyra på någon elev”. Tack för den, typ.

Betygsskala: 5=Världsklass, 4=Mycket bra, 3=Bra, 2=Godkänd, 1=Underkänd.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE 2012/13

ARSENAL
Wojciech Szczesny……………2
Lukasz Fabianski………………2
Vito Mannone…………………..2

Per Mertesacker………………..4
Laurent Koscielny………………4
Thomas Vermaelen…………….2
Nacho Monreal………………….3
Kieran Gibbs…………………….3
André Santos……………………1
Bacary Sagna……………………2
Carl Jenkinson…………………..2

Mikel Arteta………………………4
Francis Coquelin…………………1
Vassikiri Diaby……………………1
Jack Wilshere…………………….3
Santi Cazorla……………………..4
Tomas Rosicky……………………3
Aaron Ramsey……………………2
Lukas Podolski……………………3
Andrej Arsjavin…………………….1
Alex Oxlade-Chamberlain…..……..2
Gervinho…………………………..2

Theo Walcott………………………4
Olivier Giroud………………………3
Marouane Chamakh………………1

ASTON VILLA
Brad Guzan………………………..4
Shay Given…………………………1

Ron Vlaar…………………………..3
Chris Herd………………………….2
Nathan Baker………………………3
Ciaran Clark………………………..2
Enda Stevens………………………2
Joe Bennett…………………………2
Eric Lichaj…………………………..1
Matthew Lowton……………………3

Ashley Westwood…………………..3
Fabian Delph……………………….2
Karim El Ahmadi……………………2
Yacouba Sylla………………………2
Barry Bannan……………………….2
Stephen Ireland…………………….1
Brett Holman…………………..……2
Charles N’Zogbia………………..…2
Marc Albrighton……………………..1

Gabriel Agbonlahor…………………3
Andreas Weimann………………….3
Christian Benteke…………………..4
Darren Bent………………………….2

CHELSEA
Petr Cech……………………………4

Gary Cahill…………………………..3
John Terry……………………………3
David Luiz……………………………4
Branislav Ivanovic…………………..4
Ashley Cole………………………….4
Ryan Bertrand……………………….2
César Azpilicueta……………………3

John Obi Mikel………………………..2
Oriol Romeu…………………………..2
Frank Lampard……………………….4
Ramires………………………………..3
Eden Hazard………………………….4
Juan Mata……………………………..5
Oscar…………………………………..3
Marko Marin……………………………1
Victor Moses…………………………..2
Yossi Benayoun……………………….1

Demba Ba………………………………2
Daniel Sturridge……………………….1
Fernando Torres……………………….2

EVERTON
Tim Howard…………………………….3
Jan Mucha……………………………..2

Bryan Oviedo……………………………2
Sylvain Distin…………………………..3
Johnny Heitinga………………………..1
Phil Jagielka……………………………..4
Leighton Baines………………………..5
Tony Hibbert…………………………….2
Phil Neville………………………………..2
Séamus Coleman………………………3

Ross Barkley……………………………..2
Marouane Fellaini………………………4
Darron Gibson…………………………..3
Thomas Hitzlsperger…………………..2
Leon Osman……………………………..3
Steven Naismith………………………..2
Steven Pienaar………………………….4
Kevin Mirallas……………………………4

Victor Anichebe…………………………2
Nikica Jelavic……………………………2
Apostolos Vellios………………………..1

Vi har rankat tränarna och de 50 bästa spelarna i Premier League.
Hur skötte sig de andra?
I den här genomgången betygsätter vi samtliga spelare.

”Är inte Michu värd en femma?”, var en av frågorna som dök upp vid upprepade tillfällen efter en av delarna.
Svar: Nej. Inte med mina kriterier.
Jag har valt en snävare syn på begreppet ”världsklass” det här året. De som får femman i betyg ska kunna anses ha varit en av världens 3-4 bästa spelare i sin position den här säsongen.
Har Michu varit det? Nej, jag kan hitta ett antal nummer tio-spelare som varit vassare än honom (eller ett antal strikers om man vill betrakta honom som en sådan). Därför får han nöja sig med fyra i betyg.
Däremot kan jag inte hitta mer än 3-4 högerbackar som varit bättre än Pablo Zabaleta den här säsongen. Därför får han betyget 5=världsklass.

I den här delen hade jag svårast att betygsätta Liverpoolduon Raheem Sterling och Fabio Borini.
Sterling var en fyra sett till augusti–november. Efter det har han varit en etta. Kontentan blev en stark tvåa sett till helheten.
Fabio Borini har inte visat mycket, varit skadad och kämpat i motvind. Han är säkert en etta för många, men tar man bort den relativt höga prislappen och alla spruckna förväntningar/förhoppningar så nådde han upp till godkänt betyg.

Riktlinjer/kriterier
> Bedömningen gäller endast Premier League, inte Champions League eller andra cuper.
> I den här betygssummeringen har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade. Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit bänkad/petad (anledningen till att man är bänkad är ju ofta att man inte är tillräckligt bra).
> Jag har försökt att inte ta hänsyn till mina eller andras förväntningar på spelaren eller framtida potential. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar positivt eller negativt. Om spelaren blir bra i framtiden är oväsentligt – här tittar vi bara på prestationen den här säsongen.
> Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid. Det är bättre att ni i så fall ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera.
> Jag har en snävare syn på begreppet världsklass i år. Därför kommer endast en exklusiv skara belönas med femman, inte som ifjol där spelaren 1–15 på 50-listan fick betyg 5.
> I bedömningen struntar vi fullständigt i om det är spelarens första år i ligan eller den tionde säsongen. Eller om tränaren använt spelaren i en ovan position. Det är förmildrande omständigheter i supporterögon, men inte i den här genomgången.
> Vi kör efter skolbetygsprincipen. Man kan inte få sämre betyg än 1=underkänd. Det finns ingen anledning att slå på den som ligger.
> 1–5-skalan gör att betygen blir ”breda”. Det är skillnad på en svag trea och en stark trea, men det framgår inte här. Det kan tyckas hårt, men livet är hårt. Det var som min gamla mattelärare som sa till mig: ”Jag har aldrig satt en så stark fyra på någon elev”. Tack för den, typ.

Betygsskala: 5=Världsklass, 4=Mycket bra, 3=Bra, 2=Godkänd, 1=Underkänd.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE 2012/13

FULHAM
Mark Schwarzer…………………………2
David Stockdale…………………………2

Brede Hangeland………………………..3
Philippe Senderos………………………2
Chris Baird…………………………….….2
Aaron Hughes……………………………2
Sascha Riether……………………….….4
John Arne Riise……………………….…2
Kieran Richardson………………………2
Stanislav Manolev………………………1
Matthew Briggs………………………….2

Mahamadou Diarra……………………..2
Emmanuel Frimpong……………………2
Pajtim Kasami……………………….……1
Steve Sidwell…………………………..…2
Eyong Enoh…………………………….…2
Alexander Kacaniklic……………………2
Kerim Frei…………………………………2
Giorgos Karagounis……………………2
Ashkan Dejagah………………………..2
Bryan Ruiz………………………………..3
Damien Duff………………………………2
Urby Emanuelson………………………2

Dimitar Berbatov………………………..4
Hugo Rodallega…………………………2
Mladen Petric…………………………….2

LIVERPOOL
Pepe Reina…………………………..…2
Brad Jones………………………………2

Martin Skrtel……………………………1
Sebastián Coates………………………2
Daniel Agger………………………….…3
Jamie Carragher……………………….2
Jose Enrique…………………………….3
Glen Johnson…………………………..4
Andre Wisdom…………………………2
Martin Kelly……………………………..2

Lucas Leiva…………………………….3
Nuri Sahin………………………………1
Steven Gerrard………………………..4
Joe Allen………………………………..2
Jordan Henderson……………………3
Stewart Downing………………………2
Jonjo Shelvey………………………….1
Philippe Coutinho……………………..4
Joe Cole…………………………………1
Raheem Sterling………………………2
Suso……………………………………..2
Oussama Assaidi……………………..1

Fabio Borini……………………………..2
Daniel Sturridge……………………….4
Luis Suárez……………………………..5

MANCHESTER CITY
Joe Hart…………………………………..3

Vincent Kompany……………………..3
Matija Nastasic…………………………4
Kolo Touré……………………………….2
Joleon Lescott………………………..…2
Micah Richards…………………………2
Gaël Clichy………………………………4
Aleksandar Kolarov……………………1
Pablo Zabaleta…………………………5
Maicon…………………………………..2

Gareth Barry……………………………3
Javi Garcia………………………………1
Jack Rodwell……………………………2
Yaya Touré………………………………4
James Milner……………………………3
David Silva………………………………3
Samir Nasri……………………………..2
Scott Sinclair……………………………1

Mario Balotelli…………………………1
Edin Dzeko……………………………..3
Sergio Agüero…………………………4
Carlos Tévez…………………………..4

MANCHESTER UNITED
David De Gea…………………………4
Anders Lindegaard…………………..2

Nemanja Vidic…………………………4
Jonny Evans……………………………3
Rio Ferdinand………………………….4
Chris Smalling…………………………2
Phil Jones……………………………….3
Alexander Büttner……………………..2
Patrice Evra…………………………….4
Rafael da Silva…………………………4

Michael Carrick…………………………5
Antonio Valencia………………………..2
Darren Fletcher…………………………2
Anderson…………………………………1
Paul Scholes…………………………….2
Ryan Giggs……………………………..2
Tom Cleverley………………………….3
Shinji Kagawa…………………………..3
Wayne Rooney…………………………4
Ashley Young……………………………2
Nani……………………………………….1

Danny Welbeck………………………..2
Robin van Persie………………………5
Javier Hernández………………………3

***
Imorgon kommer nästa del.

Vi har rankat tränarna och de 50 bästa spelarna i Premier League.
Hur skötte sig de andra?
I den här genomgången betygsätter vi samtliga spelare.

Riktlinjer/kriterier
> Bedömningen gäller endast Premier League, inte Champions League eller andra cuper.
> I den här betygssummeringen har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade. Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit bänkad/petad (anledningen till att man är bänkad är ju ofta att man inte är tillräckligt bra).
> Jag har försökt att inte ta hänsyn till mina eller andras förväntningar på spelaren eller framtida potential. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spealre som överraskar. Om spelaren blir bra i framtiden är oväsentligt – här tittar vi bara på prestationen den här säsongen.
> Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid. Det är bättre att ni i så fall ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera.
> Jag har en snävare syn på begreppet världsklass i år. Därför kommer endast en exklusiv skara belönas med femman, inte som ifjol där spelaren 1–15 på 50-listan fick betyg 5.
> I bedömningen struntar vi fullständigt i om det är spelarens första år i ligan eller den tionde säsongen. Eller om tränaren använt spelaren i en ovan position. Det är förmildrande omständigheter i supporterögon, men inte i den här genomgången.
> Vi kör efter skolbetygsprincipen. Man kan inte få sämre betyg än 1=underkänd. Det finns ingen anledning att slå på den som ligger.
> 1–5-skalan gör att betygen blir ”breda”. Det är skillnad på en svag trea och en stark trea, men det framgår inte här. Det kan tyckas hårt, men livet är hårt. Det var som min gamla mattelärare som sa till mig: ”Jag har aldrig satt en så stark fyra på någon elev”. Tack för den, typ.

Betygsskala: 5=Världsklass, 4=Mycket bra, 3=Bra, 2=Godkänd, 1=Underkänd.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE 2012/13

NEWCASTLE
Steve Harper……………………………2
Tim Krul………………………………….3
Rob Elliot………………………………..2

Mike Williamson…………………………2
Fabricio Coloccini……………………….4
Steven Taylor…………………………….3
Mapou Yanga-Mbiwa………………….2
James Perch………………………………2
Massadio Haidara……………………….2
Davide Santon……………………………3
Mathieu Debuchy……………………….2
Danny Simpson………………………….2

Vurnon Anita………………………………2
Shane Ferguson…………………………2
Chiek Tioté………………………………..1
Gaël Bigirimana………………………….2
Dan Gosling……………………………….1
Yohan Cabaye……………………………2
Jonas Gutiérrez………………………….1
Hatem Ben Arfa………………………….3
Sylvain Marveaux……………………….3
Moussa Sissoko………………………….2
Gabriel Obertan………………………….1
Yoan Gouffran…………………………….2
Sammy Ameobi………………………….1
Romain Amalfitano………………………1

Demba Ba…………………………………4
Shola Ameobi…………………………….1
Papiss Cissé………………………………2
Nile Ranger……………………………….1

NORWICH
John Ruddy……………………………….4
Mark Bunn…………………………………2

Sébastian Bassong………………………4
Ryan Bennett………………………………2
Michael Turner…………………………….3
Leon Barnett……………………………….2
Russell Martin……………………………..2
Javier Garrido………………………………2
Marc Tierney……………………………….1
Steven Whittaker………………………….2

Alexander Tettey……………………….…3
David Fox……………………………..…….1
Bradley Johnson………………………….3
Jonny Howson…………………………….2
Andy Surman………………………………2
Robert Snodgrass…………………………4
Anthony Pilkington………………………..2
Elliott Bennett………………………………2
Wes Hoolahan……………………………..2

Grant Holt………………………………….2
Kei Kamara………………………………..1
Luciano Becchio…………………………..2
Simeon Jackson…………………………..2
Steve Morison……………………………..1

QUEENS PARK RANGERS
Julio César…………………………………3
Robert Green………………………………1

Ryan Nelsen……………………………….4
Chris Samba……………………………….2
Stéphane Mbia……………………………..2
Clint Hill……………………………………..1
Anton Ferdinand……………………………1
Tal Ben Haim……………………………….1
Nedum Onuoha……………………………2
Armand Traoré……………………………..2
José Bosingwa…………………………….1
Fabio………………………………………..2

Samba Diakité……………………………..1
Alejandro Faurlin…………………………..2
Shaun Derry……………………………….2
Jermaine Jenas……………………………3
Esteban Granero…………………………..2
Adel Taarabt……………………………….2
Ji-Sung Park……………………………….1
Shaun Wright-Phillips……………………..1
Junior Hoilett……………………………….2
Andros Townsend…………………………4
Jamie Mackie………………………………2
Kieron Dyer…………………………………1

Jay Bothroyd………………………………1
Bobby Zamora……………………………..2
Djibril Cissé…………………………………1
Andy Johnson………………………………1
Loic Rémy…………………………………..3

READING
Alex McCarthy……………………………..4
Adam Federici………………………………1

Daniel Carrico………………………………1
Sean Morrison………………………………3
Adrian Mariappa……………………………2
Alex Pearce…………………………………2
Kaspars Gorkss……………………………1
Nicky Shorey……………………………….2
Ian Harte…………………………………….2
Stephen Kelly………………………………2
Shaun Cummings………………………….1
Chris Gunter………………………………..1

Mikele Leigertwood………………………..1
Danny Guthrie……………………………..1
Jem Karacan……………………………….2
Jay Tabb…………………………………….2
Hope Akpan…………………………………2
Jimmy Kébé…………………………………2
Hal Robson-Kanu…………………………..3
Jobi McAnuff…………………………………2
Garath McCleary……………………………2

Adam Le Fondre……………………………3
Jason Roberts………………………………2
Pavel Pogrebnyak………………………….1
Noel Hunt…………………………………….1
Nick Blackman……………………………….1

***
I morgon kommer nästa del.

Vi har rankat tränarna och de 50 bästa spelarna i Premier League.
Hur skötte sig de andra?
I den här genomgången betygsätter vi samtliga spelare.

Igår sparkade jag igång den här genomgången. Idag kör vi vidare med fyra nya lag.
Det är inte helt lätt när man ska gå igenom och bedöma runt 400 spelare och oundvikligen så rör man ihop det för sig själv ibland.
Jag gav Tottenhams Jermain Defoe en tvåa i betyg på grund av hans svaga vår. Men då hade jag ju faktiskt bortsett från mitt eget kriterium att bedöma spelare utefter de matcher de faktiskt spelar. Och då ska Defoe ha en trea tack vare sin starka höst. Så det är reviderat nu.
Nåväl, läs gärna riktlinjerna nedan om ni inte gjort det för att undvika missförstånd.

Riktlinjer/kriterier
> Bedömningen gäller endast Premier League, inte Champions League eller andra cuper.
> I den här betygssummeringen har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade. Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit bänkad/petad (anledningen till att man är bänkad är ju ofta att man inte är tillräckligt bra).
> Jag har försökt att inte ta hänsyn till mina eller andras förväntningar på spelaren eller framtida potential. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spealre som överraskar. Om spelaren blir bra i framtiden är oväsentligt – här tittar vi bara på prestationen den här säsongen.
> Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid. Det är bättre att ni i så fall ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera.
> Jag har en snävare syn på begreppet världsklass i år. Därför kommer endast en exklusiv skara belönas med femman, inte som ifjol där spelaren 1–15 på 50-listan fick betyg 5.
> I bedömningen struntar vi fullständigt i om det är spelarens första år i ligan eller den tionde säsongen. Eller om tränaren använt spelaren i en ovan position. Det är förmildrande omständigheter i supporterögon, men inte i den här genomgången.
> Vi kör efter skolbetygsprincipen. Man kan inte få sämre betyg än 1=underkänd. Det finns ingen anledning att slå på den som ligger.
> 1–5-skalan gör att betygen blir ”breda”. Det är skillnad på en svag trea och en stark trea, men det framgår inte här. Det kan tyckas hårt, men livet är hårt. Det var som min gamla mattelärare som sa till mig: ”Jag har aldrig satt en så stark fyra på någon elev”. Tack för den, typ.

Betygsskala: 5=Världsklass, 4=Mycket bra, 3=Bra, 2=Godkänd, 1=Underkänd.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE 2012/13

SOUTHAMPTON
Artur Boruc………………………………….3
Paulo Gazzaniga……………………………1
Kelvin Davies………………………………..1

Jos Hooiveld…………………………………1
Maya Yoshida……………………………….3
Jose Fonte…………………………………..3
Luke Shaw…………………………………..4
Daniel Fox……………………………………2
Nathaniel Clyne…………………………….3

Morgan Schneiderlin……………………….4
Jack Cork…………………………………….3
Steve De Ridder……………………………1
James Ward-Prowse………………………2
Gáston Ramirez……………………………2
Jason Puncheon……………………………3
Steven Davis………………………………..3

Rickie Lambert……………………………….4
Jay Rodriguez………………………………..3
Adam Lallana…………………………….….3
Emmanuel Mayuka…………………………1
Guly Do Prado………………………………..2

STOKE
Asmir Begovic……………………………….4

Matthew Upson……………………………..2
Ryan Shawcross……………………………4
Marc Wilson………………………………….2
Robert Huth…………………………………..4
Andy Wilkinson……………………………..2
Geoff Cameron……………………………..2
Ryan Shotton………………………………..2

Steven N’Zonzi………………………………3
Charlie Adam…………………………………2
Wilson Palacios……………………………..1
Brek Shea……………………………………..2
Glenn Whelan………………………………..2
Rory Delap……………………………………1
Dean Whitehead…………………………….2
Michael Kightly…………………………….…2
Matthew Etherington……………………….2
Jermaine Pennant…………………………..1

Jon Walters……………………………….….2
Peter Crouch…………………………………2
Kenwyne Jones………………………………2
Cameron Jerome……………………………2
Michael Owen…………………………..…….1

SUNDERLAND
Simon Mignolet………………………………4

Titus Bramble………………………………..1
Matt Kilgallon…………………………………1
Kader Mangane……………………………..1
John O’Shea…………………………………3
Carlos Cuéllar……………………………….2
Danny Rose………………………………….4
Phil Bardsley…………………………………2

David Meyler…………………………………1
Alfred N’Daye………………………………..2
Jack Colback………………………………..2
Craig Gardner……………………………….2
Lee Cattermole………………………………2
David Vaughan……………………………..2
Sebastian Larsson………………………….2
Stéphane Sessègnon………………………2
James McClean……………………….…….1
Adam Johnson………………………….…..2

Steven Fletcher……………………………4
Fraizer Campbell…………………………..2
Connor Wickham………………………….1
Louis Saha……………………………..……1
Danny Graham……………………………1

SWANSEA
Gerhard Tremmel…………………………3
Michel Vorm……………………………….3

Alan Tate……………………………………2
Ashley Williams……………………………4
Garry Monk………………………………..2
Chico………………………………………..4
Ben Davies………………………………..3
Neil Taylor…………………………………2
Angel Rangel………………………………3
Dwight Tiendalli…………………………..3

Ki Sung-Yueng…………………………….3
Leon Britton……………………………….3
Kémy Agustien……………………………2
Jonathan De Guzman……………………3
Pablo Hernández…………………………3
Wayne Routledge…………………………3
Roland Lamah……………………………1
Nathan Dyer………………………………3

Michu………………………………………4
Luke Moore…………………………….….2
Danny Graham……………………………2
Itay Shechter………………………………1

***
Imorgon kommer nästa del.

Vi har rankat tränarna och de 50 bästa spelarna i Premier League.
Hur skötte sig de andra?
I den här genomgången betygsätter vi samtliga spelare.

Det är tredje året som jag tar mig an uppgiften att betygsätta samtliga Premier League-spelare.
Har man sett 6–9 matcher per omgång sedan säsongsstarten i augusti har man ett hyfsat hum om hur var och en presterat.
Det innebär inte att vi kommer vara överens om allt. Vid alla typer av bedömningar går det att argumentera för både det enda och det andra.
Eftersom jag gjorde en liknande genomgång ifjol vet jag att en del fans ser på sitt eget lag med speciella glasögon. Har Andy Carroll gjort 4 mål på 35 matcher (som han gjorde ifjol) försöker man lyfta fram andra saker. Som att han ”nickat bort många defensiva hörnor”. Det gjorde han, men räcker iallafall inte till ”godkänt” för en anfallare.
Det är kanske en naturlig reaktion som supporter, men skillnaden är att jag inte letar vare sig positiva eller negativa aspekter. Jag sätter betyget utifrån vad jag sett.
Innan man hetsar upp sig över någon siffra bör man dock läsa kriterierna.

Riktlinjer/kriterier
> Bedömningen gäller endast Premier League, inte Champions League eller andra cuper.
> I den här betygssummeringen har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade. Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit bänkad/petad (anledningen till att man är bänkad är ju ofta att man inte är tillräckligt bra).
> Jag har försökt att inte ta hänsyn till mina eller andras förväntningar på spelaren eller framtida potential. Sedan är det oundvikligt att man inte blir påverkad av en spelare som överraskar. Om spelaren blir bra i framtiden är dock oväsentligt – här tittar vi bara på prestationen den här säsongen.
> Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid. Det är bättre att ni i så fall ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera.
> Jag har en snävare syn på begreppet världsklass i år. Därför kommer endast en exklusiv skara belönas med femman, inte som ifjol där spelaren 1–15 på 50-listan fick betyg 5.
> I bedömningen struntar vi fullständigt i om det är spelarens första år i ligan eller den tionde säsongen eller om tränaren använt spelaren i en ovan position. Det är förmildrande omständigheter i supporterögon, men inte i den här genomgången.
> Vi kör efter skolbetygsprincipen. Man kan inte få sämre betyg än 1=underkänd. Det finns ingen anledning att slå på dem som ligger.
> 1–5-skalan gör att betygen blir ”breda”. Det är skillnad på en svag trea och en stark trea, men det framgår inte här. Det kan tyckas hårt, men livet är hårt. Det var som min gamla mattelärare som sa till mig: ”Jag har aldrig satt en så stark fyra på någon elev”. Tack för den, typ.

Betygsskala: 5=Världsklass, 4=Mycket bra, 3=Bra, 2=Godkänd, 1=Underkänd.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE 2012/13

TOTTENHAM
Hugo Lloris…………………………………4
Brad Friedel……………………………….3

Michael Dawson…………………………4
Steven Caulker……………………………3
William Gallas……………………….……2
Jan Vertonghen……………………………4
Benoît Assou-Ekotto………………………2
Kyle Naughton……………………………2
Kyle Walker…………………………………3

Sandro……………………………………….4
Scott Parker…………………………..……2
Tom Huddlestone…………………………2
Jake Livermore……………………………2
Gareth Bale………………………………….5
Tom Carroll………………………………….2
Lewis Holtby…………………………………2
Mousa Dembélé……………………………4
Gylfi Sigurdsson……………………………2
Clint Dempsey………………………………3
Aaron Lennon……………………………….4

Jermain Defoe………………………………3
Emmanuel Adebayor………………………2

WEST BROMWICH
Ben Foster………………………………….….3
Boaz Myhill……………………………….……2

Gareth McAuley…………………………….4
Jonas Olsson…………………………….……3
Liam Ridgewell……………………………..3
Gabriel Tamas……………………………….2
Goran Popov…………………………………2
Billy Jones……………………………….……3
Steven Reid…………………………………3

Claudio Yacob……………………………….3
Youssouf Mulumbu…………………………4
Chris Brunt…………………………………….2
James Morrison…………………………….3
Graham Dorrans……………………………2
Zoltán Géra……………………………………3
Jerome Thomas………………………………2

Peter Odemwingie…………………………2
Markus Rosenberg…………………………1
Marc-Antoine Fortuné……………..……2
Romelu Lukaku……………………………..4
Shane Long………………………………..…3

WEST HAM
Jussi Jääskeläinen…………………………4

Winston Reid………………………………..4
James Collins……………………………….3
Emanuel Pogatetz…………………………2
Guy Demel……………………………………3
James Tomkins………………………………2
George McCartney…………………………2
Joey O’Brien…………………………………..2

Mark Noble……………………………..……4
Mohamed Diamé…………………….……4
Alou Diarra………………………….….……1
Jack Collison……………………….…………2
Gary O’Neil……………………….……………2
Kevin Nolan……………………………………4
Joe Cole…………………………………….……2
Matthew Taylor………………..……………2
Matt Jarvis………………………………………3
Yossi Benayoun………………………………2
Ricardo Vaz Tê…………………………………2

Andy Carroll……………………………….……3
Marouane Chamakh…………………………1
Carlton Cole……………………………….…..1
Modibo Maiga……………………………….…1

WIGAN
Joel Robles……………………………….………3
Ali Al-Habsi……………………………………….2

Antolin Alcaraz…………………………….…3
Iván Ramis………………………………………2
Gary Caldwell…………………………………2
Paul Scharner…………………………………2
Maynor Figueroa……………………………2
Emmerson Boyce……………………………2
Jean Beausejour………………………………2
Ronnie Stam……………………………….…..2

Ben Watson…………………………………..…2
David Jones………………………………….….2
Roger Espinoza………………………………..2
James McCarthy…………………………….…3
Albert Crusat………………………………….…1
Ryo Miyaichi……………………………………..2
James McArthur………………………………..2
Shaun Maloney……………………………….…4
Jordi Gomez……………………………………..2
Callum McManaman…………………………3

Arouna Koné………………………………….…3
Franco Di Santo………………………………3
Angelo Henriquez……………………………2
Mauro Boselli……………………………….…1

Fotnot: Har jag missat någon spelare – hojta till.

***
Imorgon kommer nästa del.

Dags att sy ihop nedräkningen där jag rankat säsongens 50 bästa spelare i Premier League.
Här är hela listan.

Att koka ned en säsong till 50 namn är ett av de mest otacksamma uppdragen.
Dels för att alla fans har sin uppfattning – mest grundad på vilket lag man håller på och därigenom vilka matcher man har sett.
Dels för att allt är en fråga om vad man värderar.
När jag tar ut namnen till den här listan tittar jag inte på vilka spelare som nått den högsta högstanivån. Jag tittar på vilka spelare som totalt sett gett det största bidraget till sin klubb. Det är alltså stor skillnad på en spelare som lirat 22 matcher jämfört med en spelare som startat 35 matcher.
Det tror jag är en källa till missförstånd.

Efter 380 spelade matcher finns det så många som förtjänar att lyftas fram. Det finns alltid 25–30 namn som man kan argumentera för.
Men ska man plocka in någon måste man samtidigt ta bort någon annan och däri ligger utmaningen.
Så kommentarer som ”X borde ha varit med”, tar jag med en nypa salt såvida man inte pekar på vems plats denne borde ha tagit.
Nåväl, här är årets lista med säsongens 50 bästa spelare i Premier League.

Kriterier för listan:

* För att vara med måste spelaren ha gjort minst 20 matcher i ligan. Det innebär att spelare som Coutinho och Nemanja Vidic inte har övervägts.  Tufft, men regler är regler.

* Listan bedömer insatser i Premier League. Vad spelare gjort i Champions League, Europa League, FA-cupen och Ligacupen är oväsentligt.

* Spelare som hållit en jämn nivå och gjort många matcher har värderats högre. Det kan tyckas självklart, men det är värt att betona eftersom läsare ofta lanserar lirare som gjort enstaka bra insatser (framför allt gäller det spelare som avslutat säsongen bra).

Säsongens 50 bästa spelare – plats 10–1

Del 1, plats 50–41
Del 2, plats 40–31
Del 3, plats 30–21
Del 4, plats 20–11

50) Jussi Jääskeläinen, West Ham
49) Laurent Koscielny, Arsenal
48) Aaron Lennon, Tottenham
47) Matija Nastasic, Manchester City
46) Sascha Riether, Fulham
45) Kevin Nolan, West Ham
44) Patrice Evra, Manchester United
43) Shaun Maloney, Wigan
42) Phil Jagielka, Everton
41) Glen Johnson, Liverpool
40) Hugo Lloris, Tottenham
39) Yaya Touré, Manchester City
38) Winston Reid, West Ham
37) Frank Lampard, Chelsea
36) Robert Snodgrass, Norwich
35) Wayne Rooney, Manchester United
34) Simon Mignolet, Sunderland
33) Sébastien Bassong, Norwich
32) Branislav Ivanovic, Chelsea
31) Morgan Schneiderlin, Southampton
30) Mousa Dembélé, Tottenham
29) Theo Walcott, Arsenal
28) Brad Guzan, Aston Villa
27) Ryan Shawcross, Stoke
26) David Luiz, Chelsea
25) Steven Pienaar, Everton
24) Asmir Begovic, Stoke
23) Rickie Lambert, Southampton
22) Ashley Williams, Swansea
21) Petr Cech, Chelsea
20) David De Gea, Manchester United
19) Rafael da Silva, Manchester United
18) Romelu Lukaku, West Browich
17) Jan Vertonghen, Tottenham
16) Carlos Tévez, Manchester City
15) Dimitar Berbatov, Fulham
14) Rio Ferdinand, Manchester United
13) Steven Gerrard, Liverpool
12) Christian Benteke, Aston Villa
11) Pablo Zabaleta, Manchester City

10) Michu, Swansea
27 år, anfallare
35 matcher (0 inhopp), 18 mål
Kommentar: Säsongens fynd i Europa. Swansea betalade drygt 20 miljoner kronor för Michu och fick 18 ligamål. Kan avsluta på alla sätt, även med huvudet.
Läs mer: ”Dokument: Superfyndet kan skriva historia i Premier League”.

9) Marouane Fellaini, Everton
25 år, mittfältare
31 matcher (0 inhopp), 11 mål
Kommentar: Fellaini var lite av höstens spelare och 1 december hade han gjort åtta mål i ligan. Inte lika vass under våren. Mållös sedan 2 mars.
Läs mer: ”Dokument: Så blev Fellaini en kultspelare”.

8> Leighton Baines, Everton
28 år, försvarare
38 matcher (0 inhopp), 5 mål
Kommentar: Den spelare i Europa som skapat flest målchanser för sina lagkamrater. Baines offensiv var ett av Evertons främsta anfallshot.
Läs mer: ”Dokument: Baines långa väg mot stjärnorna”.

7) Eden Hazard, Chelsea
22 år, yttermittfältare
34 matcher (3 inhopp), 9 mål
Kommentar: Hade en sensationell start där han var inblandad i alla lagets mål. Hamnade i en svacka under hösten, men hittade formen på våren och avslutade starkt. Nominerad till priset som årets spelare.
Läs mer: ”Hazard – en juvel bland juveler”.

6) Michael Carrick, Manchester United
31 år, mittfältare
36 matcher (2 inhopp), 1 mål
Kommentar: Säsongen då Carrick slutligen fick sitt erkännande. Kombinerar passningsskicklighet med ett effektivt positionsspel. Det gör honom till en modern defensiv mittfältare.
Läs mer: ”Carrick – spelaren United inte kan avvara”.

5) Santi Cazorla, Arsenal
28 år, mittfältare
38 matcher (1 inhopp), 12 mål
Kommentar: Spanjoren blev en omedelbar succé på Emirates. Smart, begåvad och dubbelfotad som få. 12 mål och 11 assist under debutsäsongen.

4) Juan Mata, Chelsea
25 år, mittfältare
35 matcher (4 inhopp), 11 mål
Kommentar: Ligans bästa spelare i inledningen av säsongen och Mata höll i formen långt in på vintern. Spanjoren har hållit en oförskämt hög lägstanivå.
Läs mer: ”Dokument: Så blev lille Mata störst i Premier League”.

3) Luis Suárez, Liverpool
26 år, anfallare
33 matcher (0 inhopp), 23 mål
Kommentar: Liverpool misslyckades med att värva en ersättare till Andy Carroll. Då vilade allt ansvar på Luis Suárez. Som han hanterade det. Kan sysselsätta ett helt motståndarförsvar. Bitter avslutning på säsongen där han missade sista månaden.

2) Robin van Persie, Manchester United
29 år, anfallare
38 matcher (3 inhopp), 26 mål
Kommentar: Köptes för att ge ytterligare en dimension. Det gjorde han. Bar lagets offensiv under hösten när yttrarna svek. Formsvacka i början av våren, men hämtade sig sedan starkt.
Läs mer: ”Dragkampen om RvP kan avgöra ligan”.

1) Gareth Bale, Tottenham
23 år, mittfältare
33 matcher, 21 mål
Kommentar: Vald till ligans bäste av både spelarfacket och fotbollsjournalisterna. Bale förtjänar alla hyllningar efter en säsong där han ledde Tottenham till klubbens poängmässigt bästa notering i Premier League.
Läs mer: ”Dokument: Bales väg från bänken till stjärnorna”.

***
Läs mer:
Säsongens 50 bästa spelare 2011/12.

***
Det som återstår nu innan bloggen tar semester är den årliga betygsättningen av samtliga spelare i Premier League. Jag räknar med att den genomgången drar igång under måndagen.